Vilka länder?

Ländergåtorna nedan är ett resultat av min yngste son Frejs och mitt lattjande över nätet för en tid sen. Pröva gärna själv att lösa dem. Svårighetsgraden är högst varierande. För att komma fram till svaren behöver man bolla med svenska, engelska, slang, skriv- och talspråk.

Om du vill veta rätt (vårt) svar, så hör av dig via min epost-adress honohrstedt@hotmail.com

Tillgång till våra svar får man om man först betalar in 40 kr till Vi-skogen plusgiro 90 05 08-3 och i eposten till mig bifogar kopia/foto på inbetalningen. Ditt bidrag till Vi-skogen räcker till två träd att plantera vid Viktoriasjön. Där motverkar de erosion och bidrar till bekämpning av fattigdom.

Länderna:

Gott om långhåriga i tätorterna

Utförsäljning av nöt

Alltid något för den som är på språng

Kan känd göteborgare det, kan hans fru det också

Som återkommande idrottstävlingar i stor amerikansk kuststad

Ett mått av populär fransk bok- och tv-serie för barn

Det är endast en omstridd organisation i ett område med återkommande strider sen 60 år

Lång erfarenhet av cowboystövlar

Där anstränger sig folk ordentligt

Bolaget som ofta skrämmer iväg

Inget att dra på munnen åt

Där finns många artiga tjejer

Innehåller vattenväxter

Jag sprang därifrån

Där är endast kvinnor

Skänka en utsvävelse

Land med utförsäljning av teckningsgrejer

Stor chans hitta en andragångsnarkoman

En berömd kvinnlig artists musikaliska verk kan skönjas där.

Fall av dubbelpronomen

Vattenfågel i verkliga livet

Land med brittisk nederbörd plus a

Skräddaren har vaknat

Sjö- och skogsfågel, men a i st f e

Återkommande i matematisk term

Där finns ful fisk

Där kan data- och kommunikationsteknik lagras

Visst, skjul för frisyrskötsel!

Ofta dålig vinter på sjön

Fiskaren blev så när hen förlorat sin förvaringsbur för levande fångst

Fåglar från en lägenhet i Uppsalas västra utkant under 13 år

Även i en lägenhet kan man med behållning skåda fågel. I oktober 2002 flyttade vi in i en lägenhet på sjätte våningen i Eriksberg i Uppsalas västra utkant. Nu har vi bott här i 13 år och ska snart flytta. Då är det läge att göra bokslut för den lägenhetslista vi började med strax efter inflyttning.

Huset ligger bra till för fågelskådning. Att det ligger i kanten av staden och högt upp med fönster åt tre håll gör att överblicken är god över himlen och landskapet. Det finns skogsbryn med träd intill i två riktningar som gör att vi lätt kan se småfåglar där. Mot nordväst har vi fri sikt ut mot Ekebydalen och den största av de två f d lertagsdammar som finns där. Med hjälp av en tubkikare kan vi se sjöfåglar på vattnet och i vasskanten.

Fågelskådning sker inte bara med ögonen utan minst lika viktigt är öronen. Många småfåglar upptäcks lättast med hjälp av sången och en del av dem, t ex olika sångare, är så små och kamouflagefärgade att de är nästan är omöjliga att få syn på. I listan nedan finns dels fåglar vi sett, dels sådana som vi hört. I flera fall har vi givetvis också gjort både och för enskilda arter.

Totalt har vi sett 76 arter av olika slag. Det har varit rovfåglar, sjöfåglar, kråkfåglar, trastar, småfåglar och en del annat. Våra i vårt tycke häftigaste observationer var:

• Passerande sångsvanar som flög så lågt och de syntes från ryggsidan
• En nötkråka som plötsligt passerade alldeles utanför fönstret
• En havsörn som dök upp över dalen då jag satt i fåtöljen och pratade i telefon
• En rörhöna som pilade tvärs över dammens vattenytan precis då jag råkade titta, den är annars skygg och svårupptäckt
• En bläsand som plötsligt låg där på dammen när dimman lättade en morgon för att sen strax försvinna och inte ses mer

Suraste missarna var att både vit och svart stork passerade dalen och rapporterades på Svalan då vi tyvärr var bortresta. 
   

Ett lustigt sammanträffande är att vi från vår lägenhet sett nästan exakt lika många arter som på vår sommarstugetomt vid stranden av Bottenhavet utanför Söderhamn. En lägenhet kan, om förhållandena är goda, således vara en ganska exotisk plats för fågelskådning.

Jag har tagit oräkneliga promenader runt ledtagsdammen nere i dalen. Flertalet arter jag då sett eller hört har jag också observerat från lägenheten. Några få tillkommande arter jag minns är sävsångare, rörsångare, hussvala och kattuggla.

Nedan våra observerade fåglar uppdelade i några olika grupper. Jag ber om ursäkt för den ovetenskapliga systematiken.

