Jonas Jacobssons apokalyps på SvD Brännpunkt nog mest hans eget hjärnspöke

Den ursprungliga betydelsen av ordet apokalyps är uppenbarelse. I morse vaknade jag med en sådan, något kändes plötsligt helt fel med Jonas Jacobssons (JJ) replik "Apokalyps på högskolan - inte i skogen" (29/1). Repliken avsåg ett inlägg tidigare av Stig-Olof Holm (SOH) "Sverige fortsätter slå ut natur" (26/1).  

Det JJ skriver om är inte uppenbarelser vid högskolan och i skogen, utan snarast sammanbrott, den mer moderna betydelsen av apokalyps. Möjligen är titeln på repliken satt av Brännpunkts redaktion och inte av JJ. Men det förtjänar ändå att framhållas att högskolan inte brutit samman därför att en lektor vid UmU, i egenskap av företrädare för föreningen Skydda skogen, uttalat allvarlig kritik mot svenskt skogsbruk.

JJ blandar olyckligt ihop SOH:s kritiska inlägg på Brännpunkt för Rädda skogen med dennes undervisning på UmU och misstänkliggör därmed honom och hela universitetet. Jag, och sannolikt inte heller JJ, vet någonting om SOH:s insatser som lärare. Tills jag vet något annat förutsätter jag att han är objektiv i undervisningen och bl a förmedlar såväl skogsnäringens, som miljörörelsens syn på tillståndet i den svenska skogen.

Det är en grundpelare i demokratin att enskilda medborgare, t ex en forskare vid UmU eller en representant för Rädda skogen, törs ta till orda i samhällsdebatten. Detta även om det, som JJ:s replik visar, är besvärande för skogsnäringen. Trots att jag inte håller med SOH i allt han skriver om tillståndet i skogen så gör han ändå en berömvärd och avgörande samhällsinsats när han öppet vågar vara kritisk mot en tung näringsgren. Sådana personer och insatser behövs verkligen för att få en angelägen diskussion om hur en av landets viktigaste naturresurser bör förvaltas på bästa sätt. En ständig sådan diskussion gagnar i längden skogsnäringen.

Min egen erfarenhet är att alltför många forskare och lärare vid universiteten är rädda att vara öppet kritiska mot näringsföreträdare, tillika potentiella forskningsfinansiärer och framtida arbetsgivare. För att inte tala om mot sina egna universitet. Studier vid UU av universiteten visar tyvärr att dessas ledningar allt hårdare försöker hålla i tömmarna när det gäller anställda lärares och forskares engagemang i samhällsdebatten. Flera exempel finns på hemsidan för Academic Rights Watch. Universitetsledningarna kräver allt oftare att uttalanden i media först ska godkännas av kommunikationschefer eller rektorer. En sådan utveckling eroderar demokratin.

När SOH tar till orda och öppet kritiserar skogsbruket är det alls inte ett uttryck för en apokalyps vid högskolan. Nej JJ, det är istället ett hälsotecken och ett uttryck för att högskolans viktiga uppgift att främja en demokratisk utveckling i hela samhället tas på allvar. Högskolans uppgift får inte endast reduceras till att producera medgörliga arbetstagare för näringslivet.

JJ vill göra SOH till fiende till dem som arbetar i skogsbruket, detta genom att lägga i dennes mun att han anser att de är allmänt "okunniga". JJ skriver också svepande att SOH "letar fel hos dem som arbetar". Min egen uppfattning är inte denna, utan istället att SOH angeläget undersöker brister i den skogliga praktiken, så som den utövas av skogsbrukets anställda.

JJ är uppenbart upprörd över SOH:s mycket kritiska hållning vad avser svenskt skogsbruk. Även om jag inte heller delar SOH:s mycket drastiska analys och formuleringar, så lyfter han ändå en avgörande brist hos skogsbruket vad gäller miljö- och naturvård. Faktum är att skogsbruket inte klarar av att uppnå det av riksdagen satta miljömålet Levande skogar inom utsatt tid. Svenskt skogsbruk är inte heller vad avser naturhänsyn det internationella föredöme som många av dess företrädare gärna intalar sig.

 

Karin Perers fortsätter att lägga dimridåer

Karin Perers, kommunalpolitiker i Centerpartiet och ordförande i Mellanskog, gjorde nyligen (20/1) inlägget ”Vi vill skapa ett samhälle i samklang med naturen” på Hela Hälsingland. Hon lyfte där fram skogsbrukets viktiga roll i klimatarbetet.

http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/vi-vill-skapa-samhalle-i-samklang-med-naturen

Inlägget var en replik på ett par tidigare kritiska texter av Göran Rönning (5/1) och av Thomas Tidholm (7/1). De hade reagerat på en tidigare artikel med intervju av Karin Perers i en företagstidning, där skogsbrukets betydelse för den biobaserade ekonomin avhandlades.

