Nästan överallt i skogen finns bestående spår av tidigare människors brukande och boende. De går under beteckningen "kulturlämningar" och kan vara till exempel husgrunder, rösen, fägator, gärdesgårdar, inhuggna märken på träd, fångstgropar och kvarlämnade bruksföremål. Jag tycker det är spännande och intressant när dessa spår dyker upp under turer i skogslandet. De sätter fantasin i rörelse.
Lämningarna av den tidigare gården och bostället Norrbyn har jag av olika anledningar fattat tycke för. De finns i en idag cirka 60-årig granskog intill Dammsjöns västra sida. Sjön finns i skogslandet några kilometer öster om Söderbärke.
Idag är det en plats som inte är alldeles lätt för den oinvigde att upptäcka. Den är nog inte mer än knappt en halv hektar stor, men är lite ljusare än den omgivande mörka granskogen. Detta tack vare att markägaren tagit bort inväxande granar och låtit lövträden leva. Där finns ett och annat vårdträd som lönn och äpple. I övrigt är det rätt igenväxt med nya buskar och lövträd. På den gamla gårdens södra ände finns en påtaglig lämning, det är rester av väggarna på en tidigare ladugård, byggd av slaggsten.
Trots att jag varit mycket på trakten sen barnsben och till och med jagat där en del, är det nog inte mer än dryga tio år sen jag ordentligt upptäckte alla spår av den gamla gården. Tidigare löptränade jag mycket och en runda jag hade gick på en stig bara tiotalet meter intill. Då när jag ännu kunde springa såg jag bara framåt och inte så mycket åt sidorna. Senare när jag istället kom gående hade jag ro att kolla mig omkring avsevärt bättre.
När jag tog mig tid att kliva ut i grönskan invid stigen fann jag många spår som vittnade om den gamla gården. Förutom nämnda vårdträd, fann jag till exempel även grunden till det tidigare bostadshuset, en delvis hoprasad jordkällare, en hjälpligt övertäckt brunn, vagnshjul och en gammal potta.
Jag ville veta mer om ställets historia och frågade runt lite bland några äldre lokalboende. Den nuvarande markägarens far, som jag känner lite från tidigare jakter och träffade på under en av mina sentida besök i området, var ett naturligt intervjuoffer. Han hade förstås en hel del att berätta. Hans föräldrar (och han själv nu) hade haft den lite större gården en bit söderut som fritidshus. Jag fick veta av honom att Norrbyn fram till övergången mellan 1950- och 1960-talet varit omgiven av öppen betes- och åkermark. Han hade till och med lite tidigare hjälpt till i den då fungerande ladugården. Då i slutet av 1950-talet fanns endast en gammal dam kvar på gården, i det relativt stora bostadshuset. Efter att hon avlidit (möjligen flyttat till ålderdomshem) stod gården tom en tid och markerna började sakteliga växa igen.
Marken köptes då upp av berättarens föräldrar. Vid den tiden var markpolitiken sådan att jordbruksmark inte fick växa igen och vara till noll ekonomisk nytta. Därför utgick statsbidrag till att plantera skog på sådan mark. Och därför kom merparten av fastigheten Norrbyn att förvandlas till granskog. Planteringen skedde efter en markberedning (glesa fåror och tiltor), vilken syns tydligt ännu idag.
I samma veva köptes boningshuset av en annan person, fick jag veta. Det plockades ner stock för stock och återuppbyggdes sen nere i skogskanten vid Söderbärke. Lustigt nog fick jag då också veta att huset köpts av en släkting till mig. Det var en syster till min morfar som köpt det tillsammans med sin man. De bodde i Stockholm, men hade köpt lite mark av min morfar för att bygga sig ett fritidshus på landet. De ville tydligen ha ett stort sådant och då kom boningshuset från Norrbyn väl till pass. Det hade två våningar och flera stora rum.
Jag har tydliga egna minnen av när huset byggdes upp på sin nuvarande plats. På somrarna vid den tiden var jag ofta "utlånad" till min morfar och mormor. Men då hade jag ingen aning om att huset kom från gläntan där borta vid Norrbyn.
Huset står där än idag på sin nya plats och ägs av tre barn till morfars syster. Jag har flera gånger sen barnsben varit in i huset. Det är såväl interiört som exteriört ganska intakt och likt hur det var innan flytten. Tre märkbara förändringar skedde dock: det blev en skorsten i stället för två, köket flyttades från höger till vänster om ingången och det byggdes en förstutrapp. Detta och en del annat har jag fått veta av brodern i syskonskaran.
Hur är det då rimligt att den nuvarande markägaren framgent hanterar den här kulturlämningen Norrbyn? När gården förföll och granskogen planterades tänkte man inte på att såna här ställen kanske borde skötas och bevaras för framtiden. Attityden och regelverket var helt annorlunda då. Nu är det snart dags att avverka den omgivande granskogen. Och nu finns flera tillämpliga lagrum att ta hänsyn till: Kulturmiljölagen (1988), Skogsvårdslagen (1993) och Miljöbalken (1999).
Jag har inte blivit helt klar över mer exakt när bostället Norrbyn kom till, men jag anar att det kan ha skett i mitten av 1800-talet. En springande punkt är då om det skedde före eller efter 1850. Sådana som kommit till före 1850 räknas vad jag förstått som fornminnen och kring dom finns en rigorös lagstiftning där länsstyrelsen har att utforma anvisningar vid t ex en skogsavverkning. Om lämningen ifråga kommit till efter 1850 är Skogsvårdslagen tillämplig. Den lagen har inga tvingande regler utan stipulerar mer vagt att skador ska förhindras eller begränsas. I Miljöbalken skrivs allmänt att värdefulla kulturmiljöer ska skyddas och vårdas.
Det torde i vart fall vara uppenbart att nån form av hänsyn ska tas. Vad är då som sagt rimligt och lämpligt? Markägaren har redan gjort viss natur- och kulturvård genom att hindra granen att etablera sig på det gamla bostället. Personligen tycker det vore rimligt att restaurera några delvis förlorade värden, så som har skett på många andra håll vid såna här miljöer. Man borde kunna öppna upp det gamla gårdstunet genom att röja bort en del buskvegetation och då samtidigt förstås bevara vårdträden. Man borde restaurera jordkällaren och brunnen. Ett bord och bänkar borde kunna sättas dit för att möjliggöra en fika eller bara en stund för vila och reflektion. En liten informationstavla, likt det finns vid såna här miljöer på andra håll, vore motiverad. Att underhålla en sån här miljö kräver förstås sen att en del insatser görs löpande. Om inte markägaren mäktar med det borde det kanske vara möjligt att skapa en liten förening för frivilliga ideella insatser (jag skulle ställa upp). Såna föreningar finns på många håll. Hembygdsföreningar är ofta engagerade.
Den här typen av miljöer är värdefulla i skogslandet på flera sätt. De innebär biologisk mångfald i ett annars rätt enahanda landskap av gran och tall. De bidrar till förståelse av skogshistoria och de ger tillfälle till rekreation och friluftsliv.
Skogsbrukets företrädare klagar ofta över hur lite tätortsbor begriper om skog och skogsbruk. Att sköta och vårda såna här kulturmiljöer tror jag kan ge skogsbruket lite välbehövlig goodwill. Jag hade tagit reda på att det hos Skogsstyrelsen går att söka bidrag för nämnda typ av föreslagna restaurering. Åtminstone markägarens far som jag berättade detta för var helt ointresserad av något sådant. Argumentet var att han "inte vill ha dit folk". Skälet till den inställningen var tydligen att några ungdomar buskört fyrhjuling på skogen några kilometer bort och därvid orsakat en del markskador. En tråkig inställning tycker jag, att inte vilja se möjligheterna snarare än problem. Om jag vore markägaren och oroad för markskador, skulle jag inom parentes vara avsevärt mer rädd för skogsbrukets skördare och skotare i samband med den kommande avverkningen, än för nån enstaka buskörning på fyrhjuling.
Avslutningsvis: inom ramen för en skröna jag skrivit på min blogg om ett stort silverrån på trakten fantiserade jag om hur det hade kunnat se ut vid Norrbyn när det fortfarande var liv och rörelse där.
Skrönan återfinns med denna länk:
Apropå det sociala och kulturella värdet med såna miljöer: Tomas Tranströmer har skrivit en fin dikt "Gläntan" som kan rekommenderas för läsning. Den ingår i samlingen "Sanningsbarriären" från 1978. Lite egna reflexioner med anledning av dikten finns i ett inlägg från 2015 på denna min blogg: