Arizona Chemicals julklapp till Söderhamnsborna och Bottenhavet

                            Stranden på sydsidan av Skatön

Lagom till jul skedde det som inte fick hända: Ett gigantiskt oljeutsläpp i Söderhamns skärgård. Det var ingen oljetanker som havererat i farleden utan utsläppet skedde helt häpnadsväckande från land. En cistern med tallolja på Arizona Chemicals fabrik i Sandarne på södra sidan av fjärden hade sprungit läck och ofattbara 1 miljon liter har runnit ut i havet. Oljan anges vara giftig för vattenlevande organismer som fiskyngel och plankton. Den förstör likt vanlig olja fjäderdräkten på sjöfågel.

                        Mycket kvar i vattnet 28 dec sydsidan Skatön

Oljan ser ut som sirap, flyter och har nu med kraftiga sydvästliga vindar smetat ner skärgården, bl a naturreservatet Skatön.  Kustbevakningen är ute med ett antal båtar och påstod sig på julafton ha samlat ihop ca en tredjedel av den utsläppta mängden. Den 28 dec anser Kustbevakningen att upptagningen i vattnet är färdig och avbryter operationen, detta trots att mycket fortfarande ligger kvar på  vattenytan (se bild ovan) eller har sjunkit till bottnen (se bild nedan).  Olja är nu också på god väg mot Finland där saneringsberedskapen höjts. För ett par dagar sen hade den hunnit fem mil ut till havs.

              Olja som sjunkit till bottnen på sydsidan av Skatön 28 dec

Tallolja är en biologisk produkt och således nedbrytbar i naturen. Det lär dock ta lång tid med tanke på hur kallt det är i vattnet nästan året runt i Bottenhavet. Oturligt nog är det i dagarna mycket högt vattenstånd i området, nästan metern över det normala. Det innebär att oljan kleggar ner högt uppe på stränderna. När vattnet sen drar sig tillbaka till mer normala nivåer kommer vågorna inte längre åt att rena stranden. Ingen kul tid att vänta för alla oss som har stugor i skärgården.

Turligt nog inträffade olyckan nu på vintern och inte under sommarhalvåret. Det gör att oljan klumpar ihop sig i det kalla vattnet och är lättare att samla upp. Det innebär också att det inte är så mycket sjöfågel kvar i området, de flesta har flyttat söderut sen länge. Dock finns en del svanar och en hel del kniphannar kvar. Hur det gått för alla dessa är oklart, av vad som framgått i media har en del svanar kletats ner och fått avlivas. Sommarstugeägarna har också hunnit ta upp sina båtar och slipper få dem nersmetade.

En betydande del av oljan på vattnet är enligt Kustbevakningen upptagen men mycket återstår bevisligen i småvikar.

                            Oljeupptagning mellan Segelvik och Morviken

Hur oljan på stränderna och bottnen ska tas bort verkar man inte ha en aning om - kommunen, Arizona Chemicals och Oljejouren vid Hav- och vattenmyndigheten funderar tydligen på en plan medan tiden går.  Spolning och dispergering verkar vara utesluten. Återstår verkar vara att mekaniskt skrapa bort den för hand - ett oändligt arbete bland stenar och på strandängar, ett arbete som kräver massor med folk. Enligt insatschefen, brandchef John-Erik Jansson, var ett 20-tal personer ute från kommunen 28 dec, en styrka som givetvis inte föreslår långt. T ex hela Skatöns sydsida, dryga 2 km lång, är helt nedsmetat.

                                      Brandchef John-Erik Jansson

Bråttom värre är det med saneringen, snart göms oljan i snö. Och smeten måste bort innan vårens sjöfågel anländer. De häckar på stränderna och massor med fågel kommer att offras om inte smeten är borta.

Om det vore någon stake i Arizona Chemicals skulle man stänga igen fabriken och låta all personal delta i saneringsarbetet. Om detta inte räcker kunde företaget anställa Söderhamns arbetslösa för att hjälpa till. Det finns mycket att bita i.

                         Olja på vattnet strax intill Fredinsviken Skatön 28 dec

Tallolja är en biprodukt från massatillverkning enligt sulfatmetoden. Talloljan innehåller många intressanta komponeter som destillilleras fram av Arizona Chemicals i Sandarne. Dessa används i sin tur som råvaror till eller komponenter i biodiesel, såpa, klister, färg mm. Många av företagets produkter är miljövänliga alternativ till sådana som bygger på fossila råvaror.

