Ägaren till Gekås planer på slottsliknande bostad - en intressant historisk parallell är Truedsholm

Denna text handlar om en både mer historisk och samtidigt framåtsyftande aspekt på ägaren av Gekås plan att bygga en slottsliknande bostad på gården Ängarna nära Svartrå. Hans plan godkändes i juni av bygglovsnämnden i Falkenberg. Den är därefter överklagad dels av mig och Mats Widgren, dels av Naturskyddsföreningen i Varberg. 

I bygglovsnämndens beslut framgår att Kulturmiljö Halland, en del av Hallands kulturhistoriska museum, avstyrker planen av det skälet att slottet bryter för stark mot platsens och landskapets befintliga kulturmiljö. Stadsarkitekten har samma åsikt om slottets karaktär, men tar sen tillbaka detta genom att breda ut sig över vilken betydelse avvikande arkitektur kan få för framtiden på det sättet att den intresserar folk. Han tar två exempel från den mer rika och feodalt präglade Hallandsslätten, nämligen Hjuleberg och Mostorp. 

I överklagandet från mig och Mats Widgren menade vi att "avvikande" arkitektur inte självklart är "bra" eller "hållbar" arkitektur. Vi menade också att det säkert finns många exempel på byggnader med "avvikande" arkitektur i Halland som rivits i förtid av detta eller andra skäl. Just då kom jag inte på nåt relevant exempel, men frågan har gnagt i mitt bakhuvud. 

Holma ö idag, en del av naturreservatet Skogsbo

Av en slump ramlade jag över ett historiskt exempel som är av stort intresse i samband med diskussionerna om ägaren av Gekås slottsplaner. Det ligger dessutom geografiskt rätt nära platsen där slottet enligt planen ska uppföras, avståndet är cirka sex kilometer i riktning sydväst, och i ett landskap av liknande karaktär. 

Jag satt och bläddrade lite förstrött i en av de böcker som mina nyligen bortgångna svärföräldrar lämnat efter sig. Den heter "Kartor över Halland 1482-1718" och gavs ut 2010 av Länsmuseet Varberg. Plötsligt låg där uppslagen en två-sidig artikel (s 32-33) om Truedsholm av Pär Connelid. Först en bit in i texten förstod jag att den handlade om en plats av stort intresse i samband med Gekås-ägarens slottsplaner. 

På en halvö i Byasjön strax norr om Ästad gård, på nya kartor kallad Holma ö, men på äldre kartor från slutet av 1500-talet Truedsholm eller Trudesholm, finns en fornlämning. 

Där på Truedsholm finns flera husruiner, de två största cirka 20 meter i sida, vilket inom parentes förresten är ungefär lika med det planerade slottet på Ängarna (grundyta 425 kvadratmeter). 

Det finns inga andra uppgifter än kartorna om platsen i skrivet källmaterial. Vissa arkeologiska undersökningar har gjorts, bl a dykningar nära stranden och en mindre utgrävning. De ger vid handen att det rör sig om någon typ av medeltida "adlig storgård" som primärt inte hade försvarssyften. Att det står "borgruin" på nya digitala kartor saknar således vetenskaplig täckning.

Två meningar cirka två tredjedelar in i texten fick mig att verkligen vakna till:

"Bebyggelsen på platsen ska snarast tolkas som en "social befästning". Den som valde att bosätta sig på Truedsholm gjorde det inte i första hand av försvarsskäl, utan för att markera en avvikande samhällelig ställning gentemot befolkningen på övriga gårdar i området."

Bingo! Den här formuleringen kunde lika gärna handla om Gekås-ägarens slottsbygge på Ängarna. Vad är det annat än en ny-rik persons skrytbygge för att visa för vilken särställning man har? Den planerade byggnaden passar som många initierade påpekat alls inte in i bygden.

Rester av stengrund på Holma ö

Tänkvärt är att byggnaderna på Truedsholm inte finns kvar idag. De var "avvikande" och det som återstår idag är ett par stenhögar. Som av ytterligare en slump finns tre sidor tidigare i samma bok (s 29) en kort artikel om en annan "avvikande" byggnad som försvunnit. Artikeln handlar om det medeltida Ås cistercienserkloster som låg vid Viskans utlopp. Av det återstår idag ens knappt en stenhög. Klostret avvecklades under reformationen. De stenar som hade använts för klostrets ovanjordiska delar gick i slutet av 1500-talet till återuppbyggnad och modernisering av Varbergs fästning. Detta var samma öde som den mer kända Alvastra klostermiljö vid Omberg i Östergötland gick till mötes. Där gick stenen till bygget av Vadstena slott. 

Om nu ägaren av Gekås tyvärr inte tar sitt förnuft till fånga utan låter bygga sin slottspastisch, då är det värt att ägna en tanke åt frågan om vem som vill och har råd att köpa det säkert svindyra slottet när ägaren av Gekås inte längre finns eller tröttnat på att bo där. Min prognos är att det kommer att saknas köpare varefter slottet kommer att stå tomt en tid och förfalla som den nuvarande gården efter bröderna Rune och Arvid Svensson. Slottet säljs sen billigt som stenbrott, varefter bröderna Svensson går igen och återuppbygger sin vackra Hallandsgård. 

Det tomma boningshuset på Ängarna idag

Vi överklagar Falkenbergs kommuns bygglov till ägare av Gekås att uppföra slottsliknande bostad i område av riksintresse

Nedanstående text exklusive bilder är identisk med det dokument som dags dato inlämnades till Falkenbergs kommun


Överklagande av beslut om bygglov i Falkenbergs kommun



Gällande:
Beslut i bygglovsnämnden 2017-06-15 avseende § 1205, Svartrå 5:9, nybyggnad av enbostadshus, Dnr 2017-604



Yrkande:
Att beslutet överprövas och att det i samband därmed utreds ordentligt huruvida det föreligger risk för att bygget orsakar påtaglig skada på de riksintressen för kulturmiljö, naturvård och friluftsliv som berörs enligt kommunens översiktsplan. Tillsvidare bör bygglovet återtas



Motivering:

1/ Beslutet lever inte upp till intentionerna i Plan- och bygglagen (2010:900)

I dess kapitel 2, paragraf 6, punkt 1 står: ”....i ärenden om bygglov....ska bebyggelse och byggnadsverk utformas och placeras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till 1. stads- och landskapsbilden, natur- och kulturvärdena på platsen och intresset av en god helhetsverkan,....”
Med hänsyn till vad vi redovisar nedan menar vi att bygglovsnämnden alls icke visat att så är fallet. Omständigheterna talar istället för att nämnda värden inte alls har beaktats på ett nöjaktigt sätt.