Min åsikt är att Karin Perers i sitt inlägg lägger dimridåer om svenskt skogsbruk i syfte att skönmåla det. Denna åsikt utvecklar jag i texten nedan. En något lite kortare version publicerades igår 27 januari som insändare på hälsingetidningarnas gemensamma hemsida ”Hela Hälsingland” (där gäller maximalt 1500 tecken inklusive mellanslag).

http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/perers-kommer-med-dimridaer

 

Nedan en fulltextversion av min insändare 27 januari:

Att motverka klimatförändringar är ett av Sveriges viktigare miljömål. Sett bara till det målet är det relevant att maximera produktionen av biomassa i skogen. En maximering av biomassa för fibrer, kemiska produkter och energi erhålls i skog som vare sig röjs eller gallras. Det är inte vad jag tror Karin Perers menar med attraktiv skog (mer om detta nedan).

Men tack och lov finns det andra viktiga miljömål och avvägningar måste göras dem emellan. Skogsstyrelsen anser att målet Levande skogar inte kan uppnås av skogsbruket inom angiven tid. Det beror bl a på att körskador på mark, vatten och fornlämningar är vanliga eller t o m ökat. Mängden död ved och gammal skog ökar dock också, vilket är bra för miljömålet Levande skogar.

En av de dimridåer som Karin Perers gärna lägger är att den brukade skogen är mest attraktiv för rekreationsaktiviteter och då i jämförelse med skog utan skötsel, som t ex i många reservat. Hon menar då måste man tro endast slutavverkningsbestånd. Men sådana utgör bara utgör en liten del av den brukade skogen. Hur attraktiva är markberedda hyggen, planteringar eller täta ungskogar? Uppskattningsvis åtminstone halva arealen produktiv skogsmark i landet hör till åldersklasser som knappast kan anses vara attraktiva för friluftsliv. Hon blundar också för att många skogsreservat med skog utan skötsel lockar massor med besökare. Svenskt rekord har sannolikt Tyresta nationalpark med ca 700 000 besökare per år.

Perers nämner att familjeskogsbrukets medelhygge endast är tre hektar. Det är nog bra, sannolikt är det bättre för miljö och biologisk mångfald i landskapet med många små hyggen än få stora. Men merparten av skogen i Norrland (vårt aktuella debattforum ligger i Hälsingland) är inte familjeägd, utan ägs av stora bolag. Och de har en annan policy. Sveaskog har t ex ingen övre gräns för sina hyggen, många är flera hundra hektar. På min blogg finns ett inlägg där ett av Sveaskogs megahyggen beskrivs: http://hans-orjan.blogspot.se/2014/09/arvidsjaur-brandfaltet-reivo-och.html

Perers skriver att skogsbruket minsann också betalar avlatsbot till Skogforsk, detta i form av en peng till FoU för varje avverkad kubikmeter. Men hon utelämnar att miljö- och naturvårdsforskningen där bantats över tid och nu endast är maximalt 15-20 procent av budgeten.

Perers är för mig inte direkt känd som en naturvän. Ett bottennapp var när hon tillsammans med några andra mycket negativt reagerade på att ett 20-tal forskare inom naturvårdsbiologi på DN Debatt föreslog att hela brandfältet i Västmanland borde bli ett reservat. Detta gjorde hon med irrelevanta argument som ”hela byar kommer att utplånas” och ”folk gillar inte risiga skogar”. Det var uppenbart att LRF och Mellanskog inte själva ville medverka i reservatsbildningen. Dock ansåg man det bra att andra markägare på brandfältet, som kyrkan och olika bolag, medverkade. Jag berörde i höstas frågan i ett debattinlägg i Västmanlands Läns Tidning: http://hans-orjan.blogspot.se/2014/09/nya-resurser-fran-regeringen-kan-gora.html

Perers fortsätter nu här på Hela Hälsingland med sin mission att skönmåla det svenska skogsbruket.

Norges skogsstrategi ”Skog22” – en dåligt klädd och enbent vägvisare

I Sverige har skogsnäringens företrädare och andra riktat avundsjuka blickar mot Norge. Varför? Jo, där har man legat steget före med att ta fram en nationell strategi för skogssektorn. I Sverige har det pratats ivrigt om att det behövs ett s k nationellt skogsprogram. Det har varit ett mantra drivet av ett önsketänkande om att processen att ta fram programmet ska involvera och ena alla intressenter med från början helt olika åsikter. Ett lyckligt korporativt skogligt Nirvana ses som slutprodukt.

Alldeles nyligen har rapporten från det norska arbetet lagts fram och den visade sig vara endast delvis påklädd. Det som enligt norska regeringens goda intention skulle bli en "bred och helhetlig strategi för skogsnäringen" visade sig ha glömt bort mer än halva skogspolitiken.

