Varken min sambo Lena eller jag hade varit i Sydkorea förut. Eftersom vi båda deltog i IUFROs (International Union of Forest Research Organisations) världskongress i Söul var beslutet lätt att ta en semestervecka direkt i anslutning till mötet. Vi var allmänt nyfikna på landet och till intresset bidrog också starkt att Lenas sonhustru Ki, som är från Kina, har koreanska rötter. Hennes mor- och farföräldrar flydde från Korea i samband med den japanska ockupationen på 1930-talet.
Söul
Till och från Söul flög vi med Finnair via Helsingfors, vilket vi hade funnit ut vara den snabbaste rutten och priset var genomsnittligt. Kongressen var sista veckan i augusti och vår semester den första veckan i september. Kongressen var i det gigantiska konferenscentret COEX och vi bodde i ett av de två hotellen på anläggningen. Under de två veckorna i Sydkorea var det hela tiden varmt, ca 30 grader. Luftfuktigheten var också hög hela tiden, varför i alla fall jag svettades kopiöst. Under kongressen var vi mest inomhus (med AC) och då vräkte regnet ner hela tiden. Lägligt nog försvann regnet sen och under vår semestervecka sken solen i stort sett hela tiden.
Söul är ju en av världens allra största städer, men trots detta verkade det mesta fungera väl. Tunnelbanesystemet var ganska lätt att använda. Namn på stationer och gator fanns inte endast skrivna med koreanska tecken utan också med våra bokstäver. Relativt många människor kunde i alla fall en del engelska. De vi stötte på var alla väldigt vänliga och hjälpsamma. Fylleri och kriminalitet märkte vi inget av. Trängas med folk fick man göra överallt. Under och runt COEX fanns det ett rikligt utbud av restauranger. Och bl a där prövade vi den spännande och goda koreanska maten, som dock inte var helt ny för oss. Lenas sonhustru Ki hade redan tidigare introducerat oss för det koreanska köket med bl a kimchi och bibimbab. Vi gjorde också en tur per tunnelbana ner till stadens mer centrala delar för att handla lite. Prisnivån i Söul uppfattade vi generellt som ca hälften av den svenska nivån.
Gyeongju
Vår semestervecka efter konferensen tillbringade vi på resande fot i landets sydöstra och östra delar. Ganska smärtfritt lyckades vi köpa tågbiljetter på Söuls tågstation. Vårt mål var den gamla huvudstaden Gyeongju, känd för sina gravhögar och tempel. Vi reste med ett bekvämt eldrivet snabbtåg i riktning mot storstaden Busan. Den sista biten klarade vi av med ett lokaltåg efter byte. Även det var helt ok, förutom lukten från dieselloket.
Vi kom fram på eftermiddagen. Staden ska enligt Lonely Planet vara av Uppsalas storlek, men vi tyckte att den hade mycket småstadskaraktär med mest låga hus. Vi letade gående på det boende vi sett ut i vår Lonely Planet guide. Det är ett vandrarhem som ligger strax utanför Tumuli Park, på dess södra sida, och det heter Sarangchae. Det ligger i en mycket gammal gård. Där bodde man i enkla rum med ”ondol”, vilket innebar att man sov på ett hårt golv med endast en madrass. En enkel toa och dusch fanns också. Givetvis fanns ingen AC, men en fläkt gav i alla fall lite svalka i den varma natten. Värden var trevlig och kunde lite engelska. Det fanns tillgång till fritt internet och på morgonen ingick en enkel frukost i priset. Förutom vi så bodde där några ungdomar, vilket skulle komma att påverka vår fortsatta resrutt.
På kvällen åt vi en helt fantastisk koreansk middag bestående av ett stort antal smårätter som dukades upp på träbord på gården till ett hus beläget strax intill vandrarhemmet. En mycket god och prisvärd middag var det verkligen.
På vägen till vandrarhemmet hade vi i parken sett många av de gravhögar som staden är berömd för. Ett väldigt välskött parkområde var det. Nästa dags förmiddag tog vi en längre promenad där i den svalkande skuggan från träden. Vi tog också en längre promenad runt i staden och såg bl a fantastiska blomsterodlingar.
Vår plan hade varit att bara stanna ett dygn och sen ta oss ner till den stora ön Jeju-do i sydväst. På kvällen på vandrarhemmet hade vi dock kommit i samspråk med en kille från Holland som sökte arkitektjobb i Söul. Han hade precis varit på Jeju-do och tyckte det var väldigt turistiskt. Det lät inte som vår smak och vi ändrade nu planerna till att ta buss på eftermiddagen till kuststaden Pohang, övernatta där och sen ta båt ut till den lilla ön Ulleung-do ett par timmars båtresa österut från mitten på Sydkoreas östra kust.