2/ Kommunens Översiktsplan 2.0 från 2014 har alls inte beaktats

Vi är väl medvetna om att en kommunal översiktsplan inte är bindande, men vi anser trots detta att det är ytterst graverande att bygglovsnämnden i sitt beslut på intet sätt beaktat densamma. Man kan fråga sig vad den i så fall ska användas till.
I översiktsplanen anges det aktuella området, ungefär avgränsat av Svartrå – Tubbared – Kvarnbacken – Floastad och inkluderande Högvadsån och Sumpafallen, som varande av riksintresse. Riksintresset berör samtidigt hela tre olika aspekter, nämligen kulturmiljö, naturvård och friluftsliv.
Området karakteriseras också som ”ekologisk känsligt” respektive nära ett ”område utan stor påverkan” (sannolikt syftande på Åkulla bokskogar; vår anm.). Dessa båda karaktärer är sådana som refereras i Miljöbalken.
För de tre riksintressena har bygglovsnämnden tagit in yttranden avseende två, nämligen kulturmiljön och naturvården. För det tredje finns inga yttranden, vare sig interna eller externa.



Riksintresset kulturmiljö:
Kulturmiljö Halland är kritisk till ansökan om bygglov. Huvudskälet är att den planerade slottsliknande bostaden alls inte är anpassad till platsens kulturmiljö. Samtidigt förordar man att den nuvarande bostaden inte rivs, utan renoveras.
Yttrandet från Kulturmiljö Halland är väl genomtänkt och presenterat. Stadsarkitektens yttrande har egentligen samma grundinställning till den planerade byggnaden (”...solitär byggnad som kraftigt avviker...”) som Kulturmiljö Halland, men avfärdar i nästa andetag sitt eget ställningstagande med att det inte innebär hinder för godkännande. Han avfärdar kritiken av den tänkta byggnaden med ett svepande resonemang: ”...flera av de byggnader som idag bedöms ha höga värden har avvikit från gängse utformning då de kom till.” Det är intressant att se vilka exempel han använder för att illustrera sin tes. Det är dels Falkenbergs Stadshus, dels slotten Hjuleberg och Mostorp. Noterbart är att inga exempel ges från inre Halland. Vi anser inte att exemplen har någon relevans för det aktuella fallet. De är dels från stadsmiljö som i sig är mycket mer variationsrik än bebyggelsen i inre Halland, dels från den rika slättbygden där andan och de socioekonomiska förhållandena var och är helt annorlunda. Logiken är således bristfällig. Även på det sättet att det säkert går att finna många exempel på avvikande byggnader som rivits då de blivit otidsenliga eller ansetts alltför avvikande. ”Avvikande” är således inte självklart lika med ”bra” eller ”hållbar” arkitektur.



Riksintresset naturvård:
Länsstyrelsen har överraskande inkommit med ett yttrande vad avser naturvård. Det är överraskande därför att länsstyrelsen är överprövande myndighet och därför inte borde ha yttrat sig alls på detta stadium. Yttrandet är därutöver mycket ytligt och innehåller endast en enkel uppräkning av vilka naturreservat och nyckelbiotoper som finns i närområdet. Det saknas helt konsekvensanalys och torde därmed ha mycket ringa värde. Man borde ha analyserat och värderat hur den planerade byggnaden, både under byggtid och senare förvaltning, kommer att påverka naturvärdena i sig och också reservatens tillgänglighet för den naturintresserade allmänheten. Mycket anmärkningsvärt är dessutom att länsstyrelsens yttrande överhuvudtaget inte nämner och värderar det faktum att området äger riksintresse för naturvården. Sammantaget finns det inget i kommunens underlag som är en konsekvensbeskrivning av effekter på naturvården.



Riksintresset friluftsliv:
Trots att området utpekats som riksintresse även för friluftslivet har man på bygglovsnämnden överhuvudtaget inte begärt in något yttrande som berör detta. Åkulla Bokskogar, som har många besökare, tangerar den för bygget aktuella platsen. Sumpafallen, det unika naturreservatet vid Högvadsån, lockar många besökande. Sammantaget rör sig många intresserade av natur- och friluftsliv i området. En viktig detalj i sammanhanget är vad som kommer att hända med den mycket gamla och fantastiskt vackra åkerväg som går i öst-västlig riktning, precis förbi gården Ängarna, där bygget ska ske, och sen vidare bort mot Svartrå. Att den vägen inte spärras av under och efter byggtiden är mycket viktigt för det rörliga friluftslivet.
Det finns flera organisationer som självklart borde ha fått ha yttra sig över riksintresset friluftsliv i området, t ex Intresseföreningen för Åkulla Bokskogar, STF Södra Halland (som i sin verksamhet inkluderar Falkenbergs kommun) och Friluftsfrämjandet i Falkenberg och Varberg.



Sammanfattningsvis:
Det är för oss obegripligt att nämnden i sitt beslut som första mening under avsnittet ”Motivering” skriver:
”Den planerade åtgärden bedöms överensstämma med intentionerna i ÖP för Falkenbergs kommun.”
Vi har visat att så alls inte är fallet. Åtminstone är detta vare sig ordentligt prövat eller säkerställt. Tillsvidare är vår uppfattning att åtgärden (bygget) går helt på tvärs mot översiktsplanen och att det föreligger risk för påtaglig skada på berörda riksintressen.
Bygglovsnämndens protokoll i detta ärende avslutas med: ”Bygglovsenheten anser efter en sammanvägd bedömning att ett positivt bygglov kan lämnas” (vi har här i citatet ändrat protokollets uppenbara felskrivning ”...av att...” till ”...att ett...”).
Det är vår uppfattning att denna ”sammanvägda bedömning” vilar på lösan sand. För ett riksintresse (kulturmiljö) har man enkelt avfärdat ett kritiskt yttrande från Kulturmiljö Halland, för det andra riksintresset (naturvård) har man baserat sig på ett yttrande från Länsstyrelsen som inte borde ha funnits, är mycket ytligt samt helt utan konsekvensanalys, och för det tredje riksintresset (friluftsliv) har man inte ens tagit in några yttranden.



