söndag 16 december 2012

2012 - ett förlorat år i talloljans tecken



                                          Skatöns sydsida 28 december 2011
                                       

För precis ett år sen, 20 december 2011, gick stora larmet i Söderhamn: ”En av Arizona Chemicals cisterner med tallolja i Sandarne har sprungit läck och stora mängder rinner ut i havet”. Detta var inledningen på en miljökatastrof av stora mått i Söderhamns skärgård – en katastrof som nu rullat på i ett års tid med stora kostnader och umbäranden som följd. Företaget är polisanmält för grovt miljöbrott.

En cistern med 1700 m3 tallolja hade gått sönder och innehållet runnit ut. Av dessa kubikmetrar rann 800 rakt ut i havet. Skyddsvall saknades, tydligen därför att produkten inte var klassad som miljöfarlig. Därmed föreskrev Länsstyrelsen inte en sådan i tillståndet för verksamheten. Vid tillfället var det ännu inte is på havet och oljan, som flyter på vatten, drev därför i god fart ut i skärgården på grund av den tidvis hårda sydvästliga vinden.

Kustbevakningens utryckande miljöfartyg lyckades samla upp ca 300 m3 tallolja direkt från havsytan. Resten, d v s ca 500 m3, drev iland på stränderna i skärgården i vindriktningen. Det rådde ovanligt högt vattenstånd vid utsläppet och oljan kom därför att ligga en bit upp på stranden vid normalt vattenstånd. Inventeringar som gjordes senare visade att hela 20 km stränder kletats ner av oljan, inkluderande sandstränder för bad, botaniskt värdefulla strandängar, blockstränder med potential som rast- och häckningsplats för fåglar och slutligen 200-300 sommarstugeägares bryggor. Till råga på allt kom den svåraste påverkan att ske i ett av Länsstyrelsen inrättat naturreservat (Skatön).


                                          Förra året var det mycket olja här i kanten

Talloljan anses vara giftig för vattenlevande organismer. Vilka de kort- och långsiktiga effekterna på dessa organismer är i det aktuella fallet går inte att svara på, förhoppningsvis kommer det att komma ut en del erfarenheter från det miljökontrollprogram som startats efter utsläppet.

En besvärande omständighet i sammanhanget är att varken kommunen eller företaget verkar veta vilka eventuella allvarliga föroreningar som kan ha förekommit i det parti tallolja som läckte ut. Åtminstone har det visat sig omöjligt att få ut sådana uppgifter trots idoga försök av undertecknad. Det är känt sen tidigare att tallolja kan innehålla dioxiner, bland de giftigaste ämnen som finns.

Tur i oturen var det att utsläppet skedde på vintern då huvuddelen av skärgårdens sjöfåglar flyttat söderut. Därför var det endast relativt få fåglar som fick fjäderdräkten så nerkletat med olja att de måste avlivas. Även för de flyttfåglar som anlände i våras och under den gångna försommaren verkar det ha varit få fall av skador; det synes ha varit så att fåglarna undvek de värst drabbade områdena, sannolikt p g a störningen som saneringsarbetet (nedan) innebar.

För det rörliga friluftslivet som brukar använda stränderna, t ex fågelskådare, vandrare, kanotister och båtfolk, har det gångna året varit ett helt förlorat år. Stränderna har varit omöjliga att vistas på. Områdets sommarstugeägare har också i praktiken varit utestängda i stor utsträckning under året. Talloljans obehagliga lukt kändes långt fram på eftersommaren. Bryggan och stranden intill gick under lång tid inte att vara på, vilket innebar att båten inte kunde utnyttjas. Tillgängligheten till stugor på öar utan landförbindelse var därmed i stort sett obefintlig. Allt badande var uteslutet. De flesta stugägare jag talat med har knappast alls varit i sin stuga under sommaren. Lusten därtill var som bortblåst.

                                   
                                          Båten fick ligga oanvänd på land

Under året som gått har anställda vid Söderhamns kommun utfört ett heroiskt saneringsarbete, detta tidvis under mycket svåra förhållanden med kyla, fukt och hård vind. Oljan som hade hamnat på land samlades upp med hjälp av borstar, murslevar, spadar, krattor och hinkar. En del olja hade dessutom lagt sig på bottnen en bit ut från stranden och den samlades upp av personal som gick ute i vattnet, vilket måste ha varit mycket krävande med tanke på att arbetet även skedde strax innan och efter isläggningen.


Som mest hade kommunen uppemot 150 personer igång varje dag. Många arbetslösa ungdomar i regionen hade projektanställts för att arbeta med saneringen. Enligt Miljöbalkens princip att förorenaren betalar har Arizona Chemicals fått stå för kostnaden för saneringen, vilken lär ha varit uppemot 400-500 tkr per dag när det var som mest folk igång. Min gissning är att denna kostnad summerad till ett år är av samma storleksordning som företagets hela årsomsättning, d v s en gigantisk kostnad. Det är bara att hoppas att företaget är ordentligt försäkrat. 

Kommunens saneringsarbete har varit framgångsrikt. Det ser nu mycket bättre ut än det gjorde för ett år sen. Merparten av den synliga oljan är avlägsnad eller täckt med bark. Men hur mycket olja som trängt ner bland stenarna på stranden är obekant. En hel del av oljan har också stelnat på stenblocken, likt en hinna av bärnsten, och därmed sannolikt för lång tid förvandlat miljön i strandlinjen.

     
                                          Sommar 2012 - en strand täckt av Ecobark

Tallolja är en biprodukt från tillverkning av pappersmassa. Talloljan innehåller många värdefulla komponeter som destillilleras fram av Arizona Chemicals fabrik. Dessa används sedan i sin tur som råvaror till eller komponenter i t ex biodiesel, såpa, klister, färg och kosmetika. Många av företagets produkter är ”miljövänliga” alternativ till sådana som bygger på fossila råvaror. Detta förhållande verkar dock ha orsakat en stor slapphet kring hanteringen, både vad avser Länsstyrelsens tillstånd till företaget att driva verksamheten och i driften av fabriken.

Fabriken i Sandarene öppnades 1930 och har idag 100 anställda. Den ägs sen 2010 av företaget American Securities.  På företagets hemsida under rubriken "Our values" kan man bl a läsa följande:


"We seek to make the world a better place by giving back to the communities in which we live and work"

Det blir intressant att se vad detta betyder för ersättningen till alla dem som lidit skada. Ryktesvis är nu företaget igång med att erbjuda stugägarna med strand i området en ersättning på 15 tkr för att man inte kunnat vara där i vanlig omfattning under sommaren. Det är en löjligt liten summa med tanke på:


• att det är okänt hur stranden är under de närmast kommande somrarna
• att den årliga räntekostnaden för ett tidigare taget lån i miljonklassen torde vara uppemot 50 tkr
• att en stuga vid havet under högsäsong kostar minst 5 tkr per vecka att hyra; de flesta stugägare använder sina hus flitigt maj-augusti, d v s fyra månader; en alternativstuga skulle då för en sommar betinga en kostnad av 80 tkr   


I avtalsförslagen lägger man också munkavle på stugägarna – den som säger något om innehållet i avtalet till en tredje part blir utan ersättning!