Rovfåglar (6):

Havsörn Fjällvråk Duvhök Sparvhök Ormvråk Fiskgjuse

Sjöfåglar (11):

Grågås Sångsvan Kanadagås Kricka Bläsand Vigg Svarthakedopping Storskarv Gräsand Knipa Storskrake

Hönsfåglar (3):

Sothöna Rörhöna Fasan

Vadare (2):  

Häger Storspov

Måsfåglar (4):

Fiskmås Silltrut Skrattmås Fisktärna

Kråkfåglar (6):

Kråka Skata Korp Råka Kaja Nötkråka

Trastar (7):

Björktrast Koltrast Dubbeltrast Stare Nötskrika Rödvingetrast Taltrast

Sångare (5):

Ärtsångare Törnsångare Gräshoppssångare Lövsångare Trädgårdsångare

Övriga småfåglar (26):

Talgoxe Blåmes Tofsmes Nötväcka Entita Kungsfågel Gråsiska Domherre Grönfink Grönsiska Svartmes Steglits Bofink Pilfink Sädesärla Svarthätta Svartvit flugsnappare Mindre korsnäbb Gulsparv Sånglärka Bergfink Gråsparv Stenknäck Rödhake Rödstjärt Sidensvans 

Seglare och svalor (2):

Tornseglare Ladusvala

Hackspettar (2):

Större hackspett Gröngöling

Duvor (2):

Ringduva Stadsduva

Fågelskådare borde resa mer miljövänligt

Gubbanäsans övergång i Femte vik

Nedanstående text är i stort sett identisk med en insändare som publicerades nyss i Sveriges Ornitologiska Förenings tidning Vår Fågelvärld (nr 5, 2015, sidan 51).

En morgon i april tittade jag från vandrarhemmet ut över parkeringen där, strax innanför den för fågelskådare populära streckfågellokalen Gubbanäsan, belägen längst ut på Getterön vid Varberg. Under de få minuter jag tittade anlände tre ensamma män i varsin stadsjeep. De tog sina tubkikare över axeln och vandrade ut till klipporna.

Det här är en typisk bild vid många fågellokaler. Inte just att skådarna kommer i stadsjeepar, men att de är bilburna, ensamåkande och oftast män. Jagandet efter kryss verkar göra att alla eventuella miljöbetänkligheter sopas under mattan. I bekantskapskretsen hör man om bilåkande i hundratals mil för att få ett nytt kryss. I min naivitet hade jag trott att fågelskådare är miljövänner, men nu har jag börjat tvivla. 

När jag googlade i ämnet skåda utan bil fann jag några få initiativ från gräsrötterna, t ex ”Microbirding” i sydligaste Sverige, ”Miljövänlig skådning” i Västerbotten och ”Ekoskådning” i Närke (se Vår Fågelvärld nr 1 2015). Gemensamt verkar ha varit att endast några få skådare har deltagit. Ett par av initiativen verkar efter ett tag ha runnit ut i sanden.

Mitt intryck är att Sveriges Ornitologiska Förening inte gör något substantiellt för att främja mer skådande utan bil. Något föreningen åtminstone borde kunna göra är att berätta för medlemmar och andra hur man tar sig kollektivt till fågellokaler. Men så är alls inte fallet.

Bland de vägbeskrivningar som finns hos de regionala föreningarna dominerar bilåkande totalt (95 % av fallen). Jag har studerat 75 vägbeskrivningar under 15 regionala föreningar, med fem slumpvisa lokaler per förening. I endast fyra fall beskrev man vid sidan om bilåkande också hur man tar sig dit per tåg, buss eller cykel. Glädjande var att tre av dessa fanns i min egen regionala förening Uppland. SOF borde verka för att de regionala föreningarna beskriver kollektiva lösningar på resandet där sådana finns och är rimliga vad gäller tid och kostnader.

För att visa att det kan vara fullt möjligt, utan vare sig anmärkningsvärt större tidsåtgång eller kostnader jämfört med bil, har jag nedan dokumenterat tre av mig själv testade fall i Uppland/Gästrikland, utgående från Uppsala:

Hjälstaviken – buss från Uppsala kostar 80 kr t o r och tar ca 45 minuter enkel resa med väl fungerande byte i Örsundsbro. Man kliver av i Hjälsta by och har då endast en kort promenad till Hjälstavikens norra ände. Det är ca fyra mil dit från Uppsala, så vare sig tidsåtgång eller kostnad skiljer sig märkbart från bil. Kostnaden är snarast lägre.

Fysingen – SL tåg från Uppsala med byte i Upplands Väsby. Detta tar ca 45 minuter inklusive bytet. Tyvärr är det lite dyrt, det kostar drygt 200 kr t o r för en biljett om man inte har SL-kort. Från stationen i Rotebro är det sen en promenad på 15-20 min till Fysingen. Fysingen ligger också ca 4 mil från Uppsala. I detta fall blir den kollektiva lösningen något mer tidsödande och kostsam än bil, men å andra sidan mer vilsam och miljövänlig.

Bönan – den gamla lotsplatsen strax nordost om Gävle. Den ligger ca 12 mil från Uppsala. Det var förvånansvärt billigt och snabbt att ta sig dit. Först Upptåget till Gävle, där byte till buss. Hela resan kostade ca 200 kr t o r. Avsevärt billigare än bil. Det tog knappt två timmar att ta sig dit.

Lokalen Ledskär på norra Upplandskusten har jag ännu inte prövat. Jag har dock kollat upp tidtabeller för Upptåget och anslutande buss (UL) från Tierp. Det ser lovande ut och torde vara billigare än bil och bara något långsammare.

Så ni ser att det kan fungera att resa med tåg och buss. Det är bara att pröva. Och SOF borde som sagt kunna göra mer för att främja kollektivt resande.