                         Grönsåpa gjord på tallolja. Foto från nätet

Fabriken i Sandarene öppnades 1930 och har idag 100 anställda. Den ägs sen 2010 av företaget American Securities.  Globalt har företaget 1000 anställda på 10 fabriker i USA och Europa. Huvudkontoret är i Jacksonville, Florida, USA och det europeiska kontoret i Almerae Holland. Aktuellt miljötillstånd är från 2006.

                  Arizona Chemicals fabrik i Sandarne. Foto från nätet

Företaget slår sig för bröstet med hög miljöprestanda. På företagets hemsida kan läsas, första stycket:

Driftssystemen är byggda i enlighet med kvalitetsstandarden ISO 9001 och miljöstandarden ISO 14001. Man använder även flera program med energibesparingsåtgärder. Fabriken drivs i enlighet med vårt Responsible Care Program och har belönats med priser för sin förstklassiga säkerhet (min understrykning).

Sådana priser, och det faktum att företaget ägnar sig åt en bio-baserad produktion, är inte mycket värda i dessa dagar, när företaget p g a grov försumlighet smetat ner en stor del av skärgården. Att brister på en så stor cistern inte upptäckts i tid är högst anmärkningsvärt. Att vare sig företaget eller tillståndsgivande myndigheter insett olämpligheten i lagra så stora mängder tallolja alldeles intill havet utan säkra skyddsbarriärer tyder på grav oaktsamhet och total brist på fantasi.

Företaget är anmält för miljöbrott till miljödomstolen i Östersund. Det ska bli mycket intressant att följa utfallet. Jag hoppas att företaget blir fällt och får betala ett stort skadestånd till Söderhamns kommun och alla andra som lidit skada. Företaget borde förstås också få betala Kustbevakningens stora saneringsinsatser. 

På moderföretaget American Securities hemsida under rubriken "Our values" kan man bl a läsa följande:

"We seek to make the world a better place by giving back to the communities in which we live and work"

Det blir intressant att se vad detta betyder för ersättningen för miljöskadorna företaget orsakat i Söderhamnsfjärden och skärgården.

När man googlar på utsläpp av tallolja hittar man flera svenska nutida utsläpp, dock inte av denna enorma omfattning. Flera svenska fabriker hanterar tydligen tallolja på ett bristfälligt sätt och borde nu få sig en rejäl tankeställare.

                                 

                    Skatrevet som det ska se ut - utan tallolja

Hästhållning hotar Hågadalen-Nåstens naturreservat

”Sjuttio”, svarade en av stallägarna då jag frågade honom hur mycket hästar han tror det finns i och strax intill reservatet. Något liknande hade jag trott själv, då jag började fundera på frågan. Orsaken till mina funderingar var de omfattande markskador jag iakttagit i reservatet, uppenbarligen orsakade av ridning.

Sammanfattning

·         Ridning i reservatet har på känsliga ställen medfört omfattande skador på vägar och leder, vilket försämrat framkomligheten för annat friluftsliv

·         Många hästfållor är små, med kraftigt söndertrampad mark, vilket är negativt för miljön och sannolikt också för de hästar som tvingas vara där

·         Det finns ca 250 hästar i eller strax intill reservatet

·         Antalet hästar per stall är fyra gånger högre än genomsnittet för Uppsala län

·         Hästhållningen ökar kvävebelastningen på reservatet med drygt 20 %

·         Transporter av foder och gödsel ger ett bidrag till växthuseffekten som under ett år motsvarar det från en modern bil som körs 1,6 varv runt jorden

·         Såväl häst- och stallägare, som kommunen, bör rimligen göra något åt markskador och annan miljöbelastning

Reservat med flera syften

Låt mig först säga att jag tycker om hästar och har stor förståelse för hästhållningens och ridningens positiva betydelse som näringsgren och fritidssysselsättning, det senare speciellt för flickor. Hästen har också en stor potential som positiv landskapsvårdare.

