Regn med avbrott för regnskurar

 

Tidigt 1980-tal i mammas torp i södra Dalarna. Jag var där med mina två förstfödda barn D och J, vid den tiden 4-6 år gamla. Jag skulle byta mammas vedbodtak från tegel och ruttna reglar och läkt, till plåt. Mamma var också där och skulle i gengäld sköta barnpassning och matlagning. Till saken hör att torpet är litet, så vistelse där, särskilt med barn, förutsatte att man kunde vara ute. Det blev en j-igt regnig vecka. Det regnade nästan precis hela tiden. Varje dags väderprognos var ”regn”. Med det helt fantastiska undantaget, tyckte man då, ”regn med avbrott för regnskurar”. Regnkläder på mig och barnen, liksom en bautastor presenning, räddade veckan. Som genom ett under fixade jag takbytet. Och barnen överlevde, tror jag iaf, utan men. De är idag avsevärt äldre än jag var då. När jag idag frågar dom om den här veckan så minns de takprojektet och att de hade kul. Nåt regn minns de inte...

Ett granmörker kväver den svenska historien

Nedanstående text, exklusive bilder, fanns som insändare i Hallands Nyheters papperstidning den 20 november 2023 (ovan).

Sveriges historia är högaktuell genom SVT:s nya serie. Det finns i Halland och i landet som helhet några angelägna brister i skogsbruket och vården av forn- och kulturminnen.

Körning vid slutavverkning och föryngring av skog skadar regelmässigt drygt 10 procent av kända forn- och kulturminnen och också en del ännu okända. Detta enligt Skogsstyrelsens senaste inventering. Den främsta orsaken till skadorna är markberedning. Bättre kunskap hos skogsägare och entrepenörer är nyckeln till förbättring. Bra digitalt kartmaterial finns redan. 

Skogsbruk får bedrivas som vanligt alldeles för nära betydande forn- och kulturminnen, exempelvis är 5-20 m en vanlig skyddszon. Det leder till att de döljs i oframkomlig ungskog, oftast av gran. Intresserade hittar inte dit. En röjd, märkt och underhållen stig borde finnas vid betydande objekt, liksom informationsskylt. Vår svenska historia får inte gömmas i ett granmörker. 

Ibland omges forn- och kulturminnen av 25-30 m höga intillväxande granar, vars rötter tränger in i kulturminnet och riskerar att rasera detta vid stormfällning. Granar har mycket långa rötter, en tumregel kan vara åtminstone drygt halva trädlängden. Ett större område, gärna med 25-30 m radie, runt sådana forn- och kulturminnen borde ha en särskild skötsel med inriktning på öppenhet, buskar och ljusa lövträd.  Detta dels med tanke på risken för stormfällning och förstörelse, dels med tanke på intresserade besökare. 

Träd tillåts växa och bli grova till och med inne i forn- och kulturminnen, oftast större gravhögar. Detta försvårar för besökare upplevelsen av minnenas ursprungliga utseende och gör att de också kan förstöras delvis genom förnafall och stormfällning. Skogsägarföreningar och ansvarig myndighet bör tillsammans utveckla ett system av motåtgärder. Ekonomiskt bidrag (NOKÅS) för praktiska åtgärder finns att söka hos Skogsstyrelsen. 

Hans-Örjan Nohrstedt, Glommen

Engagerad i skogshistoria, naturvård och friluftsliv

En fältvandring runt Älvasjön i Halland med Naturskyddsföreningen Falkenberg

 

Vi började vid Ästad vingård och gick runt sjön motsols. Alltså först på grusvägen på sjöns östra sida genom en del granskog och en hästgård. Sen åter på västra sidan över i huvudsak betesmarker. 

