Tre naturpärlor strax norr om Varberg

Utgångspunkt Västervåg

                                        
                             Utsikt från rummet på Västervåg ut mot Gubbanäsan

Från Varberg, denna gång boende i det fint belägna och väl fungerande vandrarhemmet Västervåg, har vi oftast tagit oss söderut eller österut för att vara ute i naturen. Söderut till Morups tånge och Galtabäck för att skåda fågel eller österut till höjderna och skogslandskapet för vandring. Den här gången vill vi variera oss för att se vad som fanns norrut. I förväg hade vi sett ut Båtafjorden, Årnäsudden och Gamla Varberg som nedslagsplatser på vår upptäcktsfärd.

                                          Kråkris på norra Gubbanäsan


Båtafjorden
Båtafjorden är en havsvik med stora strandängar som restaurerats. Platsen sägs vara en av Hallands bästa lokaler för häckning av vadare. Där finns ett nyrustat fågeltorn centralt placerat på ängarna längs vägen mellan mellan Bua och Ringhals. Väl där får man fokusera på ängarna och havsstranden och tänka bort Södra Cells massafabrik i Väröbruk åt ena håller och Ringhals kärnkraftverk åt andra hållet. Från tornet är det rätt långa avstånd till havsviken och till dammarna öster om vägen varför en tubkikare rekommenderas. Vi klarade oss hyfsat ändå med vår handkikare och såg bl a gluttsnäppa, rödbena, gravand, ormvråk och tornfalk.
Besökets ornitologiska höjdpunkt kom när vi var på väg från tornet tillbaka till bilen. Vi stod på stigen och tittade på de två ormvråkarna. Då kom en litenkungsörn majestätiskt inseglande från sydost på stadiga vingar. Ormvråkarna upptäckte den också och gick snart till attack. Örnen verkade inte bry sig utan seglade lugnt vidare utan att röra på vingarna. Den gjorde en runda i luften och visade upp hela sin undersida. Den var kanske 30 % större än vråkarna. En kontroll på nätet visade att det är förvånansvärt liten storleksskillnad mellan en stor ormvråk och en liten kungsörn. Örnen tröttnade på vråkarna, drog ihop vingarna och gjorde ett snabbt dyk vartefter den försvann bortom skogsranden. En mäktig upplevelse, jag tror detta var bara fjärde gången jag sett en kungsörn, tidigare gånger var på Österlen, vid Börje sjö utanför Uppsala och på Gotska Sandön.


Årnäsudden

                               Slånbärsbuske vid stranden på Årnäsudden

Vi vände åter mot Varberg och tog vägen ut på Årnäshalvön. Längst ut finns reservatet Årnäsudden, ett par hundra hektar stort trädlöst område med ömsom betad äng, bränd ljunghed, häll- och våtmarker. Där finns också ett antal gravar från brons- och järnålder. Området är lättgånget och det finns många vackra klippor att bese eller sitta ner på för att äta sin medhavda matsäck. Utsikten över havet är ändlös. Jag skulle gärna återvända längre fram på säsongen för ett bad från klippstranden. Några fåglar vi lade märke till var törnsångare, ängspiplärka, skärpiplärka, stenskvätta och tornfalk.
Gamla Varberg

                                  Gräsmark på toppen av Gamla Varberg

Ytterligare en bit närmare staden ligger Gamla Varberg. Det är en glest enbevuxen granitkulle som sticker upp ca 50 m över havet. Kullen är hävdad genom bete. På toppen av berget finns ett bronsåldersröse och utsikten över Balgöfjärden med stranden och Balgö nedanför är magnifik. Balgö såg lockande ut och vi har nu i några år pratat om att ta oss ut dit, kanske blir det med kajak. Reservatets informationsskylt lät berätta att man under höststrecket kan se småspov här, vilka lockas av en riklig tillgång på kråkbär. Den berättade också att reservatsnamnet Gamla Varberg inte alls betydde att staden legat här tidigare utan att det kom sig av att detta varit en plats för en vid fara varnande vårdkase, likt klippan där Varbergs fästning nu ligger varit för länge sen.

Morups tånge - vacker strandäng, en del fågel samt skräp

En drömlikt vacker plats med ett fantastiskt ljus! En torräng på stranden till havet. En ståtlig fyr och en fin stengärdsgård, bakom vilken vi flera gånger sökt skydd mot nordvästan. Även så denna gång för en fika. Här har vi tidigare också haft ett par mycket lyckade picnic-bruncher i samband med fördelsedagar. Den stora strandängen var då särskilt uppskattad av barnbarn med spring i benen.