I Sverige finns idag finns ca 360 000 hästar. Antalet ökar och går nu om antalet mjölkkor. Merparten av hästarna är fritidshästar för ridning. I östra Mellansverige finns 90 % av hästarna i eller nära större tätorter. Oavsett allt positivt med hästar, så är de också en källa till konflikter med andra samhällsintressen, särskilt när de är många på en liten yta. Ett exempel på detta finns vid naturreservatet Hågadalen-Nåsten i Uppsalas västra utkanter.

 Reservatet inrättades 1998 av Uppsala kommun. Reservatet har tre syften: att bevara natur (biologisk mångfald), att bevara kulturmiljöer och att erbjuda möjligheter för friluftslivet. Reservatet används flitigt för olika fritidsaktiviteter, däribland svamp- och bärplockning, jakt och olika former av motion, däribland vandring, löpning, cykling, skidåkning och ridning. Tre olika typer av leder finns markerade inom reservatet: vandringsleder, ridstigar och kombinationen av de båda.

Jag rör mig själv mycket i området. Man möter ofta ryttare till häst och mitt intryck är att det mestadels råder ömsesidig respekt vid denna typ av möten. Man saktar ner, tar ögonkontakt, hejar och underlättar mötet. Så i det avseendet är det rätt problemfritt.

Omfattande markskador på leder och vägar och i fållor

På senare tid har jag dock noterat ett i mitt tycke allvarligt problem med hästhållningen i reservatet – det flitiga ridandet förstör i känsliga partier såväl leder som vägar. Skadorna uppkommer där det är fuktigt och mycket lera i marken. På sådana ställen är marken bitvis helt söndertrampad av hästar, med resultatet att det är i stort sett omöjligt för vandrare och cyklister att ta sig fram. Skadorna uppkommer företrädesvis under hösten då det är fuktigt, men oframkomligheten permanentas då det torkar upp eller fryser på och leran stelnar i knaggliga och vassa former. Den här typen av omfattande markskador finns rikligt framförallt på kombinerade vandrings- och ridleder i området väster om Ekensberg.

Samma typ av hästrelaterade markskador, men i större omfattning, dock utan konflikt med övrigt friluftsliv, kan ses i området hästhagar (vinterfållor). Generellt verkar det finnas alldeles för mycket hästar per ytenhet, för marken i många hagar är helt söndertrampad. Den är en enda gegga och vegetation saknas nästan helt. Detta innebär att näringsämnen, t ex kväve och fosfor, riskerar att lakas ut och förorena grundvattnet. Ett par studier vid SLU har visat förhöjda halter av näringsämnen i den här typen av fållor, en av dem också förhöjda halter i avrinningsvatten. Därutöver har jag svårt att tänka mig att det är bra för hästarna att gå en stor del av dagen i sådan smet.

Väldigt många hästar i och intill reservatet

Via den kommunala reservatsförvaltaren och miljökontoret har jag försökt få veta hur många hästar det egentligen finns i eller strax intill reservatet, hästar som potentiellt rids på reservatets leder och vägar. Detta har inte gått, man saknar på kommunen uppenbarligen uppgifter om detta. Man kände dock till vilka stall som finns och jag fick en lista, de var 15 stycken. Jag har på egen hand inhämtat uppgifter över antalet hästar i stallen. Det visade sig finnas totalt ca 250 hästar i området, vilket var ungefär 3,5 gånger så många som jag inledningsvis gissade. Hästetableringen har uppenbarligen skett helt utan kunskap vid kommunen om omfattningen. I Hågadalen-Nåsten området är det genomsnittliga antalet hästar per stall ca fyra gånger så stort som genomsnittet i Uppsala län (16 jämfört med 4), d v s en hög koncentration.

Hästhållningen ökar kvävebelastningen i reservatet

Hästhållningen innebär förutom de omfattande markskadorna också att reservatet påverkas genom ökad näringsbelastning från foderimport och gödselhantering. De stallchefer jag intervjuat berättar att man företrädesvis köper in foder från leverantörer, ofta bönder, som finns en bra bit bort från reservatet. Dessa bönder, men ibland andra bönder, tar sen hand om gödsel och strö från hästgårdarna. Då kanske man kan tro att all näring som förs till stallarna i form av foder sen transporteras bort som gödsel, varför det inte skulle innebära något problem. Så är enkelt är det tyvärr inte, vilket visas nedan. Det finns också exempel på att gödseln körs till Hovgården, kommunens soptipp. I bästa fall gör man där om den till kompost som sen läggs i parker och vägslänter.