Sjön (1)

Älvasjön är 0,5 km2 och dess avrinningsområde endast drygt 2 km2. Den har flera små tillflöden. Utflödet går via Rammsjön i nordost och genom Rammbäcken som mynnar i närheten av Nydala kvarn. Sjöns maxdjup är 18 m och medeldjupet 6 m. Den har god ekologisk status. Försurning och kvicksilver är kritiska variabler. Vanliga fiskar är gädda, abborre och mört. 

Hygget (2)

På sjöns SÖ sida har markägaren tagit upp ett ca 2 ha hygge mellan vägen och stranden. Markägaren var ombedd att delta men kunde inte. Marken lutar från vägen mot sjön. Intill stranden har en kantzon lämnats. En sådan är till för att ta upp näring som läcker ner längs slänten, att hålla biologisk mångfald, att utgöra spridningskorridor och att reducera vattentemperatur. Denna kantzon är dock alltför smal och gles. Många träd därifrån har avverkats som energived och ligger i välta vid vägen. En 100-årig tall hade fällts nära stranden. Den hade varit värdefull som spaningsplats och eventuellt bo.

 

En del naturhänsyn i form av döda stående träd hade lämnats. Plantering med gran är nyligen gjord. Ingen markberedning har skett. Körskador nästan noll. En del självföryngring med ek och bok. Bergkorsört dominerar fältskiktet. 

På väg mot nästa punkt gick vi på ett 20-tal meter långt parti med parkslide i vänstra vägkanten.

Sjöhjortron (3)

En bit norr därom gör vägen en sväng alldeles intill sjön. Där visade Lena B ett fynd av sjöhjortron som hon gjort för många år sen. Dom består av nystan av en blågrön alg, släkte Nostoc. Senare har tydligen flera fynd gjorts. 

Hästgård (4)

En bit längre fram längs vägen ligger hästgården Älvasjöholme. Vi pratade en stund om antalet hästar i landet (ca 400 tusen, fler än mjölkkor), deras miljöpåverkan och vad som görs för att minska densamma. 

Vinodling (5)

Jag hade försökt få Ästa Vingård att berätta om sina odlingar och deras eventuella miljöeffekter. Men ingen kunde ställa upp den aktuella dagen. Förhoppningsvis kan vi få till nåt i framtiden. 

Arkeologiska fynd (6)

Det finns flera fynd runt sjön. De framgår av Riksantikvarieämbetets interaktiva karta på nätet ”Fornsök”. Flera beskrevs av Lena B. Mest spektakulära var dels gravhögen vid Pengakullen (7), dels den hägnad som finns en bit söder därom. 

En intressant utflykt med Naturskyddsföreningen i Falkenberg.

Besök i tre nationalparker: Kosterhavet, Tresticklan och Djurö

Jakten på den svenska naturens kronjuveler fortsätter, nämligen nationalparkerna. Jag har som pensionärsprojekt att kryssa alla 30. Har nu precis prickat av Kosterhavet, Tresticklan och Djurö. De ligger alla i Västsverige, hyfsat nära från varandra. Så det gick att göra dem på tre dagar. Vi reste med vår elbil. Bodde gjorde vi på hotell i Strömstad och i Håverud. Plus en natt hos en släkting på Värmlandsnäs. 

Ur boken "Nationalparkerna i Sverige", Naturvårdsverket, 2010

Kosterhavet

Båt till Kosteröarna går fler gånger om dagen från Norra hamnen i Strömstad. Betala kan man göra med Västtrafiks app. Färden tar en knapp timme. Kosterhavets np är huvudsakligen marin, men går även upp på land. En djuphavsränna passerar innanför Koster, med en exotisk fauna och flora under vattnet som följd. Vi steg av båten i Ekenäs, en av entréerna till parken. Där finns ett fint Naturum och också restaurang. 

Vi gick den blå vandringsleden runt Sydkoster, ca 12 km. det var fint och varierande med skog, strandängar, klippor och sandstränder. Vi besåg den unika Bohuslinden som i Sverige endast finns på några få platser, alla på Västkusten.

