lördag 11 mars 2017

Märkvärdigheter vid Morups tånge Glommen en dag i mars



Det är spännande, i alla fall som relativt nyinflyttad, att bo vid havet på Bästkusten. Alltid dyker det upp nåt särdeles intressant och/eller vackert. Som idag, ett litet infall bara att gå ner till hamnen med tuben och se om det var några intressanta fåglar på redden. Solen flödade.

Inget speciellt fanns där förutom en ovanligt stor flock med ejdrar. Medan jag stod där och kollade i tuben började dimma bildas över havet och komma inåt land. Bilden av ejderflocken i tuben ändrades drastiskt av den bakomvarande dimman, det var som om flocken både kom närmare och lyftes uppåt. Hamnen med sjöbodarna började långsamt försvinna för ögat.

Nu blev det väder som inte alls lämpade sig för fågelskådning. Men däremot brukar det bli ett fantastiskt ljus och många motiv för fotograferande som ser helt annorlunda ut än vanligt. Så det fick bli en tur till Morups tånge i alla fall. Tuben hade jag dock kunnat lämna hemma insåg jag halvvägs bort efter Fyrvägen.



Där stannade jag till vid ruggiga rucklet "Sjöstugan" där nån togs helt eller halvt av daga i Tina Karlssons debutroman Bittert svek. Bilden nu med dimma i bakgrunden hade kanske lämpat sig som illustration i romanen. 

Det förvånar mig varje gång jag går förbi rucklet att det inte verkar "gå in i dimman" bokstavligt talat nån gång. Det har sönderfallit successivt tydligen sen stormen Gudrun för tio år sedan. Märkligt att skiten får stå kvar där och alltmer förfula den annars så fina miljön vid Glommen och Morups tånge. 

När jag närmade mig fyren, som var delvis dold i dimman, rundade jag den motsols, först med Breviken på höger hand. Stående med ryggen mot Breviken, slängde jag några ord med ett par som kom ut ur kåkarna där. Dom tyckte att tuben jag släpade på nog var i onödan. Helt rätt. Sen sa mannen: "Har du sett vita regnbågen därute?", frågade han och pekade ut mot viken. 



Det hade jag ju inte och undrade medan jag vände mig om vad han kunde mena med en "vit regnbåge". Men han hade helt rätt, där bort mot Glommen fanns en sådan. Jag har aldrig sett nåt liknande. Vi hade solen i ryggen och på nåt sätt måste solstrålarna har speglats i vattendroppar eller iskristaller som fanns i den täta tjocka som nu bildats. 

Vi sa hejdå, och jag fortsatte på strandängen runt fyren. Nu när jag såg mot fyren lättade dimman en stund och en fin bild med fyren, barackerna och öppningen i stengärdesgården dök upp. Till och med utedasset passade bra in i skönheten. 



Färden bar vidare söderut över Tången, bort mot Korshamn. Jag kom på att jag var där för några dagar sen och då förgäves hade letat efter det gamla vraket som jag hade hört skulle ligga där och som bara syntes vid extremt lågvatten. Den gången hade jag under vattenytan skymtat nåt som möjligen kunde vara vraket. "Jo, men visst var det väl ännu lägre vatten nu än förra gången?", tänkte jag för mig själv. 

Innan jag var där förra gången hade jag fått en utförlig lägesbeskrivning av en god granne i Glommen. Det var enkelt därför att hitta tillbaka till det exakta läget. Och nu tusan låg vraket där fullt synligt på sandbotten. Det gick att gå ända ut till det för fotografering. 



Oj, vad bra det kändes att äntligen få se detta! Det lär vara delar av ett vrak från slutet av 1100-talet. Detta har man fastställt enligt årsringsanalys på stockar/plank. Det som återstår av den gamla och 12-15 meter långa båten är bottnen och en mindre del av sidorna. Högtidsfullt kändes det att stå intill 900-årigt trä. Som har varit dött så länge utan att brytas ner. Den syrefria miljön på sandbottnen och saltvattnet verkar ha varit bra konserveringsmedel.