3/ Inga ideella organisationer har tillfrågats

Det är många ideella organisationer som av och till har verksamhet i området och därmed intresse för dess utveckling. Det planerade bygget är så pass avvikande att det ligger nära till hands att tro att sådana verksamheter kan komma att påverkas. Rimligt hade därför varit att låta dem komma till tals. Nämnas kan:

Okome-Köinge-Svartrå hembygdsförening
Intresseföreningen Åkulla bokskogar
STF Södra Halland
Friluftsfrämjandet i Falkenberg och Varberg
Naturskyddsföreningarna i Falkenberg och Varberg
Falkenbergs ornitologiska förening



4/ Tidpunkten för beslutet var mycket olycklig för den som eventuellt ville överklaga

Bygglovsnämnden tog sitt beslut 15 juni, d v s strax innan midsommaren och semestrarna. Det kom till vår kännedom först i och med Hallands Nyheters artikel om bygglovet 27 juni. Detta innebär att all den efterforskning som behöver göras för den, som likt oss, vill överklaga, har fått göras under semesterperioden med alla de problem det inneburit. Vi har t ex inte lyckats komma i kontakt med den handläggare på länsstyrelsen som skrev dess yttrande om naturvård och inte heller relevanta sakkunniga på Riksantikvarieämbetet. Denna för medborgarnas aktiva deltagande utomordentligt dåliga tajming strider mot intentionerna i Århuskonventionen (se nedan).



Glommen och Saltsjöbaden 20 juli 2017
Vi undertecknare anser oss med stöd av FN:s Århuskonvention implementerad i EG:s förordning nr 1367/2006 ha rätt att föra talan i detta ärende.






Hans-Örjan Nohrstedt
Glommen; medlem i Friluftsfrämjandet och i Sveriges Ornitologiska Förening
epost: honohrstedt@hotmail.com






Mats Widgren
Saltsjöbaden, professor emeritus i kulturgeografi vid Stockholms universitet
epost: mats.widgren@outlook.com




Kopia: Länsstyrelsen i Halland, Kulturmiljö Halland, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet 

Svar till Bygglovsnämndens ordförande Bo Gustafsson med anledning av Gekåsägares planerade slottsbygge

Nedanstående text exklusive bilder var införd på Hallands Nyheters debattsida "Ordet är fritt" den 19 juli. En snarlik version även på tidningens webbplats 13 juli.

Jag fick inte svar på mina frågor

I tidningen hade jag 12 juli en debattartikel med rubriken ”Hur tänker bygglovsnämnden?”. Den kritiserade nämndens beslut att ge en Gekåsägare tillstånd att bygga en slottsliknande bostad i Svartrå. Detta av två skäl, dels struntar man i att Kulturmiljö Halland och även stadsarkitekten konstaterat att byggnaden inte alls passar in, dels beaktar man inte kommunens egen översiktsplan. Enligt planen är området av riksintresse för kulturmiljö, naturvård och friluftsliv.

 I samma tidning fick nämndens ordförande, Bo Gustafsson, gå i svaromål. Han gjorde då som de flesta makthavare när de blir ansatta, nämligen pratar om annat. Mer än hälften av hans svar är inte relevant. Kommunens övergripande mål för bostadsbyggandet, byggande vid havet kontra inlandet, samt strandskyddsregler – inget av detta har med ärendet att göra.

I ett stycke av fem redovisar han skälen för att nämnden inte avslog: 1/ ”Ingen betydande remissinstans säger nej” - Endera har han inte läst svaret från Kulturmiljö Halland eller så förolämpar han organisationen, 2/ ”Platsen är redan ianspråktagen för bebyggelse” - det är väl inget skäl att tillåta vad som helst, och 3/ ”Inga sakägare har haft något att invända” - ett bra sätt att undvika invändningar är att låta bli att fråga tänkbara kritiker. Sakägare är den som kan lida skada eller utsättas för olägenhet. Eftersom området är av riksintresse finns det många organisationer som borde ha tillfrågats, t ex Intresseföreningen Åkulla Bokskogar.

 Intressant är att han självmant avfärdar ”konspirationsteorier”. Det är säkert inte så att företrädare för Gekås ägnat sig åt ”otillbörlig påverkan”. Dock kan sådan påverkan vara självpåtagen och outsagd. Min känsla är fortfarande att bygglovsnämnden har velat gå Gekåsägaren tillmötes på ett sätt som går utanför ramarna och påtagligt skadar utpekade riksintressen.

Gustafsson är fortfarande svaret skyldig. Varför struntade nämnden i kritiken från Kulturmiljö Halland och i kommunens översiktsplan?

I svar 17 juli välkomnar Ingemar Johansson, proffspolitiker för C, Gekåsägaren och hans byggplan. Jag tycker också det är bra att han vill bo där. Men fördenskull behöver man inte bygga en bostad som är helt avvikande i miljön.    

Utsiktsberget Ängabjär Foto Torkel Danielsson

Vikingar i Glommen - tusen år sen sist!?

En eftermiddag i mitten av juli, en sån där solig fin dag som var ovanlig just denna sommar, gick jag ner för att ta mig ett dopp vid sandstranden i den yttre hamnbassängen. Det var fortfarande kallt i vattnet så badet blev inte mer än tio simtag långt. Efter att jag tagit på mig kläderna och gått några steg i riktning hemåt, ja då ligger det plötsligt där framför mig i bortre delen av inre hamnbassängen vid småbåtshamnen. 

Som vanligt när jag badat och det dyker upp nåt intressant, då ligger mobilen inklusive kameran hemmavid. Så det fick bli några snabba älgkliv hemåt för att hämta den. Med tillbaka följde inte bara mobilen utan även bonusbarnbarnet S. Först blev ett foto taget på håll från södra piren, sen gick vi bort till skeppet för närbilder och om möjligt för att fråga ut besättningen lite.