Rör inte pulkabacken i Eriksberg!

Pulkabacken är slänten i vänster bildkant, ovan den översta

gruppen av tegelfärgade hus (planerade). Grå hus finns redan.

Den svarta ringen är ett område som kan komma att bebyggas.

Uppsala kommun och byggföretaget Wallenstam är i full färd med att strypa pulkabacken vid korsningen Stigbergsvägen – Eriksbergsvägen i Eriksberg. De är kloka nog att inte bygga bostäder i själva backen, men tänker sig en strypsnara i form av en tillfartsväg där, som ska gå fram till de nya bostäderna som projekteras i den s k Hammarparken. Hammarparken är den skogsridå som finns längs Eriksbergsvägen bortom pulkabacken i riktning västerut. Tillfartsvägen skulle dels hindra barnens tillträde från de nuvarande bostäderna till pulkabacken, dels hindra de minsta barnens användning av pulkabackens baksida.

Uppsala kommun fortsätter att växa så det knakar och behovet av nya bostäder verkar omöjligt att mätta. Redan existerande bostadsområden förtätas och nya obebyggda områden exploateras. Eriksberg är en stadsdel där båda dessa processer sker samtidigt. Ett hittills obebyggt område som expansionsivrarna kastat lystna blickar på är Hammarparken. Det är en äldre blandskog från Gnejsvägen ner mot Eriksbergsvägen och Ekebydalen. Skogen avgränsas i väster av Granitvägen och i öster av nämnda pulkabacken vid Stigbergsvägen.

I Hammarparken avser Uppsala kommun att det ska byggas ett antal flerfamiljshus för några hundra nya Eriksbergsbor. Kommunen har anvisat marken till företaget Wallenstam för projektering. Vid den informationskväll som kommunen hade för boende i Eriksberg 24 september framkom det ungefär hur Wallenstam tänker sig exploateringen. Planen fanns av något skäl inte uppsatt på de utställningar som fanns där, men företagets representant på plats hade med sig en ritning i handen. Att den inte satt uppe menade han var därför att den fortfarande bara är preliminär. Detta har dock inom parentes inte hindrat kommunen att tidigare skicka ut den efter förfrågan om vilka planerna är för området.

Av ritningen framgick att Wallenstam ritat in två tillfartsvägar till de huskroppar som planeras, en från Granitvägen i väster och en från Stigbergsvägen i öster. Den senare är tänkt att gå in precis nedanför huset Stigbergsplan 1 (Brf Klockstapeln) som ligger längs Stigbergsvägen för att sen löpa i kanten på pulkabacken och in bakom dess högsta del och fram till de nya huskropparna. Förutom att helt omringa Brf Klockstapeln med gator och störa dem som bor där, skulle denna gata bli ett dråpslag för framförallt barnens utnyttjande av pulkabacken.

Större självgående barn som kommer från husen vid Stigbergsplan och angränsande gator skulle tvingas att ta sig över en nya gatan för att komma till pulkabacken, med de trafikfaror som detta innebär. Dessutom skulle den planerade gatan stjäla den lilla pulkabacke som är på baksidan av den högsta punkten. Denna backe används av de allra minsta barnen, de som är för små att åka i den stora backen ner mot Eriksbergsvägen. Att denna lilla backe på baksidan används av de minsta barnen tror vi att den som projekterat helt saknar kunskap om.

För tillfarten till det nya bostadsområdet borde det räcka med en gata från Granitvägen i väster. Dra den förresten ner till den nuvarande trevägskorsningen Granitvägen – Eriksbergsvägen – Ekebydalsvägen och passa på att göra en rondell där, om det inte redan är tänkt så. Idag vet ingen hur man ska köra i den korsningen. Om det planerade området av någon outgrundlig anledning måste ha två tillfartsgator bör en dras direkt ner norrut mot Eriksbergsvägen. Jag har hört rykten om att det skulle vara för brant för att bygga en gata där. Detta är ett minst sagt häpnadsväckande argument. Har Upplands pannkaketopografi gjort stadsplanerarna helt galna? Hur gör de i städer som Sundsvall och Örnsköldsvik? Och hur kommer det sig att Uppsala kommun inte helt stänger av Carolinabacken? Den måste ju vara livsfarlig. Nej, där plöjs istället massor med pengar ned för att göra en paradgata. 

Pulkabacken är för övrigt inte en backe som endast används för att åka pulka i. Den utnyttjas året om av olika kategorier människor för olika typer av friluftsaktiviteter. Vår – sommar – höst kan man se t ex folk som sitter på bänken högst upp och beundrar solnedgången över Flogsta, folk som ligger och solar, folk som har picknick, folk som löptränar uppför och t o m några som tränar ”hang-glider”.  På vinterns åks det förutom pulka även skidor och snowboard av dem som behöver skola in sig. Vinterns mest spektakulära evenemang är väl kanske Nyårsafton då mängder med folk samlas där och skjuter raketer. Den som tvekar över backens popularitet för pulkaåkning kan gå dit en söndag på vårvintern med vackert väder. Då är där massor med folk och alls inte bara lokalt boende. Uppsala är ju generellt extremt platt, så en dylik backe lockar många som kommer tillresande. Ibland utbryter lite lätt parkeringskaos p g a backens popularitet.