Arizona Chemicals hade nyligen i november ett nytt utsläpp av tallolja, denna gång endast 0,5 m3, men tillräckligt för att förorena 2 km strandlinje. Uppenbarligen har man ännu inte efter nästan ett helt år byggt någon skyddsvall. När man googlar på utsläpp av tallolja hittar man flera svenska nutida utsläpp, dock inte av den enorma omfattning som var vid Arizona Chemicals i fjol. Flera svenska fabriker hanterar tydligen tallolja på ett bristfälligt sätt och borde ha fått sig en rejäl tankeställare.


Intressant är att i riksmedia så har denna i tid och rum omfattande miljökatastrof i stort sett passerat obemärkt. De flesta i bekantskapskretsen svarar nekande när man undrar om de hört talas om den. Hade detta utsläpp skett i t ex Stockholms skärgård så är det rimligt att anta att media hade fört ett väldigt liv.


För framtiden får man önska och verka för:


• att skyddsvallar kommer på plats snarast
• att talloljan klassas om till miljöfarlig och att tillstånden för Arizona Chemicals fabrik och andra fabriker skärps betydligt
• att Länsstyrelsen i Gävle intresserar sig mer för de reservat man själv inrättat, t ex Skatön
• att stugägarna får en rättvis ersättning för att man inte kunnat använda sina stugor
• att företaget och kommunen faktiskt redovisar vilka eventuella farliga föroreningar som fanns i den utsläppta talloljan
• att riksmedia intresserar sig mer för denna typ av lokala miljökatastrofer



                                  December 2012 - snön har nu bäddat in spåren av oljan

söndag 2 december 2012

Side i Turkiet




Staden Side ligger på den turkiska sydkusten mellan städerna Antalya och Alanya. Hela kuststräckan är täckt av hotell och om det inte var för de medföljande barnbarnens skull hade vi nog inte kommit på idén att åka dit. Då hade det nog blivit någon mer genuin del av Turkiet med möjligheter till vandring i mer naturlig terräng.

Men nu var det andra förutsättningar – vi skulle ha en veckas semester på novemberlovet med två barnbarn i skolans första klass. Då fick det bli hotell med pool, nära till stranden och mat ”all inclusive”. Med barnbarn som är hungriga igen inom en timme efter en måltid, visade det sig vara en höjdare med tillgång till mat för jämnan, så nära intravenöst man kan komma. Detta var rätt vilsamt för oss vuxna att inte alltid behöva ligga steget före i jakten på mat.



Vi bodde på hotellet Can Garden Resort ca en mil från Side. Det visade sig vara utmärkt med vänlig personal, bra familjerum, god och varierad turkisk mat, fantastisk pistageglass, pool både ute och inne, samt ganska nära (350 m) till stranden där det även fanns en liten restaurang tillhörig hotellet. Det enda vi inte var helt nöjda med var poolen – den saknade en grund del där icke simkunniga barn kunde bottna och vattnet var dessutom några grader för kallt. Det mest anmärkningsvärda var att stenbeläggningen runt poolen var rent livsfarlig – den blev väldigt hal när det kom vatten på den, vilket förstås inte är så lämpligt vid en pool. Den resulterade för vår del i ett sjukhusbesök för några stygn på ett av barnbarnens haka.

Detta sjukhusbesök var i sig intressant och ett makalöst under av god service. Hotellet hade uppenbarligen avtal med ett privat sjukhus någon mil bort. Vi blev i stort sett omedelbart hämtade av en sjukbil på hotellet, barnbarnet blev undersökt och sytt av läkare inom 10 minuter efter ankomst, vi fick support av engelsktalande tolk och pappersexercisen avklarades på ca 5-10 minuter. Därefter skjutsades vi i sjukhusbil tillbaka till hotellet. På två timmar från skadans uppkomst var vi tillbaka på hotellet. En imponerande service. Vi funderade på hur länge vi hade fått sitta på akuten hemma i Svedala…
   
Vädret så här i början av november passade en norrlänning som hand i handsken. Knappt 20 grader under natt och morgon och uppemot dryga 25 grader på dagen. I havet var det ca 20 grader. Det var sol eller lätta molnslöjor hela veckan, m a o idealiskt.



Tiden gick mestadels åt till bad, måltider och lite shopping i näraliggande basarer. Ett par utflykter hann vi med också. Barnbarnens favorit var jeepsafari, en skumpande dagsutflykt på små guppiga skogsbilvägar uppe i bergen. Jättekul för barnbarnen, men en plåga för en dålig rygg på en 60-åring. Vi stannade till för mat på ett par ställen och hann också med ett besök i en vacker moské (bilden överst).




På min skala slog besöket i Side jeepsafarin med hästlängder. Sides gamla stadsdel ligger på en liten halvö som sträcker sig ut i Medelhavet. Staden har troligen nästan 3000 år på nacken och har varit del av många olika statsbildningar under historien gång. På 300-talet f Kr ockuperades den av Alexander den store från Makedonien under ett av hans många erövringståg i Mellersta Östern. På 60-talet f Kr erövrade romaren och fältherren Pompejus staden, som sen kom att vara en del av Romarriket under dryga 300 år.



Staden består av ruiner från Romarriket, en äldre stadsbebyggelse med en massa små turistaffärer och restauranger med bra placering längs vattnet. Romarna var energiska byggare (eller rättare sagt deras slavar) i det stora rikets olika delar, så även i Side. Man lät uppföra en stadsmur, flera tempel och en stor amfiteater. Ruiner i olika grader av sönderfall efter allt detta finns idag att beskåda. På senare tid verkar staden ha satt igång flera omfattande restaureringsprojekt.

Den för barnbarnen största tilldragelsen i Side var nog utan jämförelse en väldigt kul och driven glassförsäljare. Han tog barnbarnen med storm verkligen genom sitt överraskande, kul och luriga sätt att överlämna glass i strut. Glassen var mycket god, vi testade både pistage- och jordgubbsglass i strut. Grädden i glassen påstods vara gjord på buffelmjölk, vilket gav den en stor vidhäftnings- och sammanhållningsförmåga. Därför kunde försäljaren ”trolla” med glassen utan att den föll till marken.



En himla kul och lyckad resa med barnbarnen blev det. Men ska vi resa själva någon gång i Turkiet blir det nog vandring på den världsberömda Lykiska leden eller dylikt. Varmt och skönt hade det också varit. Kontrasten blev tydlig när vi flög in för landning på Arlanda - utanför fönstret på planet låg diset över landskapet som i det värsta Sagan om ringen landskap...