Delar av besättningen var iland redan och höll på att fixa mat. Tre tält för övernattning hade de hunnit resa bakom de små sjöbodarna. Några var kvar på båten och som vi hoppades sugna på att berätta. Det var de verkligen. Barnbarnet S blev omedelbart adopterat av en kvinna i besättningen och var innan jag hann blinka ombord på skeppet. Hon såg väldigt nöjd ut. Själv kom jag att samtala med en trevlig dansk man i min egen ålder ungefär.

Genom detta samtal, information som var uppsatt på skeppssidan och en liten broschyr, som delades ut, fick jag i korta drag veta följande:

Båten heter Helge Ask, är en kopia av ett av flera vikingaskepp som sänktes av vikingar vid Skuldelev i Roskildefjorden för att skydda inloppet till Roskilde, som på den tiden var Danmarks huvudstad. Skeppen grävdes ut ur sedimenten 1962. Det ägs och är byggd av Roskilde Vikingaskeppsmuseum, detta tillsammans med flera andra liknande skepp från den epoken. 

Skeppet byggdes i ek, furu och ask vid muséets varv 1990-91. Det är 17 meter långt och ett relativt litet vikingaskepp. Det är ett skepp för strid och transport av krigare. Det kunde ta cirka 30 personer. Segelarean är 46 kvadratmeter. 

Jag fick veta att besättningen nu varit ute i tre veckor. Varje enskild besättningsman, eller dito kvinna, hade varit med en eller två veckor. Alla var volontärer. De hade under resan varit mellan sju och sjutton personer ombord. För att ro båten på ett bra sätt bör man tydligen vara minst tio personer. Man hade varit runt lite varstans dit vindarna blåst. Bland annat hade man besökt Ven och Hallands Väderö. Nu var man på väg tillbaka till Roskilde. Om vädret tillät skulle man ge sig av nästa morgon.

På nätterna övernattade man i land i tält likt man nu gjorde i Glommens hamn. Tre personer sov dock på båten. Han jag pratade med kände inte till om Helge Ask varit i Glommen redan tidigare. Jag nämnde Glumstenen och berättelserna om den i fornnordiska sagor. Han kände till detta och hade också läst på informationsskylten vid stenen. 

Jag vaknade tidigt nästa morgon och tipsade på tre sätt Hallands Nyheter om att Helge Ask låg i Glommens hamn. Där hade man tydligen viktigare för sig ("annat kom emellan") enligt uppringande reportern som hörde av sig först klockan 14 på eftermiddagen. Då hade Helge Ask för många timmar sen lämnat Glommen för att ta sig ut på havet i riktning hemåt. 

Ett för mig och S mycket överraskande, spännande och mycket intressant besök var det. Jag blev väldigt sugen på att besöka museet på Själland. 

Falkenbergs kommun sa ja till Gekåsägare som vill bygga slott i område med tre samtidiga riksintressen

Hallands Nyheter 27 juni 2017 sid 12-13

Nedanstående text exklusive bilder fanns införd som debattinlägg i Hallands Nyheter 12 juli 2017 under rubriken "Hur tänker bygglovsnämnden?"

Hallands Nyheter 12 juli 2017 sid 4

Min spontana tanke var att det var första april. I Hallands Nyheter fanns på bild vad som verkade vara en slottskuliss från en amerikansk såpopera. Intill syntes en nöjd Thomas Karlsson, ägare till Gekås. Detta var tydligen hans planerade bostad på fastigheten Svartrå 5:9 med gården Ängarna, vilken han köpt.

Gården Ängarna vintern 2016 - 2017, bakom till höger Ängabjär 

Jag blev tagen på sängen. Under de gångna 20 åren har jag vistats mycket i området, framförallt för utflykter och guidning av vandringar. Dalsänkan invid gården är bland det vackraste inre Halland kan erbjuda. 

Utsikt över dalgången från Ängabjär (foto Torkel Danielsson)

Bästa stället att avnjuta landskapets skönhet är utsiktsberget Ängabjär alldeles bakom gården. Den kala branten där är förresten en potentiell häckningslokal för den rödlistade pilgrimsfalken som glädjande börjat hämta sig efter miljögifterna.

Falkenberg kommuns Översiktsplan - bild visande riksintressen

Den planerade byggnaden passar uppenbart inte in i landskapet, vilket påpekats såväl av stadsarkitekt Johan Risholm som av Kulturmiljö Halland, en del av Hallands Kulturhistoriska Museum. Redan här var det ytterst förvånande att bygglovsnämnden i Falkenbergs kommun godkänt Karlssons ansökan. 

Gamla Svartrå by cirka 1 km norr om kyrkan

Än mer häpen blev jag efter att tagit del av kommunens Översiktsplan, vilken beslutades av fullmäktige så sent som för bara ett par år sedan. Området med Svartrå, Sumpafallen och Åkulla Bokskogar är nämligen en värdekärna av riksintressen för kultur- och naturvård, samt för friluftsliv.

Området är fullt av kulturhistoria, värdefull natur och friluftsliv

Strax intill det planerade bygget finns dessutom ett par naturreservat, det mest välbesökta är Sumpafallen. Detta innebär att natur- och friluftslivsintresserad allmänhet rör sig i området. Det andra är Floastad där Ängabjär, som delvis är nyckelbiotop, ingår.

 Naturreservatet Sumpafallen vid Högvadsån

Det tredje utpekade riksintresset i området, friluftslivet, har överhuvudtaget inte givits tillfälle att yttra sig innan kommunen gick till beslut. Lämpligt hade förstås varit att höra vad Intresseföreningen för Åkulla bokskogar tycker.

Guide till alla vandringsstigar i området

Thomas Karlsson tycker att ”det är väldigt vackert i området”. Jag håller helt med. När han framgent sitter där och tittar ut från sitt slottsfönster kan han se allt det vackra. Men någon tanke på att hans slottsliknande byggnad förfular hela upplevelsen för andra, det verkar han inte ha haft. En slottsliknande byggnad i ett område med ovan nämnda karaktärer, det är som en måslort på en vit middagsduk – hela njutningen förtas. Eller som ett parkeringshus mitt i Gamla Falkenberg.

