Körskador i skogsmark - vad händer med omfattningen?

Nån entusiast har planterat intill en körskada. Den gula färgen tyder på syre- och näringsbrist.

Marken, den övre delen av det lösa jordlagret, är grunden för växtligheten och dess produktion. Förmågan att producera mat och virke påverkas starkt av markens egenskaper. Därför ska marken vårdas. Jordbruksmarken förstörs idag globalt i en rasande takt på grund av försaltning och erosion. Men även av byggande av städer och vägar. 

Svenskt skogsbruk ger ibland uppkomst till svåra körskador på marken. Detta främst som en följd av virkesskotning vid gallring och slutavverkning. Man kör då ofta många gånger längs samma sträcka, ofta med tunga maskiner och med stora lass. 

Grunden till att skador uppkommer är att man kör på mark med låg bärighet. Hög bärighet finns där det antingen är tjälat, eller där marken har låg vattenhalt, d v s är rätt torr. Förr avverkade man bara på vintern med tjäle, men nu sker det året om. Detta har givetvis gjort problemet med körskador större. 

Ofta när jag är ute i skogen dyker körskador upp. Det handlar frekvent om djupa hjulspår, ofta vattenfyllda. De kan vara nya eller många årtionden gamla. Skadorna självläker inte. Jag hittar ibland fortfarande körskador som jag vet gjordes när jag var liten, d v s för cirka 60 år sen. 

Vad gör det väl med lite körskador i skogen? Många tycker om vacker skog. Då ser det himla trist ut med körspår. Friluftslivet utövas av många i skogen. Förutom att körskadorna ser tråkiga ut hindrar de också framkomligheten. De djupaste spår jag stött på har närmat sig en meter. Ibland finns svåra körskador på etablerade och väl utmärkta vandringsleder. 

Beroende på förhållandena kan körspår ibland fungera som diken. De kan då med vatten transportera mineraljord, humus- och näringsämnen, i olyckliga fall ut i vattendrag, vilka då påverkas negativt.  Jorden som rörts om av körningen ger även upphov till växthusgaser. Ofta växer träd intill körskadan. Dessa träd hade rötter ut i det område som kom att köras sönder. Följden blir minskad tillväxt och stormtålighet hos träden. Körningen innebär också att marken packas en bit ner, vilket hindrar rötters tillväxt och vattnets perkolation.

På min blogg har jag flera exempel på hur det kan se ut i skogen med körskador. Trist värre ibland. Tyvärr är mitt intryck att det inte blir bättre med tiden och jag är ute i skogen väldigt mycket. Förstås numer mest lokalt i Halland där jag bor. Mitt intryck av att det inte blir bättre är förvånande, detta med tanke på att flera skogspolitiska instrument borde verka i riktning mot en förbättring. Enligt Skogsvårdslagens hänsynsparagraf ska allvarliga körskador undvikas. Det finns en branschgemensam (Skogsindustrierna och LRF Skogsägarna) policy mot körskador. Certifieringen behandlar också körskador.

Jag ville ha svar på frågan hur omfattningen av körskador utvecklat sig över tid. Tänkte att jag måste höja blicken över det halländska skogslandet. Jag kände till att Skogsstyrelsen under en längre tid inventerat körskador. Så jag vände mig dit och fick en rapport där uppgifterna skulle ingå. Bilagt var dessutom ett uttalande som jag återkommer till.  

Jag fick tips om Skogsstyrelsens Rapport 2019/2 "Fördjupad utvärdering av Levande skogar 2019". Den skulle ha uppgifter om det jag efterfrågade. Mycket riktigt, i Figur 2 visas statistik över körskadorna från millenieskiftet och till och med 2017. Några senare uppgifter finns inte sammanställda. Figuren presenterar andelen av inspekterade föryngringsavverkningar som representerar "ingen", "viss" och "stor" påverkan. Merparten, cirka 70 procent, av objekten uppvisar stabilt över tid inga körskador. Resten, 30 procent, fördelar sig mellan "viss" och "stor" påverkan. Över tid 2002 - 2008 tenderar andelen "svår" påverkan att öka något. 

I stora drag händer inte mycket med kurvorna fram till ungefär 2012. Men då händer det grejer. Enligt kurvorna blir det tydligt mindre omfattning av körskadorna. Har då ambitionerna att minska skadorna gett effekt?

Nej, tyvärr kan man inte dra den slutsatsen. Av den bilagda texten från Skogsstyrelsen (nedan) framgår att man bytte inventeringsmetodik 2015, från Polytaxinventeringen till Hänsynsuppföljningen. Och att variabeln körskada inte är tillräckligt upprepningsbar i det senare fallet. 

Vi famlar således i mörkret i fråga om hur skogsbrukets körskador utvecklar sig. Tillsvidare kan jag vila i uppfattningen att det inte blir nåt bättre, detta trots alla positiva intentioner som uttrycks av skogsbruket. Det känns nästintill alarmerande att Skogsstyrelsen inte har koll på detta.  

