En skylt
”Naturminne” stod där i kanten av skogsbilvägen. I tankarna förflyttades jag en
kort stund till det av Stig Claesson beskrivna borttynande gamla
småbrukarlandskapet. I romanen ”Vem älskar Yngve Frej” satte f d skomakare
Gustafsson, i filmen med samma namn spelad av Allan Edwall och boende i en gammal bondgård i skogen, upp skylten
”Fornminne” nere vid landsvägen. Syftet var att han och tre andra gamlingar som blivit kvar där i skogen inte skulle bli bortglömda. Skylten fungerade och lockade upp folk till den gamla gården med hjälp av det
påhittade ”fornminne” som bestod av ett stenröse, tillika angiven grav för Yngve Frej.
Bredvid
skylten ”Naturminne” stod också en skylt ”Jättegryta” som förtydligade vad det
var för sevärt borta i skogen. När jag vaknade upp ur mina tankar på Yngve Frej
och vände blicken i skyltarnas riktning togs jag snabbt ur villfarelsen att jag
var i ett gammalt småbrukarlandskap varligt skött av en bondes hand. Här var istället
ett modernt kalhygge, med obligatoriska tillbehör som en stor hög GROT (grenar
och toppar för skogsenergiändamål) i kanten och därintill djupa vattenfyllda sår
i marken där skotaren dragit fram. "Fort går det, men vackert blir det inte", som en av gubbarna i ovan nämnda film sa. I rättvisans namn kan också nämnas att en
del naturvårdshänsyn tagits på hygget, detta i form av kvarlämnade lövträd och en
och annan högstubbe.
Det moderna
skogsbrukets jakt efter färskt virke har lett till att skogsavverkning idag
sker året runt, detta oavsett om marken är bärig eller inte. Tidigare körde man
endast i skogen på vintern då marken var tjälad. Årets ”vinter” har ju inte
varit någon vinter alls och då blir det för årstiden osedvanliga problem med
markens bärighet, vilket jag med egna ögon kunde se där på hygget. Vem som kört sönder marken framgick inte, men köpare av GROT-högen var uppenbarligen AB Karl Hedin enligt en lapp på densamma.
Sådana här
körskador ska enligt skogsvårdslag, certifieringsstandarder och miljöpolicies
undvikas (se en del citat i Bilaga längst ner i detta dokument). Skogsbrukets
lovvärda ambitioner att minska den här typen av körskador i blöta partier med
hjälp av bättre planeringsverktyg i form av laserbaserade GIS-kartor och bättre
utbildning av entrepenörerna som utför avverkningen har tyvärr inte ännu fått
så stor effekt, det är min subjektiva uppfattning. Omfattningen lokalt,
regionalt och nationellt av den här typen av körskador går tyvärr inte att få
fram ur befintlig skogsstatistik.
Någonstans
där i blötan bland de djupa körspåren ledde i alla fall stigen bort mot
Naturminnet. Vi tog oss vidare och bortom blöthålen återfann vi stigen på den torrare
marken. Här hade den som utförde avverkningen skött sig bättre, man hade sett
till att stigen var acceptabelt rensad från hyggesris och framkomligheten var
god. Vi gick stigen knappt 200 m och där i en 5-10 m hög bergsslänt på vänster
hand fann vi Naturminnet, här utmärkt av en vacker gjutjärnskylt med årtalet
1980, det år då fridlysningen tydligen skedde.
Naturminnet
utgörs av en s k jättegryta, skapad fordom av en sten som tillsammans med grus under
lång tid och rinnande vattens inverkan legat och roterat i en fördjupning i berghällen.
Jättegrytorna uppkom anses det företrädesvis under inlandsisen. Den aktuella
jättegrytan har små dimensioner, diametern är uppskattningsvis inte mer än 3-4 dm
och djupet ca en meter.
Det lär inom
parentes på trakten vid Söräng SO om Söderbärke också finnas tre jättegrytor
fridlysta 1920, detta enligt uppgift i SNF:s årsskrift från 1924. Trots av jag
varit i Söderbärke av och till sen barnsben har jag inte sett dem eller ens
vetat om dem. Spännande, det finns alltid något nytt att upptäcka runt hörnet! Så trodde jag ett tag, men en senare kontroll på SGU:s Jordartskartan 12F Ludvika SO uppvisade inga jättegrytor vid Söräng.
Julhelgen
2013 tog nog priset vad gäller regn och dis. Skidor och skridskor som
motionsform var inte att tänka på för att göra av med lite av det energiintag
som julbordets alla läckerheter gett upphov till. Man fick tänka om och
alternativet blev långa promenader. Tillsammans med syster och systerson gick
vi från Nor i Söderbärke österut förbi Norsäng. Vår plan var att gå mot
Dammsjöns norra spets, ta stigen längs sjöns västsida söderut ner till
Gustavsberg och därifrån tillbaka till Söderbärke längs Uvbergsvägen. Första
anhalten var den nyss beskrivna jättegrytan, belägen strax norr om Slädberget
bortom Norsäng.