Del av bäckravin intill lilla vägen från Ängarna bort mot Svartrå

Mitt intryck är att bygglovsnämnden inte vågat stöta sig med Gekåsägaren. Gekås är mycket framgångsrikt av utvecklingen i Ullared att döma. Gekås expanderar hela tiden och skapar många arbetstillfällen. Gekås lockar stora mängder kunder till Ullared, vilket även gynnar affärslivet omkring. Säkert blir det en del klirr i kassan även för kommunen.

Från vägen som leder från Ängarna i riktning  mot Svartrå kyrka 

Tyvärr verkar det inte vara alltför mycket att hoppas på att Länsstyrelsen ska få Thomas Karlsson och kommunen att ändra sig med sikte på att den nya bostaden ska smälta bättre in i bygden. Länsstyrelsen har redan bundit upp svansen på sig själv genom att lämna ett mycket lamt remissyttrande till kommunen. Kan möjligen länets miljöengagerade landshövding Lena Sommestad styra upp sin egen myndighets agerande så att någon verkligen tar de utpekade riksintressena på allvar? Eller kan Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket ryta till? Vem försvarar de i ärendet helt förbisedda riksintressena vad gäller kultur, natur och friluftsliv? Ärendet blir en bra mätare på vad dessa är värda när en mäktig företagsägare knackar på dörren.

Svartrå kyrka med anor från 1100-talet

Malung Orsa Roadtrip - en resa i MOR:s fotspår

I år 2017 är det 100 år sedan min mamma Kerstin i mars föddes i Söderbärke i södra Dalarna. För två år sedan gjorde vi syskon och ett par kusiner i Sörmland en resa i pappas fotspår 100 år efter det att han föddes. Nu gjorde vi sammaledes i mammas fotspår. Vi som reste var förutom jag själv mina två syskon Stickan och Kicki, samt mammas enda syskon kvar i livet, hennes lillasyster och yngst i syskonskaran, vår moster Gudde 88 år. 

Mina syskon planerade resan. De lade ner mycket efterforskning i gamla fotoalbum, anteckningar, betyg och intyg som mamma sparat, samt på nätet. Med hjälp av den information som fanns att hitta konstruerade de en livsberättelse. 

Vi prioriterade att besöka för oss mer okända platser där hon varit under sitt liv. Detta var Orsa och dess omland, samt Malungs folkhögskola. Hennes perioder i Sundsvall, Örebro och sen efter pensioneringen tillbaka i Söderbärke, de hade vi ju varit med om och hade rätt bra insikt i (trodde vi i alla fall).

Hon föddes 26 mars 1917, som äldsta barnet till Johannes (Jonas) Nohrstedt från gården i Nor och Elisabeth (Lisen) Nohrstedt, född Mellander. Lisen föddes i Bollebygd i Västergötland och familjen flyttade därefter runt till olika platser i landet: Eka väster om Vänge utanför Uppsala, Ljusterö i Roslagen och Selaön i Mälaren utanför Strängnäs. 

Eka gård nära Hagby by cirka en halvmil väster om Vänge, i sin tur nån mil väster om Uppsala. 

Lisens pappa hade åtminstone på de två sistnämnda platserna lanthandel. Han hade ärvt en större summa pengar efter nån farbror som var "träbaron" norröver, vilket möjliggjorde först köpet av gården Lorensberg i Bollebygd och sen herrgården Eka. Där kom man sen som jag förstått det på ekonomiskt obestånd och tvingades flytta. 

Mammas pappa Jonas drev föräldragården, vilken hade varit i släkten i flera generationer. Hans bröder utom en utvandrade till Amerika. Lisen var sjuksköterska och hade kommit till Jonas föräldrahem för att sköta om en lungsjuk broder till honom. På det sättet möttes deras vägar. 

Mot slutet i detta blogginlägg finns mammas släktträd.

De första två folkskoleåren (ht 1924 - vt 1926) gick mamma i Nor. Skolan låg på andra sidan häcken från föräldrahemmet. Därefter följde folkskola i Kyrkbyn till om med februari 1931. 

Från våren 1931 till och med sommaren 1934 har vi inte säkert lyckats klara ut vad hon ägnade sig åt. De åren var hon 14 - 17 år. Möjligen var hon hemma på gården och hjälpte till. 

F d prästgården i Orsa, idag rymmande ett kommunalt bolag

Vi utesluter inte heller att hon då också kan varit i Orsa periodvis och hjälpt till i prästgården, där ingifte morbrodern Axel Hambraeus och moster Berta huserade. De hade uppenbarligen betydelse för mamma längre fram och eventuellt kan detta ha grundlagts under de här åren i Orsa.

Malungs folkhögskola, ett par byggnader för elevboende

Studieåret 1934-35 gick hon på Malungs folkhögskola. Sen ett drygt år utan att vi vet vad hon gjorde, men troligen som ovan (jobb hemma eller i Orsa). Från hösten 1936 till våren 1938 jobbade hon på Mora lasarett, sannolikt som elev. Därefter blev det fyra månader på Svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna, oklart är vilken utbildning den tiden innefattade. Sen följer en och en halv termin med det mest mystiska hittills: "kurs i organisk kemi i Söderbärke". Vi förstår inte ett dugg av detta. Vem skulle ha förmedlat en sån kurs där? Kan det ha varit nån slags "Hermods"-kurs? 

Nåväl, kanske var det i alla fall en bra meritering för sen gick hon tre år på sjuksköterskeutbildning på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Och också en kurs för översköterskor vid dåvarande Statens Sinnessjukhus (idag Ulleråkers sjukhus). 

Bild från ca 1940 tagen på gården vid föräldrahemmet i Söderbärke. Till vänster mamma i sköterskeklädsel; bakre raden mammas faster Rut, far Jonas, mor Lisen; främre raden hennes faster Helmy, farmor Kristina ("Stina-Lisa") och lillebror Erland. 