Pulkabacken i Eriksberg spelar således en viktig social funktion för människors rörelse och sammankomst utomhus. Den måste säkerställas dels mot naggande i kanten i form av det pågående projektet i Hammarparken, dels mot, gud förbjude, byggexploatörers våta dröm att göra bostäder där. 

Hälleskogsbrännan och Ängelsberg 26 september 2015 med några Friluftsfrämjare

Den södra halvan av brandfältet är sen en tid ett av Länsstyrelsen i Västerås förklarat naturreservat med det vackra namnet ”Hälleskogsbrännan”. Den centrala besöksvägen igenom reservatet öppnades officiellt 4 oktober under en Hälleskogsbrännans dag. Då var det tydligen hel tusentalet besökare. Vi hade förmånen att kunna åka den vägen en vecka i förväg och då få en titt på det besökscenter som finns där.

Intresset för det stora brandfältet i Västmanland är glädjande stort, bl a i Friluftsfrämjandet. Jag deltog nyligen i en vandringsledarkurs för medlemmar i Friluftsfrämjandet i Mälardalen. Inte heller då gjorde jag någon hemlighet av att jag blivit påtänd av branden. I alla fall någon lyssnade uppenbarligen och undrade om vi inte kunde ta och åka dit någon gång i höst.

Sagt och gjort, vi bestämde att vi drar dit och lyckades hitta en passandse helgdag. Vi gav oss iväg på morgonen och det blev en heldagsutflykt med hemkomst elva timmar senare. Ännu en oförglömlig dag på brandfältet blev det.

Det har blivit nu ett antal turer för mig dit. När man åker från Uppsala väljer jag alltid vägen över Sala och sen Fagersta-vägen nästan till Västerfärnebo.  Annars kan man också åka över Västerås och sen upp till Ramnäs. I Sala tycker jag det är bäst att åka rakt igenom centrum, sen vänster i rondell mot Fagersta och därefter strax höger avtagsväg mot Norberg och Fagersta. Den väg som visas runt Sala när man närmar sig är en himla omväg.

Om man vill få en överblick över hela brandfältet är en bra vända tycker jag att åka runt det medsols. För att komma på den rundan så tar man vänster i Norrsalbo, som man kommer till då man passerat Salbohed och sen passerat  den långa högerkurvan som slutar i just Norrsalbo. Möjligen står det Sörgärsbo på skylten där som pekar åt vänster. Efter ett par kilometer på den vägen kommer man till en fyrvägskorsning och där tar man söderut mot Skultuna.

Missar man avfarten i Norrsalbo, den dyker upp lite plötsligt, kan man fortsätta till Västerfärnebo och där ta söderut mot Skultuna vid kyrkan. I Västerfärnebo finns förresten ett mycket bra fik om man passerar. Det heter Svartådalens Café och Service och är förutom fik också bygdecentrum med apotek, post m m. Tips på boende kan man också få där.

När man sen är på vägen söderut mot Skultuna ska man hålla ögonen öppna efter Fläcksjön långt borta på vänster hand. När man första gången ser sjön är det dags att bli vaksam för då ska man strax ta till höger in på den lilla skogsbilväg som går mot sydväst över Sveaskogs marker. Där fanns så sent som när vi passerade ingen skylt alls som skvallrar om brandfältet och jag tror inte heller det kommer att komma upp någon. Skälet är att länsstyrelsen vill lotsa alla brandturister längs den centralt iordningställda väg som går mellan Gamleby i sydväst och Hörnsjöfors i nordost vid Hörendesjön. Fläcksjön är förresten värt ett eget besök, det är en mycket bra fågellokal med bl a häckande svarttärna. På dess östra sida finns ett Bed & Breakfast som jag ännu inte prövat.

Längs den skogsbilväg man nu kommit in på är det ett par kilometer tills brandfältet börjar. Före det är det ett stort nytt hygge på höger hand som man i förstone tänker är början på brandfältet, men så är det inte. Snart är man i alla fall inne på brandfältet. Man ser döda svarta träd och slående är också den säkerhetszon på båda sidor av vägen där man fällt alla träd inom en trädlängds avstånd. Småningom kommer man till Öjesjön på höger hand. Vi stannade i trevägskorsningen där det finns plats för ett par bilar. Intill ligger en jaktstuga som klarade sig från branden som genom ett under. Det var nog intensivt vattenbombande som räddade huset. T o m utedasset i plast klarade sig men är svett på baksidan. Ett jaktlag höll på med något snickeriarbete, antagligen förberedelser inför den stundande älgjakten.

Vi gick norrut från korsning ca en kilometer längs sjön. Där går en liten väg in till höger som vi följde efter att ha tagit en välbehövlig fika vid sjöstranden. Längs vägen ser man frambrända hällar och stående och omkullfallna ihjälbrända träd, mest tallar. Rotsystemen har varit mycket grunda så här på hällarna och uppvälta ser de ut som händer vilka försöker greppa sig kvar i livet. Målet för den här promenaden var det skördarlik som nästintill kremerats bakom en liten bergknalle. Det ser groteskt ut. Aluminiumplåtar har smält och flutit ut intill som avrunna och sen stelnade kroppsvätskor. Föraren hann tack och lov iväg. Tyvärr gick det ju som bekant sämre för den som omkom vid lastning av virke i en annan del av brandfältet och också för hans kollega, som brände sig mycket svårt men överlevde.