Den svenska och nordiska skogspolitiken har dels ett produktionsmål, dels ett miljömål.  Den norska strategin "Skog22", framtagen vid Innovasjon Norge, handlar endast om produktionsaspekterna uppdelade ganska traditionellt i teman som byggmaterial, papper, kemiska produkter energi.

Företeelser som ekoturism och rekreation, ekosystemtjänster, biologisk mångfald, naturvård och miljöeffekter lyser med sin frånvaro. Ordet "miljö" hittar jag t ex oftast i form av "forskningsmiljö". Inte ens sådana här företeelser där det går att göra affärer redan nu, t ex jakt och ekoturism, eller i framtiden, t ex kolbindning och vattenrening, finns egentligen med på ett seriöst sätt.

Inom området global hållbar utveckling diskuteras normalt tre aspekter, nämligen ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Skog22 behandlar endast ekonomisk hållbarhet och knappt ens ett helhetsgrepp på denna (se förra stycket).

Det är möjligt att Skog22 är framsynt vad gäller trä, papper, kemi och energi, det kan jag inte riktigt bedöma. Men rapporten Skog22 känns mycket snäv och omodern i och med att den helt förbiser två av hållbarhetens tre pelare.

Det är svårt att se hur den norska regeringen skulle kunna vara nöjd, den ville ju som redan sagts inledningsvis ha en "bred och helhetlig strategi för skogsnäringen". Inte heller kan Skog22 vara en vägvisare för arbetet med ett nationellt skogsprogram i Sverige. Skog22 bör snarare tjäna som ett avskräckande exempel.

På Twitter är det många företrädare för skogsnäringen som applåderar att Norge nu har tagit fram en skogsstrategi. Som ofta finns det skäl att undra över om de som twittrar har läst och betänkt de dokument till vilka de länkar.

 

Slutreplik i Skogsaktuellt till Ambjörn Johansson om människan och biologisk mångfald

På tidningen Skogsaktuellts hemsida (avdelning "Åsikter") pågår sen en kort tid en diskussion mellan mig och biolog Ambjörn Johansson och mig om människans påverkan på den biologiska mångfalden. Jag skrev först en insändare http://www.skogsaktuellt.se/?p=46555&pt=108&m=3650 som var en kritik mot en tidigare krönika av honom där han i mitt tycke uttryckte sig mycket ovederhäftigt. Han replikerade sedan i sin tur på min insändare: http://www.skogsaktuellt.se/?p=46577&pt=108&m=3650 Nedan har jag nu klippt in texten i min slutreplik http://www.skogsaktuellt.se/?p=46594&pt=108&m=3650  

Min slutreplik: 

Förutom en övermaga etikettering av mig, som Ambjörn aldrig pratat med, innehåller hans replik i sak inget nytt.

Han är blind för att människan utarmar världen på arter och biotoper. Internationella naturvårdsunionens (IUCN) analys lämnar han helt därhän. Han låtsas inte veta att det pågår utfiskning av världens hav, att försurning dödar korallrev, att stora delar av Östersjöns botten är död p g a eutrofiering, att jordbruket med få arter sker på marker som innan härbärgerade artrika ekosystem som savanner, löv- och blandskogar, samt myrar av olika slag, att det moderna skogsbrukets monokulturer ersatt artrika gammel-, löv- och blandskogar, och att regnskogar försvinner i en rasande takt till förmån för betesmarker, oljepalmer och sojabönor.

De "nischer" Ambjörn pratar om är små ynka gupp uppåt i denna stora utförsbacke. Dessa små gupp uppåt är t ex Ambjörns hyggen. Hans grundidé är som att tycka att människan haft en avgörande positiv insats på den biologiska mångfalden i ett landskap därför att en sentida individ gjort en liten kolonilott i hörnet på en fotbollsplan, vilken tidigare anlades genom att ett mycket artrikt gotländskt kalkkärr blev föremål för utdikning, fräsning och sådd med tre gräsarter.

Riokonventionen för bevarande av biologisk mångfald, som 168 länder anslutit sig till, och nationella implementeringar, fokuserar främst på arter. Varje land ska bevara sina naturligt förekommande arter. Därför hade det varit intressant att höra vilka nya arter som utvecklats i Ambjörns "nischer".

Det enda han hade att komma med var stadsduva, som inte är en art utan en form av flera inom arten klippduva. Och dessutom nämner han kackerlacka, på nytt en häpnadsväckande insats av Ambjörn. Kackerlacka är inte en art utan en ordning innehållande ca 4000 arter spridda i skiftande miljöer över globen. De anses ha funnits ca 300 miljoner, således långt före alla mänskliga "nischer".

Att fyra framstående professorer inom evolutionsbiologi dementerar Ambjörns hemsnickrade teori om artbildning, det går han nogsamt förbi.

Ja, det må vara sant att vi vet relativt lite om biologisk mångfald under Kritaperioden (jämfört med den idag). Men det saknar poäng. Riokonventionen är inte byggd så att det spelar roll. Det är pågående förluster i biologisk mångfald som ska hindras.