Efter all utbildning blev det första jobbet som assisterande sköterska på Akademiska Sjukhuset i Uppsala höstterminen 1942. Våren 1943 bar det av till Sundsvall och nyöppnade Sidsjöns sjukhus. Där hamnade också vår pappa Ragnar efter en tid. De hade träffats i Uppsala, jag tror möjligen på Ulleråker där han jobbat som vårdare och mamma gick kurs. De gifte sig i Söderbärke kyrka 1944. 

Sen blev det jobb på Sidsjöns sjukhus i 15 år ända till 1958. I alla fall på slutet arbetade mamma som laboratoriesköterska. Både mamma och pappa var sportiga, det var framförallt löpning som gällde. Från tiden på Sidsjön finns flera bilder från olika terränglopp. Föräldrarna gifte sig 1944 i Söderbärke och bodde inledningsvis på Bergsgatan på Södermalm. Efter min bror Stickans födelse 1946 flyttade de till ett litet hus Apelgränd 8 i närheten. 

Mamma och pappa med storebror, bild gissningsvis 1947

Pappa fick jobb på Luxor Radio & TV i Örebro och så småningom flyttade resten av familjen dit lagom till skolstarten på eftersommaren 1958. Jag började då i andra klass. 

Mammas första jobb var på Örebro Lasarett där hon var i ett år innan hon kom till Västra Sjukhemmets Långvårdsklinik där hon sen arbetade som laboratorie- och mottagningssköterska fram till sin pensionering, vilken borde har varit nån gång 1982-84. Jag kommer inte ihåg om hon slutade vid 65 år (1982) eller om hon arbetade nåt extra år. 

Starten och de första åren i Örebro blev dramatisk för hela familjen. Det visade sig snart att pappa hade träffat en ny kvinna i Örebro. Efter en tid blev det skilsmässa och mamma och vi barn flyttade från Luxors tjänstebostad på Storgatan 12 till en avsevärt mindre bostad på Järntorgsgatan 9, vilket rent geografiskt var en ganska kort flytt. 

Som jag minns det var mamma en väldigt aktiv person. Hon arbetade hela tiden heltid. För att vi barn skulle ha nån vuxen att komma hem till efter skolan, och få ordentlig mat då, hade hon anställt tant Wistrand (Astrid). Hon kom till oss ett par timmar varje dag och fixade god husmanskost. Jag tror detta pågick i alla fall till och med högstadiet för min del. En liten utvikning, typ kul kuriosa, om henne är att hon alltid frågade om maten: "Var det gott?". Hon förväntade sig inget svar utan gav det själv: "Gottare än fläskaflott och det som är så otäckt gott". 

På fritiden var mamma också aktiv och gillade särskilt att vara med i Skid- och Vandringsklubben. De hade regelbundna turer ut i naturen och då handlade det mest om Kilsbergen. Speciellt roligt fick jag intryck att hon tyckte det var att delta på de årliga vinterutflykterna med klubben till Skarvruet i Härjedalen. 

Hon gillade också klassisk musik och var ofta på konsert i stan. En gång lyckades hon också få med mig, jag vill minnas att jag gick i högstadiet eller gymnasiet då och att det var Beethovens 9:a som var lockbetet. 

När mammas moster Kerstin och hennes man Hannes båda gått bort barnlösa visade det sig att de testamenterat sitt gamla torp på Strömberget i Söderbärke till mamma. Hon hade hjälpt dem mycket deras sista levnadsår, så de var väl tacksamma. Nånstans har jag också hört hört att skälet till att de gav det till just henne var att de tyckte synd om henne eftersom hon hade gått igenom en skilsmässa. Mamma hade torpet som fritidshus fram till sin pensionering. Hon flyttade dit för gott nåt år efter att hon slutat jobba. Innan dess hade hon låtit renovera huset ut- och invändigt. 

Söderbärke kyrka en dimmig morgon - där är mamma begravd

Akvarell av mig från 2016 i min systers ägo

Där på Strömberget bodde hon till sin hastiga bortgång 2003. Dessförinnan hade hon bott ett år hos min syster i Skellefteå, detta för att kunna återhämta sig efter en hjärnblödning hon ådragit sig, troligen i ett fall. Mamma dog knall och fall i sömnen. Det var givetvis chockartat för oss efterlevande, men en tröst ändå att det var precis det hon ville: att slippa bli liggande och tyna bort. Som sjuksköterska hade hon väl sett alldeles för mycket av det.

Ladan vid föräldrahemmet sedd i solnedgången från Strömberget

Mitt intryck var att hon tyckte om att vara i Söderbärke på ålderns höst. Föräldrahemmet, som då brodern Örjan hade, såg hon från köksfönstret på andra sidan åkern. Broder Erland och svägerskan Erika hade hon en kort promenad genom skogen bort. Hon tyckte om att påta i trädgården, skogliga utflykter för att plocka bär och svamp, att bada och att sitta och försjunka i solnedgången där nere på badklippan nedanför Kroners hus. Det sistnämnda hade hon vant sig att göra tillsammans med sin mor Lisen, men då främst på ladugårdsbacken eller i björkbacken bortåt Logen. Bada gillade hon som sagt också, ett drag som vi alla tre syskon ärvt.   

Mamma var en kvinna i karriären. Jag kan inte minnas att hon lade så mycket tid på oss syskon egentligen. Hon och pappa jobbade båda heltid och under tiden i Sundsvall hade de hade barnflickor anställda för att rådda oss småglin. Så här i backspegeln tycker jag det var bra, vi fick tidigt lära oss ta ansvar. Skulle det hända nåt fick vi själva se till att så skedde. Kicki red och vi brorsor höll på med diverse bollsporter, jag även senare med individuella konditionssporter. Dagens curlande existerande inte på den tiden. Jag kan inte minnas att vare sig mamma eller pappa nånsin var med på nån träning eller tävling. Dit fick man ta sig bäst man ville. 