Att komma med bussen till Pohang visade sig vara ett mindre äventyr. Här fanns ingen information skriven med vår typ av bokstäver som eventuellt hade gått att tyda. Vid järnvägsstationen fanns dock en liten turistinformation där man kunde lite engelska. Här fick vi veta att det skulle gå att kliva på bussen vid en hållplats längre ner längs gatan. Vi hittade dock flera hållplatser och kunde heller inte läsa vad det stod vare sig på dem eller på bussarna. Vi frågade folk på gatan och man pekade än hit än dit. Det slutade med att vi tog en taxi till busstationen och där kom vi äntligen på rätt buss.
Pohang
Det tog bara en knapp timme med bussen till Pohang som är en ganska stor stad, ca en halv miljon invånare. Busstationen ligger mitt i stan och vi tog därifrån taxi till staden långa havsstrand där vi visste att det fanns en lång rad med hotell. Vi valde ett i raden, priset var ganska lågt och inredningen var helt ok om än lite ”plastig”. Vi fick senare veta att hotellen längs stranden gick under epitetet ”love hotel”. Bakgrunden är tydligen att de fyller ett behov av avskildhet hos en befolkning som bor ganska trångt. Det är tydligen också ganska vanligt och legio att koreanerna har älskare och älskarinnor på sidan om äktenskapet.
Stranden var fantastiskt fin och ren. Men vi såg knappt några människor som solade eller badade trots att vädret var utmärkt. Jag tog förstås ett bad och det var väldigt skönt, säkert dryga 20 grader i vattnet. I fonden på andra sidan bukten från där vi bodde såg vi stadens andra berömdhet förutom stranden, det är ett av världens största stålverk. På kvällen var det upplyst med rörligt ljus i allsköns färger.
Frukost behövde man tydligen inte på love hotel och en sådan gick inte heller att finna längs strandgatan. Vi köpte en del ätbart på en Seven-eleven butik som fanns där och den tog vi med till båten som skulle föra oss till ön Ulleung-do.
Båtresan var behaglig, vi hade köpt biljetter i första klass där man fick en skön sittplats och med utsikt över havet. Vi var glada att vi inte valt andra klass för där var det mer än lovligt enkelt, bl a saknades fönster.
Ulleung-do
Båten anlände vid lunchtid till staden med samma namn som ön. Hamnen och staden är inklämd i skrevan mellan två berg. Staden är ganska liten, bara ca 10 000 invånare, och man kan till fots snabbt få en överblick. Dock lutar det kraftigt uppåt inåt land och p g a värmen kan det bli en krävande promenad.
Med på färjan var det mest koreaner vad vi kunde bedöma. Och en stor andel av dem var sportigt klädda som för vandring. När vi klev i land möttes vi direkt dels av försäljare av torkad fisk, dels av ett antal äldre damer som ville visa oss var vi kunde bo. Vi ville dock gå själva och vi tittade på några olika boendealternativ innan vi fastnade för ett rum på gatan alldeles nära hamnen. Rummet var litet, men fräscht och hade toa och dusch, AC och TV med Internet.
Värmen fortsatte, men vi kände att vi ändå ville röra på oss och göra nån vandring. Det finns en del leder upp mot toppen på ön (ca 1000 m ö h), men de var inte att tänka på, det var alldeles för varmt för några större kraftprov. Istället tog vi den led som börjar i hamnen och följer havet mot NO. Leden är i dess första del inhuggen i klippan nära vattnet och kan inte användas vid hårt väder. Vi passerade en restaurang i en vik. Efter nån km svängde leden från havet och bar iväg upp över berget till fyren Dodong. Här var det en vacker utsikt norrut längs kusten. Ett litet museum fanns i fyren, men det fanns inget café eller någon försäljning. På tillbakavägen valde vi den led som går över berget mot stadens övre del. Stigen var bra och väl märkt, men stundtals ganska krävande i värmen då det inledningsvis var rätt mycket uppför. Efter ett par timmar var vi tillbaka i staden, efter att på slutet ha gått nerför i långa trappor.
