Den södra
halvan av brandfältet är sen en tid ett av Länsstyrelsen i Västerås förklarat
naturreservat med det vackra namnet ”Hälleskogsbrännan”. Den centrala besöksvägen
igenom reservatet öppnades officiellt 4 oktober under en Hälleskogsbrännans
dag. Då var det tydligen hel tusentalet besökare. Vi hade förmånen att kunna åka den vägen en vecka i förväg och då få en titt på
det besökscenter som finns där.
Intresset
för det stora brandfältet i Västmanland är glädjande stort, bl a i Friluftsfrämjandet.
Jag deltog nyligen i en vandringsledarkurs för medlemmar i Friluftsfrämjandet i
Mälardalen. Inte heller då gjorde jag någon hemlighet av att jag blivit påtänd
av branden. I alla fall någon lyssnade uppenbarligen och undrade om vi inte
kunde ta och åka dit någon gång i höst.
Sagt och
gjort, vi bestämde att vi drar dit och lyckades hitta en passandse helgdag. Vi
gav oss iväg på morgonen och det blev en heldagsutflykt med hemkomst elva
timmar senare. Ännu en oförglömlig dag på brandfältet blev det.
Det har
blivit nu ett antal turer för mig dit. När man åker från Uppsala väljer jag
alltid vägen över Sala och sen Fagersta-vägen nästan till Västerfärnebo. Annars kan man också åka över Västerås och sen
upp till Ramnäs. I Sala tycker jag det är bäst att åka rakt igenom centrum, sen
vänster i rondell mot Fagersta och därefter strax höger avtagsväg mot Norberg
och Fagersta. Den väg som visas runt Sala när man närmar sig är en himla omväg.
Om man vill
få en överblick över hela brandfältet är en bra vända tycker jag att åka runt
det medsols. För att komma på den rundan så tar man vänster i Norrsalbo, som
man kommer till då man passerat Salbohed och sen passerat den långa högerkurvan som slutar i just
Norrsalbo. Möjligen står det Sörgärsbo på skylten där som pekar åt vänster.
Efter ett par kilometer på den vägen kommer man till en fyrvägskorsning och där
tar man söderut mot Skultuna.
Missar man
avfarten i Norrsalbo, den dyker upp lite plötsligt, kan man fortsätta till
Västerfärnebo och där ta söderut mot Skultuna vid kyrkan. I Västerfärnebo finns
förresten ett mycket bra fik om man passerar. Det heter Svartådalens Café och
Service och är förutom fik också bygdecentrum med apotek, post m m. Tips på
boende kan man också få där.
När man sen
är på vägen söderut mot Skultuna ska man hålla ögonen öppna efter Fläcksjön långt
borta på vänster hand. När man första gången ser sjön är det dags att bli
vaksam för då ska man strax ta till höger in på den lilla skogsbilväg som går
mot sydväst över Sveaskogs marker. Där fanns så sent som när vi passerade ingen
skylt alls som skvallrar om brandfältet och jag tror inte heller det kommer att
komma upp någon. Skälet är att länsstyrelsen vill lotsa alla brandturister
längs den centralt iordningställda väg som går mellan Gamleby i sydväst och
Hörnsjöfors i nordost vid Hörendesjön. Fläcksjön är förresten värt ett eget besök,
det är en mycket bra fågellokal med bl a häckande svarttärna. På dess östra
sida finns ett Bed & Breakfast som jag ännu inte prövat.
Längs den skogsbilväg
man nu kommit in på är det ett par kilometer tills brandfältet börjar. Före det
är det ett stort nytt hygge på höger hand som man i förstone tänker är början
på brandfältet, men så är det inte. Snart är man i alla fall inne på
brandfältet. Man ser döda svarta träd och slående är också den säkerhetszon på
båda sidor av vägen där man fällt alla träd inom en trädlängds avstånd.
Småningom kommer man till Öjesjön på höger hand. Vi stannade i
trevägskorsningen där det finns plats för ett par bilar. Intill ligger en
jaktstuga som klarade sig från branden som genom ett under. Det var nog
intensivt vattenbombande som räddade huset. T o m utedasset i plast klarade sig
men är svett på baksidan. Ett jaktlag höll på med något snickeriarbete, antagligen
förberedelser inför den stundande älgjakten.