Mammas släktträd:

Jag har i släktträdet ovan tagit med det jag hittat tillbaka till mitten av 1700-talet. Uppgifterna är dels från den släktforskning som gjordes på min morfars sida i samband med hans bortgång 1969, dels från uppgifter jag fick av min mamma om släkten på min mormors sida vid en längre intervju för ca 30 år sen. Ragnar Hambraeus, en syssling till oss, förmedlade en fråga till mig om mamma och oss barn från några andra släktingar som höll på med släktforskning och vilka lade resultatet i web-verktyget "Geni". En del uppgifter i släktträdet vill jag minnas att jag fann där. 

På morfars sida går informationen egentligen ända tillbaka till slutet av 1400-talet. Detta har sagts bero på en god bokföring inom järnhanteringen. Min morfar Jonas och hans förfäder kunde titulera sig "bergsman" beroende tydligen på att de var delägare i en hytta, i deras fall den i Flatenberg vid Smedjebacken.

En person i släktträdet förtjänar att nämnas särskilt, dels för att han rönte ett speciellt öde, dels för att han knyter an till min nya tillvaro i Halland. Det gäller Anders Hindriksson längst upp till vänster. Han var yrkesverksam inom domstolsväsendet och också riksdagsman. Det skrivs att hans hustru Brita förfalskade bankväxlar. Skälet var väl att fuska till sig ännu mer pengar än familjen redan torde ha haft. Mannen Anders tog i alla fall på sig brottet och fick sitta på Varbergs fästning. Där blev han kvar till sin död vid 63 års ålder. 

Varbergs fästning är jag sen rätt länge väl bekant med. Kärestan är uppväxt i Varberg och bodde där t o m mellanstadiet. Familjen flyttade därefter runt i landet på grund av pappans jobb. Hennes föräldrar flyttade tillbaka till staden vid sin pensionering. De gick nyligen båda bort vid mycket hög ålder, nästan 100 år blev de båda. Nämnda förhållanden har gjort att det för mig blivit många turer till Varbergs fästning. Endera har det handlat om promenader runt fästningen eller så besök i museet hos Bockstensmannen eller i konsthallen.

Under vår resa i mammas fotspår gjorde vi även en del annat kul och intressant. Vi besökte tre olika platser som har anknytning till mamma och ovan nämnda Berta och Axel Hambraeus, vilka var hennes moster och ingifta morbror. Vi besökte kyrkan i Orsa, Fyriberg fäbodar, Fryksås fäbodar och Hamregården i Hornberga. 

Axel Hambraeus var komminister och kyrkoherde i Orsa. I kyrkan där döptes min bror. Han ser nedan ut att ha blivit något äldre sen dess. Axel döpte även mig och min syster, men det skedde i mammas föräldrahem i Söderbärke.

Broder Stickan vid dopfunten i Orsa kyrka

Vid Fyriberg fäbodar hade Axel och Berta ett "fritidshus". Fyriberg ligger cirka två mil NV om Orsa, långt ut i skogen och som sig bör högt upp på en bergsslänt med magnifik utsikt. Paret hade köpt ett hus på annan plats, sen en tomt högt upp i Fyriberg och därefter låtit återuppbygga huset där. Om jag minns rätt var det omkring 1920. Tack vare vår syssling Ragnar Hambraeus kunde vi få komma in i det gamla vackra huset. En överraskande kuriosa var att vår medföljande moster Gudrun plötsligt berättade att hon och maken Sverre bodde där nån vecka efter sitt bröllop i Orsa kyrka, givetvis med Axel som präst.

Vägen upp genom Fyriberg fäbodar

Vi övernattade i Fryksås på hotellet där. Fryksås fäbodar är kända åtminstone sen 1500-talet och förekom då om jag minns rätt i nån skrivelse med anknytning till Gustav Vasa. Det är flera tiotal gårdar som har fäbod här. Många hus och bodar har kvar sin ursprungliga form och grå färg. Genom byn, i riktning längs lutningen på sluttningen, finns en vacker byväg omgiven av gärdesgårdar. Intill byn finns flera vackra blomsterängar. Vi gjorde vår resa i midsommartid. 

Gamla fäbodgatan i Fryksås

Det är flera skäl till varför många fäbodar och även jordbruk ligger på hög höjd. De ligger där ovan högsta kustlinjen, varför moränen inte är utvaskad. Det innebär att marken har kvar även de finare kornstorlekarna som ler, mjäla och mo. Det ger en bördigare mark än nedan högsta kustlinjen. I höjdlägen slipper man också ofta frost, den kalla luften är ju tyngre än varm luft och lägger sig därför i dalgångarna. Både Fyriberg och Fryksås ligger dessutom i söderläge med högre solinstrålning och värme än vid annan exposition. 

En vacker blomsteräng nära Fryksås

Hotellet var bra och vackert beläget. Matsalen hade panoramafönster mot den magnifika utsikten över Orsasjön och Siljan. Jag bedömde att man såg landskapet bortemot tio mil. Turen var med mig, jag hade även förmånen att få ett rum med fönster åt det hållet. Det var häftigt att kunna ligga i sängen och se hela Siljansringen. På morgonen kunde jag tidigt öppna fönstret och höra svarthätta och trädgårdssångare sjunga där utanför.  

Hamregården i Hornberga

Brorsan och jag gjorde en tidig morgontur till Hamregården i Hornberga. Byn ligger cirka två mil rakt norr om Orsa. Där bedriver en stiftelse lägerverksamhet för sjätteklasser. Man disponerar tjugotalet hus och har öppet cirka tre månader per år. Varje läger har 20-100 deltagare som medverkar i merparten av aktiviteterna som behövs, t ex husbyggen. Vi hade två speciella skäl att besöka Hamregården: lägerverksamheten grundades av Olof "Hampan" Hambraeus, son till ovan nämnde prästen Axel Hambraeus, och dessutom har brorsans dotter Linda och min bonusson Torkel varit på sådana läger där. 

Istäcket i Arktis sommaren 1980

Slutligen besökte vi Orsa Björnpark. I skrivande stund, ett par dagar efter den hemska dödsolyckan i parken där en ung djurskötare blev dödad av en björn, känns det dystert att tänka på just det inslaget i vår resa. Direkt efter besöket tyckte vi i alla fall att det var en positiv upplevelse. Hägnen var stora och överblicken ganska god. Där fanns isbjörn, brunbjörn och kodiakbjörn. Men även en del andra arter som lodjur, järv, varg och snöleopard. Det som gjorde mest intryck på mig var dock den utställning som finns där intill isbjörnshägnet och som handlade om klimatförändringarnas effekter i Arktis. Isen minskar i utbredning och försämrar därmed förutsättningarna för isbjörnens leverne. Den jagar ju sin främsta föda säl på isen. År 2012 var havsområdena norr om Kanada och Sibirien helt isfria (bilden nedan).