Vi hade läst om och också sett på håll att det fanns en linbana upp på berget på södra sidan av staden. Efter att fått i oss välbehövlig vätska letade vi oss uppför mot där vi trodde entrén till linbanan fanns, men det tog tid och mycket frågande innan vi hittade rätt. På vägen ner sen insåg vi att det fanns en mycket enklare väg att ta. Det var i alla fall värt att ta linbanan upp för därifrån var det en magnifik utsikt över kusten och staden. Från linbanestationen gick en stig ut en bit till en utsiktstorn på den yttersta spetsen av berget. Där samtalade vi en stund med ett ungt amerikanskt par som var de enda västerlänningar vi såg på ön.
I kvarteren närmast hamnen fanns det gott om restauranger och på kvällen valde vi en med utsikt över hamnen. Maten var som vanligt god och ganska billig, när man väl hade lyckats förklara vad man ville ha. Innan vi lämnade hotellet i Söul hade vi bett en kvinna i receptionen att på koreanska skriva ett par saker på lappar som var angelägna för oss att få fram då vi skulle beställa mat, dels ”jag äter inte kött”, dels ”vi tycker inte om kryddstark mat”. Vi hade fått veta att få kunde engelska ute i landet, även bland restaurangpersonal. Detta visade sig vara rätt antaget och lapparna kom till flitig användning. Vi hade också köpt en engelsk-koreansk frasbok, där det koreanska uttrycket fanns skrivet både med koreanska tecken och med vår typ av bokstäver. Denna bok använda vi flitigt som ”pekbok”, för det var ofta svårt att veta hur orden och fraserna skulle uttalas.
Dag två gjorde vi från hamnen en kort båtutflykt till Jukdo Island, en ganska stor ö som ligger strax öster om Ulleung-do. Från båten såg vi stigen längs kusten som vi gått på dagen innan. Det tog inte stort mer än 30 min att åka ut till ön. Vi visste inte om man kunde köpa något ätbart på ön så vi handlade med oss en del från en livsmedelsbutik. Vi var osäkra på vad vi hade köpt och det mesta visade sig stämma mycket dåligt med vår smak. Det godaste var några runda bollar med söt smak. När vi tillsammans med ett 20-tal koreaner blev avsläppta i öns hamn väntade en väldigt hög spiraltrappa som var enda sättet att komma upp på ön. Behållningen med ön var väl mest att där fanns en bra belägen utsiktsplattform. Annars fanns där en stängd restaurang och en del odlingar.
När vi kom tillbaka till staden åt vi och tog sen en taxi några km mot sydväst till det stora hotellet som ligger på berget strax norr om byn Sadong. Det var ett stort och vräkigt hotell, men med fin utsikt över havet. Det märktes att det inte var turistsäsong, för vi såg knappt en människa där förutom några i personalen. Vi drack kaffe och gick sen vägen ner till byn vid havet. Så småningom hittade vi en busshållplats och bussen tillbaka till Ulleung-do kom precis efter det att mörkret lagt sig och vi hade börjat fundera på om det överhuvudtaget skulle komma någon buss. Det gjorde det som sagt i alla fall, men ganska mycket senare än den tidtabell vi lyckats tyda.
Nästa dag var dramatisk. Enligt rapporter vi såg på TV kom en tyfon in söderifrån längs Sydkoreas västkust och drog in över Söul, för att sen vika av österut mot Japan. Den skapade mycket förödelse i Söul. Vi var långt från tyfonens centrum, men trots detta var det mycket starka vindar på vår ö. Alla färjor var inställda och vi var glada att vi inte behövde åka till fastlandet förrän nästa dag. Under några timmar på förmiddagen blåste det så kraftigt att det knappast inte gick att vistas utomhus. Risken var stor att föremål skulle komma nedblåsande från taken. När det efter ett tag blev lite mindre hård vind gick vi i alla fall ut och satte oss ner i den lilla parken vid hamnen. Många andra hade gjort detsamma och tillsammans besåg vi skådespelet då vågorna vräkte in i hamnen.
Efter lunch blev det plötsligt nästan lugnt och solsken igen. Vi ville se mer av ön och tog därför bussen som följer kusten i vänstervarv runt en stor del av ön. Vi följde med till Cheonbu ganska mittpå den norra kusten. Vi övervägde att eventuellt ta en mindre buss upp i Nari Basin där det tydligen skulle finns en del möjligheter till vandring. Men tiden skulle nog inte räcka till och dessutom var värmen ganska pressande. Det blev istället en kort promenad längs havet. Någon bra strand hittade vi inte, däremot en stor pool intill stranden där jag tog ett svalkande bad. Vi var helt ensamma där. För ombyte fanns två rum. Vilket som var för män lyckades jag inte lista ut, så jag fick chansa. Det gick bra, nog mest för att där inte var några andra. Jag vet fortfarande inte om jag var i rätt omklädningsrum. När vi var på väg därifrån kom några ungdomar som tydligen tänkte bada. Överhuvudtaget verkar det inte finnas några fina sandstränder på ön. Det som på turistkartan markerades som badstrand var oftast en smal strandremsa med mycket grovt grus eller sten.