Vi gick
norrut från korsning ca en kilometer längs sjön. Där går en liten väg in till
höger som vi följde efter att ha tagit en välbehövlig fika vid sjöstranden. Längs
vägen ser man frambrända hällar och stående och omkullfallna ihjälbrända träd,
mest tallar. Rotsystemen har varit mycket grunda så här på hällarna och uppvälta
ser de ut som händer vilka försöker greppa sig kvar i livet. Målet för den här
promenaden var det skördarlik som nästintill kremerats bakom en liten
bergknalle. Det ser groteskt ut. Aluminiumplåtar har smält och flutit ut intill
som avrunna och sen stelnade kroppsvätskor. Föraren hann tack och lov iväg. Tyvärr
gick det ju som bekant sämre för den som omkom vid lastning av virke i en annan
del av brandfältet och också för hans kollega, som brände sig mycket svårt men
överlevde.
Tillbaka i
bilarna fortsatte vi ner till Ramnäs, där brandbekämpningen hade högkvarter i
konferensanläggningen. Det lär finnas någon mindre utställning där om branden.
Vi körde stora vidare vägen norrut mot Ängelsberg, väster om brandfältet och
nära, men ändå utom synhåll. Mellan Ramnäs och Ängelsberg passerar man Gamleby
där ena änden på besöksvägen genom brandreservatet finns. Ängelsberg är en
vacker och mycket intressant småort där den ligger på Åmänningens östra strand.
Sjön är Västmanlands största som är innesluten i landskapet och utgör en del av
Strömsholms kanal. Kanalen sträcker sig från Smedjebacken ner till Mälaren och
är 11 mil lång. Av denna sträcka är ca en tiondel grävd, resten går i sjöar och
vattendrag. Kanalen öppnade 1795 och transporterade gods och folk. Den är
fortfarande farbar i dess hela sträckning. Idag tror jag att den är mest av
turistiskt intresse.
Trakten vid
Ängelsberg har varit bebodd i åtminstone 1500 år. Det finns lämningar som visar
att myrmalm utvanns i närheten. Idag bor här bara ca 150 personer. Runt
förrförra sekelskiftet fanns här en konstnätskoloni som var grundad av Olof
Arborelius. Husen i sluttningen är stora och pampiga. Mest utmärkande är Villa
Ulvaklev ritad av Isak Gustaf Clason. Idag är det tydligen något företag som
huserar där.
Orten har
utmärkta järnvägsförbindelser. Linjen Västerås – Fagersta trafikeras av Tåg i
Bergslagen (TiB). Tågen är rätt många och punktliga, det kan jag intyga av egen
erfarenhet. Nedanför den stora stationsbyggnaden, som idag står tom men verkar
renoveras, ligger bryggan från vilken man under sommarhalvåret i helgerna kan
ta en liten färja ut till den s k Oljeön. På Oljeön finns världens äldsta bevarade
oljeraffinaderi. Det anlades av säkerhetsskäl just på ön och året var 1875. En
förlaga hade tydligen funnits på land, men gissar jag brunnit. Råolja
importerades från USA och talg och fett från Ryssland. Man tillverkade
lysfotogen, vapenfett och smörjmedel. Råvaror och produkter transporterades på
kanalen. Verksamheten lades slutligt ner 1927.
Om man vill
övernatta på orten finns åtminstone tre utmärkta alternativ: ett vandrarhem och
två B & B. Det finns också en restaurang där man kan äta lunch, vilken jag
testat med gott resultat, och man kan tydligen äta där även på kvällen
alternativt beställa hämtmat. Jag har själv bott på vandrarhemmet och också på
ett av B & B (Englaro). Båda var mycket bra. Utsikten över sjön är
magnifik. När vi nu stannade till en stund nedan stationen träffade vi det
norska ägarparet till ett av de två B & B. De berättade generöst en massa om
bygden och Engelsbergs bruk.
Längs ån
bort mot bruket sträcker sig en konstpark. Där finns flera permanenta verk, men
där är tydligen också ett årligt konstevenemang med tillfälliga utställningar.
En bit bort och på andra sidan ån ligger bruket, en fantastiskt välbevarad
bruksmiljö, tillika Världsarv (Unesco). Bruket anlades i slutet på 1600-talet,
på en plats där det tidigare bedrivits småskalig järnframställning. En bit in
på 1700-talet fanns här som mest i drift tre hyttor, tre hammarsmedjor, en såg
och en kvarn.