Båten upptäcktes så sent som i mars 2016. Därefter har sonderande utgrävningar utförts. Man har kommit fram till att vraket ligger bäst där det gör. Risken för skadegörelse bedöms som marginell i och med att vraket ligger under vattenytan mestadels. På Bohus Läns Museums hemsida finns förresten en interaktiv 3D-modell av skrovet. En länk dit finns på SVT Nyheter. Det kan rekommenderas att kolla den. 

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/se-1100-talsvraket-i-3d  

Av denna oplanerade och innehållsrika tur var det nu bara hemfärden över de gamla sanddynerna på Tången som väntade. Stegen var lätta, upprymd som jag var av att det kan vara så häftigt att bara sticka ut näsan utan bestämda planer. 

Jag tänkte, där jag gick vägen fram över det torra fjolårsgräset, på den berguv jag sett igår kväll på uggletur med fågelklubben i Falkenberg, Det var min första berguv i det vilda någonsin. Den var ett gott omen inför den förmiddag jag nu hade haft. Visserligen var uven inte i Glommen, men inte så långt bort ändå.






onsdag 8 mars 2017

Göran Greiders märkligt fyrkantiga syn på flygresor



Häromdagen fick jag via Twitter ögonen på en ledare av Göran Greider i Dalademokraten 12 december 2016 "Skambelägg flygandet". 

Greider argumenterade i sin ledare för flygskatt på utrikes flygresor. Jag håller med om att en sådan behövs, utvecklingen med kraftigt ökande utrikes flygande är oroande då den går helt på tvärs med de nationella och globala målen om att minska utsläppen av växthusgaser. Sen 1975 har antalet utrikes flygresor per person i Sverige ökat från 0,5 till 2,8 (2015), detta enligt Naturvårdsverket.

Foto: FlightWorks

Men jag tycker att hans demagogiska inställning i frågan är inskränkt och kontraproduktiv. Han skriver om nån "elit" som ägnar sig åt flitigt och onödigt resande. Han nämner också "breda folklagers" Thailandsresor i sammanhanget. Det här talet om "elitens" flygande som det främsta problemet ägnar han sig åt utan minsta efterforskning om hur stor andel av det utrikes flygandet som "eliten" respektive "breda folklager" står för. 

Han vill också att alla som sätter sig på ett flygplan ska känna "skam". Han tycker slutligen att vi alla likt Aspenströms "mätarlarv" ska vara nöjda och hållas på vårt "gröna blad". 

Jag tycker att Greider kastar sten i glashus. Nyligen läste jag en mycket intressant och välskriven bok om Joe Hill av Greider, tryckt 2015. Där framgår att han varit på plats i USA och rest runt flitigt i Joe Hills fotspår. Han besökte Chicago (Illinois), Salt Lake City (Utah) och San Pedro (Kalifornien), städer som ligger minst sagt långt ifrån varandra. Åtminstone resan till USA torde ha skett per flyg, jag gissar även att några av inrikesresorna skedde per flyg i det gigantiskt stora USA. Således är han själv en sån där "elit" som borde känna "skam" över att ha flugit. Dessutom har han säkert tjänat egna pengar på sin miljöbelastning via sin bokförsäljning. Nån offentlig avbön för denna resa har inte hörts från Greider i skamvrån. 


Inte heller verkar han själv vara helt nöjd med att endast hållas på sitt eget "gröna blad" där i Dalarna. Han har inte bara rest omkring i USA. Det framgår av hans flitiga twittrande att resschemat är digert. Ofta åker han tåg, vilket är bra, men inte helt utan miljöbelastning. Dessutom utgår jag ifrån att det blir en hel del anslutningsresor i fossildrivna bussar och taxibilar. 

Jag tycker Greider har en extremt fyrkantig och svartvit bild av flygresandet. Han ser inte att det kan vara ett nödvändigt inslag i internationellt samarbete för t ex en globalt hållbar utveckling och en politik mot klimatförändringar. Många avtal mot luftföroreningar hade sannolikt inte alls kommit till stånd utan förhandlingsdelegationers flitiga flygande. Goda exempel på framgång är avtal om begränsningar av utsläpp av svaveloxider respektive freoner. Ständigt pågående internationella COP-förhandlingar om växthusgaser är nödvändiga inslag inom klimatpolitiken, där åtminstone vissa framsteg nåtts, bl a nu senast i Paris.