Efter badet tog vi bussen samma väg tillbaka, men hoppade av i Taeha Harbor på öns västra spets. Vi var hungriga och avsåg att leta på ett matställe. Det visade sig inte vara så lätt. Det var rätt folktomt i byn och flertalet av de fåtaliga restaurangerna var stängda. Till slut hittade vi i alla fall en som var öppen på en liten parallellgata till huvudgatan. Som vanligt var det gott och prisvärt. Därefter blev det buss igen hemåt mot Ulleng-do.
Den sista dagen skulle vi ta båten tillbaka mot fastlandet strax efter lunchtid. Förmiddagen använde vi till att pröva ett bad som fanns markerat på kartan en bit norrut längs kusten ”Naesunjeon Mongdol Beach”. Vi tog en taxi dit då vi var osäkra på om det gick buss ända fram. På vägen dit passerade man den lilla staden Jeodong som vi hade sett på håll från fyren längs vår första promenad. Då vi kom fram var även denna badplats helt tom. Inte heller här var det någon sandstrand utan snarast en strand bestående av stora block. Dock fanns det en hamnpir med en stege ner till vattnet. Tack vare den lyckades jag få ett skönt bad. Vattnet var kristallklart och temperaturen perfekt, säkert några grader över tjugo. Precis när jag kommit upp ur vattnet såg vi en polisbil närma sig. Jag hann tänka att vi kanske missat någon skyltning med badförbud eller dito. Men det visade sig vara en patrull som bara var ute och ”flanerade” per bil, för de försvann strax in mot staden igen. Nu kom dock nästa gäng, vilket var ett antal dykare från någon slags räddningstjänst. Det verkade som de skulle öva. Ett par icke dykande kvinnor fanns också med i sällskapet. En av dem badade med badring och var nästan fullt påklädd. Vi hade i annat sammanhang sett bilder på badande koreaner som antydde både ett annat badmode än vi är vana vid och också att simkunnigheten kanske inte var så utbredd (många badande med flytväst eller badring). Vi var generellt förvånade över att intresset för bad i havet verkade så litet med tanke dels på värmen i luften, dels den sköna vattentemperaturen. Om intresset fanns tyckte vi att ön borde ha stor potential att bygga flera fina bad med havsvatten längs kusten.
Vi promenerade tillbaks de ca 2 km till Jeodong och tog där en taxi tillbaka till Ulleung-do. Vi hämtade vår packning som vi lämnat på hotellet och gick sen till hamnen för att ta färjan mot fastlandet. Vi hade först trott att det bara gick färja tillbaka till Pohang där vi kom ifrån, men det visade sig glädjande gå en färja till Mukho harbor vid staden Donghae. Den ligger i höjd med Söul, fast på östkusten. På detta sätt skulle vi enklare kunna komma tillbaka till Söul, än om vi fått åka tillbaka till Pohang.
Mukho harbor och Donghae
Väl i hamn tidig eftermiddag hade vi läst på att det skulle finnas ett hotell (Ritz Carlton Motel) strax intill busstationen från vilken vi skulle ta en expressbuss till Söul nästa dag. Först funderade vi på att gå den 1,5 km långa vägen till hotellet, men värmen och packningen gjorde strax att vi hoppade in i en taxi istället. Motellet var ganska enkelt men helt ok. Lite buller var det från gatan och busstationen, men inget störande på natten. På andra sidan gatan fanns en rätt fantastiskt driving range för golf. Folk stod och slog i två våningar mot en gigantisk nätbur som väl var max 50 lång. Det verkade populärt värre för folk stod och slog sent in på natten.
När vi väl fått rummet och packat in våra saker gav vi oss ut för att leta upp ett matställe. Vi gick ca 1 km söderut längs huvudgatan och tog sen ner vänster mot centrum. Donghae (ca 100 000 invånare) visade sig vara en fin stad tyckte vi med breda och rena gator och trottoarer, mycket parker och träd och också ett ganska stort utbud av affärer och restauranger i centrum. Vi hittade en liten trevlig restaurang som hade veckans godaste bibimbab. På tillbakavägen till hotellet följde vi vägen längs havet norrut.