Saknar poäng gör också Ambjörns konstaterande att vi inte kan göra experiment med hela globen på en gång, detta för att studera den med respektive utan människor. På globen finns nämligen rikligt med av människan i stort sett opåverkade refugier som kan jämföras med de miljöer som människan brukar. Jämför t ex Fiby urskog utanför Uppsala med stiftets brukade skogar intill, eller skogen i Muddus med Sveaskogs produktionsskogar utanför. Var mångfalden är störst och vilken orsaken till skillnaden är, det torde vara kristallklart.

Tyvärr Ambjörn, det är uppenbart att globens biologiska mångfald skulle vara rikare om människan inte fanns. Men ingen miljövän har någonsin vad jag hört på allvar hävdat att människan därför borde utrotas. Miljörörelsen och andra naturvänner är inte "människofientliga". Men att som Ambjörn inte se människans dramatiska negativa effekt på globens tillstånd är ett avancerat självbedrägeri som leder till brist på verksamma åtgärder. Därutöver är det att slå in öppna dörrar att fastslå att mänskligheten måste lösa problemet. Vem skulle annars göra det? Riokonventionen är en mänsklig produkt, inget annat.

Ambjörn skriver om naturen och människan i termer av god eller ond. Detta saknar mening. Ond eller god uttrycker människans värdering. Naturen eller människan är aldrig ond eller god i någon absolut, utifrån given mening. Den samhälleliga kontexten är avgörande. För mig är det aldrig för allom givet vad som är gott eller ont (trots att Ambjörn placerade mig i ett sådant fack). Lyssna förresten gärna till senaste Filosofiska Rummet på P1 som handlade om olika kulturers syn på terrorhandlingar, det var illustrativt i diskussionen om gott och ont.

Ambjörns konstiga idéer passar på komposten. Om det är så att den nybildade föreningen Naturbrukarna sympatiserar med hans idéer, då ser jag föreningens snara borttynande framför mig. Idéerna saknar helt vetenskaplig grund.

Manual för att tömma ett vargrevir

Jag hittade manualen i det gamla eposet "Vargarnas slakt vid sjön Saxen”. Eller hette det möjligen "Jägarnas hämnd på död taxen"?

Nyckeln är: Skjut alfahannen. När du är ute i markerna på jakt och vet att alfahannen är i närheten - släpp din hund där som lockbete, ungefär som en mobil levande åtel. Pejl på hunden är förstås ett måste, du måste ju snabbt kunna vara på plats.

Ta för säkerhets skull den gamla hunden som i alla fall är slut, detta ifall du inte hinner skjuta vargen innan den får tag på hunden (du får skjuta innan om du tror det blir angrepp). Den gamla hunden ger sig inte heller iväg särskilt långt ifrån dig, så du kommer fram till den på kort tid.

Skjut alfahannen när det ser ut som den tänker angripa jakthunden eller redan attackerat. Detta är s k skyddsjakt på eget initiativ och helt lagligt. Hojta dock till lite först så att du med gott samvete kan säga att du försökt skrämma bort den, det krävs för att du ska få skjuta. Det blir nog säkert någon symbolisk utredning, men du har ju gjort allt rätt, så den läggs snart ner.

En skjuten alfahanne gör att flocken, som består av honan och några då årsgamla döttrar (sönerna har redan dragit för att söka flickvänner), inte längre klarar att ta det normala bytet älg. Troligt är då att flocken närmar sig byarna i kanten av reviret, detta för att söka alternativ lättfångad föda som t ex någon förrymd hund, eller några katter och får. Högst troligt är också att några bybor nu får se vargarna och säger till pressen att de är rädda (alla har väl lyssnat till Rödluvan som små).

Därefter ansöker ditt jaktlag ihop med övriga inom vargreviret om skyddsjakt på de kvarvarande vargarna. Om den första ansökan inte godkänns: bli inte ledsen och ge upp utan fortsätt att söka, droppen urholkar stenen har det visat sig. Med lite tur så får området dessutom snart delta i länets licensjakt - alla ansökningar om skyddsjakt ni redan skickat in vittnar ju om de särskilt stora problem ni har.

När väl licensjakten är på plats kan du och kompisarna gå ut och panga ner samtliga vargar - ni har ju nämligen högst sannolikt fått en väl tilltagen licens eftersom hela flocken, som är revirets enda, uppträder störande ihop.

Om du och kompisarna som skjuter vargarna är lite fåfänga kan ni sen få komma i lokalblaskan som hjältarna som räddat trakten från stora vargplågan. För att inte tala om allt positivt och berusande ryggdunkande som väntar i det stora jaktlaget och på fredagspuben i Storbyn.