Av en lustig slump fick jag i skrivande stund veta, via en tweet från Naturvårdsverkets GD Björn Risinger, att civilflygets internationella samarbetsorganisation under FN, ICAO (International Civil Aviation Organisation), häromdagen antog en ny standard för emission av koldioxid från flygplan i nyproduktion, vilken kommer att driva på i reducerande riktning. Ett sådant beslut av organisationens stämma ("council") hade inte kommit till stånd utan länderrepresentanternas flygande


Foto från nätet 

Dock håller jag, baserat på egna erfarenheter av arbete nationellt och internationellt, med Greider om att många flygresor till möten är onödiga och att många möten lika bra och mer miljövänligt hade kunnat ordnas med dialog per telefon eller videolänk istället. Ett lysande exempel, som jag minns, på att det kan fungera bra är när jag satt i en programkommitté för en internationell konferens som skulle gå av stapeln i Banff i Kanada. Det var ett samarbete mellan EU, USA och Kanada. Vi var en handfull representanter från respektive organisation/land. Flertalet kände inte varandra och ni kan tänka er tidsskillnaden Europa - östra Nordamerika - västra Nordamerika. Trots dessa förutsättningar skedde hela planeringen av konferensens program på telefon (inte ens Skype eller Facetime). Under ett drygt års tid hade vi månatliga möten. Konferensen blev väldigt lyckad. Tilläggas kan att vi hade en mycket skicklig ordförande, van vid telefonmöten. 

Ett möte som jag vet att Greider och jag har samma uppfattning om är Almedalsveckan, men tror jag av helt olika anledningar. Greider nog mest därför att det är en massa vinläppjande av "eliten" till ringa nytta. Jag därför att det ligger helt absurt geografiskt. De flesta som deltar är från Stockholmsområdet och flyger dit. Det blir en massa utsläpp av koldioxid.   

Greider ser uppenbarligen heller inget värde i att "breda folklager" reser till Thailand och andra utländska ställen. Inom parentes har Thailandsresorna mycket orättvist hamnat i skottgluggen. Cirka 70 procent av svenskars utrikes flygkilometrar har resmål i Europa (Naturvårdsverket). De populäraste resmålen 2011-2014 var Danmark, Finland, Norge, Tyskland och Spanien. 


Till skillnad från Greider ser jag en hel del positivt med "breda folklagers" internationella resande, detta trots miljöbelastningen. När det gäller växthusgaser och klimat delar vi alla människor på en värld. När åtgärder diskuteras är det värdefullt att ha ett hum om hur människor i andra delar av världen lever. Dagens stora flyktingimmigration i Asien-Afrika-Europa ställer också krav på internationell inblick. För att vi i Sverige ska kunna bidra till global hållbar utveckling bedömer jag det som positivt om fler valde resmål i Asien och Afrika istället för i Europa. Där är det avsevärt mer annorlunda än i Europa jämfört med Sverige. Där bor också en avsevärt större andel av världens människor. En mer generös och samtidigt mer problematiserande attityd till flygandet än Greiders tycker jag SVT:s nya serie "Zero impact" med Özz Nujen representerar.  I det första avsnittet lät man den deltagande familjen resa till Västafrika för att få en inblick i var Västeuropas it-skrot till betydande del hamnar, med svåra konsekvenser för människor och miljö som följd. 

Greider gör också misstaget att isolerat ge sig på flygandet. I och med att utrikesflygandet ökat så kraftigt förtjänar det särskild uppmärksamhet förstås. Men vi enskilda människor orsakar ju utsläpp av växthusgaser från all möjliga typer av verksamhet, t ex bilåkande, plastkonsumtion, köttätande, oljeeldning m m. När tänker Greider skambelägga alla bilister? Den som åker 2000 mil med en modern bil (0,12 kilo koldioxid per kilometer) per år genererar ungefär lika mycket koldioxidutsläpp som den där förhatliga flygresan till Thailand. Och när ska han skambelägga alla som äter onödigt mycket kött (Medelsvensson äter dubbelt så mycket kött som är näringsfysiologisk befogat)? Köttkonsumtionen har fördubblats sen 1985 och har i produktionsledet genererat en massa växthusgaser. . 