Tresticklan

Nästa dag for vi åtta mil till Tresticklan np. Vi var oroliga för vägarna, det talades i media om skador här och var p g a det kraftiga regnen veckan innan. Men vi såg inget sånt. Dock pågår ett större planerat vägarbete längs vägen norr om Dals Ed. 

Nationalparken är en stor väglös vildmark längs gränsen mot Norge, sen länge helt obrukad. Endast tre tidigare torpställen är kända. Skogsbete lär ha förekommit. Skogen sägs i huvudsak ha uppkommit efter en stor skogsbrand på 1800-talet.  

Landskapet formas av sprickdalar i nord-syd med många avlånga sjöar. Det mesta är tallskog. Några vandringsleder finns. Vi gick en rundslinga på 8 km.

Djurö

Djurö np är en isolerad skärgård mitt i Vänern. Den kan nås med egen båt eller lejd båt. Vi åkte från Ekenäs längst ut på Värmlandsnäs. Huvudön tar ett par timmar att gå runt, där finns en märkt stig. 

Det mesta av vegetationen är barrskog och till det hällmarker närmast sjön. En äng med grova ekar finns mitt på ön. Det finns en gammal fyr, en tidigare fyrvaktarbostad och en f d jaktvilla. Där kan man hyra in sig via länsstyrelsen. 

På ön fanns som mest ett femtontal bofasta till för drygt hundra år sen. De försörjde sig på fiske, jakt och lite jordbruk. Senare såldes hela ön till en privat jaktintressent. Olika viltslag infördes, av dem återstår bara hare och dovhjort. 

Ett äventyr detta att besöka nationalparker. Tio kvar nu. Flertalet i övre Norrland.

Tre kanondagar med vandring på Kalmarsundsleden och Blekingeleden i juni

 

Denna vandring är årets version av min och kärestans påhitt "Hemlig vårvandring". Vi turas om att planera och den andra får inget veta. I år var det hennes tur. Vi reser till och från med tåg och ibland buss. Det blir lite som SVT:s "På spåret". Den som inte planerat får gissa sig fram. Sen vi blev pensionärer har vandringarna blivit mer försommar- än vårvandringar. Årets hemliga vandring var den fjortonde i ordningen. Den första var 2007, därefter har det varit en nästan varje år, men med avbrott för covidpandemin. 

Vi hälsade på vänner två dagar på Öland. På förmiddagen innan vandringen startade besökte vi Kalmar läns museum. Där finns två högintressanta utställningar för den historiskt nyfikna, dels om skeppet Kronan som förliste i ett stort sjöslag utanför Öland på 1600-talet, dels om utgrävningarna av fornborgen Sandbyborg som etablerades på 400-talet. Sistnämnda har blivit välkänt på sistone på grund av att man vid utgrävningar gjort många fynd av skelett, främst av män. Arkeologerna tror att där har skett en stor massaker och att kvinnorna rövats bort. 

Planen var att gå cirka två mil om dagen under tre dagar. Detta på den del av av Kalmarsundsleden som ligger söder om Kalmar. Vid Bröms slutar den och ersätts av Blekingeleden. Förekomsten av lämpligt logi var styrande för dagsetappernas start och mål. För att få lämplig längd på första etappen startade vi i Hagby, dit vi tog buss. Hagby ligger ett par mil SV Kalmar och har en av landets åtta rundkyrkor. 

Leden vidare söderut var mycket fin och omväxlande med med fantastiska hagmarker, lövskog och strandängar. Stigar, grusvägar och lite asfalt var underlaget. Efter en knapp mil kom vi till det lilla kustsamhället Ekenäs. Det är osannolikt pittoreskt. De små välskötta husen radar upp sig. Vi gjorde rast i hamnen en stund. Det stora Wärnanäs gods med anor från Gustav Wasa passerar man lite senare. Fina ekalléer var det med en hel del mycket stora ekar. Målet för denna den första dagen var Stufvenäs gästgiveri, ett pangställe skulle det visa sig. Bra bad fanns i närheten. 