 

fredag 12 oktober 2012

Wild West - kanadensiska Rocky Mountains



Resor i jobbet har det goda med sig att man ibland kommer till platser som går utanpå det mesta. I samband med en transatlantisk konferens i början av oktober som jag varit med om att planera, kom jag för första gången i närkontakt med Klippiga Bergen. De tog andan ur mig, jag tänkte att vackrare natur har jag aldrig sett: höga berg kring 3-4000 m höga med branta sluttningar och snö på topparna, glaciärer, blågröna sjöar och fantastiska barrskogar med guldstänk av asp som klättrade upp mot 2500 m. Konferensen avhölls på Rimrock Resort hotell, ett gammalt, mycket stort hotell i sten på bergsluttningen strax utanför den lilla staden Banff.



Banff ligger 1-2 timars bussresa väster om Calgary. Från flygplatsen kan man åka med Banff Airporter. Det är en liten stad, ca 100 år gammal drygt, som etablerades då den första järnvägen drogs fram till Alaska och på grund av att det finns varma källor här som är populära att bada i. Dessa ligger på Sulphur Mountain strax intill hotellet. Där går det att bada i svavelosande 40-gradigt vatten.

Platsen blev tidigt också populär bland bergsklättrare och marknadsfördes i Nordamerika som ett närmare och större Schweiz. Stan är idag mest inriktad på affärer och restauranger för turister. I området utanför staden finns ett antal stora hotell, ett av dem brukar tydligen regelbundet gästas av en av mina filmhjältar, George Clooney. Just så här i oktober var det lite lågsäsong i väntan på skidsäsongen. I närheten ordnas World Cup-tävlingar både utför och på längden (i Canmore). Vinter-OS i Calgary 1988 hade sina skidtävlingar här i området.



Jag stannade 1,5 dag extra efter konferensen för att hinna turista lite. Banff ligger på ca 1500 m ö h och i en nationalpark som är gigantisk, ca 50 kvadratmil. I skogarna finns grizzly och svartbjörn, varg, prärievarg, puma, älg och kronhjort mm. På prärien i öster finns fortfarande en del bison, en population som byggts upp och drivs kommersiellt. På hamburgerbarerna kan man köpa bison-burgare. I luften finns ett par arter örn, vråkar, falkar mm. Jag han tyvärr inte se så mycket fågel, men i alla fall mycket kort, en del ”gray jay” (lik lavskrika) och ”Clark’s nutcracker” (en endemisk nötkråka).



På eftermiddagen direkt efter konferensens slut och stillasittande i tre dagar var vi ett gäng som gick upp till toppen av  Sulphur Mountain dit det också går en kabinbana. Dryga 5 km och 700 m stigning längs en stig som slingrade sig upp i serpentiner. En fantastisk utsikt däruppe, 360 grader fri sikt. Knappt ett moln på himlen och mycket klar luft, några minusgrader och lite snö på marken. Det är extremt torr luft i det kontinentala klimatet på platsen, därför ser man mycket långt. Däruppe finns ett bra fik, bl a med god kanadensisk öl. Vi gick ner också, vilket tog rejält på benen. Fruktansvärd träningsvärk kom som ett brev på posten dagen efter.

Dagen efter blev det en guidad busstur några mil norrut till två sjöar, Lake Louise och Lake Moraine. Turen gick längs en motorväg som går i hjärtat av den stora nationalparken, tydligen världens mest trafikerade väg genom en nationalpark. Vägen byggdes otroligt nog efter parkens bildande. Långtradarchaufförerna kallade tydligen vägen för köttkvarnen innan den stängslades längs hela sträckan. Senare etablerades ett stort antal över- och underfarter för viltet (ca en per mile). Med rörelsedetektorer har man uppmätt ca 200 tusen viltpassager i dessa per år. 


Strax söder om sjöarna passerar man Mount Temple, 4000 m högt. Det ligger i mötet mellan tre dalar. Här finns rester av 11 tusen år gamla bosättningar, vilka befolkades av de första människorna som vandrade ner i Nordamerika över Berings sund. I området möttes senare människor från havet i väster och prärierna i öster för byte av lax och bison. 



Sjöarna var mycket vackra, omgivna av berg med glaciärer och ett vatten som var intensivt blågrönt. Att besöka speciellt Lake Louise är mycket populärt, det var rätt mycket folk där och ett 100 år gammalt jättehotell finns strax intill. Sjön har hela 4 miljoner besökare per år (ca tre gånger mer än t ex Vasamuseet respektive Gröna Lund). Tack och lov var det mycket lugnare vid den andra sjön Lake Moraine. Vi hade lite tid över för kortare promenader längs stränderna. Med tanke på träningsvärken från dagen innan blev det inga snabba rusningar.





Området vid sjöarna ger inblick i hur inlandsisarna format landskapet och hur jordarten morän bildas (eng. moraine). Vi hade en väldigt duktig guide som kunde allt mellan himmel och jord, jag föreslog att han skulle ta en masters i kvartärgeologi - han verkade redan veta allt. Sjöarnas intensiva blågröna färg förklaras av ett samspel av faktorer. Glaciärerna intill matar sjöarna med iskallt näringsfattigt vatten och ett finmalet stenmjöl. Stenmjölet svävar i vattnet och det saknas helt plankton. Sjövattnet fungerar som ett prisma och reflekterar tillbaka de blå och gröna våglängderna.

Grizzly finns i närheten och det fanns varningsskyltar vid de stigar som leder bort från sjön. Ska man gå på dessa ska man vara i sällskap på minst fyra personer, då håller sig tydligen grizzlyn på avstånd. Läste samma dag på förmiddagen i lokala blaskan att en grizzly nyss tog en hund för en turist vid sjön. Vi såg i alla fall tack och lov ingen grizzly.



Nästa morgon var det dags att ta bussen tillbaka till Calgary. Jag vill mycket gärna återvända för att vara mer i området och vandra längs stigarna i bergen. Då får jag ta med mig Lenas kanadensiska björnskallra för att inte överraska grizzlyn. Helt säkert är det mycket fint också att skida på vårvintern. I midvintertid kan det vara alltför kallt, ner mot -40 grader.


tisdag 28 augusti 2012

Fina dagsturer i Halland med Bråtadals vandrarhem som bas


Som många gånger förr bodde vi några sommardagar på Bråtadals vandrarhem i det inre av Halland, en plats man gärna återvänder till bl a på grund av dess frid, fina 40-tals interiör, sköna omgivningar och goda ekologiska frukostar. Vi hade tur med vädret, solen sken i stort sett hela tiden trots att detta är ett av landets regnrikaste områden och att sommaren 2012 inte hörde till de varmaste och soligaste man upplevt.



