torsdag 14 april 2022

Spanska sydkusten - Alhambra och vandring i gulröd Saharasand från ovan


I början av mars besökte vi släkt i Nerja på spanska sydkusten. Staden är en fin och rätt konventionell turiststad med massor av vita hus upp efter bergssluttningen.

För att ge våra värdar lite egen tid åkte vi ut på landet några dagar. Regn hotade västerifrån, så vi åkte åt andra hållet. Vi passerade den stora staden Almeria och for sen vidare genom naturparken Cabo de Gata till San José, ett litet samhälle med flera hotell. Längs vägen gapade vi över de enormt stora vittäckta områdena med grönsaksodlingar.



Där i San José övernattade vi. Dessförinnan blev det en kvällspromenad söderöver längs stranden. Där vi vände såg vi på håll den långa och berömda badstranden ”Playa de los Genoveses”.

Nästa dag bar det av ett par mil mot NO till Rodalquilar. Botaniska trädgården, som vi hoppats på, var tyvärr stängd. Det geologiska muséet var dock öppet. Utställningen där handlade mest om vulkanism.




Samhället verkade i övrigt rätt öde. Under den guldrusch som var i ca hundra år (1850-1950) byggdes samhället upp med bostäder för de som jobbade i gruvan. Efter nedläggningen tömdes samhället på folk. Ett stort område runt omkring är endera perforerat av gruvhål eller söndertrasat av dagbrott.

Vi hade sett ut en vandringsrutt på en dryg mil i ett ökenartat landskap. Halvvägs gjorde vi rast, vi satt med ryggen mot berget och såg ut över nejden. Då inträffade resans mäktigaste upplevelse. Den smög sig på oss. 




Himlen färgades gulröd. Intensiteten tilltog. Det enda vi kunde gissa på var Sahara-damm. Senare fick vi det bekräftat. Vi fick då också veta att myndigheterna ansåg dammet hälsovådligt. Vi kände inte av nåt sådant mer än lite hosta. 




Vi fortsatte vår runda, full av spår från den tidigare gruvbrytningen. Den gulröda himlen hängde kvar.




Nästa dag var det besök i Alhambra som gällde. Det är ett fästnings- och palatsområde i utkanten av Granada, byggt av moriska härskare under 1200- och 1300-talen. Morerna, ett islamskt nordafrikanskt folkslag, härskade i Spanien i 700 år, från 700- till 1400-talet.




Trots att det var en vardag var det mycket folk. Tjock på parkeringen och vi fick köa in. Men det var det värt. Området är många hektar stort, med palatset och trädgården som de stora dragplåstren. Till det förstnämnda hade man fått en särskild tid för inträde.




Palatset visade sig vara juvelen i besöket. Så himla vackert, både ex- och interiör. Väggar och tak var prydda med olika fantastiska material. Flera byggnader inne i palatset hade en speciell och vacker arkitektur.




Det finns även en fin och ansedd trädgård på området. Den kallas Generalife på spanska, och Jannat-al-Arif på arabiska. Betydelsen lär vara ”Arkitektens eller Artistens Trädgård”.

En liten näpen historia: När vi gick passerat entrén och kommit en bit in på området passerades vi av en familj från Göteborg. Den i sin tur gick förbi skylten ”Generalife” som pekade åt höger. ”Mamma, vad betyder det där?”, sa dottern. Mamman läste högt ”General Life” med tjockt amerikanskt uttal. ”Ja, men vad är det?”, undrade dottern. ”Jo, det är nog ett kontor”, avslutade mamman. Det var till att vara påläst.

Efter vårt besök i Alhambra flydde vi fem mil mot nordväst, upp i bergen. Regn förväntades där vi varit och det rödgula dammet fortsatte att falla. Vi hamnade i byn Tozar, belägen 900 m ö h. Vi hittade ett kallt och enkelt logi i nåt som visade sig vara hotell, mataffär och restaurang på en gång.