Dag 2 gick vi från Stufvenäs till Bergkvara. Jag tog ett skönt morgonbad från den långa bryggan vid Fulviken (!) nära Stufvenäs. Ett mer missriktat namn är svårt att finna. Några hundra meter norr om gästgiveriet finns en väldigt stor ek. Den nämns vara 10 meter i omkrets och 900 år gammal. Det står skrivet att det är Sveriges tredje grövsta ek, men efter lite googlande blev jag tveksam. I hela området är det gott om grova ekar, ett minne om den tid då även detta gods tillhörde Wärnanäs. Vi gjorde en extrasväng från leden och ut på det långsmala Örarevet. Där finns flera skansar från 1600-talet. En skans är en försvarslinje, som en uppskottad skjutvall. 

Ytterligare en bit söderut vid havet ligger Påbonäs Borg. Den byggdes på 1300-talet av den tyska släkten Puke. Palissaden var rund med en diameter på hundra meter. Det fanns ett stort hus och flera mindre. Idag återstår endast en cirkulär bar yta. Man skymtar utanför resterna av då tidens vallgrav.  

Fina gärdesgårdar omgav bitvis leden på båda sidor. Trakten var rik på välskötta gamla hus. Vi såg en väldig massa hägrar och jag satte tre årskryss: rosenfink, skäggdopping och havsörn. Två för mig nya växter dök upp: klöverärt och rödfibbla, detta helt tack vare kärestans goda botaniska kunskaper. Natthärbärget i Bergkvara blev MastHav B&B, beläget i gamla Skeppsredargården. Ett utmärkt ställe att bo på, god mat och skön säng.

Dag 3 nu med start i Bergkvara och mål i Kristianopel. Första 1/3 gick längs vackra strandängar. Sen kom vi snart till Brömsehus, som var dansk gränsborg från 1360-taIet. Idag är det en cks höjdplatå med antydan till vallgrav intill. Samhället Bröms överraskande med en lanthandel ”24 sju”, en sån där modern utan personal där man får ta sig in "digitalt". Det finns också en liten gårdsbutik. 

I byn på en bro över ån vid en liten ö, där ingicks freden i Brömsebro 1645 mellan Sverige och Danmark. Blekinge, Halland m m blev svenskt för 30 år. Avtalet konfirmerades senare vid freden i Roskilde 1658. 

Därefter blev det en del att gå på landsväg med asfalt. Vi passerade genom Högasand, ett stort naturreservat med gammal tallskog på sanddyner. Vackert och lättgånget. Vi nådde målet i Kristianopel, det är mycket fint där. Det finns en stadsmur från 1600-talets början. Vi bodde bra på Kristianopels Gästgiveri och B&B, inhyst i ett stort fint rött timrat hus. Dagens tur, 23 km, var den längsta.

Nästa dag var det tyvärr dags för hemfärd. Vi gick vägen till Fågelmara 6 km och tog där bussen till Karlskrona. Vi hade nån timme i stan och hann ta en titt. Mycket vackert och delvis pampigt är det där. Stan fick 1998 utmärkelsen Världsarv (UNESCO) som "Karlskrona Örlogsstaden". Därefter åkte vi tåg via Lund till Falkenberg.

Som jag skrev inledningsvis har vi nu gjort fjorton såna här vandringar. På vägen hem diskuterade vi deras inbördes status. Vi var helt eniga om att den bästa var den vi nu precis gjort. Till det bidrog landskapet med havet intill och de fina hagmarkerna. Liksom de tre mycket bra övernattningarna. Vi gillar också den innehållsrika mixen av fin natur och intressanta kulturminnen. Kul var att ingen av oss hade varit i området i vuxen ålder. Och så förstås vädret. Det var otroligt bra. Sol hela tiden och lagom varmt för vandring. Ibland blåste det lite svalkande från havet.