Planen var att göra dagliga vandringsturer i det halländska landskapet, dels direkt från vandrarhemmet, dels på några andra ställen inom några mils radie dit vi lätt kunde ta oss med den lilla hyrbilen.


Björkasjön runt (6 km)




En av de första kvällarna gick vi den obligatoriska turen på 6 km runt den intilliggande Björkasjön. Turen går förbi en fin långgrund badplats på sjöns östra sida som passar bra för ett dopp i kvällssolen och sen genom bokskog i sluttningarna upp mot Älmebjär på västra sidan. Där i bergskanten i bokskogen kan man på flera ställen hitta mörklila granater. På södra sidan tillbaka mot vandrarhemmet går stigen genom grov granskog som närmast sjön är ganska blöt, så blöt att det kan vara svårt att komma fram torrskodd. Här skulle det passa bra med spänger på en del ställen.

Ängarna och Sumpafallen (ca 10 km)




En fin improviserad tur direkt från vandrarhemmet gjorde vi mot Svartrå och Ullaredshållet. Först gick vi grusvägen som slingrar sig fram mellan stengärdesgårdarna. Väl ute på asfaltvägen går det, sen man gått över den lilla ån och tagit vänster upp mot gården där, en fin liten grusväg över åkrarna i riktning mot gården Ängarna (riktning Ullared), en sådan där mysig väg med gräs i mitten. Här brukar ganska ofta någon glada dyka upp. Strax intill gården finns ett fint utsiktsberg med en klippbrant som syns på håll. Från vägen på bergets nordöstra sida går en liten stig upp på berget. Där skrämde vi upp en bivråk i skogskanten. Väl uppe på berget är det en fantastiskt fin utsikt över det böljande landskapet kring Svartrå kyrka. På bergen ner mot Falkenbergshållet ses propellrarna på flera vindkraftverk snurra. Från berget är det sen nära ner till Sumpafallen där Högvadsån forsar fram i ravinen med ekskog. Där är det fint att strosa och att stanna till för att äta av matsäcken. Därifrån går det sen med viss möda att ta sig fram i terrängen mot Svartrå kyrka och tillbaka till Bråtadal.

Fjärås Bräcka (2 km)




En dag tog vi bilen till Fjärås Bräcka mellan Varberg och Kungsbacka. Det är en mäktig ändmorän bildad av inlandsisen. Den reser sig ca 60 m över landskapet och dämmer upp sjön Lygnern innanför. Där var det fint att promenera runt bland gravfält och ljunghed med bra utsikt. Badvattnet var också bra i sjön. Det finns också ett Naturum väl värt att titta in i för att lära mer om Bräckans bildning och omgivningarna. Bra fika med hembakat fanns där också.


Äskhults by (6 km)




Från Bräckan åkte vi sen sydostut till Äskhults by. Det är en oskiftad välbevarad by om fyra gårdar som visar hur det kunde se ut före storskiftet på 1800-talet. Som vi förstod det skiftades markerna då, men bönderna vägrade flytta ut gårdarna som var praxis. Det fanns inga bra alternativa platser att förlägga dem till. Byn köptes in på 1990-talet av Västkuststiftelsen. Byggnaderna har eller håller på att renoveras. De omgivande markerna är reservat som håller på att återställas från granskog till det öppna beteslandskap som fanns tidigare. Vi gick utmarksturen på 6 km, en promenad på ca 2 timmar i lugnt tempo. På sommaren är det visningar av byn och också en fin kaffestuga i ett av de gamla husen.   


Prins Bertils stig (ca 12 km)





Från slottet i Halmstad, där vi parkerade bilen, går Prins Bertils stig längs havet ända ut till Tylösand, ca 12 km. Det är en mycket promenadvänlig sträcka genom ett underhållande omväxlande landskap med stadsbebyggelse, sanddyner, kärrskog, sandstränder, ängsmarker och klippor. Ett par badplatser passeras längs vägen, en välsignelse en dag som den vi valt för vår tur, en av sommaren få riktigt fina och varma sommardagar. Vi gick i makligt tempo och hade att göra tre-fyra timmar innan vi var ute i Tylösand. Många hade sökt sig ut dit, stranden var full med folk. Vi hittade en restaurang och tog sen bussen tillbaka in till staden och slottet.

Bråtadal – Älvasjön runt – Ästad gård t o r (ca 12 km)




Från vandrarhemmet gick vi stigar och vägar i riktning sydväst ner till Älvasjön där det finns en led runt sjön. Vi gick västra sidan vidare i riktning mot Ästad gård där det finns en restaurang. Längs sjön hittade vi en liten lämplig sandstrand för bad. Vägen gick i ett vackert lätt böljande jordbrukslandskap med en del ekar. Strax väster om Ästad gård finns ett bra, barnvänligt bad i Byasjöns sydöstra hörn. Lunchen i restaurangen smakade utmärkt. Gården satsar på ett brett utbud av aktiviteter, senaste nytt verkar vara försök till vinodling och man bygger fördenskull ett bryggeri. Färden tillbaka gick längs Älvasjöns östra sida, den var inte lika inbjudande som den andra. Mest barrskog, en del beteshagar och ingen perfekt plats för bad. Ett bad i Björkasjön strax innan hemkomsten till vandrarhemmet fick i stället avsluta turen. 

Åkulla, Yasjön runt (ca 5 km)




En dag på väg in till Varberg stannade vi till vid friluftsanläggningen Åkulla för att gå turen runt Yasjön. Innan turen tog vi en fika i den rustika byggnaden med mycket fin känsla av gedigen friluftsgård från 50 år tillbaka i tiden. Vi gick medsols och första knappa kilometern går längs den gamla banvallen in mot Varberg. Sen bar det av upp i barrskogen på sjöns västra och norra sida. Lite längre komna öppnade landskapet upp sig lite mer med lite betsmark och lövskog. Där hörde vi och såg ett par nötkråkor. När vi rundade sjöns östra ände stötte vi på en dåligt underhållen naturvårdsstig med stora skyltar som markerade olika företeelser i det gamla odlingslandskapet, t ex en fägata, nu väl dold i ett snår av hassel. Turen skedde i sol och värme, så väl tillbaka vid anläggningen satt det bra med ett bad vid bryggan.

Sammantaget fick vi en fin mycket fin sommarvecka med lätta, sköna dagsvandringar i ett soligt Halland. 