Efter att vi
tittat oss mätta på grytan fortsatte vi sen skogsbilvägen bort mot Dammsjöns
norra ände. Knappt 500 m innan man når sjön går det en stig söderut över
Norrbyn till Sandfallet, där väg ånyo tar vid. Vid Norrbyn finns andra spår i
naturen, t ex rester av en större gård. Här, på en kulle som idag är helt
skogbeväxt, har en stor bostad legat och vad det ser ut också en mindre. Ett
par ladugårdar fanns det också. Den ena fanns kvar ganska intakt, av den
andra fanns bara en del av väggarna, byggda i slaggsten, kvar. Ett och annat
övrigt ”kulturskräp” fanns också kvar i terrängen, t ex två hjulpar av en
gammal vagn och också en potta. När området var uppodlat och utan skog var här
sannolikt en mycket vacker plats, med fri sikt ut över Dammsjön belägen endast
ca 2-300 m ner längs slänten.
Min syster
hade hört och mindes att den större bostaden vid Norrbyn för länge sedan
plockats ner, flyttats och igen byggts upp vid Källrisa i Nor, Söderbärke. Där
står den än idag och innehas faktiskt av släktingar till oss. Att det byggdes ett nytt
hus vid Källrisa tycker jag mig minnas från barnsben på 1950-talet. Det var en
syster till min morfar och hennes man, läkare från Stockholm, som skulle ha det
som sommarbostad. Att huset kom från Norrbyn har jag möjligen hört förut, men
kan alls inte minnas nu.
Komna lite
längre söderut längs Dammsjöns västra sida stötte vi på nya spår och sår i
naturen. Ett stort kalhygge hade tagits upp på västra sidan av den väg vi vandrade.
Under den gångna hösten var det ovanligt många stormar som kom in västerifrån
över Atlanten och drabbade framförallt södra och mellersta Norrland, bl a i
form av stormfälld skog. Men stormarna påverkade även i Svealand och just där
vi var kunde vi tydligt se hur de starka västliga vindarna hade vräkt omkull
många granar i den öppna beståndskant som hygget skapt. Vi människor skyller
gärna stormfälld skog på stormar (och numer skyller vi dessa ibland indirekt på
växthusgaser och förändrat klimat). Men det är uppenbart, som i vårt fall här,
att skogsbruket i sig skapar förutsättningar för stormfällning av träd genom
att ta upp hyggeskanter där vinden kan ta tag i träden och också genom att
ensidigt gynna trädslaget gran som är mycket stormkänsligt genom sitt i
huvudsak ytliga rotsystem.
Vi travade
vidare förbi Gustavsberg och vidare ut på Uvbergsvägen för att ta oss hemåt.
Den vägen går från Nor i Söderbärke, via Hemshyttan och Bråfors, och sen bort
mot Fagersta. Uvberget, som gett folkmunnens namn till vägen, ligger där strax intill
vägen på dess norra sida och lutar brant upp. Uppe på berget är det fin utsikt
ut över sjön Barken och Söderbärke, åtminstone där man lyckas hitta luckor i den
skog som växer på berget.
Från detta
berg och skogen därintill har jag många minnen, både från när jag var liten och
var i skogen med mina morbröder, och från gånger när jag var äldre. Ett sentida
minne jag har som anknyter till detta blogginläggs tema om spår och sår i
naturen är att jag i bergbranten en gång hittade ett stort älgkadaver, mest
bara ben, men en hel del skinnbitar återstod också. Det såg ut som om älgen kommit
springande nedför berget, fastnat med ena frambenet i en skreva och så slagit en hel
volt med benet fortfarande fast i skrevan. Benet knäcktes förstås och älgen
blev uppenbarligen kvar på platsen och måste ha mött döden under alla helvetets
kval.
I kanten av Uvbergsvägen stötte vi på nästa hygge, även detta försett med GROT-hög i kanten och förskräckliga vattenfyllda körspår. Köpare var denna gång Billerudkorsnäs.
Intill vägen finns även en annan typ av spår och sår – ett antal större ytliga
gruvtäkter. Berget på platsen innehåller mycket järn. Där har järnmalm brutits
och lämnat spår efter sig i form av stora och djupa hål i berget. De finns i olika
storlekar, det på bilden var uppskattningsvis ca 15-20 m i diameter och 5-10 m
djupt. Vart malmen fördes vet jag inte, men det fanns många hyttor på trakten,
den närmaste var vid byn Hemshyttan knappt 2 km mot SO. Den hyttans väggar finns bevarade
där, numer skyddade av ett litet tak. Hyttan ligger strax söder om vägen vid
bäcken man passerar vid infarten till Hemshyttan. På en skylt finns lite
historik, jag vill minnas att det är mycket längesedan som den var i drift.
