Våren, den som kom äntligen till slut (?)

Fortfarande är jag inte helt säker. Just nu i slutet av april sitter jag och skriver på Bråtadals vandrarhem i Svartrå, Halland. Solen ska strax gå upp, men fortfarande ligger nattens dimmor tunga nere över Björkasjön. Termometern ligger precis på 0-strecket. Kallt som bara den ute alltså. Morgonpromenaden får vänta en stund således.

                                          Morgondimman lättar över Björkasjön
                                         

Annars har de vanliga och välkomna vårtecknen gett sig tillkänna. Här utanför i slänten blommar vitsippor och längs grusvägen till sjön tussilago. Vårens flyttfåglar har vällt in på bred front. Det har gett flera tillfällen till bra skådning och jag har redan hunnit besöka flera bra platser för detta: Övre Föret och Hjälstaviken utanför Uppsala, Ålsjön, Granskärs våtmark och Skatrevet utanför Söderhamn, samt häromdagen Getteröns fågelstation vid Varberg.

Minns särskilt gör jag den bruna kärrhöken vid Övre Föret, gårdagens rödspov vid Getterön och två fiskande gjusar vid Granslärs våtmark. Alltid lika vacker är forsärlan som plötsligt dök upp på en sten i Sumpafallen i Högvadsån och den röda gladan som vackert vinglade runt över fälten intill gården Ängarna i Svartrå.

                                         
                                         Piren ut till fågeltornet vid Hjälstaviken

Väldigt mysig och givande var promenaden bort längs Björkasjöns strand igår förmiddag med ett av bonusbarnbarnen. Vi hörde och såg t ex taltrast, lövsångare, gransångare, rödhake, gärdsmyg, skogssnäppa och kricka. Krick-paret i vasskanten skrämde upp både henne och mig rejält då det med buller och bång plötsligt flög upp. Under vår dryga en-timmes-promenad tror jag namnen på både tussilago och taltrast (som sjöng frenetiskt längs vägen) möjligen fastnade. Vi pratade också om vid passagen över några bäckar varför somligt rinnande vatten låter och annat inte. Och på sandstranden om varför viss sand är mörk och annan strax intill är ljus.

Ett mer dramatiskt vårtecken har varit de omfattande översvämningar som drabbat både Uppland och Hälsingland. I Uppsala var Fyrisån ytterst nära att svämma över sina bräddar och rinna in i Luthagen. Längs en strecka på en km nästan på Luthagen hade man satt upp extra hinder. På den grekiska restaurangen vid Upplandsmuséet behövde man inte skura golvet, där skötte den brusande ån jobbet. Vid Övre Föret och Kungsängen var nästan hela slätten en sjö och det var nu lätt att se hur kungsängsliljans omtyckta växtmiljö underhålls.

                                         Översvämningsskydd på Luthagen

Strax utanför Söderhamn var både Söderala- och Norralaåns dalgångar förvandlade till veritabla innanhav med blänkande vatten från skogsbryn till skogsbryn. Den mellanliggande åkermarken syntes knappast till. Vid Ålsjön rinner Söderalaån under E4 i en kulvert. Förra veckan var den igenfrusen, med den omfattande översvämningen på västsidan som resultat. Det hade varit kul att vara där och se när proppen gick ur! Det är bara att hoppas att ingen fågelskådare passerade spången strax intill.


När snön smält bort så här på våren gör sig tyvärr också nedskräpningen av naturen påmind. En observation med blandade känslor är att det tyvärr fortfarande fanns spår av tallolja ute på Skatrevet, dock nu i glädjande små mängder jämfört med tidigare. Förra årets heroiska saneringsarbete efter det stora talloljeeländet i december 2011 har gett bra resultat, men spåren gör sig som sagt fortfarande påminda. Ett omkullblåst utedass har saneringsarbetarna glömt på Skatrevet, det ligger därute och skräpar.

                               Bortglömt och omkullblåst utedass på Skatrevet

Annat skräp dyker också upp under snön. I Fyrisån strax söder om Uppsala längs promenadstråket mellan den numer sönderfallande vindbron och Övre Föret är vasskanten bemängd med massvis med burkar och flaskor, de syns väl så här års innan vassen spirar igen. Ingen bra reklam för Årike Fyris detta. Området sägs vara "naturskönt". Det är det visserligen, men denna förfulande bråte förtar intrycket.

