Smålänningarna är målmedvetet, segt och innovativt släkte. I väntan på den nationella skogsstrategin, vilken den sittande regeringen ständigt skjuter upp, har smålänningarna nu tagit fram en egen regional skogsstrategi för Småland. Medverkat i framtagandet har myndigheter, universitet, organisationer och företag gjort, vilka samtliga är berörda av skogssektorn.
Jag har nu läst strategin lite på diagonalen, men däremot noggrannare de avsnitt som jag är mer intresserad av och kunnig inom. Mitt spontana intryck är överlag överraskande positivt. Min överraskning beror nog mest av att jag läste så många mindre bra strategier under min tid i statsapparaten (Forskningsrådet Formas).
Bra:
- Allsidig - skriver inte bara om fibrers produktion och förädling
- Ryggar inte för att åtminstone ytligt behandla kontroversiella ämnen som t ex vilt
- Ganska välstrukturerad med utvecklingsmål och handlingsplan
- Ansvariga för implementering av olika mål identifieras
- Mycket välskriven
- Korrekta lägesbeskrivningar där jag kan bedöma
Mindre bra:
- Viss obalans i behandlingen produktion (mest) - miljö (minst)
- Saknas tydlig tidplan för genomförandet
- Målen är i flera fall formulerade så att de blir svåra att följa upp
- Strategin borde ha varit mer offensiv och precis vad gäller viltfrågan, trädslagsfördelningen och körskadorna
- Särskilt småländskt ansvar för ekosystemtyper och viktigare rödlistade arter borde ha identifierats
- Man tog inte tillfället i akt att identifiera angelägna och näraliggande behov av forskningsbaserad kunskap
Jag tycker den småländska strategin är allsidig och tar upp skogens olika "nyttor". Den faller inte in i att bara lyfta fiberproduktionen. Man täcker även in natur- och miljövård, kulturminnesvård och friluftsliv. Det finns sex olika utvecklingsmål; ungefär: i/ öka sektorns attraktionskraft och stärk kompetensförsörjningen, ii/ öka förädlings- och innovationsgraden, iii/ öka skogens produktion och variation, iv/ stärk det lönsamma företagandet, v/ bevara och stärk naturvärden, kulturarv och friluftsliv, samt vi/ skapa balans mellan skog och vilt. Dock kan man här se en viss obalans i antalet utvecklingsmål mellan skogsvårdslagens produktion respektive miljö. Fyra-fem utvecklingsmål inriktar sig på produktion, men ett-två på miljö.
Strategin ger intryck av att författarna varit ordentligt pålästa inom de olika ämnesområdena. Där jag har kompetens att bedöma det, t ex avsnittet om skogens klimatnytta, är beskrivningen i stort sett korrekt. Strategin väjer inte undan från att åtminstone lite ytligt diskutera olika kontroversiella ämnen, som t ex viltet.
Det finns målbeskrivningar för olika delområden och det finns handlingsplaner kopplade till målen. En styrka är att strategin konkret pekar ut vilka organisationer som ansvarar för implementeringen av handlingsplanens olika föreslagna åtgärder. Det finns dock ingen klart utskriven tidplan. Handlingsplanen sägs gälla 2018-2020, men de flesta delmålen är mer långsiktiga. Det borde finnas en uppfattning om när när de övergripande målen ska vara realiserade och också en mer detaljerad tidplan för de olika utvecklingsmålen.
Dessutom är de allra flesta målen knappast mätbara och det blir således svårt att avgöra när målen uppfyllts. Ord som "öka", "stärka", "utveckla", "stödja" är vanliga i beskrivningen av målen. De mål som uttrycks på detta sätt anger endast en riktning och inte när man är framme. Även för att avgöra om man rört sig i den avsedda riktningen behövs mätbara indikatorer som jämför hur det var vid starten och vid uppföljningen vid tiden x. En del mål uttrycks som att "etablera en grupp" eller att "etablera en plattform". Sådant är antingen eller och det torde därför vara lättare att avgöra om man lyckats.
