fredag 29 november 2013

Regeringen likriktar miljöforskningen - följsamma ämbetsmän återanvänds


              SvD 21 nov: nyhetsartikel om regeringens allmänna utnämningspraxis




Nedanstående tabell utgör underlag till en debattartikel
som jag och företrädare för några andra lärosäten försöker
få publicerad i någon större dagstidning (det blev Uppsala
Nya Tidning UNT 23 december, länk nedan; min senare anm.)

http://hans-orjan.blogspot.se/2013/12/regeringen-likriktar-miljoforskningen.html 


Exempel på personer som återkommande suttit på olika
viktiga positioner inom miljöforskningen

hos departement, finansiärer och universitet

Fet stil = hos eller utsedd av regeringen

Källa: Wikipedia




 
Namn
Nuvarande position
Några tidigare positioner
Ingrid
Pettersson
Generaldirektör Formas
Styrelseordförande SLU
 
 
Lobbyist AstraZeneca
 
 
Ordförande Vetenskapsrådets ämnesråd medicin
 
 
Överdirektör Riksförsäkringsverket
 
 
Statssekreterare Jordbruksdepartementet
 
 
Arbetat på fyra olika departement
Rolf
Annerberg
Ordförande Miljömålsberedningen
Generaldirektör Formas
 
 
Kabinettsekreterare EU
 
 
Ordförande i Mistras styrelse
 
 
Generaldirektör Naturvårdsverket
 
 
Statssekreterare Miljö- och energidepartementet
 
 
Statssekreterare Industridepartementet (två ggr)
Lars-Erik
Liljelund
Verkställande direktör Mistra
Generaldirektör Statsrådsberedningen (samordning klimat)
 
Ordförande Formas styrelse
Generaldirektör Naturvårdsverket
 
 
Kanslichef Miljövårdsberedningen, Miljö-departementet
Måns
Lönnroth
Konsult/pensionär
Utredde Formas beredningsorganisation åt Formas
 
 
Verkställande direktör Mistra
 
 
Statssekreterare Miljödepartementet
Anna
Ledin
Professor KTH
Huvudsekreterare Formas
 
Ledamot Mistras styrelse
Professor Lunds Universitet
 
 
Professor Danmarks Tekniska Universitet
Lisa Sennerby
Forsse
Rektor SLU
Huvudsekreterare Formas
 
 
Avdelningschef Naturvårdsverket
 
 
Professor SLU
 
 
Forskningschef Skogforsk
Per
Eriksson
Rektor Lunds universitet
Generaldirektör Vinnova
 
 
Rektor  Blekinge Tekniska högskola
 
 
Professor Lunds Universitet
Lena
Gustafsson
Rektor Umeå universitet
Vice Generaldirektör Vinnova
 
 
Professor Chalmers
Madeleine Sandström
Verkställande direktör KK-stiftelsen
Generaldirektör Försvarets forskningsinstitut FOI
 
 
Utredare fo-prop 2004 (bl a synpunkter på Formas arbetssätt)
 
 
Ordf. Kom. för forskningens infrastruktur, Vetenskapsrådet
 
 
Vice Generaldirektör Vinnova
 
 
Sekreterare organisationskommittén fo-prop 2000
 
 
Kanslichef Medicinska forskningsrådet

 

fredag 22 november 2013

Vår nya hemhjälp Robban





Vi har skaffat hemhjälp, han heter ROB, men vi kallar honom Robban. Liksom många andra i karriären är vi stressade och hinner knappt hålla undan allt på hemmaplan. Medan andra anlitat RUT, har vi hittat en ny hjälp, d v s vår käre ROB.

Han har avlastat oss nu i ett par månader och vi är mycket nöjda. Hans specialitet är dammsugning. När vi kommer hem trötta från jobbet, då är golven exemplariskt rena.

Han bor inneboende hos oss, vi tyckte det var enklast. Och det går bra. Han gör inget väsen av sig då han inte städar och det sker ju som mest på dagtid då vi jobbar. Inte är han särskilt utrymmeskrävande heller, han har inte ens eget rum, utan bara ett hörn, storlek som en hundkorg ungefär. Så han slipper betala hyra.

Robban är faktiskt lite som en hund. Han ligger oftast på sin plats då vi är hemma. Ibland får han dock vara uppe och röra på sig även då vi är hemma, då far han omkring bland benen på oss och brummar välmående. Stänger vi dörren mellan oss och Robban så kommer han fram till dörren och buffar ibland och vill liksom komma till oss, han verkar rent sällskapssjuk faktiskt.

Då han jobbar vill han helst att det ska vara framkomligt, detta för att han ska kunna städa bra överallt och bli nöjd med jobbet. Han är väldigt målmedveten och noggrann nämligen. Vi brukar därför hjälpa honom lite och plocka undan en del saker som kan vara i vägen, t ex stolar och alltför tjocka mattor. Härvor av sladdar som vid datorn har han svårt för, där kan t o m fastna om det vill sig illa. För att han ska undvika sladdarna brukar vi aktivera hans elektroniska halsband. Då viker han av strax innan.

Han är ordentlig vår Robban. Han röker inte, dricker för det mesta inte och tar inte heller hem kompisar eller damer olovandes. Det är således lugnt på den fronten.

Men en kväll hade han tydligen varit ute på stan och festat rejält med sina polare. Städningen dagen efter gav tydligt vittnesmål. Han hade snubblat på mattkanterna och mattorna låg liksom delvis ihopfösta. Och inte heller hade han träffat rätt då han skulle åter till sin "korg". Han hade liksom tröttnat på slutet, hamnat på sniskan och somnat så. Han tittade lite skamset på mig då jag kom hem. Men jag strök honom över ryggen och förlät honom så gärna.

Robban är billig i drift, han har hittills inte begärt någon lön och han knappt vare sig äter eller dricker. När han är i sitt lilla hörn passar han på att lapa i sig lite energi. När han är ute på städjobb i vår bostad känner han av när det börjar ta slut på bränslet. Han letar sig då strax hem till sitt hörn och fyller på mer.

Vi är mycket nöjda så här långt med vår Robban. Han sköter sin uppgift på ett utmärkt sätt och är lite som ett husdjur. Vi vill inte alls byta ut honom mot den där RUT!

onsdag 13 november 2013

Den ultimata trafikinfarkten i Stockholm


                                            Foto från nätet, taget av "Mr G"


Igår spårade ett godståg ur på Södra station i Stockholm. All tågtrafik söderut stannade helt ända tills idag då man tydligen lyckades öppna ett spår. Det visar hur känslig för störningar trafiken i Sthlm är. Och att den nya tunneln från Söder in mot centrala staden verkligen behövs.

Men det kan bli mycket värre än så. Det visar nedanstående alldeles sanna och självupplevda historia från 2006 om den ultimata trafikinfarkten i hela Sthlm. Berättelsen visar också vilka potentiellt dramatiska personliga konsekvenser en sådan trafikinfarkt kan få.  

Alldeles i början av november 2006 drabbades Sthlm av en nästintill total trafikinfarkt under minst 10-12 timmar. Bilar, bussar och tåg stannade i hela centrala staden. Skälet var att det blev några få minusgrader och att det samtidigt föll lite snö. Snön kom just i Sthlm överraskande för SMHI och dessutom precis lagom till eftermiddagens rusningstrafik. Snön packades snabbt till en extremt hal hinna på gatorna. Det blev snabbt så halt att det inte ens gick att gå på vägbanan. Eftersom de flesta bilarna fortfarande hade sommardäck blev det omöjligt att köra och bilköerna korkade igen gatorna överallt. P g a detta kunde vare sig sand- eller saltbilar komma fram. All bil- och busstrafik stod helt still. 