Litteratur:
”Åkulla Bokskogar – vandringsstigar” (den fanns på vandrarhemmet och finns säkert också på turistbyråerna)

söndag 8 juli 2012

Barnbarnens badstrand i talloljeindränkt semestertid



Fredag 6 juli, jag har just anlänt till stugan på Skatöns södra sida – i morgon kommer barnbarnen. Årets sommarsemester är dock ingen annan lik, stranden är sen ett drygt halvår nersmetad med talloljan från Arizona Chemicals, som lurar där på andra sidan fjärden i diset. Ska barnbarnen kunna vara nere på stranden? De brukar älska att vara där, klättra bland blocken, kasta sten och plaska med fötterna i vattnet.


Kommunens sanerare har heroiskt kämpat med eländet under vintern, våren och försommaren. De har tydligen prioriterat att sanera kring bryggorna inför stugsäsongen. Jag bestämmer mig för att gå ner direkt för en inspektion med fokus på barnbarnens möjligheter.


Jämfört med hur det såg ut i jultid, då talloljan låg tjock både på stranden och ute i vattnet, är det nu förstås ofantligt mycket bättre. Det hade jag redan tidigare kunnat konstatera vid flera besök under vår och försommar. Sanerarna har uppenbart gjort ett fantastiskt arbete under mycket svåra förhållanden.


Men vid de tidigare besöken hade jag inte tänkt så mycket på om det faktiskt skulle gå att vara på stranden. Då hade jag mer på håll nöjt mig med att konstatera att det i alla fall såg bättre ut än det gjort förra gången jag var här. Men nu skulle jag göra en mer närgången inspektion och tänka på hur det skulle vara för små barnafötter att springa omkring här.



Tyvärr kunde jag direkt konstatera att detta kunde nog knappast gå. Först nådde jag ”Zonen”, den ca 10 m breda strandremsan som nu var täckt av bark ovanpå den olja som ännu finns kvar i gruset därunder. I Zonen är det dött, inga växter spirar där som ovanför och också nedanför i riktning mot vattnet till. I Zonen är det att gå som på gummiasfalt, det sviktar under fötterna och oljan tränger upp bland barken.


Metrarna närmast vattnet såg på lite håll rena ut, men vid närkontakt visade det sig ligga kluttar av brun äcklig smetig olja lite varstans. De populära klätterblocken intill var fortfarande kletiga, trots sanerarnas ihärdiga arbete.



Klädd som jag var i Teva-sandaler och shorts fortsatte jag ut en liten bit ut i vattnet. Där kunde jag konstatera två saker: gott om små stenar liksom inrullade i ett tunt lager vitfärgad olja och dessutom något som mest liknade stora gråvita hönsägg.


Jag tog upp ett par med handen för att känna och se vad det var. Som mjuka degbollar av olja, jag la dem på en stor sten för fotografering. De hade inte legat där länge i värmen i solen förrän de började liksom kläckas och en brun äcklig sörja rann ut. Likheten med ruttna ägg var uppenbar!




Att ta i dessa bollar med händerna visade sig förstås inte så klokt, händerna stank tallolja. Det krävdes fyra tvättar med diskmedel, lika många med tvål och slutligen en dos rakvatten innan det gick att stå ut med att ha dem intill sig.

Min slutsats av denna inspektion var att det helt klart inte gick att låta barnbarnen vara nere på stranden, särskilt inte på bryggans högra sida där det var värst. Den sidan spärrade jag därför av helt. Möjligen skulle det gå för barnbarnen att vara på den vänstra sidan, men då krävdes först en privat saneringsinsats, eftersom kommunens dito inte lyckats få stranden i användningsbart skick till semestern.




Med spade, diskhandskar och hink samlade jag in småsten inrullade i olja, oljekluttar och ”oljeägg”. Denna smörja la jag i en hög en bit bort bland några block i den ännu inte färdigsanerade döda Zonen. Högen täckte jag sen med s k Eco-bark. Denna bark hade jag hämtat säckavis på cykelkärra vid sanerarnas närmaste camp. Sex-åtta säckar spred jag sen ut ovanpå den bark som var spridd där tidigare, men då uppenbarligen inte i tillräcklig mängd. De populära klätterblocken, som fortfarande var oljebemängda, fick jag spärra av för barnbarnen genom att slänga torra grenar över.



Totalt innebar detta gott än halv dags arbetsinsats, vilken jag utgår ifrån att Arizona Chemicals välvilligt kommer att ersätta mig för.

När väl barnbarnen sen kom dagen efter min privatsanering var förstås det första de ville göra att springa ner på stranden och kasta sten. Jag tog dem i hampan och fick inleda besöket med en lång föreläsning om talloljan och alla de restriktioner i strandens nyttjande som nu gällde: gör inte så, spring inte dit, klättra inte där…

Det var inledningen på stugsemestern på Skatön 2012, starkt präglad av talloljeeländet.

Avslutningsvis vill jag ånyo uppmana alla drabbade: polisanmäl Arizona Chemicals för miljöbrott och begär ersättning av företaget för uppkomna skador på egendom och livskvalitet!
 

onsdag 27 juni 2012

Talloljeeländet i midsommartid



I midsommar hade det gått ett halvår sen Arizona Chemicals orsakade det stora talloljeeländet i Söderhamns skärgård.  Ett halvår fyllt av oro och förhoppningar. Kommer man att med någon behållning att kunna vara i den drabbade delen skärgården till våren och sommaren? Kan barnbarnen som vanligt leka på stranden i sommar? Går det att komma ut med båten och går det att bada? Facit finns nu i midsommartid – svaret på frågorna är definitivt nej! Det luktar tallolja när brisen ligger på från stranden vilket den oftast gör, det är mycket klet kvar på stranden och man är förhindrad att leka, bada och komma i med båten.

Detta trots att expertisens bedömning i vintras var en helt annan. ”Man får gå tillbaka i april-maj och göra en bedömning om något mer måste göras”, sa Ingrid Håstad från Oljejouren enligt Söderhamns Kuriren 27 december en vecka efter utsläppet. Som om det mesta då skulle ha varit borta. Man hade då i vintras vare sig överblick över utsläppets omfattning, att hela 20 km stränder var nerkletade, eller möjlighet att göra en insiktsfull bedömning av hur lång tid den kommande saneringen skulle ta.

Nu i midsommartid är det uppenbart att vi i skärgården får dras med talloljan under mycket lång tid. Även om saneringspersonalen gjort ett stort och heroiskt arbete, med resultatet att mycket tallolja skrapats bort från stenar och stränder, är det väldigt mycket som återstår. Hittills har man prioriterat områden runt bryggor och badplatser. Områden däremellan är sämre sanerade.



Vid den egna bryggan på Skatön är mycket tallolja borttagen, men mycket återstår också. På alla stenblocken finns en mer eller mindre kletig hinna. Det går inte längre att vila ryggen mot favoritstenen i solnedgången. På gruset mellan blocken ligger ett lager av bark för att dölja oljan därunder och hindra att man får den på skorna. För överskådlig tid är den strand som var en viktig orsak till att vi köpte stugan inte längre brukbar. Om ett par veckor kommer barnbarnen och vi funderar allvarligt på om vi måste spärra av stigen ner till stranden, för att de inte ska kleta ner sig och sina kläder. Kajaken och båten vill man inte släpa ner genom eländet på stranden, de får ligga kvar obrukade längre upp. 