Inom några området tycker jag att strategin borde ha varit mer offensiv och tydlig: viltfrågan, granifieringen och körskadorna. Man är medveten om problemen med för mycket älg, gran och körskador, men jag tycker inte de föreslagna åtgärderna står i proportion till problemens allvar. Man går som katten kring het gröt och vill inte riktigt erkänna att det finns en elefant i rummet.
Problemet med framförallt älgen är att de är på tok för många och därmed orsakar stora kostnader för skogsbruket och för samhället i övrigt. Strategin tar inte ordentligt i frågan om hur älgstammen kan kraftigt reduceras. Den höga älgpopulationen är väldigt styrande för granifieringen då det är svårt eller omöjligt att föryngra tall- och lövskog utan omfattande och dyrbar hägnad. Älgstammen medför därför också en negativ påverkan på den biologiska mångfalden. Så här beskriver strategin läget: ”granens nuvarande dominans på bekostnad av tall utarmar den biologiska mångfalden” (s 15 mitten).
Kopplad till frågan om viltet och skogsskadorna finns också frågan om varg och lo. Det är uppenbart att det i Sverige är så stora tätheter av älg och rådjur, inte bara därför att det finns ett kalhyggesbruk och jägare som inte skjuter av tillräckligt, utan också därför att det saknas varg och är ont om lodjur. Vargstammen och människors acceptans av den skulle må bra av om vargarna i Sverige vore mer utspridda än idag. Småland torde rymma en del lämpliga områden för vargrevir. Denna fråga nämndes överhuvudtaget inte i strategin.
När det gäller biologisk mångfald borde strategin ha kunnat innehålla ett avsnitt om det i Småland finns rödlistade skogsarter för vilka skogsbruket där har ett särskilt ansvar. Vilka är de viktigaste småländska ansvarsarterna och vad bör skogsbruket kunna bidra med?
Jag hade också förväntat mig en bredare diskussion om det långsiktiga målet vad gäller trädslagsfördelningen i Småland. Vart vill man? Historiskt har många områden dominerats av lövskogar, detta innan människan skövlade dessa för skeppsbyggnad, silltunnor, byggnadsvirke, skogsbete och brännved. Skogsbruket framställer sig gärna själv som "räddaren" efter skövling och medföljande ljunghedar. Men borde inte skogsbruket känna ett större ansvar för att restaurera skogarna bort ifrån grandominans, inte bara till mer tallskog, utan också mer ek- och bokskog?
Körskadorna fortsätter att vara omfattande. Dagens skogsbruk innebär körning med tunga maskiner året runt och i södra Sverige då ofta på otjälad mark med dålig bärighet. Södra ger en garanti om att återställa körskador men man borde än bättre fråga sig hur uppkomsten ska undvikas. Nu finns hydrologiska skogskartor som alltid borde användas för planering av fällning och skotning. Det pratas i termer av att blå skogsbruksplaner bör realiseras. Detta område borde ha kunnat utvecklas något. Kan man därutöver utveckla och använda maskiner som ger mindre skador? Allt som föreslås i strategin är nu att förarna/entrepenörerna ska ges bättre utbildning. Det framgår inte vad som är de största bristerna i det praktiska utförandet vad gäller körskadorna - vad är det utbildningen särskilt ska lära ut?
Ett par formuleringar som jag inte förstår:
”Skogsmarkernas starkt ökade volymer och arealer har gynnat många skogslevande arter samt friluftsliv” (s 10, sista stycket). Hur då? Hur vet man det?
”Lönsamheten är en grundförutsättning för att Smålands 40000 skogsägare ska bedriva ett sådant skogsbruk att skogen kan leverera de önskvärda värdena( s 11, mitt på). Hur förhåller sig detta påstående till det faktum att skogsägare har så varierande syften med sitt skogsbruk?
Slutligen blir detta spännande att se om den sittande eller den kommande regeringen låter sig entusiasmeras av den småländska skogsstrategin och äntligen kommer till skott med den nationella. Kanske kan man då också ta intryck av mina förslag ovan.