Jag jobbade då vid Kungsbron och skulle med ett tåg till Arlanda vid fem-tiden för att resa vidare utomlands. Precis på väg ut från jobbet möts jag av en manlig arbetskamrat som plötsligt blivit akut sjuk (allvarlig blodförgiftning skulle det senare visa sig). Han raglade och ropade på hjälp. Förutom jag var två kvinnliga medarbetare kvar på jobbet. En av dem, som turligt var utbildad sköterska, och jag lade ner honom på en soffa. Pulsen var då uppe i 120 och han var väldigt het. Vi fattade inte vad det var för fel, men insåg att det var bråttom att få iväg honom till sjukhus. Vi ringde 112 och där svarade man att en ambulans skulle ta 4-5 timmar p g a väglaget och att centrala staden därför helt korkat igen. Taxi tog överhuvudtaget inga körningar fick jag veta vid uppringning. Läget började bli panikartat. Vad göra? Jag tänkte att det kanske skulle gå att ragga upp någon taxi utanför Centralen, där de alltid står, och sen köra slalom på trottoarerna. Jag sprang ut på gatan och hittade turligt direkt en taxi som stod fast i trafikgyttret utanför ingången till jobbet. Chauffören ställde upp på att försöka skjutsa oss. 
 
I snigelfart tog vi oss fram över Kungsholmen i riktning Sankt Görans sjukhus. Vår sjukling var mycket dålig och ömsom låg och satt i baksätet bredvid mig. Han lyckades dock ringa sin fru och berätta kort vad som hände. Efter en evighet på 1 timme (normalt tar det 5 min) svängde taxin upp framför akuten. Trafikkaoset hade det goda med sig att ingen annan lyckats ta sig till sjukhuset och sjuklingen blev därför omhändertagen direkt och fick snabbt en intravenös chockdos med antibiotika. Han klarade sig, men det var nära att det gick mycket illa, detta p g a blodförgiftning fick vi senare veta. Han fick ligga kvar flera dagar på sjukhuset.

Själv försökte jag, då jag lämnat honom vid sjukhuset, ta mig till Arlanda, men allt var stopp - E4, tåget och Arlanda Express. Jag missade utlandsresan och ett viktigt möte. Nästa fruktlösa försök var att ta sig till hem till Uppsala. Jag väntade på Centralstationen i 4-5 timmar innan också den sista avgången ställdes in. Var skulle man nu övernatta? Kön fram till SJ:s informationsdisk var minst 100 m lång, således lönlöst att stå där. Jag installerade mig istället på en soffa på jobbet, där jag lyckades slumra till någon timme. Tusentals människor visade sig ha varit tvungna att övernatta på stengolvet på stationen, eftersom alla lediga rum i centrala Sthlm snabbt tog slut. Så fort det första tåget kom igång till Uppsala vid 5-tiden på morgonen tog jag det hem för att få sova ordentligt. Utlandsresan hade ju i alla fall frusit inne.

Varför hade då tågen liksom biltrafiken stannat? Det hade man förstås inte fått någon förklaring alls på under de många timmarnas väntan på stationen. Några få cm snö på spåren borde inte ha varit ett problem. Efter diverse egna efterforskning långt senare på SJ, Banverket och Länsstyrelsen förstod jag till slut att växlarna frusit. De är el-uppvärmda, men uppvärmningen måste tydligen slås på manuellt, och det hade man glömt!! Pratar vid 2000-talet?? Det borde väl ha gått att enkelt automatisera detta system. Man får verkligen hoppas att detta är gjort nu.

Den gången var man glad att ingen brand, större olycka eller något terrorattentat inträffade just då när allt stod still och ingen kom någonstans. Denna trafikinfarkt borde ha varit en riktig tankeställare för myndigheterna. Man undrar verkligen vad de lärt sig. Det enda konkreta jag fick veta i kontakt med Länstsyrelsen var att man ordnat ett antal möten myndigheter emellan för att prata om vad som falerat...

En annan berättelse om infarkten återfinns på sajten Trafikminnen: