tisdag 21 juli 2020

Tångrensning på stranden strax norr om Glommen


Norr om Glommen finns en sandstrand som är ungefär en kilometer lång. Den kallas Norsan av dom som bott här länge. Sommartid är den mycket populär för sol och bad.

Av och till i samband med stormar hamnar stora mängder tång i strandlinjen. Den är äcklig att gå i och när det är varmt stinker det av ämnen som bildas vid syrefri nedbrytning. Detta till men inte bara för badande, utan även för boende och för näringsidkare, t ex Fiskekrogen. 


Därför måste stranden rensas med jämna mellanrum. Kommunen äger merparten av stranden och gjorde en storartat insats under en dag i mitten av juni 2020. På en dag så tömdes stranden på tång, detta med hjälp av en stor lastmaskin och två stora dumpers. 


Kommunen hade tydligen avtalat med en markägare vid Bryntebo att ta emot tången. Där lades den upp i en lång limpa i kanten på ett fält. Limpan hade en volym på cirka 1200 kubikmeter. Det motsvarar att varje löpmeter strand hade 1,5 kubikmeter tång. 


Där på fältet ska tången kompostera för att sen spridas som gödselmedel. Näringsinnehållet i tång är inte särskilt märkvärdigt. Kväveinnehållet är till exempel vara hälften av det i stallgödsel. 


"En värdefull naturprodukt", av Ingvar Karlsson, sid 210-211 i boken "Glommen, ett fiskeläge och dess omgivningar, en vandring i tid och rum. Förlag Utsikten 2006, Varberg. ISBN 91-88806-65-0. 

Tången var förr ett värdefullt gödselmedel för lantbrukarna på sandslätten vid kusten. Den halländska sanden är näringsfattig, så tången var ett värdefull tillskott. Tångtäkten var noga reglerad i form av preciserade rättigheter. Enligt uppgift i boken ovan höll man på med tångtäkt fram till 1960-talet.


söndag 19 juli 2020

Morups tånge - bilder från en kväll i juli 2020




Jag och två andra ska ha en konstutställning tillsammans i ett av husen vid fyren. Mig veterligen är det första gången någonsin som en konstutställning har förevarit på Tången. Husen följde med när kommunen köpte in marken runt fyren från Sjöfartsverket. Därefter har de rustats upp både exteriört och interiört. Ett av de tre husen har fönster med utsikt mot havet och mot ängarna. Det lämpar sig synnerligen väl för en utställning. Morups Tånge Fyrsällskap, som disponerar byggnaderna, är glädjande positiva till idén om en konstutställning. 


Häromkvällen tick jag ett varv på Tången, detta för att leta efter ett lämpligt bakgrundsmotiv till den digitala affisch för utställningen som jag ämnade göra. Jag tyckte många av fotona blev fina, de förtjänas i mitt tycke att visas upp. Väl bekomme!






















En gång tidigare, 2017, har jag lagt ut ett antal bilder från Morups tånge:


onsdag 15 juli 2020

GP, HN och LRF påstår att djurrättsaktivister i gemen är våldsbejakande extremister


Göteborgsposten (GP) har under en längre tid granskat den våldsbejakande extremistiska delen av djurrättsrörelsen. Där finns till exempel organisationer som Animal Liberation Front (ALF). GP:s granskning har skett mot bakgrund av att individer inom dessa tagit till våld mot enskilda djurägare.

En drabbad djurägare är han som driver minkfarm granngårds här i Glommen. Återkommande har han och hans familj utsatts för vidriga attentat som inbrott, bilbränning, hot både på nätet och i verkligheten. Nyligen har en ledande företrädare för ALF dömts till ett fängelsestraff. 

http://hans-orjan.blogspot.com/2018/01/sabotage-mot-minkfarm-i-glommen-har.html


Bakgrunden till att djurrättsrörelsen finns är förstås att djurhållningen, särskilt den i "industriell" skala, ibland kan upplevas som en ständigt pågående misshandel. Uppfödning av mink och blåräv för att producera pälsar är särskilt kontroversiell. Den har sen länge bedömts inte uppfylla Djurskyddslagens krav på att djuren ska kunna få utlopp för sitt naturliga beteende, i minkens fall att simma. När den nya Djurskyddslagen nyss antogs av riksdagen orkade/vågade man inte ta i detta utan lade det i en ny långbänk, d v s utredning. 

