Högsta Domstolen fastställde Naturskyddsföreningen i Varbergs klagorätt vad gäller Gekås-ägarens slottsbygge

Vilken dag! När jag förra veckan fick veta att Högsta Domstolen bekräftade Mark- och Miljööverdomstolens beslut att Naturskyddsföreningen i Varberg visst har klagorätt vad gäller Falkenberg kommuns bygglov till Gekås ägare Thomas Karlsson. 

Han hade köpt den gamla Hallandsgården Ängarna i Svartrå och där ämnade han bygga sig ett slott. Vilket bygglovsnämnden i Falkenberg tillstyrkte 2017. Vi var flera som reagerade starkt. Skälen var flera. Området är av riksintresse för naturvård, kulturmiljö och friluftsliv. Fastigheten ligger inklämd mellan två naturreservat, Sumpafallen och Floastad. Detta var inte ordentligt beaktat i kommunens beslutsunderlag. 

Det enda oberoende externa underlaget gällde kulturmiljön och kom från organisationen Kulturmiljö Halland, en sektion inom länsmuséet. Man gjorde tummen ner för byggprojektet. Detta struntade kommunens bygglovsnämnd helt i. Man fick känslan att allt var riggat för att Thomas Karlsson skulle få sitt slott.

Det kom två överklaganden, dels från mig och Mats Widgren, dels från Naturskyddsföreningen i Varberg. Överklagandena gick till länsstyrelsen. Länsstyrelsen beslutade att ingen av oss hade rätt att klaga, då det enligt Plan- och Bygglagen krävs att man är intillboende granne ("staketgranne"). 

Där släppte Mats och jag processen, då vi bedömde chansen som liten att två privatpersoner skulle få framgång i högre instans. Tack och lov gav inte Naturskyddsföreningen upp. Det fanns några rättsfall tidigare där stora föreningar fått klagorätt. Visst hopp fanns således. 

Nånstans här dök den s k Århuskonventionen upp. Det är en FN-konvention, ratificerad av både EU och Sverige. Dess syfte är att säkra medborgares och föreningars rätt att medverka i beslut om miljöfrågor. Den anfördes i överklaganden. 

Nåväl, Naturskyddsföreningen överklagade länsstyrelsens beslut till Mark- och Miljödomstolen. Samma visa där, domstolen delade länsstyrelsens syn på klagorätten. 

Naturskyddsföreningen gav sig inte, utan överklagade till Mark- och Miljööverdomstolen. Och se, den upphävde det tidigare beslutet, detta med hänvisning till just Århuskonventionen. Detta verkade vara den första instans som kände till konventionen.

Mark- och Miljööverdomstolen insåg samtidigt att beslutet var av stor principiell vikt och skulle komma att få prejudicerande effekt. Därför bjöd den in för att överklaga till Högsta Domstolen. Det nappade dels Thomas Karlsson själv, dels kommunens bygglovsnämnd, på. Men Högsta Domstolen avvisade nu dessa två överklagandena och fastställde beslutet av Mark- och Miljööverdomstolen.

https://www.domstol.se/hogsta-domstolen/avgoranden/2020/56639/ 

Vad händer nu? Jo, länsstyrelsen ska nu granska sakärendet, d v s beakta det överklagande som Naturskyddsföreningen i Varberg gjorde av beslutet i bygglovsnämnden i Falkenberg.

Ett gott omen var att jag var i ett naturreservat då jag fick epost om HD:s beslut. Det kunde inte vara bättre. Jag var i Bergs naturskog vid Yngeredsforsdammen i mellersta Halland.

En vandring runt sjön Oklången i Halland

Ett par mil nordost om Varberg ligger sjön Oklången. Den är cirka fem kilometer lång i nord-syd, där den sträcker sig mellan de små orterna Karl Gustav och Kungsäter.

Jag gjorde en vandring här för att testa om det skulle passa för andra att också göra turen eller för en lite större grupp. Det tyckte jag och därför skriver jag detta blogginlägg. Hoppas att nån kanske blir inspirerad. 

Vid kyrkan i Karl Gustav kan man parkera bilen. Buss från Varberg är tyvärr inget alternativ, vare sig hit eller till Kungsäter i sjöns norra ände som vore en alternativ startpunkt. 

Jag gick små vägar medsols runt sjön. Underlaget var antingen grusväg eller asfalterad väg. På väg norrut väster om sjön ser man inget av den, det gör man först då man kommer till Kungsäter. I början går man genom ett jordbrukslandskap med höstsådda fält där höstvetet spirar. Småningom blir det mest skog, med mycket gran, men även en del björk och tall. 

I Kungsäter kan man göra en liten avstickare för att se på kyrkan. Den är från slutet av 1800-talet och en av landets tolv åttakantiga centralkyrkor. Dessa ritades av arkitekten Emil Langlet, uppväxt i Borås och utbildad på Chalmers. Dessas fördel är att många kommer nära altaret. Kyrkan rymmer drygt 350 personer. Jag har ju målat en del i mitt tycke fina halländska kyrkomiljöer. Funderar på fler kandidater. Men denna kyrka tände jag inte till på.  

Efter en kort bit mot öster på den lite större vägen vid sjöns norra ände så tar man av söderut vid skylt mot "Tommared" (på kartan "Tummared"). Längs den sträckning som nu följer har man god kontakt med sjön bortom betesmarker. En gård har djur, rasen Hereford. Vägen passerar ett par bäckar. Det var minusgrader på morgonen, därav en del vackra formationer vid vattnet.

En större skogsavverkning passerar vägen förbi, på ena sidan av vägen är det en rejäl klippa. På hygget var det några tråkiga, inte alltför ovanliga, körskador. 

Strax före återkomsten till Karl Gustav finns vid sidan av vägen ett grustag, där markägaren behagat nyttja det som soptipp. Där fanns järnskrot, plastskrot och gamla plastbalar med ensilage. En tråkig syn detta, tyvärr inte alls ovanlig. 

Precis i kanten till byn finns en bygdegård med intilliggande dansbana. Båda ser ut att vara i gott skick. 

Rundan var totalt 15 kilometer. Den var lättgången. Vandringen tog 3,5 timmar, som vanligt för mig utan paus. Med rast får man räkna med 4,5 timmar. 

  

En vandring genom Bergs respektive Yttra Bergs naturreservat i Halland

Jag är en av två ledare i Facebook-gruppen "Vandra i Halland". Vi ordnar vandring varannan helg och går då mellan fem och femton kilometer. Gruppen har knappt 600 medlemmar, normalt deltar 15-20 vid en enskild vandring. I egenskap av ledare är jag ständigt på jakt efter nya områden lämpliga för vandring i grupp. 

Kartan (faktiskt vägkartan 1:100000) är det första verktyget att hitta presumtiva kandidater. Det ska helst gå att göra en rundtur och sträckan ska vara tillräcklig. Detaljkoll gör jag med hjälp av mobilens appar Hitta och Google Maps. Området bör finnas maximalt tre mil bort och det får gärna vara möjligt att åka kollektivt. 

Tidigare har jag flera gånger gått Boa kyrkstig mellan Okome kyrka och byn Boa vid Yngeredsforsdammen i Ätran. Några kilometer norr om Boa ligger Bergs naturskog och Yttra Berg naturreservat. Av kartorna att döma verkar det saknas stig/väg däremellan. Men jag tänkte att det borde gå att komma fram där, jag kan inte vara den förste som tänkt tanken. På kartan kunde man se en liten kraftledning, under sådana brukar det oftast finnas uppgångna stigar. 

Den här dagen var det fint väder. Jag åkte via Okome till startpunkten vid Boa. Det kan tilläggas att den vandring jag tänkte göra också kan starta i norr vid Yttra Berg. Men för mig, som bor nära Falkenberg, innebär det avsevärt mindre körning att starta vid Boa.

Från Boa går det en mindre skogsbilväg norrut. Efter ett tag korsar den under kraftledningen och rundar en liten bergklack. Strax därefter viker vägen av österut, då är man framme vid en bäck som utgör södra gränsen för Berg naturskog. Ett skutt över den och så är man inne. 

Jag höll lite till vänster om den höjd som ligger i kraftledningsgatan. Där uppenbarade sig en gammal granskog med många döda träd, stående eller fallna. I reservatet på 140 hektar finns grov granskog, tallskog, bokskog och blandskog. Skogen har uppkommit genom självföryngring i ett öppet landskap präglat av bete och bränning. Några granar är uppemot 40 meter höga. Nötkråka lyfts fram som karaktärsfågel tillsammans med en rik förekomst av olika hackspettar.

Bara ett par hundra meter bort fann jag den uppmärkta stig som leder runt i reservatet. Mitt lokalsinne sa mig att jag skulle gå till höger. Det visade sig rätt, efter nån kilometer kom jag till den avstickare som leder till parkeringen vid reservatets nordgräns. 

Vägen vid parkeringen leder åt två håll. Jag skulle nu vidare till Yttra Berg. Gick därför åt höger. Efter ett tag och ett par korsningar dök Yttra Berg upp. Vilken kontrast mot den grovvuxna granskogen. Här är det ett gammalt odlingslandskap. Mycket sten har plockats och ligger i högar lite varstans. Gamla ekar och hasselbuketter är vanliga. Odling har skett här åtminstone sen 1600-talet.

Området är höglänt och utsikten magnifik. Det ligger över högsta kustlinjen, varför moränen är osvallad. Det betyder att marken innehåller även fina jordfraktioner som ler, mo och mjäla. Det gör marken jämförelsevis bördig. Detta var ett av skälen till att man tidigt bosatte sig i höglägen. En annan orsak var att risken för frost var mindre (kall luft är tyngre än varm, och sjunker därför nedåt längs sluttningar.  

På Yttra Berg finns idag två gårdar. Centralt placerad inom reservatet finns Aronsgården. Den har anor från 1600-talet och är försedd med halmtak. Huset ägs av staten. En del lieslåtter sker fortfarande av kulturhistoriska skäl. Stora Stockäng en bit från gården slås varje år av Gällareds Hembygdsförening. 

Jag gick förbi där och svängde efter ett tag in på en mindre väg som går mot sydväst. Min plan var att gå däråt för att så småningom stöta på Boa kyrkstig och då ta den sista biten tillbaka till Boa. Den här vägen var rätt trivial, lätt att följa och mestadels kantad av trist granskog. Alldeles innan slutet av denna väg passerar man Stora Pipsjön på höger hand. Då har man strax innan ånyo kommit in i reservatet Bergs naturskog, i dess västra del. En rätt vacker sjö, men man får bemöda sig att gå några meter genom skogen för att komma fram till den och se den i sin helhet. En rostig pump står övergiven i skogen. Lite längre bort en tunna. Alldeles därefter dyker en jaktstuga upp. Några meter till och sen är vägen slut.

Nästkommande kilometer blev det fri gång genom skogen. Det blev inte helt oproblematiskt. Mobilen, som jag normalt orienterar med, behagade lägga av på grund av livlig mejl-trafik som uppstått i ett trängande ärende. Men det var ändå ganska lätt att hitta, bara att gå ungefär rakt söderut. 

Intressant var den första halvan. Den har mycket höga naturvärden och hör till reservatet. Mycket grova granar. Enar, mest döda. Lövträd i bukettform, vilket tyder på bete och hamling. Enligt kartan heter området Stora Skallrahult. Nånstans här har sannolikt ett torp legat.

Därefter följde en bit genom lite fuktig, dikad granskog. Sen kom jag upp på en skogsbilväg. Jag chansade ånyo, gick höger och kom snart fram till skyltningen för Boa kyrkstig. Därifrån tog det bara 5-10 minuter ner till parkeringen vid Boa.

En fin runda, jag fick ihop bortemot 12 kilometer tror jag. Det får nog bli en organiserad vandring här. 

Mer och mer förtjust i Halmstad

När man som jag bor i Glommen utanför Falkenberg, mitt på Hallandskusten, har man fördelen att via Öresundståg ha tillgång till ett antal kuststäder. Detta för kulturevenemang, shopping m m. Göteborg en timme i norr, sen i söderled därifrån Kungsbacka, Varberg, Halmstad, Laholm, Helsingborg, Malmö och Köpenhamn, sistnämnda två timmar bort.

Alla har sina för- och nackdelar, jag har åtminstone kort besökt samtliga. Närmaste staden Falkenberg är rätt trist tycker jag, särskilt den mer nutida stadsmiljön. Några få pärlor är Gamla stan, Rian designmuseum och Doktorspromenaden längs Ätran. Stortorget är bedrövligt omodernt, det är bara en stor bilparkering. 

Halmstad har jag inte varit i mer än tiotalet gånger. Men jag blir successivt mer och mer förtjust. Jag vet inte riktigt än vad det är som lockar, men sannolikt är det mångfasetterat.  

Det kan ju tyckas självklart att en agronom som jag ska gilla en Halm-stad. Men namnet tror jag inte bidragit. Jag kom nämligen på denna aspekt först i skrivande stund. Mer trolig positiv betydelse har nog att fotbollsarenan heter Örjans vall. Inte bara ett fint namn. Det är även en fin arena, lummigt inbäddad nära ån. Fotbollslaget åkte dock tyvärr ur Allsvenskan när jag nyss hade flyttat till Halland. Inom parentes spelar både Falkenberg och Varberg där under den kommande säsongen. 

Stan har rymd och är vacker. Nissan är bred och årummet har nyttjats för ordentliga promenadstråk. En del av gatorna är breda. Torget är stort och används av folk, inte bilar som i Falkenberg. 

Det lilla slottet ligger fint vid ån. Det byggdes på 1600-talet då Halmstad var danskt. På det hela taget förnimmer man att detta är en betydande stad, en residensstad för länet. Den är också med sina knappt sjuttio tusen invånare den i särklass största stan i Halland. 

Stan har en spännande arkitektur, en fungerande mix av gammalt och nytt. Mycket gammal bebyggelse har vårdats väl. Den präglas av tegel som byggmaterial, trä var svårare än tegel att få tag på. Flera korsvirkeshus finns att se. 

Tegel har även använts till en hel del nutida hus, t ex Gallerian. Några nya byggnader har tillkommit i en helt avvikande modern stil. Det nya biblioteket sticker ut, dels genom byggmaterialet glas, dels genom att det är byggt ut över ån. 

Ett par höghusområden, bl a Nissastrand, har tillkommit invid ån. De stärker i mitt tycke intrycket av storstad. 

Halmstad har ett stort kulturutbud. Hallands Konstmuseum, precis nyrenoverat. Halmstads Teater med konserter. Bio Röda Kvarn med flera salonger. Mjellby konstmuseum en bit utanför stan, där verk av Halmstadsgruppens surrealister ställs ut. 

Galleri 70 på Skeppargatan är medlemsförening med utställningar, kurser och olika event. Ett 50-tal medlemmar delar på stående utställningsplats i de två hangarerna. Fr o m i år är jag medlem och hänger några tavlor där.

I min värld är fika ett viktigt inslag. Och fika ska man göra på riktiga konditorier. Jag har hittat åtminstone två såna i Halmstad, favoriter just nu: Konditori Regnbågen ett kvarter från Stora Torg och Fribergs konditori strax utanför Norre port. Det sistnämnda firar 100 år om tre år. 

För den som gillar att röra på sig i naturen har Halmstad en riktig pärla i form av Prins Bertils stig. Den är 18 km lång och sträcker sig från slottet, via Tylösand och till Möllegård. Man har hela tiden närkontakt med havet. Badmöjligheter finns på flera ställen. Bussförbindelser finns. Man kan välja riktning beroende på vinden och ta buss den andra vägen. 

Men, finns det inget att klaga på? Jag är ju för tusan 1/7 närking (dom är bra på det). Bada gillar jag. En varm sommardag vore det suveränt om man kunde bada mitt i stan. Men jag vet inte om vattenkvaliteten duger. Av de halländska städerna är det bara Varberg som har bad nära stadskärnan.

Summasumarum: som ni sett ger Halmstad mig positiva vibbar.

Så här i sista minuten kom jag på ett skäl till att tycka om Halmstad: Marie Fredriksson. Hon bodde ju en längre period i Halmstad och mötte där Per Gessle och bildade Roxette. Jag såg igår minneskonserten för henne på SVT Play. Suveränt bra.

Lång dags vandring i Uppsalas sydvästra del med dess alla naturreservat

Kronparken invid Polacksbacken, fordom för kunglig jakt, skyddades av Gustav III

I Uppsala är det väl förspänt för den naturintresserade, i alla fall gäller det stadens sydvästra del. Här duggar naturreservaten tätt. Stadens ansvariga har tagit väl tillvara det vakuum som uppstod då regementet S1, med tillhörande övningsfält och skjutbanor, lades ned. På senare tid har man skyddat hela årummet mellan staden och Fyrisåns utlopp i mälarviken Ekoln. 

Kronparken och dess tallar, många äldre än 300 år. Avsaknaden av buskskikt grundlades av militära övningar. Upprätthålls idag av fårbete.

I mitten av februari gjorde vi en rejäl vandring mellan Industristaden och Skarholmen, tur och retur, fast olika vägar dit och hem. De primära målen var att testa nybyggda Vårdsätra strandpromenad och att äta en lunch på "Skaris". Det blev sammanlagt drygt två mils vandring. Det var lättgånget, nån snö fanns ju inte denna "vinter". Vi gick motsols och passerade ett pärlband med reservat: Kronparken, Stadsskogen, Hågadalen-Nåsten, Vårdsätra naturpark med Vårdsätra strandpromenad intill, samt Årike Fyris.

Stadsskogens naturreservat - nästan i stadens mitt. En mycket populär skog. På vardagarna passerar folk gående eller cyklande på väg till studier och jobb. På kvällar och helger är folk ute för träning och motion. Växt- och fågellivet är spännande. Min personliga karaktärsfågel här är grönsångare.

Vi tangerade på ett par ställen dels Gula stigen (från stan till Skarholmen), dels Linnés Gottsundavandring, båda utmärkta vandringsleder till friluftslivets fromma.

Reservatet Hågadalen-Nåsten som består av två delar: delen närmast stan är åkermark som var skjutfält, men idag är den främst betesmark. Hågaån rinner förbi. Bortre delen (till vänster på bilden) utgörs av skogsområdet Nåsten. Reservatet nyttjas flitigt för friluftsliv. I norra delen finns den berömda gravhögen "Björns hög" eller "Hågahögen". Den anses vara från bronsåldern, tusen år före Kristus. 

Linnéstigen vid Lurbo. I samband med det senaste större jubiléet för Linné, iordningställde kommunen ett antal Linnéstigar, samtliga med anknytning till vandringar som Linné gjorde med sina studenter då han var professor i Uppsala. En sådan vandring var Gottsunda-vandringen. Den gick från stan och förbi Eriksberg, Hågadalen, Predikstolen och slutade vid Lurbo. 

Vårdsätra strandpromenad mellan Lurbo och Skarholmen. Den är tre kilometer lång och sträcker sig längs Vårdsätraviken. Hela promenaden är tillgänglighetsanpassad, således framkomlig med rullstol eller barnvagn. Den är alldeles ny, invigdes i november 2019. 

Utsikt över Ekoln

F d Vårdsätra akademigård, nu privat. Bakom ryggen på fotografen finns ett populärt bad. 

Vårdsätra naturpark - ett av landets äldsta reservat. En spännande  sak med strandpromenaden är att man nu kan se in i naturparken från sjösidan. Den har tidigare varit i stort sett helt otillgänglig. På initiativ av professor Rutger Sernander vid Uppsala universitet avsattes området till reservat 1912. Eller snarast var det att se som ett experiment. Han ville veta hur en betad gles lövskog skulle komma att utvecklas om betet försvann. Svaret har vi idag, det blir en djungel. Utvecklingen här illustrerar misstag som gjordes i den tidiga naturvården, där man ville bevara fagra marker och tog bort betet. De växte igen. Ängsö nationalpark i Roslagen är kanske det mest kända exemplet. Rutger Sernander var professor i växtbiologi. Han var dessutom en av initiativtagarna till  bildandet av Naturskyddsföreningen. Kuriosa är att jag under min forskarutbildning hade tillåtelse att ta jord här för mina studier. Det var knappt märkbara mängder.

Vår vidare vanrarplan var att från Skarholmen följa sjön bort mot Sunnerstastugan, det finns en utmärkt stig där. Och sen att gå längs Fyrisån uppströms till stan. Men vi hade haft så trevligt längs vägen att mörkret började komma. Det saknas belysning längs ån, vi gick istället genom Sunnersta och Ultuna. Vid Ulleråker gick vi ner till ån. 

Mörkt innan hemkomsten, här lindallén längs Fyrisån