Tillbaka i bilarna fortsatte vi ner till Ramnäs, där brandbekämpningen hade högkvarter i konferensanläggningen. Det lär finnas någon mindre utställning där om branden. Vi körde stora vidare vägen norrut mot Ängelsberg, väster om brandfältet och nära, men ändå utom synhåll. Mellan Ramnäs och Ängelsberg passerar man Gamleby där ena änden på besöksvägen genom brandreservatet finns. Ängelsberg är en vacker och mycket intressant småort där den ligger på Åmänningens östra strand. Sjön är Västmanlands största som är innesluten i landskapet och utgör en del av Strömsholms kanal. Kanalen sträcker sig från Smedjebacken ner till Mälaren och är 11 mil lång. Av denna sträcka är ca en tiondel grävd, resten går i sjöar och vattendrag. Kanalen öppnade 1795 och transporterade gods och folk. Den är fortfarande farbar i dess hela sträckning. Idag tror jag att den är mest av turistiskt intresse.

Trakten vid Ängelsberg har varit bebodd i åtminstone 1500 år. Det finns lämningar som visar att myrmalm utvanns i närheten. Idag bor här bara ca 150 personer. Runt förrförra sekelskiftet fanns här en konstnätskoloni som var grundad av Olof Arborelius. Husen i sluttningen är stora och pampiga. Mest utmärkande är Villa Ulvaklev ritad av Isak Gustaf Clason. Idag är det tydligen något företag som huserar där.

Orten har utmärkta järnvägsförbindelser. Linjen Västerås – Fagersta trafikeras av Tåg i Bergslagen (TiB). Tågen är rätt många och punktliga, det kan jag intyga av egen erfarenhet. Nedanför den stora stationsbyggnaden, som idag står tom men verkar renoveras, ligger bryggan från vilken man under sommarhalvåret i helgerna kan ta en liten färja ut till den s k Oljeön. På Oljeön finns världens äldsta bevarade oljeraffinaderi. Det anlades av säkerhetsskäl just på ön och året var 1875. En förlaga hade tydligen funnits på land, men gissar jag brunnit. Råolja importerades från USA och talg och fett från Ryssland. Man tillverkade lysfotogen, vapenfett och smörjmedel. Råvaror och produkter transporterades på kanalen. Verksamheten lades slutligt ner 1927.

Om man vill övernatta på orten finns åtminstone tre utmärkta alternativ: ett vandrarhem och två B & B. Det finns också en restaurang där man kan äta lunch, vilken jag testat med gott resultat, och man kan tydligen äta där även på kvällen alternativt beställa hämtmat. Jag har själv bott på vandrarhemmet och också på ett av B & B (Englaro). Båda var mycket bra. Utsikten över sjön är magnifik. När vi nu stannade till en stund nedan stationen träffade vi det norska ägarparet till ett av de två B & B. De berättade generöst en massa om bygden och Engelsbergs bruk.  

Längs ån bort mot bruket sträcker sig en konstpark. Där finns flera permanenta verk, men där är tydligen också ett årligt konstevenemang med tillfälliga utställningar. En bit bort och på andra sidan ån ligger bruket, en fantastiskt välbevarad bruksmiljö, tillika Världsarv (Unesco). Bruket anlades i slutet på 1600-talet, på en plats där det tidigare bedrivits småskalig järnframställning. En bit in på 1700-talet fanns här som mest i drift tre hyttor, tre hammarsmedjor, en såg och en kvarn.

Vid tiden för första världskriget köptes bruket av Axel Ax:son Johnson och inlemmades i Avesta Järnbruk. Strax därefter lades bruket ner. Familjen äger fortfarande bruket via Nordstjernan AB. Bruket restaurerades med hjälp av Riksantikvarieämbetet på 1970-talet och består idag av bl a den centrala hyttan och en hammarsmedja. Hyttmästarens röda tvåvåningshus är vackert liksom herrgården där jag antar att ägaren bodde. Idag används den tydligen till konferenser och middagar av företaget. Unesco upptog 1993 bruket på sin lista med Världsarv.

I samband med den stora skogsbrandens slutskede hotades hela Ängelsberg inklusive Världsarvet. Vi fick veta av de ovan omnämnda ägarna till ett av byns B & B att Antonia Ax:son Johnson på eget initiativ och egen bekostnad såg till att området säkrades genom omfattande vattenbombning från ett par helikoptrar. Enligt berättaren åstadkom denna bombning, och en viss vindkantring därtill, att både bruket och samhället klarade sig.

Det var läge för lunchpaus när vi kom till bruket och vi använde ett av flera bord som finns utställda vid brukets besöksparkering. Efter detta tog vi en stunds promenad och tittade på brukets olika byggnader och läste på de informativa skyltar som finns uppsatta. En jag fastnade för fanns vid kolhuset, mest för att det anknöt till information om kolningen vid brandfältet som jag visste komma skulle när vi senare tog oss in i dess centrala reservatsdel. Träkol var ju värmekälla och reduktionsmedel vid järnframstälningen. Sådan kol behövdes i massor. Där stod på den skylten att när bruket var i full gång behövdes så mycket träkol som motsvarade hela skogstillväxten i en cirkel runt bruket med sju kilometers radie. Det är lätt då att föreställa sig som det har talats om att hela Bergslagen successivt blev avskogad.

När vi var klara med Ängelsberg tog vi stora vägen nordostvart, mot Hästbäck där vägen mellan Sala och Norberg korsar. Skogsbranden gick över den här vägen och stannade först mot sjön Snyten som ligger parallellt med vägen på dess n ordvästra sida. Hade inte sjön funnits hade elden kunnat fortsätta mot Norberg och Fagersta, ja t o m kanske ända bort till Söderbärke och Säter, om den hårda vinden och värmen hade fortsatt. Ett förskräckligt scenario. Elden gjorde faktiskt en attack över sjön, någonting brinnande flög över sjön och antände på andra sidan. Från vägen mot Hästbäck kan man se det lilla brandfältet på andra sidan sjön. Tack vare ihärdigt vattenbombande lyckades man få stopp på branden där.

När man åker längs vägen slås man än kraftigare av hur våldsam elden måste ha varit, liksom en eldstorm. Jag tror att det är det faktum att markägaren här, Karl Hedin AB, avverkat den brunna skogen till stora delar, som gör att intrycket blir så starkt. Bolaget kom tidigt på att det går att använda delar av de svärtade stockarna. Den avverkade stora arealen känns som ett overkligt och sterilt månlandskap. Man slås också av hur väldigt stenig terrängen är sedd så här när träden och all markvegetation är borta. Hur har det överhuvudtaget kunnat växa något förut i detta kan man undra. Det organiska humuslagret, som innehåller mycket näring, är helt uppbrunnet. Så det lär bli tufft när de nya plantor som nu kommer in vis sådd eller plantering ska växa till sig. Det finns dock nere i djupare marklager finare mineraljord än på ytan. Där finns en del näring och också vatten. Skälet att det ser så stenigt och blockrikt ut i markytan är att hela området ligger under högsta kustlinjen. I det läget vaskade det hav, som då fanns intill randen på inlandsisen, den ytliga marken ren från finare mineraljord och lämnar sten och block kvar.

När vi passerat brandfältets norra del tog vi stora vägen riktning höger mot Sala. Efter ett tag passerar man Hörendesjön på höger sida. Den fungerade också som ett naturligt spridningshinder för branden. Den som inte kör bilen kan på sjöns andra sida ana brandfältet på höjderna på andra sidan sjön. Vid slutet på sjön finns den stora gården Hörnsjöfors. Där tar man in, åker över den lilla ån och sen västerut på den mindre vägen. Efter ca en dryg kilometer finns ena änden på den centrala besöksvägen genom brandfältet. När vi var där fanns ingen skylt som markerade detta, men när vägen nu öppnats antar jag att en vägvisare satts upp.

Efter ett par kilometer längs besöksvägen når man entrén till reservatet, en entré som markeras av två stora sotade och upprättstående stockar, en på vardera sidan av vägen. Där finns också en bra informationstavla om brandfältet. Vi åkte vidare och stannade efter ett tag till på den plats där det står en liten informationstavla om kolning på varsin sida om vägen. På den ena sidan en skylt som visar en intakt kolarkoja, invid skylten finns rester av en kojas eldstad byggd i sten. Här har en kolare bott när han passade ett antal milor intill. På den andra sidan vägen sitter en skylt som visar hur en kolmila såg ut. I den tillverkades genom pyrolys träkol. Skylten står intill en av traktens mycket talrika kolbottnar, som är den rest som finns kvar efter att träkolen transporterats bort. En kolbotten är ungefär cirkulär med ca 10 m radie. Marken är full av aska, trädkolsrester och mineraljord (täckningsmaterial). Av brunna trädrester att döma har var många kolbottnar trädbevuxna när den stora skogsbranden drog fram.

Trädstammar i längder om ca tre meter ställdes upp mot varandra i en cirkel och täcktes sen med jord för att hindra syretillförsel. En bit tidigare längs vägen finns en del uppgrävda stora hål i marken som man tror är en plats där jord hämtats med häst och vagn för att användas till milor i närheten. I kolmilans mitt fanns en rökgång genom vilken rök släpptes ut. Vid pyrolysen, som sker under begränsat lufttillträde, avgår vatten och flyktiga kolväteföreningar från veden. Kvar blir en rest av träkol. Bara på brandfältets reservatsdel finns drygt 300 kolbottnar som hittats med hjälp av flygbildstolkning.

Efter korta studier i vissa kolningens omständigheter fortsatte vi färden och var snart framme vid ett T-kors med bommad väg rakt fram och besöksvägen till vänster. Vi ställde bilen åt sidan och gick vägen rakt fram ner till Stora Vallsjön. Min ambition var att visa gruppen ett exempel på att boningshus brunnit ner. Tidigare stod bara murstocken kvar av ett hus alldeles intill sjön. Nu var den omsorgsfullt riven och var nu bara en tegelhög. Vi trodde att den var riven för att den inte helt eller delvis skulle ramla och skada besökare. Stålskelettet efter en brygga som fanns tidigare var borttaget.

På vägen tillbaka fick vi se ett exempel på eldens sprängkraft. Ett stort block var som med ett kirurgiskt snitt delat i två delar. Frostsprängning kan också ha hjälp till efter det att värmen gett det första brottet. Längs vägen tillbaka till bilarna upptäckte vi också larv av större snabelsvärmare. Den vuxna fjärilen tycker tydligen om mjölkört viket det finns rikligt av på brandfältet.