Vid tiden
för första världskriget köptes bruket av Axel Ax:son Johnson och inlemmades i
Avesta Järnbruk. Strax därefter lades bruket ner. Familjen äger fortfarande
bruket via Nordstjernan AB. Bruket restaurerades med hjälp av
Riksantikvarieämbetet på 1970-talet och består idag av bl a den centrala hyttan
och en hammarsmedja. Hyttmästarens röda tvåvåningshus är vackert liksom
herrgården där jag antar att ägaren bodde. Idag används den tydligen till
konferenser och middagar av företaget. Unesco upptog 1993 bruket på sin lista
med Världsarv.
I samband
med den stora skogsbrandens slutskede hotades hela Ängelsberg inklusive
Världsarvet. Vi fick veta av de ovan omnämnda ägarna till ett av byns B & B
att Antonia Ax:son Johnson på eget initiativ och egen bekostnad såg till att
området säkrades genom omfattande vattenbombning från ett par helikoptrar.
Enligt berättaren åstadkom denna bombning, och en viss vindkantring därtill,
att både bruket och samhället klarade sig.
Det var läge
för lunchpaus när vi kom till bruket och vi använde ett av flera bord som finns
utställda vid brukets besöksparkering. Efter detta tog vi en stunds promenad
och tittade på brukets olika byggnader och läste på de informativa skyltar som
finns uppsatta. En jag fastnade för fanns vid kolhuset, mest för att det anknöt
till information om kolningen vid brandfältet som jag visste komma skulle när
vi senare tog oss in i dess centrala reservatsdel. Träkol var ju värmekälla och
reduktionsmedel vid järnframstälningen. Sådan kol behövdes i massor. Där stod på
den skylten att när bruket var i full gång behövdes så mycket träkol som
motsvarade hela skogstillväxten i en cirkel runt bruket med sju kilometers
radie. Det är lätt då att föreställa sig som det har talats om att hela
Bergslagen successivt blev avskogad.
När vi var
klara med Ängelsberg tog vi stora vägen nordostvart, mot Hästbäck där vägen
mellan Sala och Norberg korsar. Skogsbranden gick över den här vägen och
stannade först mot sjön Snyten som ligger parallellt med vägen på dess n
ordvästra sida. Hade inte sjön funnits hade elden kunnat fortsätta mot Norberg
och Fagersta, ja t o m kanske ända bort till Söderbärke och Säter, om den hårda
vinden och värmen hade fortsatt. Ett förskräckligt scenario. Elden gjorde
faktiskt en attack över sjön, någonting brinnande flög över sjön och antände på
andra sidan. Från vägen mot Hästbäck kan man se det lilla brandfältet på andra
sidan sjön. Tack vare ihärdigt vattenbombande lyckades man få stopp på branden
där.
När man åker längs vägen slås man än kraftigare av hur
våldsam elden måste ha varit, liksom en eldstorm. Jag tror att det är det
faktum att markägaren här, Karl Hedin AB, avverkat den brunna skogen till stora
delar, som gör att intrycket blir så starkt. Bolaget kom tidigt på att det går
att använda delar av de svärtade stockarna. Den avverkade stora arealen känns
som ett overkligt och sterilt månlandskap. Man slås också av hur väldigt stenig
terrängen är sedd så här när träden och all markvegetation är borta. Hur har
det överhuvudtaget kunnat växa något förut i detta kan man undra. Det organiska
humuslagret, som innehåller mycket näring, är helt uppbrunnet. Så det lär bli
tufft när de nya plantor som nu kommer in vis sådd eller plantering ska växa
till sig. Det finns dock nere i djupare marklager finare mineraljord än på ytan.
Där finns en del näring och också vatten. Skälet att det ser så stenigt och
blockrikt ut i markytan är att hela området ligger under högsta kustlinjen. I
det läget vaskade det hav, som då fanns intill randen på inlandsisen, den
ytliga marken ren från finare mineraljord och lämnar sten och block kvar.
När vi passerat brandfältets norra del tog vi stora vägen
riktning höger mot Sala. Efter ett tag passerar man Hörendesjön på höger sida.
Den fungerade också som ett naturligt spridningshinder för branden. Den som
inte kör bilen kan på sjöns andra sida ana brandfältet på höjderna på andra
sidan sjön. Vid slutet på sjön finns den stora gården Hörnsjöfors. Där tar man
in, åker över den lilla ån och sen västerut på den mindre vägen. Efter ca en
dryg kilometer finns ena änden på den centrala besöksvägen genom brandfältet.