Ni kommer dock sen säkert att få abstinens på allt detta - det var ju satans macho att få skjuta varg och bli hjältar i bygden. Äntligen också lite mening och upprättelse i livet på landsbygden. Men var inte ledsna, snart kan ni jaga igen eftersom ett nytt vargpar etablerar sig i det forna reviret. Som tur är finns ju många vargar kvar på andra håll. Makthavarna i Stockholm är förvånansvärt visa nog att se till att alla vargar i landet inte får skjutas på en gång, likt det gamla naturoraklet på Vassberget förordat.

När så det nya paret är på plats måste ni vänta tills ni säkert vet att de fått sina valpar. Då är det bara att börja om från början i ekorrhjulet. Men glöm absolut inte: Det är alfahannen ni måste ta först!

Epilog:

Ovanstående text är en satir. Alla eventuella likheter med Olsjöreviret i Ludvika kommun är endast ett slumpartat sammanträffande. Där ligger ju förresten Skattlösberg, Dan Anderssons gamla ställe, så texten är nog mest dikt.

Idag i gryningen lördag 24 januari börjar vargjakten i Dalarna. Jägareförbundets ordförande i Dalarna sade igår på Svensk Jakts hemsida: "äntligen får vi igång förvaltningen av vargstammen". Som ni kan se ovan kräver sådan förvaltning ett rejält och långdraget förarbete. Hållbar verkar den också vara.

En häpnadsväckande syn på människan och biologisk mångfald

Nedanstående text ligger fr o m idag på Skogsaktuellts hemsida som insändare under Åsikter:

http://www.skogsaktuellt.se/?p=46555&pt=108&m=3650

Att människan är det i särklass största hotet mot globens biologiska mångfald och huvudorsak till utdöende av arter är en inom vetenskapen förhärskande syn, se t ex en artikel i Science från 2014 som finns refererad på min blogg: http://hans-orjan.blogspot.se/2014/07/science-artikel-om-artutdoende.html

Därför hajar man till när någon tycks hävda det motsatta, att globen är så artrik p g a människan. Det gjorde Ambjörn Johansson i en artikel med titeln ”Varför vi älskar att hata hyggen”, vilken trycktes i tidningen Skogsaktuellt (nr 7 2014, sid 15).

Han skrev så här: ”När jag vill provocera mina kompisar brukar jag hävda att den biologiska mångfald som finns är en produkt av människan och att jorden skulle vara betydligt artfattigare om inte människan fanns.”

Det är så här långt i texten inte helt klart att Ambjörn själv tror på detta eller om han hävdar så bara för att just provocera. Men när han fortsätter att skriva så blir det dock högst sannolikt att han faktiskt själv tror på detta. Han skriver: ”…strikt vetenskapligt kan man inte motbevisa att människan som störningsskapande art bidrar till att skapa ekologiska nischer som annars inte skulle finnas. Alltså är den biologiska mångfalden knuten till oss…” Underförstått är att i dessa nischer har utvecklats arter som annars inte skulle finnas. Han får nog ta och redovisa vilka dessa nya arter skulle vara.

Eftersom tidningen Skogsaktuellt publicerade artikeln anar man en viss sympati där för denna märkliga tankegång. Artikeln finns också återgiven på föreningen Naturbrukarnas hemsida. Intressant är att Rickard Axdorff är en centralgestalt i sammanhanget, han är både ledarskribent i Skogsaktuellt och ordförande i Naturbrukarna. Jag utgår därför ifrån att han också tycker det ligger något i Ambjörns konstiga idé.

Då den här idén var helt på tvärs med allt annat jag tagit del av och eftersom biologisk mångfald inte är mitt eget specialområde skickade jag följande fråga till fyra ledande professorer i landet, alla särskilt kunniga inom olika delar av området evolutionsbiologi: ”Finns det överhuvudtaget något exempel på att människan direkt eller indirekt orsakat nybildning av arter?”

Deras svar var entydiga. De menade alla att det inte finns eller funnits arter som utvecklats p g a människan. Artbildning har varit en naturlig och mycket långsam process som haft geografisk isolering som främsta drivkraft. Inte ens förädlingen inom areella näringar av växter och husdjur har medfört någon artbildning. Professorerna uteslöt dock för framtiden inte möjligheten att människan skulle kunna komma att indirekt främja artbildning, framförallt då genom klimatförändringar.

Min slutsats är att Ambjörns idé är ett eget hopkok utan all vetenskaplig grund. Möjligen har hans idé sin utgångspunkt i att t ex hagmarker är särskilt artrika i jämförelse med omgivande skogsmark eller att ett hygge har andra arter än växande skog. Men hagmarkens och hyggets arter har inte uppkommit i denna typ av markanvändning utan endast funnit en tillfällig fristad där.

Han bortser också i sin tankegång ifrån att det omgivande landskapet (ffa jordbruksmark och brukad skogsmark) är en konstlad mänsklig skapelse som är väldigt utarmad, detta i jämförelse med de naturliga ekosystem som annars hade funnits där.