Greider missar hela människan när han isolerar en liten del av levernet. Han missar allt man kan göra på hemmaplan för att reducera sina emissioner. Hoppas han ser "Zero impact" på SVT och får upp ögonen för andra möjligheter. Själv har jag valt att göra en eller två internationella flygresor per år och istället leva i stort sett fossilfritt på hemmaplan, vilket faktiskt är rätt enkelt: går/cyklar/åker buss eller tåg; kör elbil; bor i trähus med luftvärmepump; köper förnybar (sol, vind, vatten) från Falkenberg Energi; äter inte kött. 

Flygresorna utrikes är svårare att göra nåt åt i nuläget. Jag gör dem för att lära mer om världen. Man får hoppas att förnybara drivmedel snabbt utvecklas och kommer i användning. Tillsvidare kan man också klimatkompensera sina resor. Det gör jag genom att köpa träd (plantor) till Vi-Skogen. Den möjligheten nämnde inte Greider alls. 

Jag tror inte på att skambelägga som metod för att ändra människors beteende. Jag tror mer på information, ekonomiska styrmedel och att föregå med gott exempel. Därför ska jag nu strax se tredje avsnittet i serien "Zero impact". Det gör bättre samhällsnytta än Greiders inskränkta pekpinnar. Jag brukar ofta sympatisera med Greiders analyser och inlägg. Men hans ledare var en riktig plump i protokollet, det tycker jag verkligen var synd.  





lördag 4 mars 2017

Vandring Fbg 2017

   
Vandringar i pipe-line:




Sibbarps kyrka, 5 eller 10 km 

Boa kyrkstig från Okome kyrka, 13 km tur och retur 

Prinspromenaden Halmstad - Tylösand 12 km

Jag återkommer med information om tidpunkter


Tidigare aktiviteter:

Den planerade mellandagsvandringen vid Sibbarps kyrka ställdes in på grund av flera återbud. Istället styrde jag och Lena om kosan och prövade en för oss ny improviserad vandring längs Pukasjöhultsvägen med startpunkt tre kilometer nordost om Okome längs vägen mot Gällared. 


Denna vandring har jag beskrivit i ett annat inlägg på denna blogg:

http://hans-orjan.blogspot.se/2017/12/intressant-vandring-langs.html


Svartrå kyrka, Björkasjön runt och tillbaka, söndag 13 augusti

Söndag 13 augusti utgick vi ifrån Svartrå kyrka och vandrade sen en fin runda via Björkekullen, rundade Björkasjön, besökte kort Bråtadal vandrarhem och därefter tillbaka till kyrkan. Sträckan är cirka 10 km och vi tog god tid på oss, 3,5 timme inklusive en lååång fika på Björkasjöns södra sida. Vädret var perfekt för vandring, lite växlande och inte särskilt varmt. 



Blåsig vandring 23 april Glommen - Koggerudden t o r

Vi var en liten tapper skara som i solskenet trotsade vinden och gick turen på 12 km. På stentrappan vid Petters brygga fann vi lä för vinden för att fika. På fågelfronten var ett par svarthakad buskskvätta den största rariteten. 

Fin vandring 9 april - Sumpafallen med omnejd

Vi var åtta personer som gjorde en tur på ca 13 km. Efter buss från Falkenberg till Kvarnbäcken nära Sumpafallen, gick vi Utsiktsberget-Ängarna-Björkekullen-Björkasjön-Bråtadal-Svartrå kyrka-Sumpafallen och tillbaka till bussen. Trevligt sällskap, hyfsat väder och varierande och vackra miljöer. Ett par tranor hade bra koll på oss, flög över flera gånger. Gransångare hejade på oss längs hela vägen.