Skyltexcesserna vid Högåsen - ett utslag av LRF:s kampanj för stärkt äganderätt?

Allemansrätten vi har i Sverige ger oss alla tillträde till naturen, oavsett vem som äger den. Det gäller all natur bortom tomter och deras "bekvämlighetszon". Beväxt odlingsmark ingår inte, men sådan är ju inte heller särskilt mycket "natur". Tillträdet gäller gående utan förbehåll. Ridning och cykling också oftast, men inte lika självklart som gående. Begränsningar kan under vissa förhållanden vara tillåtliga. Motorfordonstrafik kan begränsas när vägen är privat, d v s bekostats utan allmänna medel. 

Allemansrätten är nästintill medfödd. Allsköns aktiviteter har kunnat ske livet igenom tack vare den, t ex svamp- och bärplockning, fågelskådning, löpträning, badturer och vandring. Allemansrätten är så självklar att alla försök att begränsa den får mig att resa ragg. 

Här handlar det om en skogsfastighet på ca 200 hektar belägen i mellersta Halland. Vid den större "entrén" mot öster sitter de aktuella skyltarna. Det går flera grusvägar genom skogsfastigheten. Vägarna är troligen privata, d v s tillkomna utan statsbidrag. Det kan vara skälet att markägaren vill stoppa fordonstrafik. Av de visade skyltarna är den med texten "Obehöriga äga ej tillträde" mest kontroversiell. Den uppfattas som förbjudet tillträde av många gående. Och blir på det viset en begränsning av allemansrätten.

Men det finns fler skyltar. I stort sett varje skogsbilväg genom fastigheten har förärats minst ett par skyltar. Häromdagen gick jag längs ett par-tre vägar, inalles cirka fem kilometer. Fotoskörden av skyltar blev gedigen, se bilden.

Inte ofta man önskar att nån ska "ta ner skylten". Men här ligger det nära till hands. Jag har på önskelistan att ett gallringsprogram inleds. Bort med "obehöriga äga ej tillträde" först, tack. 

  

Ibland önskar man att nån ska ta ner skylten

Körskada i skogen väckte trollen på Twitter

 

I mitten av mars detta år gjorde jag en av mina favoritvandringar, Skärsjön runt 16 km vid Dagsås i Halland. Detta som en rekognoscering inför en arrangerad tur med Facebook-gruppen "Vandra i Halland". Den turen brukar vara populär med tjugo-fyrtio deltagare. Gruppen har tolv tusen medlemmar och fem år på nacken. När jag ska leda en vandring vill jag alltid ganska kort inpå kolla att allt är i sin ordning. 

Det var det inte denna gång. På ett ställe brukar vi gå en stig som är ca femhundra meter lång. Den binder samman två grusvägar och följer en gammal traktorväg som inte använts på länge. Men denna gång hade den verkligen använts. Längs en sträcka på 300 m var den helt sönderkörd, stigen var en enda sörja. Det gick inte alls att gå på den och jag fick ge mig ut i en rätt snårig skog för att komma vidare. 

Det som skett var att virke från en gallring intill körts ut med skotare till vägen. Bärigheten var uppenbarligen mycket dålig och antalet körningar stort. På trakten är det mest privata markägare. Skogsarbetet inklusive drivning görs oftast i regi av Södra Skogsägarna. Sannolikt så även i detta fall. Åtminstone fanns deras märkning på alla virkestravar i grannskapet.

Jag är mycket ute i skogen, 2-3 dagar i veckan, oftast med liknande ärenden som denna dag. Tyvärr är körskador vanliga. De är inte bara ett hinder för friluftslivet, de innebär skada på marken, miljön och på skogsproduktionen. De ger skogsbruket bad-will. Därtill är de allvarliga fallen olagliga enligt Skogsvårdslagen, otillåtna enligt certifieringens (FSC, PEFC) standarder och emot branschens egen miljöpolicy mot körskador. 