  

Efter ca en kilometer söderut kom vi till den s k informationscentralen. Där fanns när vi var där en parkering, samma informationstavla som vid entrén och dessutom en grillplats. Runt omkring är kala stenar och block åt alla håll liksom en hel del träd, några stående och andra liggande. Några av oss tog en liten rundtur i omgivningen, skuttandes på stenarna. Inte alldeles lätt att ta sig fram. På ett ställe hittade jag plantor av både tall och björk som grott.

Ett öga måste man också hålla på de stående träden och vara beredd på snabb reträtt om de skulle falla. Vi stötte på ett ställe på en kamera fastsatt på ett träd. På skylten under stod det att den övervakar vegetationens utveckling.

Tillbaka i bilarna tog vi samma väg tillbaka ut till Hörnsjöfors och sen vidare direkt åter till Uppsala via Västerfärnebo och Sala. Vi var tillbaka hemma nästan exakt elva timmar efter avfärd. Alla verkade nöjda med utflykten. Ett tecken på det var att jag dagen efter fick en fråga om jag ville ta med en grupp från Främjandet i Storvreta på tur till brandfältet. Och givetvis ville jag det. Brandfältet lockat till besök hur många gånger som helst. Nästa gång kanske kungsörnen som ständigt gäckat mig dyker upp…

Vandring Västertorg – Skarholmen 23 september 2015

Västertorg är en bra utgångspunkt för vandringar i Uppsalas västra utkanter, t ex i naturreservatet Hågadalen-Nåsten. Ett skäl är att det går att åka buss dit från centrum. Buss nr 6 har hållplats vid torget. Vi var ett mixat ”onsdagsgäng” från STF och Friluftsfrämjandet som skulle ge oss ut på tur. Där på torget var det t o m fler än som anmält sig, en angenäm överraskning. Att det fanns sådana här onsdagsvandringar för dem som inte arbetar kom jag snabbt underfund med när jag förra året blev pensionär. En bra idé verkligen. I år har jag gått kurs till vandringsledare och kan själv bidra med att ta initiativ till och genomföra vandringar. Dagens tur var min andra som ledare.

Målet som hägrade en knapp mil bort var Skarholmen och en beställd lunch. Turen gick i stort längs Hågadalen ner till Lurbo och sen ner förbi Vårdsätra Akademigård till slutmålet. Längs den här vandringen finns mycket att se på och prata om, både vad gäller natur och kultur. Första anhalten var de unika hällristningarna i hästhagen mellan Norby soldattorp och branten ner mot dalgången. Hästarna var vänliga och lät oss komma fram till den norra ristningen. En vacker slingrande skapelse gjord för ca tusen år sedan av mästaren Öpir. I vanlig ordning handlar texten om någon, i detta fall Jarl, som blivit dräpt i samband med en rövarfärd österut. Den södra ristningen hade jag trots idogt letande inte lyckats finna under min rekognosceringstur ett par dagar tidigare.

Vi pratade lite om hur området tedde sig för tusen år sedan. Sannolikt fanns då fortfarande en farbar vattenled i dalen. De högsta partierna i intilliggande Nåsten dök upp ur havet för fem tusen år sedan, vilket var ett av de första nya landområdena kring Uppsala. Tvärsöver dalen såg vi Hågahögen, eller Kung Björns hög. Vi spekulerade över hur gammal den är, men åtminstone jag mindes helt fel. Den är inte alls från vikingatid som jag tyckte mig minnas, utan två tusen år äldre och således en bronsåldersgrav enligt en kontroll på mobilen strax därefter. Då anlades högen på en udde som sträckte sig ut i en vik av Mälaren. Den är sju meter hög och 45 meter i diameter. Någon har räknat ut att det krävdes nästan åtta tusen mansverken för att bygga upp gravhögen. Högen grävdes ut för drygt ett hundra år sedan och är Skandinaviens guldrikaste grav från bronsåldern. Fynden finns på Historiska Muséet i Stockholm.

Strax intill är som sagt Norby soldattorp. Det har gamla anor, det nuvarande huset är att par hundra år gammalt, men det fanns ett boställe på platsen innan (1684). Här höll gårdarna i randbyn Norby en indelt soldat. Regementet/kronan ägde marken och den sista boende på torpet var en anställd på regementet som lämnade på 1950-talet. AssiDomän ägde och förvaltade fastigheten, som successivt förföll. Föreningen Norby soldattorp bildades 1997 och övertog torpet ett par år därefter. Idag har föreningen ca 300 medlemmar. De aktiva sköter byggnader och mark och håller också öppet café under några helger per år. Ett besök kan verkligen rekommenderas. En särskilt upplevelse är om det finns plats inne i det gamla huset. Brödet är förstås hembakat. Torpet har renoverats i samråd med Riksantikvarieämbetet. Just nu byggs ett nytt hus i gammal stil, detta för att kunna ta fler gäster i samband med caféverksamheten.

Vi gick sen ner mot ån till och stannade till vid Linnés källa, nu en igenväxt pöl i ett dike. Linné passerade här med sina studenter på Gottsundavandringen till Predikstolen. Källan hade då ett klart vatten som gagnades av gårdarna i byn intill. Området intill bestod av strandängar som svämmades över årligen av Hågaån. Nu är det monokulturer som odlas där efter att marken sedan länge är utdikad. 