Avslutningsvis har jag svårt att tro att 70 procent av föryngringsavverkningarna skulle sakna körskador ("ingen påverkan"). Jag kan inte gå ut på ett hygge utan att hitta körskador. Möjligen finns nåt gränsvärde så att det får finns max x antal körskador för att platsa som "ingen påverkan". Det kan säkert Skogsstyrelsen svara på. 

Fin vandring i Moseldalen hösten 2021

Mosel är största biflod till Rhen. De rinner ihop i Koblenz vid en plats som heter "Die Ecke" (hörnet). Mosel slingrar sig från SV, med källor i Frankrike. Den är 52 mil lång, men fågelvägen endast hälften. Branta berg reser sig intill, uppemot 4-500 meter över havet. Floden ligger på 40-50 meter. Den faller svagt av mot nordost. Här och var finns slussar. Berggrunden är mest skiffer. På norra sidan, där solen ligger på, är det idealiskt att odla vindruvor. Moseldalens vita viner är världsberömda.

Die Ecke - Mosel rinner från vänster in i Rhen till höger

I Moseldalen är det fint att vandra. Det finns 24 mycket väl uppmärkta etapper om 10-20 km. De är flertalet förvånansvärt kuperade, de följer nämligen inte floden utan tvärar över dess slingor. Vi gick en tredjedel av etapperna. Det blev i snitt cirka 15 kilometer per dag. 

I dalen finns både tåg och buss. De har stopp i alla de små vackra byar som är spridda längs dalen. I byarna finns hotell och restauranger. Vandringsleden har etappmål i sådana byar. Ibland dyker de upp även under etapperna.

Staden Cochem med borg i mitten

Variationen är stor i vegetationen längs vägen: ekskog, bokskog, granskog, vinodlingar, slåtter- och betesmarker. Utsikten är ofta hänförande över flod och byar. Lastpråmar och sightseeingbåtar rör sig sakta förbi.

Stigen (underlaget) rymmer också stor variation, från en smal skogsstig till en bredare skogsväg. På några få ställen varnas för en smal, slipprig stig med svindelkänsla. Vi tyckte det var överdrivet och hade inga problem att ta oss fram. Trappa och vajer fanns ibland för att underlätta. Nån gång gick vi kort på asfalterad väg, men det var verkligen undantagsvis.

Borgen Burg Eltz från 1100-talet

Särskilda sevärdheter, t ex medeltida borgar, finns det gott om i området. Vi gick strax intill berömda Burg Eltz strax norr om Moselkern. I Cochem lite uppströms finns en borg på ett berg mitt i byn.

Romerska stadsporten Porta Negra i Trier 

Ett natt bodde vi Trier, en stad på drygt hundra tusen invånare. Staden fanns redan på romartiden. Den fanns då som ett fäste för Romarriket. Byggnader finns fortfarande från den tiden, detta i form av en bro och en stadsport (Porta Negra). I Trier finns också Karl Marx barndomshem. Det är ett stort fint hus som idag är museum.

Människorna vi mötte, mest personal på på hotell, restauranger och transportmedel, var genomgående vänliga. Förmågan att prata engelska varierade. Skoltyskan hade vi ibland lite användning för.

Maten var sisådär. Jag äter inte kött. Fisken var svindyr. Ett frekvent förekommande italienskt kök med pizza, pasta och tiramisu blev räddningen. Särskilt tiramisun. 

Mobilnätet var överlag rätt kass. Ett problem då man numer använder telefonen för att orientera och söka information. I flera fall saknades bra Wifi på hotellen.

Vädret var svalare än vi trott. På morgnarna var det ibland neråt 5 grader, på dagarna som mest 15. Det var oftast mulet, men nån dag solsken eller lätt regn. Vi trodde det skulle vara varmare och soligare. Vi var där i månadsskiftet september-oktober, precis när vinskörden börjat.

Vi gick med lätt packning. Ryggsäckarna vägde endast 3,5-4 kg styck. Vi hade endast med regnkläder, nån varm tröja och lite ombyte. Necessär, lite sjukvårdsmaterial och vatten dessutom.

Stavar är jättebra att ha med, ibland är lutningen stor och underlaget som rullgrus. Kraftiga vandringsskor med rejält mönster funkade bra för oss.

För orienteringen använde vi en broschyr som vi gratis erhöll på en turistbyrå i Koblenz. Sådana byråer finns lite varstans i dalens byar. Vi använde också en app "AllTrails". 

En del kontanter kan vara bra att ha med sig. Inte alla ställen tog kort.

Vi åkte tåg dagtid ner till Koblenz, där Moseldalen börjar. Från Falkenberg tog det cirka 14 timmar. Vi hade en övernattning ner (Flensburg) och två hemåt (Gelsenkirchen och Kolding). Det fungerade utmärkt.

Slutligen: när vi var ner var det fortfarande en del covid-restriktioner i Tyskland. Vi fick visa covid-pass i hotell och på restauranger. Dessutom bära ansiktsmask överallt inomhus.