Jag brukar i särskilt grava fall uppmärksamma det skedda på sociala medier. Det leder till ökad allmän insikt om verksamheten. Skogsstyrelsen och entreprenören låter jag också få veta. I flera fall har det lett till positiva åtgärder. 

En större körskada vid Byasjön i Halland. Området återställdes efter att jag uppmärksammat de inblandade.

Här i länken nedan ett exempel från Pilgrimsleden i Dalsland:

http://hans-orjan.blogspot.com/2012/06/skogbrukets-odelaggelse-av.html

Den nu aktuella körskadan vid Skärsjön lade jag ut på Twitter. Det blev en uppståndelse som jag aldrig tidigare erfarit. Trollsvansen gick igång. Det var många helt okunniga kommentarer. Dessutom elaka, insinuerande och förolämpande. Som trakasserier. 

Det var 155 gillanden, vilket ju var trevligt. Det var nästan exakt lika många tweets som följdes av kommentarer. Jag har kategoriserat dem i positiva (håller med), negativa (håller inte med) och slutligen förlöjligande (oftast av mig). Denna den sista kategorin var i särklass störst bland tweets med kommentarer (55 procent, 86 stycken).

Jag ger nedan några exempel på sådana förlöjligande yttranden. Slående är att nästan alla tweets i den här kategorin kom från anonyma Twitter-konton.

Förlöjligande tweets 

Äganderätt och allemansrätt

Var tacksam du får gå i skogen.

Äger du marken?

Markägaren ska ha rätt att göra vad han vill.

Köp skogen då, så kan du göra reservat av den.

Allemansrätten måste avskaffas så att alla balkongbiologer kan hållas i stadsparkerna istället.

Det verkar som någon behöver få sin allemansrätt indragen.

Var glad att du ens får beträda privat mark tack vare eran allemansrätt. Den minsta du kunde göra efter detta är att inte lägga sig vad folk gör med sin egen jävla egendom.

Jag - utrustning och ursprung

Ta på dig stövlar.

Jävla hipster. Använd gummistövlar och inte instagramskor.

Miljöpartistisk snöflinga får apolexi vid åsynen av verksamhet hen inte begriper.

Umm, lera är naturligt. Men det kanske han från Södermalm inte vet.

Jag är så satans trött på gnället. Hela eran livsgärning förpestar Sverige.

Den här tweeten slår ju t o m Stenevis infantila tweets.

Håller fullständigt med! Hur ska vi med våra mockaloafers och Happy socks strumpor kunna gå här? Om jag kommer gående med min lilla Lars-Louise i vår nya Bugaboo vagn så är det nästintill omöjligt att dra den i leran om jag samtidigt har en surdegsfralla i handen! Tänk efter!!

Du kanske vill ha asfalterat så dina vita sneakers inte blir smutsiga.

Människor som du är vad som är trasigt med Sverige.

Varför tror du att man måste gå i hjulspåren? Är du dum i hela huvudet?

Stoppa pressarna!. En miljöentusiast från Södermalm som förväntade sig en kullerstensstig i skogen på sin söndagspromenad, möts av en jord, lera och pinnar. Vart är världen på väg

Det är tack vara idioter som dig som gör att den unika allemansrätten riskerar att försvinna, var tacksam att de ens får vara på någons annan mark.

Har du gått vilse?
Södermalm ligger på östkusten.

Kan bara hoppas att du finner en väg tillbaks till livet efter ett sånt här trauma och hittar glädje i livet igen. 

Skogsbruket, körskadan och marken

Om några månader har man återställt marken så det inte är några större problem att promenera där.

Förstår inte vad som är problemet, ser ut så där när skogsmaskiner kör i skogen då de väger en del. Ska skogsägaren tvingas avverka med yxa,såg och dra ut timret ur skogen med häst?