Varje gång vi är på Skatön brukar vi gå ut till Revet för att skåda fågel. Det har varit i stort sett omöjligt detta år. Revet har varit och är fortfarande i stort sett helt nerkletat av tallolja. Saneringen har bara krafsat lite i kanten. Det primära nedslaget av olja på sydsidan ligger kvar det mesta. Dessutom har vågor och vind för över små oljeklumpar även till högre delar och till nordsidan. Under våren har Revet varit avspärrat av plastband.

Nu i midsommartid kunde man i alla fall gå ut på Revet, men då iförd stora överdragsskor, typ moon-boots. Synen förde tankarna till Tjernobyl och sådana hemska händelser. Det verkar tyvärr vara mindre fågel än normalt ute vid Revet, det är mitt eget intryck och det har jag även hört från annat håll. Fåglarna har skytt eländet. Kustlabben som jag sett nu i flera år har inte visat sig i år.



Vilka de långsiktiga skadorna på djur och natur kommer att vara, det verkar ingen veta. Nu kommer glädjande i alla fall kommunen att dra igång ett kontrollprogram för att försöka besvara frågan. Det oroar mig lite att det kan vara svårt att få ett entydigt svar, det är ju ett okontrollerat experiment i och med att man inte vet hur det såg ut innan talloljeeländet.

En annan sak som både oroar och gravt förvånar mig är att det inte verkar finnas någon detaljerad kemisk analys av den tallolja som faktiskt rann ut i havet. För några veckor sen bad jag om svar från dels kommunen, dels företaget. Dags dato 28 juni har inget relevant svar kommit, detta trots att jag bad om svar senast 21 juni. Det enda material jag fått (från kommunen) är det Säkerhetsdatablad som översiktligt beskriver tallolja i allmänhet och inte det faktiska partiet. Av företaget (Karl Butler) är det enda jag fått ett telefonsamtal som gick ut på att jag bett om uppgifter på ett otrevligt sätt (jag sa att jag förväntade mig svar och senast 21 juli, det var det otrevliga).

Talloljan kan eventuellt som förorening innehålla flera allvarliga miljögifter. Att detta inte undersökts på det utsläppta partiet olja är gravt försumligt. Att kommunen hänskjuter frågan till Arizona Chemicals är aningslöst. Kommunen bör givetvis inte göra sig beroende av företaget i denna viktiga fråga.


Vi är drygt 200 boende i skärgården som långvarigt drabbats av talloljeeländet, vilket allvarligt hindrat oss i nyttjandet av vår egen egendom. Vi alla bör begära skadestånd för detta av Arizona Chemicals. Vi alla bör också individuellt göra en polisanmälan av företaget för detta allvarliga miljöbrott. Om vi är många som gör det kan vi enligt uppgift få ett s k målsägarbiträde i den kommande rättegången mot företaget (kommunen har polisanmält).

Men skärgården är också en kommunal angelägenhet av stor vikt. Stora delar ägs och nyttjas av kommunens invånare.  Skatöns naturreservat är t ex inrättat för det rörliga friluftslivet. Kommunens invånares nyttjande av skärgården begränsas nu av talloljeeländet. Kommunen bör därför rimligen å sina invånares räkning begära skadestånd för den försämrade livskvaliteten, detta utöver att företaget rättmätigen får betala saneringen.  

söndag 17 juni 2012

Skogbrukets ödeläggelse av Pilgrimsleden i Dalsland - epilog



Skogsbrukets ödeläggelse av en del av Pilgrimsleden i Dalsland, som vi märkte av då vi vandrade där i Valborg (se ett tidigare blogginlägg från i våras), togs efter påstötning förtjänstfullt upp av tidningen Dalslänningen. Man hade nyheten på förstasidan, dessutom en artikel inne i tidningen plus en insändare av mig. Ett stort medialt gensvar således i lokaltidningen!


Det handlade dels om att ca en km vandringsled nyligen totalförstörs av körskador i samband med en stor avverkning, dels att en lika lång sträcka utplånats av ett bygge av en skogsbilväg. Avverkningen hade gjorts av Södra Skogsägarna på uppdrag av ett antal markägare. Skogsstyrelsen hade inte gjort några skiftliga förelägganden om hänsyn till leden. Bengtsfors kommun hade inte svarat på ett försök till samråd från Skogsstyrelsens sida. En på många händer i mitt tycke mycket bristande inställning till vikten av hänsyn till friluftslivet och vandringsleden.



Detta trots att Turistnäringen i Dalsland lyfter fram Pilgrimsleden i sin information till presumtiva turister. Och trots alla fina ord om hänsyn i Skogsvårdslagen och i Södra skogsägarnas policies och certifieringsdokument. Ett antal citat från dessa texter ges längst ned i detta inlägg.    

Uppståndelsen var välförtjänt och ledde faktiskt till något bra. Enligt Fredrik Tengberg på Södra har man reparerat den av skotningen sönderkörda sträckan. Vad detta inneburit har jag inte kunnat se med egna ögon (jag bor i Uppsala), men jag hoppas att det nu går att vandra där på ett njutbart sätt. Södra har också satt sina entrepenörer på skolbänken avseende hänsyn och markskador. Utmärkt, men något sent påkommet, kan det tyckas.

Någon vecka efter Dalslänningens inslag i frågan genomfördes också ett möte mellan turistnäringen, Skogsstyrelsen och Södra där man tydligen kom överens om åtgärder för att förhindra att den här typen av händelse ska upprepas. Det handlar t ex om bättre faktisk hänsyn till vandringsleder och bättre information till turistnäring och vandrare när ingrepp ändå måste göras.


Bilaga: Citat från Skogsvårdslagen respektive Södras hemsida:

Texter (citat) avseende skogsbrukets hänsyn till friluftsliv, stigar, vandringsleder etc

Skogsvårdslagstiftningen, Gällande regler 1 januari 2012, Skogsstyrelsen

30 § Hänsyn till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen

Sid 63:

”7:25 Framkomligheten på allmänt nyttjade stigar, stigar av kulturhistoriskt intresse samt permanenta spår och leder får inte försvåras genom att röjnings-, hyggesrensnings- eller avverkningsrester lämnas eller att körskador förorsakas. Markberedning och plantering får inte utföras på sådana stigar och leder.”