Istäcket i Arktis sommaren 2012 

Tack syskon och moster för en himla trevlig och intressant road-trip! Tack också till Anders Hambraeus som visade oss runt i Orsa till kyrkan, komministergården och prästgården. Han ställde vänligen upp med kort varsel istället för sin mor Birgitta som hade lovat ställa upp men tyvärr blev sjuk. Ragnar Hambraeus var generös och lät oss stiga in i fäbodstugan i Fyriberg, detta genom att per telefon under sittande möte ge oss nödvändig information för att vi skulle kunna komma igenom "skalskyddet". Vid Malungs folkhögskola togs vi väl om hand av Jon-Erik "Backis" Eriksson och Tord Wärman.  

Det var sammantaget mycket spännande att få veta mer om mammas ungdomsår i mellersta Dalarna.


  

Morups tånge vid Glommen - bilder från 2016 - 2017

Fyren i en flyende morgondimma

Vi flyttade till Glommen vid kusten i Halland i december 2015. Naturreservatet Morups tånge var faktiskt en viktig orsak. Det är lätt att bli förlorad i det speciella ljuset, strandängen, fyren, fåglarna, blommorna och havets och himlens skiftningar mellan dagar och mellan årstider. Tången är ingen ny kärlek. Från 2000 fram till flytten, under en period när vi bodde i Uppsala, blev det en hel del sporadiska besök, men oftast inte mer än en till två gånger per år. När kärestan och jag fyllde sextio, nära varandra i tiden, samlade vi barn och barnbarn vid en annan kärlek, Bråtadals vandrarhem uppåt Svartrå, detta under Kristi Himmelsfärds-helgen. Ett mycket minnesvärt inslag då var en utflykt till Tången för lek, lunch och begrundan.

Bebyggelsen i fyrens närhet sedd på håll

Sedan vi köpte hus i Glommen har jag varit på Tången säkert en till två gången i veckan, ofta på promenader med kikaren beredd i fickan för uppdykande fåglar. Jag har ingen särskilt stor ficka, men väl en liten och utmärkt kikare. Fåglar är det gott om vid Tången, speciellt i vikarna Korshamn och Breviken, söder respektive norr om Tången. Där rastar många vadare och gäss under vår- och höststräcken längs kusten. På Tången finns enligt uppgift från Falkenbergs Ornitologiska Föreningen cirka 280 arter noterade, de flesta drar förbi på sina färder till eller från mer nordliga breddgrader. 

Några kustsnäppor rastar i Korshamn

En annan liten pryl jag har i fickan på mina utflykter till Tången är min mobil med inbyggd hyfsat bra kamera. Med den tar jag en hel del kort. Ett och annat lyckas jag också ta på fri hand med mobilen genom min ibland medburna tubkikare. De jag tycker är bra eller intressanta av nån anledning använder jag ofta på sociala medier (blogg, Twitter och Facebook). Några få av dem har jag samlat i detta blogginlägg. De är från olika väder och årstider, med en viss förkärlek för diset som är vanligt. Bilderna illustrerar också lite av människans nuvarande användning av reservatet. Hoppas de kan vara till njutning för dig som betraktare och att de lockar till besök om du ännu inte varit här. . 

Det finns många utförliga beskrivningar av Morups Tånge med fyren och reservatet. Det är bara att googla så hittar man dem. Reservatet, som är 90 hektar stort vad gäller landdelen, bildades 1946. Det består till sin huvuddel av en strandäng på ett sandfält med en del tydliga dyner i den södra delen ner mot Korshamn. Ängen hålls öppen genom bete av hästar och kvigor. Stranden består mest av sten, förutom ett litet parti sandstrand innanför den långsmala udden Linbådan. Innanför Tången finns ett fuktigare parti, där det på vårarna kan stå öppet vatten i vad som kallas Pölsefloen. Fågelklubben hoppas att den ska kunna dämmas upp för att få ett större värde värde för fågellivet. 

Glommen med naturreservatet Morups tånge söder därom

Namnet Tången har inget med växten tång att göra som man i förstone kan tro. Det syftar istället på betydelsen "udde". Tången utgör en udde som från ovan snarast ser ut som ett städ, med två uddar, en mot norr och Breviken (står felaktigt "Bredvik" på kartan) och en mot söder och Korshamn.

En ovanlig solnedgång över havet (mulet nästan till horisonten)

En märklig båge över Breviken, skapad av sol och dimdroppar

Med fyr i sikte över "Öronstenen" eller "Örnstenen" som det låter

"Örnstenen" en mörk ovädersnatt

Där borta i vinterdimman ska visst fyren finnas

Att Tången ligger vid vida havet kan ibland vara svårt att uppfatta

Tången rosa av blommande trift

Eller gul av blommande gulmåra

Eller grå av blommande strandmalört

Martorn - en ovanlig växt som trivs på havsstranden 

En fin plats för fika och för att glo ut över havet

Gott med fika även med talldungen som vindskydd

En riktigt hängiven skådare tillika kursledare i fågelklubben

En något yngre och nyfiken skådare

En hel busslast skådare kom en kall vinterdag från Göteborg

Kvällskurs om vadare

Det händer att det är skidföre, här Olofsbo i riktning Tången

Qi Gong? Nej, mobilfotografering mitt i vintern med skummet farande i vinden

Skeppsvraket från 1100-talet i Korshamn, dyker upp vid lågvatten

Tyvärr dyker det också upp skräp ibland, det mesta från havet

En ensam större strandpipare bland kärrsnäppor vid Korshamn

Soluppgång en vinterdag bortom Breviken och fyren

Hoppas mina bilder gjort dig nyfiken på att besöka naturreservatet Morups Tånge. Passa då på att också besöka Glommen.