  
OBS generellt gäller: 
  1. Anmälan till vandring görs alltid med sms till mig på 072-5050102 senast två dagar innan; precisera då vilken vandring som avses
  2. Var och en ansvarar för att vara relevant försäkrad
  3. Kläder efter väder, alltid stadiga skor/kängor med kraftig sula
  4. Ta med rikligt med vatten plus fika för två raster, gärna också nåt energirikt som russin etc 
  5. Ta med enklare sjukvårdsutrustning som plåster, skavsårsplåster, första förband plus reflexväst
  6. Jag tar med komplett förbandslåda plus lite annan bra utrustning


Tidigare upptaktsträff i Glommen 4 mars

Tjugo personer hade anmält intresse att delta i gruppen, detta efter förfrågan på Facebook (tre olika FB-grupper Glommen/Fbg/Vbg). 

Vi var sex personer som träffades på denna träff i Glommen.

Alla presenterade sig och berättade kort om sina erfarenheter av vandring.

Vi kom preliminärt fram till följande:
  1. Löpande information om gruppens gjorda och kommande vandringar läggs på min blogg: hans-orjan.blogspot.com / Vandring Fbg 2017
  2. Det är bra om alla har hela gruppens kontaktuppgifter (jag skickar ut per mejl)
  3. Vi vill vandra alla årstider
  4. Ungefär en gång i månaden är lagom frekvens för ordnade vandringar
  5. Någon gång kan vi ha vandring lörd-sönd med övernattning
  6. Vi prioriterar vandringsområden dit man kan resa per tåg eller buss
  7. I annat fall samåker vi i bil - parkeringen vid Arvidstorp IP är bra belägen för att träffas
  8. Vi kom inte på något bra namn på gruppen. Vi funderar vidare.

Vi diskuterade översiktligt olika lämpliga områden för vandringar, följande nämndes:
  • Åkulla bokskogsområde - många olika alternativ
  • Gränsleden vid Älvsered (ev övernattning Ulvanstorp)
  • Hallandsleden
  • Prins Bertils promenad Halmstad - Tylösand
  • Steningekusten
  • Sibbarp
  • Skärsjön runt
  • Stegsjön och bergen väster därom

Vi bokade preliminärt in följande dagar för kommande vandringar:

  • 9 april: Sumpafallen med omgivningar (buss mot Ullared) 
  • 22 eller 23 april: ev spontant initiativ av H-Ö
  • 20-21 maj: Gränsleden Älvsered (buss mot Älvsered)

Detaljerad information meddelas senare.

Jag berättade att STF:s vandrarhem Bråtadal i Svartrå har vandringshelg 13-14 maj. Den 13 maj går man ca en mil Bråtadal - Svartrå kyrka (visning) - Sumpafallen - Utsiktsberget - Ängarna - Bråtadal. Övernattning och mat på vandrarhemmet. Den 14 maj vandring runt intilliggande Björkasjön. Jag är guide. Anmälan görs på STF:s hemsida. 

Upptaktsträffen avslutades med en tur bort över Morups tånge.









Min kommentar till "Faktasvag mediasmitta även i skogen" - inlägg av Marianne Eriksson på hennes blogg


Texten nedan är min kommentar till det senaste inlägget av Marianne Eriksson på hennes blogg. Den finns givetvis även i kommentarsfältet där. ME arbetade tidigare som kommunikatör på LRF Skogsägarna och är nu ledamot i Föreningen Skogens styrelse.  

https://marianneeriksson063.wordpress.com/2017/03/01/faktasvag-mediasmitta-aven-i-skogen 


Det är en skicklig text Marianne fått till. Fyndig och trevligt skriven. Men undertonen är i mitt tycke bedrägligt insinuant och tendensiös. Hon antyder att svensk och internationell miljörörelse är "faktaresistent" och "svartmålar".