Branschgemensam miljöpolicy om körskador på skogsmark – Skogsindustrierna och LRF
Skogsägarna (där Södra är en del)

”I denna miljöpolicy bedöms åtta typer av körskador som allvarliga. Dessa innefattar körskador som leder till ökad utförsel av slam till vattendrag och sjöar, ändrar ett vattendrags sträckning, orsakar försumpning eller dämning nära vattendrag, skadar torvmark i anslutning till vattendrag och sjöar, påverkar naturvärden i lämnad hänsyn, försämrar framkomligheten på frekvent använda stigar och leder, försämrar upplevelsevärdet i frekvent använda friluftsområden samt skadar fornlämningar och andra värdefulla kulturlämningar.”

Södras naturvårdspolicy

”Friluftsliv

Södra ska verka för att friluftslivets intressen beaktas. Det gäller val av skogsbruksmetoder och genomförande av dessa samt att stigar och leder inte förstörs eller risas igen.” 

Södras miljöpolicy

”…hänsyn ska tas till kulturmiljö och friluftsliv.”

FSC (Forest Stewardship Council) svensk standard – Södras skogsbruk är FSC-certifierat

Kriterium 5.5 sid 30:

”5.5.5. Skogsbrukare ska planera och genomföra skogsbruksåtgärder så att framkomlighet bevaras och skador undviks på frekvent använda stigar.

5.5.5SA. Skogsbrukare ska tillse att skogsbruksåtgärder genomförs så att framkomlighet bevaras och skador undviks på frekvent använda stigar.”

PEFC (Programme for the Endorsement of Forest Certification schemes) svensk standard – Södras skogsbruk är också PEFC-certifierat

På sid 16 i svenska standarden står:

”Med allvarliga körskador avses exempelvis…spårbildning i miljöer av särskild betydelse för friluftslivet… ”

Man hänvisar där också till den Branschgemensamma miljöpolicyn om körskador på skogsmark (nämnd ovan).

lördag 5 maj 2012

Vandring i Valborg i centrala Dalsland



I Valborg gjorde vi fyra dagars vandring i centrala Dalsland, inalles dryga 70 km från Dals Långed till Dals Rostock. Det var mitt första ordentliga besök i landskapet och det överraskade mig. Mer lövskog och öppen kulturmark än jag trott, också mindre kuperat. Vi blev väldigt väl mottagna av vandrarhems- och hotellvärdar. Samtidigt erfor vi att de två omtalade leder vi hade lite kontakt med, Pilgrimsleden och Karl XII:s stig, hade en hel del övrigt att önska. De var bl a väldigt sönderkörda bitvis av skogsbrukets maskiner. Dalsland tycker jag har stor potential att utveckla för vandringsturism om man skulle vilja det, med bättre skötsel av de leder man har och också anläggande av fler leder.   

Vi kom med tåg, via Göteborg och Vänersborg, därifrån buss till Dals Långed. Kanalvillan där, alldeles intill kanalen, var ett utmärkt vandrarhem att bo på.

Pizzerian i byn räddade middagen och även nästa dags matsäckslunch. Stället hade en speciell charm i form av en inredning från urminnes.



Efter den goda pizzan och proviantering hos "Handlar'n" (byns andra affär heter kort och gott "Affär'n") tog vi en tidig kvällsvandring t o r Baldersnäs några km norr om byn. Det är en herrgårds- och parkmiljö skapad för längesen av ägare (Uggla respektive Waern) till Billingsfors järnbruk på andra sidan sjön. Det är nu ett pappersbruk. Parken som sträcker sig norrut på näset till "Världens ände" är beväxt med ädla lövträd och vacker att promenera i. Gården har restaurang och hotell och håller på att iordningställa ett vandrarhem.


Från Dals Långed skulle vi nästa dag ta oss sydostvart via Tisselskog för att ansluta på Pilgrimsleden i nedre änden på den lilla sjön Södra Kvarnetjärnet. Kvällens mål var Håverud. Vi gick efter eget huvud och med karta i hand. Vägvalet visade sig vara en lyckträff. En mindre grusväg mellan stora vägen och järnvägen ledde oss genom ett skogs- och torparlandskap. Jag minns särskilt det vackra torpet Glumserud, med grå omålade väggar. I terrängen runt vittnade gamla rostande jordbruksredskap och björkbeväxta f d åkerplättar om forna tiders odlargärning. Idag befolkas dessa gamla torp mest av sommargäster.


I Tisselskog pekade vägskylten mot kyrkan. När vi först stötte på en gammal frikyrka, uppenbarligen förvandlad till skrotupplag, hann jag tänka "varför skyltar de om denna nere vid vägen". I nästa sekund dök dock den riktiga kyrkan upp, en mycket vacker träkyrka, glädjande att det finns sådana kvar som ännu inte brunnit ner. Bänken innanför kyrkmuren bjöd in till en stunds vila.

Nu bar det sen av längs den mindre grusvägen intill kyrkan i riktning mot Högelund. Efter en stund tog vi av in på en skogsbilväg och stannade strax till vid ett fornminne intill vägen. Det var en stenhög, vi diskuterade ålder och bakgrund. Vi gissade på en kultplats på något som urminnes kan ha varit en ö som stack upp ur det sakta undansjunkande ishavet. Var högsta kustlinjen (HK) går i området, det skulle vi kolla upp vid hemkomsten. Den visade sig ligga på ca 145 m. Exakt på vilken höjd fornminnet ligger har jag i skrivande stund inte lyckats ta reda på, men uppskattningsvis ligger det på ungefär samma nivå som HK. En bit nedanför fornminnet fanns hällar som såg ut att ha spolats rena av vattenvågor.

Där skogsbilvägen tog slut på västra sidan av Stora Kvarnetjärnet och alldeles nära vår anslutning till Pilgrimsleden mötte vi ett virkesavlägg, uppenbarligen fanns någon avverkning i närheten. Innehållet i avlägget var delvis bedrövligt – i  sortimentet "Brännved" fanns en hel del torrakor, vilka borde ha sparats i skogen för den biologiska mångfaldens skull. De stolpar med vägvisare som skulle visa stigen fram till Pilgrimsleden hade någon degraderat till sittpinnar vid eldstaden.

Dessa tråkiga iakttagelser var dock bara en västanfläkt jämfört med vad som komma skulle.

Efter en hastig titt på resterna av skvaltkvarnen nere vid bäcken, kom vi på andra sidan äntligen på Pilgrimsleden som vi sett fram emot att följa under ett par dagar. Men mötet med leden blev en större chock! Orsaken ska bara kort beskrivas här, en utförligare beskrivning finns i blogginlägget innan detta:

http://hans-orjan.blogspot.se/2012/05/pilgrimsleden-forodd-av-skogsbruket.html  

Längs ungefär en km av leden var den helt sönderkörd av de skotare som transporterar ut virke från avverkning till avlägg vid väg. I hjulspåren var det stora vattenhål och marken i övrigt var en enda sörja. Vi hade stora problem att ta oss framåt.