I fodret som varje häst äter årligen finns ca 50 kg kväve. Med tanke på hur lite sommarbeten det finns i området och nedtrampat det är i de flesta hagarna utgår jag i det följande från att det mesta fodret måste tillföras utifrån, d v s även under merparten av sommarhalvåret. Med 250 hästar i eller intill reservatet, varav ca 220 är beroende av foder som inte odlas i området, innebär det att 11 ton kväve importeras dit. Detta kan jämföras med ett uppskattat nedfall av långdistanstransporterade luftföroreningar på ca 8,7 ton kväve (1746 hektar x 5 kg per hektar). Till detta kommer också den eventuella kvävegödsling som görs på reservatets jordbruksmark. Jag har inte lyckats få någon statistik från kommunen över vare sig hur stor yta jordbruksmark det är i reservatet eller hur mycket kväve som tillförs på åkrarna i form av konstgödning. Av kartan över reservatet att döma verkar reservatet bestå av ca 10 % jordbruksmark (ca 175 hektar). Under en rundtur till samtliga delområden med jordbruksmark uppskattade jag att ca 90 % används för öppen odling (ca 160 hektar), resten är vallar eller beten. En normal kvävegiva är 100 kg per hektar, vilket gör att den totala gödselmängden med konstgödning blir 16 ton kväve (160 hektar x 100 kg per hektar). Summan nedfall över reservatet plus konstgödsel på åkrarna blir för reservatet då 25 ton kväve (8,7 + 16). Det med hästgödseln införda kvävet i form av fodret motsvarar således ungefär halva summan av nedfall och konstgödsling på åkrarna (11 respektive 25 ton).

Hur mycket av kvävet i fodret blir då kvar i reservatet? Enligt uppgift hamnar hästens exkretion av kväve till 70 % i urinen och 30 % i träcken. Av de med fodret i reservatet införda 11 tonnen kväve hamnar då 8 ton kväve i urin och 3 ton i träck. Hästarna urinerar tydligen inte så gärna i söndertrampade hagar utan de håller sig företrädesvis och urinerar på ströbädden i stallet. Enligt uppgift i litteraturen avgår ca 50 % av kväveinnehållet av urinen i en urin-strö-gödsel-blandning relativt snabbt till luften i form av ammoniak i stall och på gödselhögen. Det innebär att 4 ton (50 % av 8 ton) kväve dunstar bort. Detta hamnar sen i närheten efter att det i luften omvandlats till ammonium och sen tvättas ur luften med nederbörd. Resten av kvävet i urinen, d v s 50 %, räknar jag med finns i den urin-strö-gödsel-blandning som transporteras iväg för att spridas hos olika lantbrukare (ibland hos dem som producerar och levererat fodret). Om blandningen lagras under bar himmel och på dåliga gödselplattor kan ytterligare en del av kvävet lakas ut och hamna i yt- och grundvatten. Jag har sett exempel på sådan bristfällig lagring i reservatet.

Vad händer då med kvävet i träcken? Detta kväve är bundet i mer svårlöslig organisk form. Hur stor andel av kvävet som blir kvar i reservatet beror på var hästen gör ifrån sig. Kvävet i den träck som hamnar i rasthagen blir kvar där och kommer så småningom att mineraliseras och riskerar sen att hamna i yt- eller grundvatten. Kvävet i den träck som hamnar i ströbädden i stallet kommer att föras ut ur reservatet. Det har visat sig svårt att få statistik på hur stor andel av tiden som ridhästarna går ute i hagarna, troligen rör det sig enligt uppgift minst om 6 timmar. Dessutom tas hästarna ofta ut på turer i landskapet. Jag utgår i denna beräkning att hälften av träcken hamnar i reservatet och hälften i stallet (denna del förs sen bort). Det motsvarar en kvävemängd på 1,5 ton (50 % av 3 ton) som blir kvar i reservatet.