 

Hans-Örjan Nohrstedt, Uppsala

Man kan aldrig ta det nog försiktigt i trafiken!

 

I söndags var jag ute och bilade runt i trakten av Örsundsbro strax väster om Uppsala för att spana fågel vid Hjälstaviken och Landsbergaslätten. Fågelskådandet var rätt lyckosamt med kungsfiskare, kungsörn och varfågel på listan.

Men bilfärden höll på att sluta med förskräckelse. Allt gick dock bra, men chocken har dröjt sig kvar. Till saken hör att vägarna väster om Örsundsbro bort mot Biskopskulla och Nysätra är rätt smala, två bilar kan knappt mötas och endast om man tar det lugnt.

Jag kom från Biskopskulla och hade ca 1 km kvar till Örsundsbro. Där närmade jag mig bakifrån en person som gick med en gråhund vid vänstra sidan av vägen i riktning mot mötande trafik. Personen hade neonfärgad jacka och syntes därför på långt håll i det öppna jordbrukslandskapet.

Eftersom vägen är smal på platsen saktade jag ner för att passera personen, höll kanske 40 km per timme då jag var nära. Då plötsligt vrider han (det var en pojke i tonåren visade det sig) sig 90 grader höger och går rakt ut i vägen, uppenbarligen för att korsa den in på en avtagsväg, detta helt utan att se sig för bakåt.

Som tur vad hann jag uppfatta vad han tog sig före och slängde in bilen åt höger där vägen var bredare p g a avtagsvägen. Allt gick på ett ögonblick och jag passerade killen på bara en meters avstånd.

Under andra mer olyckliga omständigheter hade jag inte hunnit väja för honom och hunden eller så hade jag hunnit väja undan och då själv hamnat i diket eller ute på åkern. Konsekvenserna av dessa båda alternativ törs man knappt fundera över.

Mitt i allt detta hann jag se att han när han vände ut på vägen gick och pillade på sin mobil och hade hörlurar i öronen. Han sannolikt därför varken såg eller hörde bilar som närmade sig. Möjligen var han van att gå där längs vägen med hunden i vardagslag när knappt några bilar passerar.

När vi talades vid efteråt lovade han sig själv att inte använda mobilen då han går längs trafikerade vägar. Själv kommer jag att ta det ännu försiktigare och också tuta ordentligt i liknande situationer ifall den gående är nånstans i cyberspace...

Ta det lugnt därute!

 

 

Inte årets vackraste hygge

 

Jag läste i ATL-Lantbrukets affärstidning att man i Norrbottens län utsett ”Årets vackraste hygge”. Bakom ligger tydligen en intresseorganisation kallad ”Skoglig samverkan”. En bra idé detta att lyfta fram positiva exempel på lyckat skogsbruk. Sådana kan mana till efterföljd och förbättra praxis. Ja, ni förstår väl alla att detta inte handlar om hygget på bilden ovan.

Att lyfta fram avskräckande exempel kan också fungera för att förbättra skogsbruket, dock är det väl inte en lika kul metod sett från skogsbrukets perspektiv. Symtomatiskt har inte heller skogsbrukets företrädare introducerat tävlingen ”Årets värsta hygge”, i alla fall inte ännu. Troligare är väl att det blir miljörörelsen som hittar på den tävlingen.

Tyvärr finns det rikligt med dåliga hyggen som skulle kunna nomineras till en sådan tävling.  Jag har haft lätt att finna sådana exempel vid sentida resor i det svenska skogslandet. Några av dem har föranlett inlägg på min blogg, se hänvisningar i sista stycket nedan. Det har handlat om hyggen i Dalsland, Dalarna, Hälsingland och Lappland.

Exempel på skäl att nominera ett hygge till den hypotetiska tävlingen ”Årets värsta hygge” skulle kunna vara:

·        Upptaget på fel ställe – t ex i gammal skog som borde ha sparats eller på en särskilt svårföryngrad plats

·        Alldeles för stort så att hela landskap ändrar karaktär

·        För lite lämnad naturvårdshänsyn

·        Upptaget i område särskilt värdefullt för rekreation

·        Uttag av skogsbränsle på näringsfattiga ståndorter

·        Överdriven markberedning

·        Körskador på mark och i surdrog

Bland de hyggen jag tidigare visat upp på min blogg finns exempel på det mesta i listan ovan.

Ett hygge jag förut inte visat i bild på min blogg ligger på Sveaskogs marker ett par mil NV om Storuman. Där har man kört sönder marken i ett utströmningsområde, ägnat sig åt överdriven markberedning (kontinuerlig, stor andel av markytan) och tagit ut skogsbränsle trots den relativt svaga boniteten. Det kan vara en möjlig kandidat att nominera till den tänkta tävlingen ”Årets värsta hygge”. Bilden ovan och den strax nedan är från detta hygge och tagna hösten 2014.