En helt vanlig avverkning, spåren efter maskinen försvinner med åren.

Stigar har inget skyddsvärde, det gå ju alltid att trampa upp en ny.

Snart växer det i hjulspåren och du har två hårdgjorda stigar.

Tjälen har nyligen släppt i marken så det där är väl inte konstigt eller?


Mina reflexioner

Önskar ni se vilket Twitter-konto som skrivit vilken kommentar, då kan ni gå in på mitt och scrolla ner till den aktuella tweeten (längst upp här). I och för sig säger det nästan inget för att kontona är anonyma.

De förlöjligande kommentarerna verkar vara skrivna totalt utan sakkunskap om skogsbruk och friluftsliv. Allemansrättens innehåll verkar helt okänd. Samma gäller för hur körskador påverkar marken och vilken hänsyn till friluftslivet som krävs av skogsbruket i skogsvårdslagen, certifieringen och policies (se bilaga nedan, längst ner). 

Man vill återkommande påskina att jag är nån vilsegången miljöpartist från Stockholm som inget vet om skog och skogsbruk.  Det vore inget fel i sig om så vore fallet, men den här gången är trollen helt fel ute. Om de hade varit verkligt intresserade av att ta reda på hur det egentligen förhåller sig, så hade det varit mycket enkelt. Några tangenttryck hade räckt för att googla mig. Det är nämligen bara jag i hela Sverige som heter som jag. Och mitt namn finns öppet på Twitter-kontot. Jag gömmer mig inte bakom anonymitet likt trollsvansen.

Mina "sneakers, loafers och Instagramastövlar"

Flera gånger har jag tänkt: de här kommentarerna är ju så okunniga och illvilliga - kan de verkligen vara skrivna av människor? Man har ju hört att datorer kan fås att generera såna här attacker. I det här aktuella fallet får jag intrycket att det är organiserat på nåt vis. Både mängden och likriktningen kan tyda på det.

Vad har en sån här okunnig och häcklande attack för syfte? Den vill misstänkliggöra mig och mitt budskap. Den lär dock inte övertyga och få någon att byta åsikt, kommentarerna är alltför okunniga och dumma. Däremot kan de skrämma budbäraren till tystnad, det är rätt obehagligt att utsättas för sånt här. Det är nog det trollen vill, att få hegemoni på spelplanen. Av och till utdelas hot på på Twitter, ibland rena dödshot. I sin förlängning är beteendet ett hot mot demokratin. Vi måste stå emot! 

Med såna här trollvänner behöver skogsbruket inga fiender. Skogsbruket borde medverka till att rensa upp i trollträsket, till att kapa trollsvansen.

Bilaga: Citat från Skogsvårdslagen respektive Södras hemsida:

Texter (citat) avseende skogsbrukets hänsyn till friluftsliv, stigar, vandringsleder etc

Skogsvårdslagstiftningen, Gällande regler 1 januari 2012, Skogsstyrelsen

30 § Hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen

Sid 63:

”7:25 Framkomligheten på allmänt nyttjade stigar, stigar av kulturhistoriskt intresse samt permanenta spår och leder får inte försvåras genom att röjnings-, hyggesrensnings- eller avverkningsrester lämnas eller att körskador förorsakas. Markberedning och plantering får inte utföras på sådana stigar och leder.”

Branschgemensam miljöpolicy om körskador på skogsmark – Skogsindustrierna och LRF 
Skogsägarna (där Södra är en del)

”I denna miljöpolicy bedöms åtta typer av körskador som allvarliga. Dessa innefattar körskador som leder till ökad utförsel av slam till vattendrag och sjöar, ändrar ett vattendrags sträckning, orsakar försumpning eller dämning nära vattendrag, skadar torvmark i anslutning till vattendrag och sjöar, påverkar naturvärden i lämnad hänsyn, försämrar framkomligheten på frekvent använda stigar och leder, försämrar upplevelsevärdet i frekvent använda friluftsområden samt skadar fornlämningar och andra värdefulla kulturlämningar.”