När vi var där fanns ingen skylt som markerade detta, men när vägen nu öppnats
antar jag att en vägvisare satts upp.
Efter ett par kilometer längs besöksvägen når man entrén till
reservatet, en entré som markeras av två stora sotade och upprättstående
stockar, en på vardera sidan av vägen. Där finns också en bra informationstavla
om brandfältet. Vi åkte vidare och stannade efter ett tag till på den plats där
det står en liten informationstavla om kolning på varsin sida om vägen. På den
ena sidan en skylt som visar en intakt kolarkoja, invid skylten finns rester av
en kojas eldstad byggd i sten. Här har en kolare bott när han passade ett antal
milor intill. På den andra sidan vägen sitter en skylt som visar hur en kolmila
såg ut. I den tillverkades genom pyrolys träkol. Skylten står intill en av
traktens mycket talrika kolbottnar, som är den rest som finns kvar efter att
träkolen transporterats bort. En kolbotten är ungefär cirkulär med ca 10 m
radie. Marken är full av aska, trädkolsrester och mineraljord
(täckningsmaterial). Av brunna trädrester att döma har var många kolbottnar
trädbevuxna när den stora skogsbranden drog fram.
Trädstammar i längder om ca tre meter ställdes upp mot
varandra i en cirkel och täcktes sen med jord för att hindra syretillförsel. En
bit tidigare längs vägen finns en del uppgrävda stora hål i marken som man tror
är en plats där jord hämtats med häst och vagn för att användas till milor i
närheten. I kolmilans mitt fanns en rökgång genom vilken rök släpptes ut. Vid
pyrolysen, som sker under begränsat lufttillträde, avgår vatten och flyktiga
kolväteföreningar från veden. Kvar blir en rest av träkol. Bara på brandfältets
reservatsdel finns drygt 300 kolbottnar som hittats med hjälp av flygbildstolkning.
Efter korta studier i vissa kolningens omständigheter
fortsatte vi färden och var snart framme vid ett T-kors med bommad väg rakt
fram och besöksvägen till vänster. Vi ställde bilen åt sidan och gick vägen
rakt fram ner till Stora Vallsjön. Min ambition var att visa gruppen ett
exempel på att boningshus brunnit ner. Tidigare stod bara murstocken kvar av
ett hus alldeles intill sjön. Nu var den omsorgsfullt riven och var nu bara en
tegelhög. Vi trodde att den var riven för att den inte helt eller delvis skulle
ramla och skada besökare. Stålskelettet efter en brygga som fanns tidigare var
borttaget.
På vägen tillbaka fick vi se ett exempel på eldens sprängkraft. Ett
stort block var som med ett kirurgiskt snitt delat i två delar. Frostsprängning
kan också ha hjälp till efter det att värmen gett det första brottet. Längs
vägen tillbaka till bilarna upptäckte vi också larv av större snabelsvärmare. Den
vuxna fjärilen tycker tydligen om mjölkört viket det finns rikligt av på
brandfältet.
Efter ca en kilometer söderut kom vi till den s k
informationscentralen. Där fanns när vi var där en parkering, samma
informationstavla som vid entrén och dessutom en grillplats. Runt omkring är kala
stenar och block åt alla håll liksom en hel del träd, några stående och andra
liggande. Några av oss tog en liten rundtur i omgivningen, skuttandes på
stenarna. Inte alldeles lätt att ta sig fram. På ett ställe hittade jag plantor av både tall och björk som grott.
Ett öga måste man också hålla på
de stående träden och vara beredd på snabb reträtt om de skulle falla. Vi
stötte på ett ställe på en kamera fastsatt på ett träd. På skylten under stod
det att den övervakar vegetationens utveckling.
Tillbaka i bilarna tog vi samma väg tillbaka ut till
Hörnsjöfors och sen vidare direkt åter till Uppsala via Västerfärnebo och Sala.
Vi var tillbaka hemma nästan exakt elva timmar efter avfärd. Alla verkade nöjda
med utflykten. Ett tecken på det var att jag dagen efter fick en fråga om jag
ville ta med en grupp från Främjandet i Storvreta på tur till brandfältet. Och
givetvis ville jag det. Brandfältet lockat till besök hur många gånger som
helst. Nästa gång kanske kungsörnen som ständigt gäckat mig dyker upp…