 

 

Jag har svårt att förstå varför Sveaskog där jag rest i södra Lappland verkar ha sådan förkärlek för den kontinuerliga markberedningen. Den stör en mycket stor andel av markytan och markvegetationen, jag antar till skada för renbetet vintertid. Den sker, där marken lutar, regelmässigt tvärs höjdkurvorna och leder ibland till erosion. Det kontinuerligt markberedda hygget är iögonenfallande och ser i mitt tycke himla trist ut, som en ytterligare förödelse som dragit fram ovanpå det faktum att merparten träd försvunnit. Markberedningen är så iögonenfallande att den t o m syns från rymden, se t ex satellitbilder på Google maps.

För att visa att det fungerar med fläckmarkberedning som stör mycket mindre än kontinuerlig markberedning visas nedan en bild från ett av Holmen Skogs hyggen ett par mil söder om Lycksele. Även denna typ av mindre störande markberedning syns från rymden. På det här aktuella hygget önskar man sig att det hade funnits mer lämnad hänsyn, det ser alltför kalt ut.

 

 

Tidigare inlägg på min blogg som behandlat hyggeshantering:

Skotning av virke från hygge i Dalsland

http://hans-orjan.blogspot.se/2012/05/pilgrimsleden-forodd-av-skogsbruket.html

Hyggen i Hälsingland

http://hans-orjan.blogspot.se/2014/07/tva-dagar-pa-hyggen-i-halsingland-kan.html

Hygge i Älvdalen Dalarna

http://hans-orjan.blogspot.se/2014/08/pa-ett-hygge-i-alvdalen-fann-fem-fel.html

Hyggen längs Örån Lappland

http://hans-orjan.blogspot.se/2014/10/skog-och-landskap-langs-vackra-oran.html

Megahygget norr Arvidsjaur Lappland

http://hans-orjan.blogspot.se/2014/09/arvidsjaur-brandfaltet-reivo-och.html

 

Skidpremiär i Enköpingstågets spår

 

Sent och efterlängtad har snön nu äntligen kommit i Uppsala. Sista dagarna har det blivit ca 15 cm. Så igår hämtade jag ner skidorna från vinden och idag kunde jag ge mig ut. ”På spåret” blev det i dubbel bemärkelse, såväl skidspår som spår av järnväg.  

I nästan 70 år (1912 – 1979) fanns en fungerande järnväg mellan Uppsala och Enköping. Den ansågs inte bära sig ekonomiskt och lades ner. Trist utveckling för ett hållbart resande. Så mycket miljötänk ägnade man sig nog inte åt då. ”Enköpingståget” som Totte Wallin skaldade om, det står nu sen länge och vare sig kommer eller går. Bara några år efter nedläggningen revs t o m rälsen upp.

Men banvallen finns tack och lov till största delen kvar och den har utvecklats till en riktig pulsåder för friluftslivet i området. Folk promenerar, cyklar, rider och åker skidor. När det är lite snö erbjuder banvallen ett perfekt underlag för ett skidspår, jämnt som det är.

 

Numer går också Kung Björn spåret till en del på banvallen, i övrigt är det en ca 8 km lång rundbana i Nåsten söder om banvallen.

Från Uppsala brukar det finnas ett skidspår uppåkt på banvallen ut till Skärfälten och Söderby golfbana. Från stadens västra utkant blir det en bra tur på ca 1,5 mil t o r. Mest går spåret genom skog, men här och var är det mer öppet med omgivande jordbruksmark. Bäst är skidspåret bortom Läbyvad. Närmare staden är det alltför många gångare som tycker det är angenämt att gå i skidspåret.

 

 

Drama på Svartåns is

 

Trots att min gymnasieskola i Örebro hade det förpliktigande namnet Karolinska läroverket, var det inte alltid som skollunchen var så särskilt god. Just den här dagen var den det antagligen inte alls, men jag har glömt vad som serverades. Som tur var hade jag nära hem och kunde hinna hem för något mer välsmakande. Jag behövde bara gå 5 minuter längs ån genom Centralparken, förbi statyerna Befriaren och Karl den 14:e Johan.

På andra sidan ån tornade Örebro slott upp sig, en tung pjäs sen Vasa-tiden som vänder bredsidan till. Det var vår och snösmältning. Isen på ån hade nyligen gått upp. De stora uppbrutna flaken hopade sig mot den gamla vackra Kanslibron, med sina kilade valv. Dagen var grå, så det var inte många människor i parken. Annars brukar det vara många som njuter av vårsolen i parken under luncherna, särskilt lite längre fram under våren när de sköna sofforna placerats ut allra längst nere vid vattenlinjen.

Den sista biten hem gick jag över Järntorget. Väl hemma på Järntorgsgatan blev det säkert inte mer än te och smörgås. Mamma var på fjällsemester och det fanns nog inget ätbart i kylen. Lunchrasterna var korta, så det var snart dags att återvända till skolan. Efter en snabb disk åkte den grå trenchcoaten på och jag gick tillbaka mot skolan längs samma väg som jag kommit.