Före avfärden med buss mot Söul skulle vi äta frukost. Hotellet hade inte frukost, likt de flesta andra vi bott på förutom i Söul. Vi förberedde oss kvällen innan genom att gå längs gatan och försöka fråga oss fram. Det var inte så lätt visade det sig att göra förstådda. Folk vi frågade pekade på olika ställen och när vi väl kom dit visade det sig att man nog inte hade frukost. En liten kuriosa var att jag på ett ställe skulle göra mig till och fråga på koreanska. Jag hade läst mig till i frasboken att frukost skulle heta ungefär ”a-ch´im”. Då jag frågade en kvinna svarade hon frågande ”ice-cream”. Så småningom fick vi i alla fall veta att ett ställe bestämt skulle ha frukost och öppna i god tid så vi skulle hinna med bussen. Detta visade sig stämma, men frukosten var tyvärr inte speciellt koreansk, utan bestod mest av ägg, vitkål och en massa ketchup. Värden ville nog vara vänlig och ge oss något västerländskt.
Åter i Söul
Bussresan till Söul tog ca tre timmar. Längs vägen kunde vi konstatera vad vi redan visste, nämligen att Sydkorea numer är ett mycket skogrikt land med an skogsandel lik Sverige. Efter Koreakriget var mycket av skogen nedhuggen, men ett framgångsrikt program för återbeskogning har nu skapat ett helt nytt tillstånd och också förutsättningar för en skogsindustri (finns ingen ännu, man importerar virke och papper). På vägen in mot centrum såg vi ett och annat spår av veckans tyfon, förvånande få och mindre dramatiskt än vad vi hade väntat oss med tanke på rapporteringen i TV tidigare. Trafiken tätnade på motorvägens många filer, men det flöt på rätt bra ändå och vi kom ungefär på tidtabell till en av Söul busstationer. Vi hade då vi lämnade Söul lämnat varsin resväska på det COEX hotell vi hade bott under konferensen. Så vi skulle tillbaka dit och det skulle ske per tunnelbana. Det var inte alldeles lätt dock att hitta entrén till rätt tunnelbana, men en engelsktalande vänlig människa visade oss rätt. Väl på tunnelbanan är det sen ganska lätt att orientera sig fram. Varje station har ett tydligt nummer. Vi hittade tillbaka till hotellet och fick våra väskor. Vårt flyg skulle gå nästa dag så vi behövde logi en natt till. Vi var trötta och frågade om det fanns ett ledigt rum på hotellet, trots att vi visste hur dyrt det var. Tack och lov för reskassan var det fullt. Vi gick runt i kvarteren intill COEX och hittade så småningom ett mycket bra hotell bara några kvarter bort, och priset var bara hälften mot COEX.
Nästa dag tog vi buss från flygbussterminalen vid COEX ut till Söul flygplats, en resa vill jag minnas på en dryg timme. Längs vägen ut passerar man stora låglänta och fuktiga områden, där vi såg flockar med vadare. Tyvärr kunde vi från bussen inte avgöra art.
Flyget hem över Helsingfors tog ca 10-11 timmar med mellanlandning.
Sammanfattningsvis
Sydkorea var ett mycket spännande land att vara turist i. Mycket är annorlunda emot hemma – tättbefolkat med mycket vänliga människor, språket förstås, speciell och mycket god mat, rent och fint överallt, och ett mycket väl fungerande transportsystem. Det annorlunda språket och bristen på engelskspråkighet utanför Söul är förstås en utmaning, men vi lyckades klara oss bra med teckenspråk och tidigare omnämnda frasbok. Man kände sig också trygg överallt. Vi kan verkligen rekommendera att besöka Sydkorea, det gav verkligen mervärde.
Om man har svårt för värme bör man välja tiden på året noga. I september när vi var där var det som sagt fortfarande rejält varmt med svenska mått mätt. Den höga luftfuktigheten bidrog förstås till att det kändes rejält varmt. Vatten på flaska är således viktigt att alltid bära med sig.
Vi reste med lätt klädsel (shorts och sportskor) och packning (varsin ganska liten ryggsäck). Solglasögon, solhatt/keps och solskyddsmedel var ett måste för oss. Det regnar ju rikligt ibland och vi hade med oss regnkläder. De var dock nästan omöjliga att ha på sig p g a värmen, man blev istället dyblöt inifrån. Bättre är då att som koreanerna ha med sig ett paraply. En liten handkikare är förstås ett måste, givetvis om man som vi vill skåda fågel. På plats i Sydkorea köpte vi för fågelskådningen: A field guide to the Birds of Korea, författad av Woo-Shin Lee m fl och utgiven 2000 på förlag LG Evergreen Foundation.
Lycka till på resan!