Södras naturvårdspolicy

”Friluftsliv

Södra ska verka för att friluftslivets intressen beaktas. Det gäller val av skogsbruksmetoder och genomförande av dessa samt att stigar och leder inte förstörs eller risas igen.”  

Södras miljöpolicy

”…hänsyn ska tas till kulturmiljö och friluftsliv.”

FSC (Forest Stewardship Council) svensk standard – Södras skogsbruk är FSC-certifierat

Kriterium 5.5 sid 30:

”5.5.5. Skogsbrukare ska planera och genomföra skogsbruksåtgärder så att framkomlighet bevaras och skador undviks på frekvent använda stigar.

5.5.5SA. Skogsbrukare ska tillse att skogsbruksåtgärder genomförs så att framkomlighet bevaras och skador undviks på frekvent använda stigar.”

PEFC (Programme for the Endorsement of Forest Certification schemes) svensk standard – Södras skogsbruk är också PEFC-certifierat

På sid 16 i svenska standarden står:

”Med allvarliga körskador avses exempelvis…spårbildning i miljöer av särskild betydelse för friluftslivet… ” 

Man hänvisar där också till den Branschgemensamma miljöpolicyn om körskador på skogsmark (nämnd ovan).

Gyllbergen - ett skidparadis i södra Dalarna

Konstigt att jag tills alldeles nyligen tappat bort Gyllbergen ur min skidåkarhjärna. Vad jag kan minnas har jag bara varit där en gång tidigare, troligen för femton år sen. När jag tävlade på skidor i slutet av 1960-talet fanns Gyllbergen inte i mitt medvetande. Trots att jag då bodde i Örebro och också vistades mycket i Söderbärke, beläget bara sju mil bort. Jag har åkt i andra fina skidområden i regionen, som Ljungåsen och Sörskog, men Gyllbergen hade passerat under min radar. Och det var synd, för det är bäst.

Sen jag flyttade till Halland har abstinensen på skidåkning varit stor. Med nåt kort undantag under de sex åren har det inte blivit nåt. Några få turer till Härjedalen och Orsa Grönklitt har fått utgöra plåster på såren. Det blir rätt långa resor. Vi har en kompis i Borlänge som berättat om fina skidturer i just Gyllbergen. Då väcktes idén om en kort minisemester för skidåkning i Borlänge/Gyllbergen.

Gyllbergen är en kuperat högplatå med många berg i intervallet 400 till 500 meter. Tack vare höjden är det snösäkert. Det är en vildmark mitt i ett skogsområde på flera kvadratmil. Den centrala delen är Gyllbergens naturreservat, som är 1700 hektar stort. Där finns skogar, sjöar och myrar. Så storslaget är det att man får fjällkänsla. 

Det är välordnat för friluftslivet med vandringsleder för barmark och vintertid pistade spår på flera mil. Med lätthet kan man få ut en runda på 2-3 mil. Längs lederna finns flera vindskydd och några stugor. I ett par kan man övernatta. En  vedeldad bastu finns vid Dragsjön. 

Det finns flera vägar att ta sig in i området, men flertalet besökare tar sig dit från väg 50 mellan Ludvika och Borlänge. Där är det skyltat mot Idkerberget. Efter fem kilometer avtag mot Gyllbergen. Vid parkeringen, som är rejält tilltagen, finns ett par uppvärmda raststugor för ombyte och förtäring. Det finns också ett par toaletter.

Om man behöver boende vet jag inte direkt vart man ska vända sig. Det lär finnas stugor strax norr om Idkerberget (Hyttingsfabodstugor). I Idkerberget finns några få boenden. I Borlänge finns det förstås många möjligheter och dit är det bara två mil.

God tur!