När jag på nytt var i Centralparken fick jag plötsligt höra några höga märkliga ljud bortifrån slottet på andra sidan. Min första tanke var en pålningsmaskin, men jag kunde inte se någon byggverksamhet. Några människor i parken stod och pekade ut mot ån. Jag följde deras blickar och upptäckte då en människa i vattnet. Det var hon som skrek på hjälp. Ljudet kastades mot slottsväggen och framkallade ett eko som ingen kunde ana härrörde från en människa. Bara huvudet stack upp ur vattnet och det följde med hög fart det strömmande vattnet ner mot den packade isen ovanför Kanslibron.

Det var knappa 100 m kvar till isen. Omedelbart insåg jag att väl framme där skulle personen försvinna in under isen och ohjälpligt klämmas fast. Det skulle vara slutet. På bråkdelar av en sekund hade jag överlagt med mig själv. Skulle jag ingripa? Inga andra bland de nu flertaliga åskådarna i parken gjorde någon ansats. Enda chansen att rädda personen skulle vara att hinna greppa han eller henne precis vid isranden. Skulle det gå att ta sig ut på isflaken? Jag kunde bara inte passivt titta på, det skulle jag inte kunna förlåta mig själv.

Jag slängde av mig trenchcoaten, rusade ner till stranden en bit ovan bron och hoppade ut på det närmaste isflaket. När jag kommit en liten bit ut hörde jag bakom mig hur brandkåren anlände. Någon ropade åt mig att vända om. Men nu kunde inget i världen stoppa mig, jag bara fortsatte. Och sen bar det vidare ut på flak efter flak, de låg tätt sammanpressade så det gick relativt lätt att komma ut mot strömfårans mitt. Bakom mig upptäckte jag över axeln att nu var ytterligare en person på väg ut på isen för att försöka hjälpa till. Det var min idrottskamrat P i KFUM. Det skulle strax visa sig att det var stor tur att det var just han som kom.

Människan i vattnet närmade sig snabbt iskanten. Jag tog de sista snabba stegen fram, kastade mig ner på knä och fick precis tag på hennes handled när hon sögs in under isen. Det var en kvinna, det hann jag se. Kraften av det strömmande vattnet var dock alltför stark, jag orkade inte hålla fast henne hur mycket jag än försökte. Till min förtvivlan gled hon ur mitt grepp och armen och handen försvann in under flaket jag var på.

Men som av ett under dök hon upp i en glipa mellan detta flak och nästa precis när P kom fram. P var min idrottsklubbs näst bäste släggkastare och ruskigt stark. Han fick tag i kvinnan och formligen slet upp henne ur vattnet och upp på sina axlar i ett enda ryck. Han bar henne i land över flaken med mig strax bakom. Brandmän, ambulanspersonal och polis stod nu och väntade i land. De tog hand om kvinnan och hon försvann snabbt in i en ambulans.

Resten minns jag knappt. En stund satt jag blöt och chockad i baksätet på en polisbil. Någon frågade mig om namn och adress. Jag gick hem igen och då bröt rädslan och gråten igenom. Jag insåg hur farligt det hade varit, jag kände ännu suget från det strömmande iskalla vattnet. Jag bytte de blöta kläderna och lugnade mig så småningom. Och tog mig tillbaka till skolan, någon timme försenad. Jag fick skäll för att jag kom för sent. Jag orkade inte förklara, skakade bara på huvudet.

Ett par dagar senare kom mamma hem från fjällen. Däremellan hade min bror hunnit med att krocka med familjens lilla bil. Han och en kompis hade blivit påkörda rakt i sidan vid Alnängarna. Ett fyllo hade kört rakt ut mot stopplikt. Familjebilen blev bara skrot, men min bror och hans kompis klarade sig helskinnade som genom ett under. När jag på kvällen vid mammas ankomst berättade för henne vad som hänt mig och min bror trodde hon först att jag drev med henne. När hon väl förstod att jag talade sanning, insåg hon att hon hade kunnat förlora båda sina söner inom ett par dagar…

En tid senare tyckte jag mig känna igen kvinnan som vi lyckades rädda ur ån. Hon satt på en bänk i Centralparken tillsammans med A-laget som brukar hålla till där. Dessförinnan hade jag också hört att kvinnan den gången tidigare hade hoppat från Storbron strax uppströms Slottet. Hon hade prydligt ställt upp sin handväska på det breda broräcket. Jag antar att hon hade tröttnat på livet, men ångrat sig då hon hamnade i det iskalla vattnet. Jag har funderat mycket på efteråt om jag hade sprungit ut på isen om jag då hade vetat att hon hoppat i med flit. Jag har inte kunnat svara på den frågan. Jag hoppas att det inte hade spelat någon roll.

Take care out there! Särskilt på isarna.