Det är tråkigt att hon har en så introvert syn på hur skogsbruket utvecklats i Sverige, en syn som tyvärr är ganska vanlig inom LRF. Det är en i mitt tycke sekteristisk hållning som uttrycker sig i termer av att vi har rätt och dom andra där ute (samhället i övrigt) har fel, dom vill oss illa. En hållning av karaktären "Om vi bara fick sköta oss själva skulle allt bli bra". LRF:s retorik om äganderätten och Jägareförbundets hållning i jaktfrågor har inslag av den karaktären.

Den här sekteristiska synen kan inte erkänna att utan miljörörelsen så hade det svenska skogsbrukets naturhänsyn varit mycket outvecklad. Det var den svenska och internationella miljörörelsen som tillsammans med Der Spiegel och Springer Verlag mer eller mindre tvingade fram förändringar i det svenska skogsbruket i riktning mot mer hänsyn till natur och miljö. Läs gärna Per Simonssons doktorsavhandling från ifjol, den tar upp olika drivkrafter bakom utvecklingen. Per var industridoktorand (SCA) på SLU i Umeå.

Hon anger två fall av "faktafel", vilka hon menar exemplifierar hur illa det är ställt med miljörörelsens kunskaper och retorik.

Det ena gäller "forest destruction". Man får intrycket att hon menar att miljörörelsen agiterar som om den inte fattat att skogsägaren måste ombesörja återväxt. Min bild är dock en hel annan. Som jag uppfattar situationen är synen på vad som får menas med "skog" helt divergerande mellan å ena sidan skogsbruket/skogsindustrin och andra miljörörelsen. Hon och hennes gelikar menar att de gran- och tallplantager som etableras efter kalhuggning är "skog", medan miljörörelsen med "skog" menar en naturskog med rik biologisk mångfald, fungerande ekosystemprocesser, avsaknad av påverkan av extern miljö och utan bestående ingrepp som markberedning och kväveuppladdning. Sådan naturskog försvinner i takt med att kalhyggesbruket fortsätter och snart har betat av hela landet. Jag är beredd att hålla med om detta och tycker t o m att den pågående rovdriften på landets sista naturskogar är det f n allvarligaste miljöproblemet med svensk skogsbruk. Det är symptomatiskt att Sveaskog nyss nästan höll på att bli av med sin certifiering just p g a att man inte kunde identifiera naturskogar, utan istället högg ner dem.

Det andra "faktafelet" hon lägger i miljörörelsens mun är att den har missuppfattat helt detta med vilken skog som är bäst på att lagra in kol och därmed samtidigt motverka klimatförändring. Hon menar att produktionsskogen är bättre än naturskogen på att lagra in kol. Enligt henne menar miljörörelsen att det "är bäst att låta gamla träd stå kvar". Som jag vet att hon känner till är denna fråga ytterst komplicerad.

Om vi börjar med naturskogen så är kunskapsläget ytterst svagt vad gäller kolbindning, det finns helt enkelt på tok för få studier för att man säkert ska kunna veta. Tilläggas kan att skogsbrukets definition av "gamla träd" är väsensskild från träds möjliga ålder (sextio-hundra år jämfört med många hundra år, uppemot tusen för tall).

Å andra sidan produktionsskogen: på fastmark har barrskog (det är sån som undersökts) en växthusgasbalans som innebär netto kolinbindning från relativt tidig ålder (ungskog). Att den svenska skogen anses ha en så positiv klimateffekt beror främst på att den tillväxer mer än vad som skördas, det vill säga att virkesförrådet ökar. Den avgörande frågan, som bestämmer om skogen har en bra eller dålig effekt på klimatet, är vad som sker med det virke som skördas. Om det används till papper och blöjor kommer den bundna kolen snabbt ut i atmosfären igen som koldioxid och inget är vunnet. Om virket istället byggs in i varaktiga strukturer som hus eller andra byggnader, ja då plockas kolet ur kretsloppet och atmosfären en avsevärt längre tid än vad som är fallet med pappersanvändning. Den riktigt positiva och bestående effekten erhålls först i det fall trä ersätter produkter/energi baserade på fossil kol eller olja, vilket kallas substituering.