Dagen efter tog vi sen en snabbtitt på ännu en morisk fästning, denna gång i grannbyn Colomeras. Imponerande även om merparten var stängd. Sen återvände vi till Nerja. Mycket intressant hade hänt på kort tid. Bara nån dag efter att vi rest hemåt kom nästa nedfall av Sahara-damm. Det lade sig överallt utomhus, på bilar och terrasser m m.



Foto: Petter Gustafsson

måndag 11 april 2022

Vandring på Kullen i NV Skåne i början av april

 


Vi firade i början av april en födelsedag, ville ha en spännande ny vandring och samtidigt bo lite fint. Blicken föll på Kullen som vänner rekommenderat. Själva hade vi för länge sen gjort en mycket kort visit. Väderprognosen var god. 


Hotellet heter Grand Hotel Mölle. Det ligger som hörs i Mölle, ganska högt upp. Vi var jättenöjda: god mat, bra rum och magnifik utsikt från matsalen ut över Öresund. Efter lite inledande krångel löste det sig även med laddstolpe till vår elbil. Vi bor utanför Falkenberg och hade en resa på 14 mil. Inledningsvis övervägde vi att ta tåg plus buss över Ängelholm/Helsingborg. Det skulle kunna fungera, men tiden skulle bli knapp.  



På eftermiddagen efter ankomst tog vi en promenad runt i Mölle. Tidigare ett fiskesamhälle, sen hundratalet år nu ett storstilat sommarboende med många grosshandlarvillor. En hel del moderna har sprängt sig in. Nära stranden i samhällets SO hörn fann vi den del av Skåneleden som går ner mot Helsingborg och vidare. Den såg mycket lockande ut, men den får vänta till en annan gång. Den går inledningsvis på strandängarna


Nästa dag gav vi oss av på tur. Vi följde Skåneleden (SL5) medsols. På sydsidan är stigen stenig och lite svårframkomlig bitvis. Längs en sträcka där det var fuktigt och lummigt växte det mycket ramslök. Fyren ligger vackert längst ut på udden. Den sägs ha Nordeuropas starkaste sken. Där finns också ett Naturum. 



På norra sidan var det mer lätt att gå. Vid Djupadal, i höjd med Mölle vek vi av söderut, tillbaka mot hotellet. Totalt hade vi då gått en mil. 

Vi avslutade med att besöka Lars Vilks Nimis. Man parkerar vid Himmelstorp och går därifrån. Ni som är pensionsmässiga som jag känner kanske igen gården. Där spelades "Kullamanen" in, en äventyrsfilm i sju delar för barn och ungdom. Den ligger på SVT Play under "Öppet Arkiv". 




Stigen sluttar kraftigt ner mot havet. Den är inte uppmärkt men många har gått där. Bitvis är det svårt att gå. Stavar gjorde nytta. Väl där väntar skapelsen av drivved och annat lösvirke. Den slingrar sig parallellt med stranden, kanske drygt hundra meter. Den är som en lång orm, försedd med ett par torn. Vilks byggde på den i cirka fyrtio år. Han bar själv det mesta virket över berget. 

Det är en ständigt pågående diskussion om vad man ska göra med Nimis. Länsstyrelsen, som är huvudman för naturreservatet, lägger inte två strån i kors för att informera om verket och vägen dit. Problemet är att Nimis är en olaglig företeelse, ett svartbygge i fin natur. Vi hittade med hjälp av Google Maps. Trots avsaknaden av information söker sig många dit, det påstås kring femtio tusen per år. Dessa betraktar Nimis som vad det är, ett enastående konstverk. Och menar att det borde erkännas som sådant. 

Redan när Vilks levde bildades ett särskilt rike, Ladonia, på platsen. Det har en drottning och många ministrar. Man är på plats löpande och underhåller verket. Vilks sålde Nimis till ett tyskt par för länge sen. De är nu döda, så ägare är ett utländskt dödsbo. Kommunen och markägaren är enligt uppgift mer positiva till Nimis än vad länsstyrelsen är. Kärestan och jag har diametralt olika uppfattningar i ämnet. På stigen ner hände det sig så att vi mötte en reporter från SR1 Kultur. Hon bad om en intervju, vilket hon fick.





fredag 8 april 2022

Vandring längs Dalälven 13 km Älvkarleby - Marma

 


Norrut från Uppsala mot Gävle går Upptåget. Det är avgång varje timme. Två av stationerna är Älvkarleby och Marma. Sträckan dem emellan löper parallellt med dels Dalälven, dels Upplandsleden. Avståndet är 13 kilometer.