Hemshyttans
by är förresten sevärd. Den ligger vackert insprängd i storskogen och består av
ett par vackra bergsmanshus. Byn har i mina ögon alltid präglats av mystik. Vid
vistelser i Söderbärke har jag ofta tagit löp- eller cykelturer runt Dammsjön
och då passerat Hemshyttan. De gånger jag sett någon människa i byn har varit
lätt räknade, d v s nästan ingen. Trots detta har husen alltid varit väl hållna
och gräsmattorna alltid kortklippta. Min tolkning har varit att byn endera
befolkas av gamla människor som mestadels sitter inne, eller av utflyttade som
har byn för fritidsboende men är där frekvent.
Det må ha
varit hur det vill med detta tidigare, men nu finns det tydligen nya planer för
Hemshyttan. När jag googlar runt på nätet finner jag en hemsida under utveckling:
http://hemshyttan.se/index.html Texten
är just nu mest utfyllnad (på latin), men där finns en bild över den vackra byn
och också kontaktadresser till de två personer som ligger bakom företaget
Hemshyttans Gårdsförvaltning. Man verkar planera för ekoturism i form av fiske,
jakt m m inklusive boende på platsen. Kul att någon tar tag i och försöker
bryta landsbygdens avveckling.
En annan
hytta till vilken malmen från Uvbergsvägen möjligen kunde ha förts är
Flatenbergs hytta vid Smedjebacken, två mil bort. Den är väl bevarad och
restaurerad och är idag ett viktigt besöksmål inom ramen för Ekomuseum Bergslagen: http://sv.wikipedia.org/wiki/Flatenbergs_hytta
Min morfar
hade titeln ”Bergsman”, en titel som står på hans gravsten på Söderbärke kyrkogård, detta trots att han ju mest var bonde och skogsbrukare. Jag tror att bakgrunden är att den skogs- och
jordbruksfastigheten i Nors by som han ägde och drev, någon gång hade andelar i just denna Flatenbergs hytta.
Efter denna
utflykt i tid och rum är vi tillbaka på mellandagens grådisiga vandring längs Uvbergsvägen
hemåt Söderbärke. Vid gamla soptippen var cirkeln sluten, där var vi åter på
platsen där vägen ut mot Norsäng och Dammsjön börjar. Det var en skön vandring
trots vädret. Och många spår och sår i naturen fick vi se, som ledde både till
eftertanke och utblickar av allehanda slag i tid och rum.
Bilaga:
Några för texten ovan relevanta citat
om körskador i skogsbruket
Skogsvårdslagen §30 (s 63-67)
Skogsvårdslagstiftningen, Gällande
regler 1 januari 2012, Skogsstyrelsen
7:23 Skador till följd av
skötsel av skog ska förhindras eller begränsas på mark och vatten.
7:25 Framkomligheten på
allmänt nyttjade stigar, stigar av kulturhistoriskt intresse samt permanenta
spår och leder får inte försvåras genom att röjnings-, hyggesrensnings- eller
avverkningsrester lämnas eller att körskador förorsakas.
7:28 Allvarliga körskador ska
förhindras.
Allmänna råd till 7:28
Med
allvarliga körskador bör avses sådana som
•
försämrar framkomlighet på allmänt nyttjade stigar och leder,
•
försämrar upplevelsevärdet i allmänt nyttjade friluftsområden, eller
• skadar fornlämningar,
fornlämningsområden och kulturlämningar.
Branschgemensam miljöpolicy om
körskador på skogsmark
Att motverka uppkomsten av körskador är ett viktigt mål för
svenskt skogsbruk.
Skogsbruket anser att även mindre allvarliga körskador bör undvikas.
2. Kör inte i vattendrag, i sjökanter, genom kallkällor
och blöta partier.
5. Kör runt blöta och försumpade ytor…
7. GROT och stubbar skördas
bara i den omfattning som är möjlig utan att allvarliga körskador uppkommer…
FSC-standarden (s 39)
Svensk skogsbruksstandard
enligt FSC
med
SLIMF-indikatorer
V2-1
050510
Godkänd
24 februari och 5 maj 2010 av Internationella FSC.
6.5.3. Skogsbrukare ska ha rutiner för
att undvika att betydande körskador 31 uppstår i samband med
skogsbruksåtgärder.
Fotnot 31: Med betydande körskador avses
exempelvis skador som orsakar påtaglig erosion och slamföring till vattendrag,
spårbildning som förändrar vattenflödens riktning, skador i områden med
särskilda naturvärden och spårbildning i miljöer av särskild betydelse för friluftslivet,
särskilt i närheten i tätorter.
6.5.4. Skogsbrukare ska ha rutiner för
att åtgärda betydande körskador i de fall sådana uppkommer.
Svensk
PEFC Skogsstandard 2012 – 2017 (s 16)
PEFC SWE 002:3
·
Transportvägar i samband med skogsbruksåtgärder ska förläggas så att
körskador minimeras. Särskild vikt ska läggas vid att undvika allvarliga
körskador.
·
Lämplig metodik och teknik ska användas för att minimera körskador vid
drivning, speciellt där transporter korsar vattendrag.