Mängden kväve som blir kvar i reservatsområdet kan därför skattas avrundat till 5,5 (4+1,5) ton. Denna mängd ökar, ovanpå tillförseln i form av kvävenedfall från luften och konstgödsling på åkrarna (summa 25 ton), kvävebelastningen i reservatsområdet med ca 22 %. Storleken på denna andel är avhängig av hur mycket konstgödsel som läggs på reservatets åkrar, en uppgift som jag här tvingats uppskatta i brist på data hos kommunen. Om den genomsnittliga kvävegivan på åkrarna skulle vara hälften så stor, då skulle hästhållningens andel öka från 22 till 33 %.

Hästhållningens transporter bidrar till växthuseffekten

Det förhållandet att hästar på det aktuella sättet samlas till stallar i stadsnära miljö som i huvudsak saknar egen mark för foderproduktion och gödselspridning förorsakar ett mycket omfattande transportbehov. Med traktor och släpvagn körs foder in i och gödsel ut ur området.

En normal häst behöver ca 3000 kg torrsubstans (ts) foder på ett år. Jag utgår ifrån att 2/3 av fodret ges som hö (15 % ts) och 1/3 som hösilage (50 % ts), det ger en färskvikt inklusive vatten på 2300 kg hö och 2000 kg hösilage, d vs totalt ca 4,3 ton. Av de 250 hästarna i reservatet är det ca 220 som är beroende av foder som körs in i området. Det motsvarar ett transportbehov på ca 1000 ton på ett år. Av den information jag fått av stallägarna bedömer jag att en genomsnittlig körsträcka är 40 km (vägt medeltal i förhållande till antal hästar per stall), d v s 40000 ton-km. Enligt uppgift ger en ton-km på landsväg i genomsnitt ger ca 0,11 kg koldioxid för en normal traktor med släp, d v s totalt resulterar fodertransporten i 4400 kg koldioxid på ett år.

En normal häst anges producera 8-10 ton urin och gödsel på ett år. Att den vikten är ca dubbelt så stor som fodermängden ovan, beror givetvis på att hästarna dricker mycket vatten. I kväveberäkningarna ovan har jag utgått ifrån att hälften av urin och gödsel blir kvar i området, alltså kvarstår 4,5 ton urinblandad gödsel per häst att köra ut ur reservatsområdet. Detta är viktsmässigt totalt samma storleksordning som fodret som kördes in (1000 ton).

Jag antar att den bonde som levererar foder självklart fyller sin släpvagn med gödsel på tillbakavägen (detta är dock en sanning med modifikation, två stora stallar tar foder från ett håll och levererar gödsel åt ett annat). Eftersom vikten gödsel att transportera var ungefär lika med fodervikten och eftersom avståndet är detsamma tillbaka (de ovan antagna 40 km) kan det totala koldioxidutsläppet beräknas som 2 x 4400 kg, d v s 8800 kg på ett år.

Hur mycket är då detta? Nyregistrerade bilar lär släppa ut ca 0,14 kg koldioxid per km i genomsnitt. Det totala utsläppet av transporterna av foder till och gödsel från Hågadalen-Nåstens stallar på 8800 kg motsvarar således att normalbilen kör 8800/0,14 = 62857 km. Ett varv runt jorden är 40000 km, d v s transporten av foder och gödsel motsvara en bils körning 1,6 varv runt jorden.

En hästs totala koldioxidavtryck uppgår till 1,5-5 ton koldioxidekvivalenter per år, mängden beror bl a av användningsområde. Om vi i det aktuella fallet antar den lägsta siffran, så blir det årliga avtrycket 375 ton koldioxid från områdets hästhållning. Det motsvarar 375000/0,14 = 2678571 km:s körning med en modern bils, d v s 67 varv runt jorden.    

Vad kan man göra åt de negativa effekterna? 

Vad bör då göras åt detta med markskador och annan negativ miljöpåverkan av hästhållningen i området? Till en början borde ryttarna ta sitt ansvar och inte rida där marken är uppenbarligen känslig. Detta framhålls tydligt bl a i en skrift från Hästnäringens Miljöråd om allemansrätten utgiven 2005. Stallägarna har också ett ansvar att styra ridningen dit där skador inte uppkommer och att inte hyra ut stallplats utöver vad som omgivande marker kan tåla. Kommunen, som har märkt ut vandrings- och ridleder, borde i samverkan med markägarna antingen dra om en del av ridlederna till marker som inte är känsliga, eller också dränera om och lägga på grus på leder/vägar som idag är uppenbart olämpliga för ridning. Till sist kan man också fråga sig om det inte behövs någon form av etableringskontroll. I det aktuella fallet verkar hästmängden ha expanderat utöver rimlighetens gräns. Bidraget till växthuseffekten skulle också sannolikt reduceras avsevärt om hästarna i större utsträckning fanns på lantbruk i stadens närhet där fodret kulle kunna produceras och gödseln spridas, särskilt om dessa gårdar kunde nås av ryttarna per cykel eller kollektiva transportmedel.  