Om du bor i metropolerna Uppsala eller Gävle är logistiken för en vandring på Upplandsleden från A till B lätt fixad. Om man vill gå söderut eller norrut kan väljas. Vi valde söderut då det var en lite kall nordlig vind. Annars hade vi nog gått norrut för att få det finaste på slutet.

Båda orterna är små och det finns vare sig stationsbyggnad eller café. Vänta får man göra i enkla vind- och regnskydd. Är det dåligt väder med kyla gör man därför klokast i att passa tågtiderna.

Vi tog tåget 7 april. Det hade snöat nån dag tidigare. Direkt då vi klev av tåget i Älvkarleby möttes vi av bra skyltning mot leden. Man passerar strax Laxön. Sommartid kan det eventuellt löna sig att gå ut på den, det kan finnas både café, utställning och butiker.



Därefter möter det stora vattenkraftverket med dammar och turbinbyggnad. Det ligger 8 kilometer från mynningen. Verket har fem turbiner och en fallhöjd på 23 meter. Det byggdes för lite drygt hundra år sedan. Effekten är nu efter uppgradering 125 MW och årsproduktionen 530 GWh. Verket är nummer 37 i landet.

Därefter dök de orange markeringarna upp. De ledde oss förbi ett mindre område med verkstäder, lagerlokaler etc. Och strax var vi i skogen. Det var mest tall, men även en del gran och björk.




Stigen följde älvbrinken söderut. Med vattenkontakt mest hela tiden. Det var gott om bord längs hela sträckan, även ett par vindskydd. Vi tog en fika intill vattnet, solen värmde. Blåsipporna hade slagit ut i backen intill.




Efter en tredjedel av sträckan nådde vi Gropholmarnas naturreservat. Där fanns en del riktigt grova träd, bl a ek och tall.





En gråspett trummade frenetiskt. I älvfåran fanns spår av bäver. En del träd på land hade försetts med stålnät för att hindra bävrarnas framfart. Det var vackert ut över vattnet.




En stund därefter kom vi ut på nån betesmark, med en kraftledning i skyn. Stigen svängde lite höger och där kom vi in i en granplantage på tidigare åkermark. En rätt trist syn med granarna i raka rader.




Tack och lov kom vi snart in i mer normal skog. Mellan stigen och älven upptäckte jag flera små bokträd, 1,5-4 meter höga. De hade kvar en del av fjolårslöven. Dessa lyste i brun-orange, därför kunde jag upptäcka dom. Boken växer inte naturligt så här långt norrut. Så jag förvånades. Sannolikt har nån fågel spridit ollon från nån park eller trädgård med planterade bokar.




Strax, och i höjd med Laforsens kraftstation, började vi fundera hur långt vi hade kvar till Marma station och tåget. Det går nämligen bara en gång i timmen. Och vi ville inte sitta där och vänta i kylan. Det såg alls inte bra ut, vi hade fem kilometer kvar och endast en timme att tillgå.

Vi bedömde att det fanns en liten chans. Och satte högsta fart. Ibland till och med lite lätt joggning. Vi följde leden ibland, på några ställen blev det eget vägval. Vi hann precis med endast en minut till godo. Skönt att sitta ner i tåget och äta upp resten av matsäcken.

Sammantaget en mycket bra vandring. Det tog fyra timmar och var de angivna 13 kilometrarna. Vackert, lättgånget, intressant, varierande, bra uppmärkt, bra med bord. Jag uppskattade att det var helt platt, har aldrig gillat uppförsbackar.

Ge det en chans!



Tunn röd linje på östsidan älven är leden vi gick.