Det är spännande, i alla fall som relativt nyinflyttad, att bo vid havet på Bästkusten. Alltid dyker det upp nåt särdeles intressant och/eller vackert. Som idag, ett litet infall bara att gå ner till hamnen med tuben och se om det var några intressanta fåglar på redden. Solen flödade.
Inget speciellt fanns där förutom en ovanligt stor flock med ejdrar. Medan jag stod där och kollade i tuben började dimma bildas över havet och komma inåt land. Bilden av ejderflocken i tuben ändrades drastiskt av den bakomvarande dimman, det var som om flocken både kom närmare och lyftes uppåt. Hamnen med sjöbodarna började långsamt försvinna för ögat.
Nu blev det väder som inte alls lämpade sig för fågelskådning. Men däremot brukar det bli ett fantastiskt ljus och många motiv för fotograferande som ser helt annorlunda ut än vanligt. Så det fick bli en tur till Morups tånge i alla fall. Tuben hade jag dock kunnat lämna hemma insåg jag halvvägs bort efter Fyrvägen.
Där stannade jag till vid ruggiga rucklet "Sjöstugan" där nån togs helt eller halvt av daga i Tina Karlssons debutroman Bittert svek. Bilden nu med dimma i bakgrunden hade kanske lämpat sig som illustration i romanen.
Det förvånar mig varje gång jag går förbi rucklet att det inte verkar "gå in i dimman" bokstavligt talat nån gång. Det har sönderfallit successivt tydligen sen stormen Gudrun för tio år sedan. Märkligt att skiten får stå kvar där och alltmer förfula den annars så fina miljön vid Glommen och Morups tånge.
När jag närmade mig fyren, som var delvis dold i dimman, rundade jag den motsols, först med Breviken på höger hand. Stående med ryggen mot Breviken, slängde jag några ord med ett par som kom ut ur kåkarna där. Dom tyckte att tuben jag släpade på nog var i onödan. Helt rätt. Sen sa mannen: "Har du sett vita regnbågen därute?", frågade han och pekade ut mot viken.
Det hade jag ju inte och undrade medan jag vände mig om vad han kunde mena med en "vit regnbåge". Men han hade helt rätt, där bort mot Glommen fanns en sådan. Jag har aldrig sett nåt liknande. Vi hade solen i ryggen och på nåt sätt måste solstrålarna har speglats i vattendroppar eller iskristaller som fanns i den täta tjocka som nu bildats.
Vi sa hejdå, och jag fortsatte på strandängen runt fyren. Nu när jag såg mot fyren lättade dimman en stund och en fin bild med fyren, barackerna och öppningen i stengärdesgården dök upp. Till och med utedasset passade bra in i skönheten.
Färden bar vidare söderut över Tången, bort mot Korshamn. Jag kom på att jag var där för några dagar sen och då förgäves hade letat efter det gamla vraket som jag hade hört skulle ligga där och som bara syntes vid extremt lågvatten. Den gången hade jag under vattenytan skymtat nåt som möjligen kunde vara vraket. "Jo, men visst var det väl ännu lägre vatten nu än förra gången?", tänkte jag för mig själv.
Innan jag var där förra gången hade jag fått en utförlig lägesbeskrivning av en god granne i Glommen. Det var enkelt därför att hitta tillbaka till det exakta läget. Och nu tusan låg vraket där fullt synligt på sandbotten. Det gick att gå ända ut till det för fotografering.
Oj, vad bra det kändes att äntligen få se detta! Det lär vara delar av ett vrak från slutet av 1100-talet. Detta har man fastställt enligt årsringsanalys på stockar/plank. Det som återstår av den gamla och 12-15 meter långa båten är bottnen och en mindre del av sidorna. Högtidsfullt kändes det att stå intill 900-årigt trä. Som har varit dött så länge utan att brytas ner. Den syrefria miljön på sandbottnen och saltvattnet verkar ha varit bra konserveringsmedel.
Båten upptäcktes så sent som i mars 2016. Därefter har sonderande utgrävningar utförts. Man har kommit fram till att vraket ligger bäst där det gör. Risken för skadegörelse bedöms som marginell i och med att vraket ligger under vattenytan mestadels. På Bohus Läns Museums hemsida finns förresten en interaktiv 3D-modell av skrovet. En länk dit finns på SVT Nyheter. Det kan rekommenderas att kolla den.
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/se-1100-talsvraket-i-3d
Av denna oplanerade och innehållsrika tur var det nu bara hemfärden över de gamla sanddynerna på Tången som väntade. Stegen var lätta, upprymd som jag var av att det kan vara så häftigt att bara sticka ut näsan utan bestämda planer.
Jag tänkte, där jag gick vägen fram över det torra fjolårsgräset, på den berguv jag sett igår kväll på uggletur med fågelklubben i Falkenberg, Det var min första berguv i det vilda någonsin. Den var ett gott omen inför den förmiddag jag nu hade haft. Visserligen var uven inte i Glommen, men inte så långt bort ändå.