Vi var inte bara här för att fika. Vår avsikt var att bara vara på den sällsynt vackra platsen och för att skåda fågel. Det visade sig vara mycket lugnt på fågelfronten, vårens sträckande flyttfåglar hade nog redan tagit sig förbi norrut. Nu var det mest en del häckande stannfågel som fanns att bese.

En brunfärgad rovfågel, som visade sig vara en ormvråk, drog sakta norrut längs stranden. Ute på redden kajkade en del ejdrar. Vi gick söderut över ängen till drillarna av ett antal sånglärkor, Vi var på väg till den grunda bukten där det brukar vara en hel del fågel. Det var dock inga mängder med fågel heller där, men en hel del gravänder och strandskator kunde vi beskåda. En rödbena gick omkring i det grunda vattnet och letade mat.

Vi bytte nu fokus och övergick till att samla skräp. För sådant fanns det rätt gott om, bara man hade riktat in blicken. På stranden där i bukten fick vi ihop en rejäl kasse med skräp.

Blicken föll särskilt på några saker i skräpkassen. De var tre förpackningar som ironiskt nog alla slog mynt av att innehållet var "naturens egen", "ekologiskt producerat" eller hade en touch av "wild forest". Producenterna ville väl på dessa sätt lyfta fram hur miljövänliga deras produkter var. De hade då tydligen inte tänkt hur produktens förpackning skulle komma att omhändertas.

Bättre återvinning och pantsystem verkar vara på sin plats. Det är tyvärr förskräckligt på många platser hur vacker natur förfulas av mänsklighetens alla f d nyttigheter som bara kastas iväg. Det förra blogginlägget hade lite på det temat också.

På vägen tillbaka till bilen såg vi ett par stenskvättor på stengärdesgården in mot landsidan. I en liten damm strax intill simmade en handfull krickor. Vid parkeringen så hörde vi och såg plötsligt en gluttsnäppa som drog fram över våra huvuden. Vi tyckte vi hörde en sådan tidigare då vi på kort besökte Galtabäcks fågeltorn på vägen till Morup, men var då osäkra. Nu var det ingen tvekan.

Mycket ”kulturskräp” i det halländska landskapet

                  Gamla kylskåp längs åkervägen mellan gårdarna Ängarna och Svartrå

På vandring i det halländska landskapet stöter man frekvent på allsköns skräp som ofta påminner om tidigare mänskligt leverne. Det handlar mest om saker som när de väl tjänat sitt syfte bara lämnats eller hivats ut i naturen. En del är modernt skräp av sentida art, medan mycket är relativt gammalt och kanske enligt någons uppfattning skulle förtjäna epitetet ”kultur-/fornminne”.

        Rostande gammal traktor modell Gråsugga i skogsbrynet längs Lustorpsvägen

Här i detta inlägg visas i bild exempel på skräp som har mött mig på min väg under några få dagars korta vandringar i det halländska landskapet, företrädesvis där skogslandet tar vid från slätten i Svartrå socken. Ansvariga markägare borde ta sitt ansvar och städa upp. Inte bara för att skräpet är förfulande, utan också därför att det innebär risk för skador på djur och människor.

                              Sönderfallande uthus, också en bit från Lustorpsvägen

                    Sönderrostad tunna, troligen från flytbrygga, vid Älvasjöns strand

Det ges också ett avslutande exempel på en helt annan typ av ”nedskräpning” i landskapet. Det är ett pågående nybygge av ett vinbryggeri och konferenslokal i Ästad. Det är fullkomligt obegripligt hur den planerade skapelsen kunnat få byggnadslov. Bygget kommer enligt det på platsen uppsatta plakatet att mest likna en dåligt maskerad krigsbunker, vilken på intet sätt harmonierar vare sig med annan bebyggelse eller med landskapet.

                                    Så här kommer det påbörjade vineriet att se ut

Kring Ästad verkar för övrigt någon slags ”Ullareds-anda” ha slagit rot, med samma respektlöshet mot landskap och natur. Här grävs det och schaktas på ett sätt som påminner om hur Gekås brett ut sig genom att berg sprängts bort och en sjö delvis förstörts. Vid Ästad längs Älvasjöns västra strand liknar det idag mest ett slagfält med schaktmassor överallt, och detta längs den vandringsled som det görs reklam för.