Det låter sig med andra ord inte enkelt avgöras vad som är bäst för klimatet, natur- eller produktionsskog. Det beror på många olika faktorer, där tidsperspektivet är en viktig sådan. Om tidsperspektivet är mindre än 100 år (en skogsgeneration i skogsbrukets värld) så är sannolikt naturskogen oftast bättre. I ett längre tidsperspektiv sannolikt oftast produktionsskogen, men det förutsätter då omfattande substituering.

När det gäller hur skogsbruket/skogsindustrin framhåller skogens eventuella positiva effekter på klimatet, så kan jag påminna om man då gärna "glömmer" att det finns ett par miljoner hektar skog på dikad torvmark. När grundvattenytan sänks efter dikningen bryts torven ner och koldioxid bildas. Det har beräknats att den dikade skogsmarken släpper ut nästan lika mycket växthusgaser som transportsektorn.

Sammanfattningsvis vad gäller växthusgaser så är bilden ytterst komplicerad vad gäller jämförelsen mellan produktions- och naturskog. Det går med andra ord inte att generalisera och säga att den ena är bättre än den andra. Det är inte "faktafel" att hävda det ena eller andra, Men för att det ska bli trovärdigt måste förutsättningarna för jämförelsen anges noga.

Marianne tycker att miljörörelsen "svartmålar" skogsbruket. Hon tycker nog inom parentes att även gör det med, med tanke på att jag lägger mycket energi på att ute i fält påvisa hur svenskt skogsbruks avigsidor ger sig tillkänna där. Jag tycker att svartmålning i form av att lyfta fram det negativa i skogsbrukets praktik är en för hela samhället nödvändig och viktig verksamhet med siktet inställt på att skogsbruket ska nå även miljömålet och inte bara produktionsmålet. För närvarande ser det illa ut med skogsbrukets möjlighet att nå miljömålet Levande skogar, detta enligt Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets analyser. Utan miljörörelsen hade det förresten sannolikt inte funnits nåt miljömål för skogen.

Svartmålning behövs för att ge en allsidig bild av skogsbruket, detta i en tid när både LRF Skogsägarna och Skogsindustrierna är så bra på skönmålning. På sådan skönmålning finns det många exempel. Ett var Marianne själv länge inblandad i som kommunikatör på LRF Skogsägarna. Det bestod i att hon, tillsammans med kollegan Gunnar Lindén, på Twitter endast uppmärksammade sina många "följare" på sådana meddelanden som kunde uppfattas som positiva för skogsbruket. Jag har redovisat en analys av verksamheten i Land, den finns också på min blogg. Nu när Marianne slutat på LRF fortsätter hennes kollegor där, Gunnar Lindén och Peter Wallenberg, verksamheten på samma sätt.



Ett annat exempel på skönmålning gäller attraktiviteten och tillgängligheten hos produktionsskog kontra naturskog/reservat, detta för friluftslivet. Jag uppmärksammade det själv först i samband med diskussionen om att bilda ett reservat av det stora brandfältet i Västmanland. När en större grupp forskare gick ut och föreslog detta på DN Debatt så kontrade LRF:s företrädare i Mälardalen direkt med argument som "folk gillar inte risiga reservatsskogar, utan produktionsskogar." Detta är svartmålning av hur reservat ter sig och en skönmålning av tillståndet i produktionsskog. Retoriken har även fångats in av nuvarande landsbygdsminister Bucht, som nästan ordagrant sa så på ett Almedals-seminarium arrangerat av Mistra-programmet Future Forests vid SLU.

Apropå Future Forests vid SLU: de gjorde inom ramen för ett regeringsuppdrag en skandalomsusad skönmålande "reklamfilm" för svenskt skogsbruk som visades vid FN-konferensen Rio+20. Denna affär har jag också bloggat om, det är faktiskt ett av mina mest lästa inlägg. Jag tycker det är olyckligt när forskare som ska vara fria skönmålar skogsbruket och försöker agera politiker.


Jag tycker det vore värdefullt för den framtida dialogen mellan olika intressenter i skogsbruket om man accepterade att alla behövs och gör skillnad. Det gagnar inte den dialogen att hitta på diverse invektiv mot sina meningsmotståndare.