                              Ölburkar och annat skräp i vasskanten Årike Fyris

Den sönderfallande vindbron väcker också frågan var gränsen går mellan skräp och kulturminnen. Kulturminnen bör vårdas för att vara värda bevarande, annars är de bara förfulande och bör destrueras. Liknande iakttagelser nu häromdagen var en sönderrostande gammal traktor modell gråsugga som stod och rostade sönder i skogskanten och en uthuslänga intill som fallit ihop, båda i det annars vackra landskapet i Svartå socken i Halland.

Den tunga ”gubbcykeln” med dubbade vinterdäck har nu parkerats i garaget för förhoppningsvis de närmaste 6-7 månaderna. Detta till förmån för MTB-n och landsvägshybriden. Vilken makalös skillnad att åka på dessa lättrampade fartvidunder! Tiden till jobbet har nästintill halverats. Och nu kan äntligen den en tid eftersatta motionen tas upp igen. Apropå motion: nu arbetar sig solen upp över horisonten och en skön morgonpromenad väntar. Kanske blir det runt Björkasjön.

Rapport från den vår som dröjt

Mitten av april nu, den långa vintern som aldrig riktigt vill ta slut gör sig återigen påmind. Ute nu är det snö i luften, vinden viner och det är nollgradigt. Annars har det varit väldigt mycket härlig sol under vårvintern, men nätterna har varit svinkalla och snön och isen har varit verkligen seglivad.

Skarsnön och isen har möjliggjort flera fina skidturer i det uppländska landskapet. Särskilt fina var en tur från Östa camping utanför Tärnsjö över Färnebofjärden till Tinäset och två turer på stormyren Florarna strax norr om Österbybruk. En magisk upplevelse att kunna röra sig fritt på skaren i det vita landskapet.

 


Än är det ont om vårtecken i Uppsala. Jag har inte hört lärkan eller sett några sippor, men andra har hört och sett har ryktats. På håll igår såg jag i alla fall några storskrakhannar som vilade på isen vid Övre Föret. Och soliga dagar har cafébesökarna börjat sitta ute längs väggarna mot solen. Särskilt fullt brukar det vara på favorithaket Fågelsången.

Och igår var det möjligt att göra MTB-premiär. Befriande att svepa farm på en riktig cykel efter vinterns kajkande fram och tillbaka till jobbet på den tunga ”gubbcykeln” med grova dubbdäck!

I brist på vår i Uppsala blev det en tur till Västkusten med bl a obligatoriskt boende på vandrarhemmet Bråtadal och luntande (lunta = bränna av torrt fjolårsgräs) vid den gamla banvaktarstugan i Kogstorp. Det gick utmärkt men var lite spännande p g a rätt stark vind. Första nyheten vid morgonens titt på Aftonbladets nyhetsapp var "Många gräsbränder på Västkusten"! Vinden blåste in alla fall åt rätt håll bort från stugan och resultatet blev som sagt utmärkt.

Vinterns långa kyla och mörker har inneburit tid för en del kulturella framstötar. På film-fronten kan särskilt rekommenderas ”Searching for Sugarman” och ”En oväntad vänskap”, båda riktiga feel-good filmer. Också på topp den danska ”Jakten” som är raka motsatsen till feel-good, men en mycket angelägen film om att dömas utan bevis av en hysterisk mobb. Avsevärt färre poäng fick ”Lore” (en dyster film utan ljus i sikte om en sönderfallande familj på flykt i krigsslutets Nazityskland) och ”Inte en riktig finne” (en intressant inblick i rotlösheten hos en ung finländare som växt upp i Sverige, men ganska långsam och tråkig).

På bok-fronten kan rekommenderas ”Ved” av norske Lars Mytting, en kult-bok för oss vedhuggningsälskande män 60+, ”Mannen från Albanien” av Magnus Montelius, ”Till offer åt Molok” av Åsa Larsson, ”Flaskpost från P” av Jussi Adler-Olsen och ”Hus vid världens ände” av Åke Edwardsson (kommissarie Winter har återuppstått).

För imorgon ser det bättre ut med våren – SMHI lovar att det ska bli 12-13 grader varmt. Äntligen!