Tre små historier:

En av byarna längs floden heter Schweich. Vi var i en annan by och skulle ta tåget dit. Jag gick in i tågexpeditionen (ja, det fanns sådana) för att köpa en biljett. Trodde att byns namn uttalades som landet Schweiz. Jag frågade personen i luckan: "We will take a train to Schweiz, do you know Schweiz?" Hon svarade: "Of course I know Schweiz, it is Switzerland." Då trillade poletten ned för oss. Vilken tur att vi inte hann köpa biljett dit. Inom parentes uttalas "ch" på slutet som ett sje-ljud.

På vägen ner övernattade vi innan vandringen på ett hotell i Koblenz. Vi blev törstiga på kvällen och gick ner i hotellets bar. Gissningsvis bad vi om ett glas vin och ett glas öl. Kärestan betalade och dristade sig då till att kommentera att det var så billigt i Tyskland jämfört med Danmark som vi rest igenom och Sverige som vi kom ifrån. Då kom det snabbt från kvinnan i baren: "Ja, innan man betalat dricks ja!" Vi fattade vinken och hon fick sin dricks. Vi hade glömt det. Men vi tyckte båda att det var ett mycket oblygt och påstridigt sätt att be om dricks.

På tågresan hemåt övernattade vi i Gelsenkirchen. Det är en före detta industristad i kanten av Ruhr-området. Idag rätt ruffig. För oss fotbollsintresserade svenskar är stan mest känd för en snörik VM-kval-match mot Österrike i november 1973. Sverige vann med 2-1. Vi fann ett hotellrum i ett höghus i en mörklagd stadsdel en bra bit från stationen. Det verkade lite sunkigt, men vi gladdes iaf åt att det var nyckelkort. Under hela resan hade det annars, med ett ytterligare undantag, bara varit riktiga och lite tunga nycklar. Men vi gladde oss för tidigt. När vi skulle in i rummet efter frukosten för att hämta packningen, då var det tvärstopp. Kortet vägrade fungera. Vi fick tre nya, men nej, ingen framgång. Vi började bli skärrade, tåget skulle strax gå. En städerska dök upp som räddande ängel. Hon fattade läget och lyckades så småningom få tag på en tekniker. Det visade sig att batteriet i låset var slut. För att få upp det behövdes en dator. Det löste sig. Vi fick vår packning och kom iväg till tåget i tid. Vi lovade att aldrig mer förakta gamla vanliga nycklar. 

Återuppta Åkturen, förnya Hallandsleden

Nedanstående text fanns införd som insändare i Hallands Nyheter 28 september 

Uppmaning om att parkera rätt

Pandemin fick vandringen i Halland att explodera. Parkeringskaos uppstod liksom slitage på stigarna. Vi undertecknare har utvecklat Facebook-gruppen “Vandra i Halland”. Även den exploderade under pandemin. Vi var 300 medlemmar innan och nu hela 9900. 

Insändare i HN 2016

För fem år sen föreslogs en skyttelbuss Varberg - Åkulla bokskogar - Falkenberg under helgerna. Målet var att göra bokskogen tillgänglig för folk utan bil. Dessutom skulle bilburna kunna lämna bilen hemma, till fördel för miljön. Efter två år kom “Åkturen”, men bara mellan Varberg och Åkulla. När vi undrade varför Falkenberg exkluderats sas att den aktuella dragningen var på försök och skulle kunna komma att ändras. 

Åkturen var populär. Därför var det överraskande att den lades ned. Och detta lagom till det andra pandemiårets vandringssäsong. Obegriplig tajming. Lika obegripligt var skälet som angavs: “Hallandstrafikens uppdrag är endast pendlingstrafik”. Uppdrag kan väl ändras om viljan finns. Vi föreslår att Åkturen återupptas, och då i sin helhet inklusive Falkenberg.

 Hallandsleden i riktning Grimmared

Ett andra förslag för en mer miljövänlig tillgång till vandring gäller Hallandsleden. Den går på linje genom Halland, från ena änden till den andra. Mycket är bra, men den brister i logistik och saknar anpassning till miljö och moderna vandrare. Dessa vill oftast ut och gå tio till femton kilometer och sen komma tillbaka till startpunkten. Det är inte möjligt idag som leden är uppbyggd. Det förutsätter nu två bilar, där en placeras vid målet. Buss saknas i stort sett helt på helgerna. Att gå samma stig fram och tillbaka är inte attraktivt.  

Hallandsleden (röd) vid Nösslinge. Svart tillfällig rundslinga

Vi föreslår därför att leden kompletteras med rundslingor. En etapp på leden nyttjas då till en del under turen, men kompletteras med en helt ny slinga tillbaka. Detta mer än halverar bilbehovet. Inom ramen för “Vandra i Hallands” turer har vi gjort flera sådana tillfälliga slingor. Dom kan vi bjuda på. De bör dock märkas upp permanent efter samråd med markägare.

Hans Örjan Nohrstedt, Glommen

Elisabeth Hedlund, Grimeton