Det finns nog tyvärr alltid enstaka djurägare som inte sköter sig, detta till lidande för djuren. SVT:s Uppdrag Granskning (UG) redovisade nyligen helt vidriga förhållanden vid en mjölkgård i Hälsingland. Den var ansluten till Arla och fick därför gå under beteckningen "Arlagården". 

I efterdyningarna uppstod en diskussion om hur vanligt det är att djur missköts på det sätt som skedde vid "Arlagården". Både LRF och Arla var riktigt på hugget för att påvisa att Arlagården inte var ett representativt exempel, utan ett unikt undantag. Om jag minns rätt fanns ett större antal gårdar med anmälningar från Länsstyrelsen, som utövar tillsynen, men Arlagårdens grava missgrepp verkade unikt.




För drygt ett par veckor sen tog diskussion fart om djurrättsrörelsens eventuella kriminalitet. Upprinnelsen var att "Centret mot våldsbejakande extremism" gjort en analys. GP hade intervjuat företrädare för centret. Intervjun föranledde en artikel i tidningen under rubriken: "Djurrättsaktivister klassas nu som våldsbejakande extremister". Hallands Nyheter (HN), som ingår i samma koncern som GP, var inte sen att publicera samma artikel med samma rubrik. 

Nu blev det riktigt pinsamt för LRF, som här tydligen såg sin chans att bidra till att misstänkliggöra hela djurrättsrörelsen. Anna-Karin Hatt, vd i LRF, retweetar utan förbehåll GP:s artikel villigt på Twitter.  




Bara en dag senare dementerar CVE slutsatsen i GP:s analys, vilken vidarebefordrats av både HN och LRF: "Center mot våldsbejakande extremism klassar inte djurrättsaktivister i allmänhet som våldsbejakande. Viktigt är att skilja de som använder demokratiska metoder och de som använder våld." Det är min åsikt att GP, HN och LRF:s vd bör göra en pudel.



Ytterligare en komplikation är att den rapport från CVE som nämns i GP:s artikel, den finns inte i sinnevärlden. I alla fall inte ännu tillgänglig för oss utanför CVE. Förhoppningsvis publiceras den snart efter semestrarna. Inget går således att kolla med egna ögon.

Medvetet, eller i högsta grad oskickligt, har GP, HN och LRF misstänkliggjort alla djurrättsaktivister för att vara våldsbejakande extremister. Förskräckligt. En "aktivist" är en person som vill påverka det politiska skeendet. Det är fullt lagligt och sker med konventionella metoder som tal, demonstrationer, affischering, flygblad etcetera. Nu när jag sitter här och skriver detta blogginlägg är jag också en "djurrättsaktivist". Att då av GP, HN och LRF räknas in bland de våldsbejakande extremisterna, det känns konspiratoriskt. 

Jag har inte ännu sett nån uppgift på hur stor andel inom djurrättsrörelsen som kan tänkas vara våldsbejakande extremister. Sannolikt finns den siffran inte, men man kan hoppas att CVE har nån sån uppgift i den rapport som förhoppningsvis kommer att publiceras. Jag utgår tillsvidare ifrån att andelen är extremt liten. Att då klumpa ihop alla djurrättsaktivister som våldsbejakande extremister, det är lika osmart som att säga att alla mjölkbönder vanvårdar sina djur.

Tidigare har jag på Twitter många gånger föreslagit att man måste hitta på ett annat namn på den lilla grupp djurrättsaktivister som håller på med extrema våldsaktioner. Jag vill minnas att mitt eget förslag var "djurrättsterrorister". Kul var det därför när jag hittade en debattartikel där författaren också insett att nåt måste göras åt ordbruket. 





Till och med Maria Haldesten, politisk redaktör på Hallands Nyheter, verkar nu insiktsfullt ha ändrat sitt språkbruk. Hon använde häromdagen begreppet "djurrättsextremister". Nu borde hon ta och styra upp ordbruket bland sina journalister.