Litteratur

Berglund M och Falkhaven E 2011. Hästsektorns klimatpåverkan. Hushållningssällskapet Halland.

Bilaga B till kommunstyrelsens beslut 1998-05-27: INRÄTTANDE AV NATURRESERVATET

HÅGADALEN-NÅSTEN I UPPSALA KOMMUN

Dahlin S och Johansson G 2008. Miljöeffekter av hästhållning – Anrikning och distribution av kväve och fosfor i marken på hästars vistelseytor. SLU, Institutionen för markvetenskap, Avdelningen för växtnäringslära. Rapport 216.

Djurskyddsmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om hästhållning. DFS 2007:6. Sak nr L101.

Elgåker H 2011. Horse keeping in peri-urban areas. Doktorsavhandling vid SLU, Alnarp.

Hästar och anläggningar med häst. SCB Statistiska Meddelanden JO 24 SM 1101.

Hästen i staden. Stiftelsen Svensk Hästforskning 2006.

Hästnäringens Miljöråd nr 6 2005. Allemansrätten.

Karlsson S och Torstensson G 2003. Strängkompostering av hästgödsel. JTI-rapport, Lantbruk & Industri, nr 313.

Parvage M M 2011. Impact of horse grazing and feeding on phosphorus concentrations in soil and drainage water. Soil Use and Management 27, 367-375.

Steineck S. m fl. 2000. Hästar – gödselhantering. JTI-rapport, Teknik för lantbruket, nr 82.

Steineck S. m fl. 2001. Miljöanpassad hantering av hästgödsel. JTI-rapport, Lantbruk & Industri, nr 280.

The Environment. National Atlas of Sweden. Utgiven 1992.

Muntliga meddelanden

Anna Jansson, Universitetslektor, Institutionen för husdjurens utfodring och vård, Sveriges lantbruksuniversitet. Uppgifter om hästars näringsbehov och hästhållning i allmänhet.

Eva Salomon och Lena Rodhe, Forskare, Institutet för jordbruks- och miljöteknik JTI. Uppgifter om hästhållning och framförallt om gödselhantering och ammoniakemissioner. 

Mia Agvald Jägborn, Naturvårdsplanerare, Fritids- och naturkontoret Uppsala kommun.

Uppgifter om befintliga stall i området och hjälp med underlagsmaterial om reservatet.

Michael Ventorp, Försöksledare, Institutionen för lantbrukets byggnadsteknik, Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp. Uppgifter om lämpligt antal hästar per yta i fållor.

Per-Anders Hansson, Professor, Institutionen för energi och teknik, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala. Uppgifter om koldioxidemissioner vid traktortransport.

Länkar till uppgifter från nätet

Antalet mjölkkor i landet:

http://www.jordbruksverket.se/formedier/nyheter/nyheter2010/flestmjolkkorpa1930taletmedanantaletoxarvarstorstpa1880talet.5.32b12c7f12940112a7c80007313.html

Rekommenderade kvävegivor: http://www.yara.se/fertilizer/crop_advice/agriculture/cereals/benchmarks_nkps.aspx

http://www.lansstyrelsen.se/vastmanland/SiteCollectionDocuments/Sv/lantbruk-och-landsbygd/lantbruk/utbildning-och-radgivning/SJV-godsling-och-kalkning-2011.pdf

Kvävenedfall:

http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/Sv/miljo-och-klimat/tillstandet-i-miljon/luft/nedfall-av-fororeningar/Pages/nedfallsberakningar-av-svavel-och-kvave.aspx

http://www.naturvardsverket.se/upload/02_tillstandet_i_miljon/hav/monitor_19/s91.pdf

Koldioxid från personbilar:

http://www.bilsweden.se/bilsweden_nyheter/fe2f97e2-24e6-4568-a11d-15d48fc159ea