Jag passade på att berätta lite om hästhållningen i Hågadalen-Nåsten. Vi hade ju nyss passerat två ganska stora stall. T ex att det för ett par år sedan fanns 270 hästar i och intill reservatet, en siffra som då överraskade mig för att det var så mycket. Min blogg innehåller tre olika inlägg om hästhållning och gödselhantering i reservatet. Strax nedan källan gick vi över ån på Norbybron. En i gruppen upplyste oss andra om att namnet på bron är en s k palindrom. Det vill säga ett ord som är lika fram- och baklänges. Ingen av oss andra hade tänkt på det, trots ideliga passager.

Efter att ha gått över följde vi ån nerströms. Vid nästa bro var det dags för en kort fikarast, klockan var nu elva och det regnade lite. Vi sökte oss därför in under träden på åns östra sida. När vi sen fortsatte en bit till nerströms pratade vi lite om åns meandrande och hur den kommer sig. Det riktigt syntes på hur vattnet äter sig in i det lösa jordlagret i ytterkurvan. En del betande kritter hade också trampat sönder i åkanten.

Vi tog den lilla grusvägen som i höjd med hundklubben går över dalen och till dess västra sida. Där in en bit bakom brynet ligger Fäbodarna, en tidigare boplats som nu är fin att rasta på. Men vi gick vidare ner till Predikstolen, den enorma klippan som reser sig 15 meter rakt upp. Klippan är slät på ena sidan och har nästan lite bakåtlutning. Den är tydligen också Nåstens högsta parti och där finns en fornborg intill krönet som är från äldre järnålder. Den släta klippan är tydligen populär bland klättrare. Lite betänkligt är att dessa i ett reservat hackar sönder berget då de slår in sprintar, vilka de dessutom  ibland låter sitta kvar.

För att komma vidare mot Skarholmen korsade vi nu Lurbo bro och följde sen stora vägen söderut ett par hundra meter till avtaget mot Vårdsätraviken. På höger hand passerade vi snart en vacker runsten (nr 899). Texten anses huggen av en erfaren skribent. Stenen är rest till minne av en Sven. Vid Akademigården pågick mycket byggverksamhet, dels rustades akademigården, dels var ett antal nya radhus under uppförande. Jag påminde om det allmänna badet som finns där intill. Efter en bit till går det en grusväg åt höger, ner till handikapprörelsens gula hus Ekolsnäs intill Ekolns strand. Där är det café på sommaren. Då jag var på rekognosceringstur på cykel några dagar tidigare var jag ner till gården och upptäckte då på husets baksida den största lind jag sett. Diametern i brösthöjd var nog kring metern.

Den överenskomna lunchtiden började närma sig och vi fortsatte upp mot stora vägen Gottsunda-Skarholmen. Precis innan man kommer upp på den kan man snedda in i buskaget till höger på en nästan osynlig stig. Den blir bättre efter en stund. Nu känns det som man plötsligt är i en djungel för nu följer man det staket som avgränsar Vårdsätra Naturpark. Det är Sveriges näst äldsta naturreservat och inrättades så tidigt som 1912. Initiativtagare var Rutger Sernander, då professor i växtbiologi vid Uppsala universitet. Kuriosa för en halvnärking som jag är att Sernander föddes och växte upp i Viby i sydvästra Närke, en plats som idag nog är mest känd för att Örebrounderhållaren Peter Flacks revyfigur Hjalmar kommer därifrån. Vårdsätra Naturpark var för drygt 100 år sedan en betesmark glest bevuxen med stora ekar. Reservatsbildningen gjordes för forskningsändamål, man ville se vad som hände med en sådan här lokal om betet upphörde helt. Resultatet syns idag, en formidabel djungel med stora träd av flera ädla lövträdsarter, ett rikt buskskikt med hassel och lövträdsföryngring och ett fältskikt på våren prunkande av sippor. Stående och omkullramlade döda träd finns det gott om. Detta botaniska eldorado för mina tankar till Bialowieza, Europas största bevarade lövurskog på gränsen mellan Polen och Vitryssland och av Unesco förklarat för biosfärsreservat. Ytterligare en kuriositet är att jag, med vederbörligt tillstånd av länsstyrelsen förstås, fick ta lite markprover för mitt doktorsarbete där. Jag studerade processen kvävefixering i skogsmark och hade kommit på att aktiviteten var osedvanligt hög på denna plats.

Efter att ha kommit ut på stora vägen igen (se upp där, farligt med skymd sikt) kunde vi nu se vårt mål restaurang Skarholmen där bortom småbåtshamnen. Det hade tagit oss tre timmar och en kvart att komma hit och vi var nu rejält hungriga. Det visade sig vara en fullträff att satsa på lunch här vid framkomsten. Det fanns kött, fisk och vegetariskt att välja på till varmträtt. Före det bjöds på en fantastiskt god rotfruktssoppa och efter fanns en god efterrätt till kaffet. Allt för det facila priset av 125 kronor. Och stället har Uppsalas i särklass bästa restaurangutsikt.

Alla var nöjda med vandringen och maten. Så nöjda att ingen nappade på mitt erbjudande att gå lika långt till längs Ekolns strand och Fyrisån in till Flustret. Så det fick bli buss nr 20 som har hållplats precis utanför restaurangen.