När vi precis lämnat denna sönderkörning och trodde att det var slut på eländet mötte oss något ännu värre, leden var längs nästa km helt utplånad av ett pågående bygge av en skogsbilväg.

Av allt att döma verkar inte ens en kanske nästan tusenårig vandringsled ha varit något att bry sig om för skogsbruket. Himla trist och på tvärs emot Skogsvårdslagens intentioner.

Markytan på vägen var blöt och bar inte, så även här var det mycket svårt att komma fram. Dessutom hade flertalet ledmarkeringar utplånats, så vi var hela tiden osäkra på om vi var på leden eller inte. Detta orsakade att vi gick fel eftersom det inte gick att se var leden tog av. Efter visst omkringirrande i terrängen lyckades vi ta oss ner till en udde i sjön Flat, där vi fick en välbehövlig vila efter den ilska vi känt, och strax därefter kunde vi återfinna leden.

Vid det andra virkesavlägget vi stött på (vid den nyupptagna vägen) fann vi bevis för att kyrkan varit delaktig i förödelsen av denna led med sin religiösa historia.

I högarna såg vi att också flera skogsägare och Södra medverkat. Även här hittade vi många torrakor i brännveden, grova ekar i andra sortiment och s k GROT (grenar och toppar för energiproduktion) som körts fram med de gröna barren kvar, allt detta i strid med natur- och miljövårdskrav.

Mitt i all bedrövelsen med skogsbrukets hemska framfart, gjorde vi dock en glädjande upptäckt: vi fann spår som vi bedömde måste ha varit en varg. Spårstämplarna hade en diameter på ca 15 cm och det fanns inga spår av folk i närheten. Vi blev jätteglada en stund, ingen av oss har sett vare sig vargspår eller varg i det vilda förut.


Efter rasten vid sjön fortsatte vi vår vandring söderut längs leden, nöjda med att ha lämnat de senaste två kilometrarnas elände bakom oss. Leden slingrade sig framåt i skogslandet, mellan små bergknallar och många fina sjöar. Här och var kunde dock underhållet av spänger och märkning varit bättre.

Vi passerade de stora kvartsitbrotten vid Ulerud och Livarebo. Det senare hade i stort sett utplånat en hel "knatt" vad vi kunde bedöma. Vi fann en makalöst fin fikaplats i eftermiddagssolen på klipporna på västsidan av näset mellan Svalsjön och Livarebosjön. Hade det varit varmare i vattnet hade det passat bra med ett bad.

Innan avtaget från leden för att nå Håverud, hade vi föresatt oss att ta oss upp på Skalåsknatten. Det hann vi med och den var väl värd ett besök. Knatten är inte särskilt hög, men tack vare en omgivning som är en ganska flat högplatå är utsikten fantastisk. Man kan se Vänern, Kinnekulle och på närmare håll Sörknatten där filmen Ronja Rövardotter spelades in. En knatt är tydligen en bergtopp som överst täcks av ett lager kvartsit som skyddat mot erosionen.


Ner till Håverud tog vi den lilla vägen förbi gården Skalåsen. Den var väldigt fin att gå: gräsbeväxt, svagt utför och bra utsikt. I Håverud bodde vi på hotellet, fint beläget vid sjön. Man hade haft vänligheten att låta oss bo där, trots att hotellet egentligen inte var öppet. En bra veranda finns på sjösidan, den är fin att sitta på i solnedgången.


Målet för nästa dags vandring var Dals Rostock. Den ursprungliga planen hade varit att fortsätta Pilgrimsleden söderut till Mellerud och därifrån ta en buss till målet. Men dels hade inte det negativa minnet om skogsskövlingen släppt, dels hade vi fått smak på att gå fritt efter eget huvud, så därför lade vi upp en helt annan rutt.

Dock började vi med en närmare titt på Håverud. Akvedukten var förstås ett måste. Vi gick t o m på den för att ta en snabbtitt på naturreservatet med ramslök på berget på andra sidan. I byn var det Hantverkardag och vi besökte en keramikutställning med fina fåglar i form av bl a bruksföremål som karaffer för dressing eller vin. Konstnären var Sanna Nilsson från Lödöse.

Färden söderut inleddes med att vi följde stranden. Strax stötte vi på en fiskodling. Av en av de anställda fick vi veta att man årligen producerar ca 500 ton laxöring, vilken exporteras till Finland. Via Åsensbruk sökte vi oss söderut på en liten väg som gick parallellt med sjön Åklång. Vägen omgavs av en fin mycket lövskog med en prunkande vårflora. Skogen på höger hand var delvis reservat.

 

Så småningom kom vi vid Källhult ut till "Vackra Byars väg" som sträcker sig från Dals Långed och söderut ner mot Rostock. Från byn och söderut blev det lite väl mycket asfalt att gå på, men det fanns en hel del fina byar, gårdar och hus att se på längs vägen. Tyvärr fanns det också exempel på raka motsatsen, vanskötta fallfärdiga ruckel som inte speglade vägens namn. Uppe i skyn angrep en duvhök flera gånger tre ormvråkar som cirklade runt.
Vi korsade stora vägen från Mellerud och var nu inne på Kroppefjäll. På små vägar och stigar sökte vi oss genom skogen ner till Mörtsjön och en väntande middag och logi vid hotell Kroppefjäll. Hotellet nyttjar byggnader som tidigare varit ett sanatorium. På övre våningen i huvudbyggnaden finns ett litet museum med bilder från den tidigare epoken. Det var nu Valborgsmässoafton, fullt med folk i restaurangen och man serverade en fantastiskt god tre-rätters middag.


Första Maj ägnade vi åt utflykter i omgivningarna. Under förmiddagen besökte vi reservatet Svarvaretorpet på östra sidan av Skiffersjön, knappa två km från hotellet. Där finns landets i särklass bästa lokal för den ovanliga ormbunken uddbräken. Den växer rikligt i en ravin med mycket högvuxen grov granskog. Nyckeln till att uddbräken trivs speciellt bra där är tydligen en kombination av en kalkrik lerskiffer och hög och jämn fuktighet.


På eftermiddagen prövade vi leden från hotellet till utsikten Bore kulle ca 3 km åt sydväst. Delvis följer den Karl XII:s stig, en gammal anrik led.


Tyvärr fanns även här likt på Pilgrimsleden bitvis rätt mycket körskador från skogstraktorer.


Leden var ganska dåligt utmärkt så ibland var det svårt att veta om man var på rätt väg. Till det bidrog också en helt undermålig karta med många fel och brister ”Friluftsguiden Kroppefjäll”. Som pricken över i var informationsskylten framme vid kullen helt oläslig.

Kullen och dess utsikt visade sig bedårande när vi väl hittade fram. Man såg med kikare över ett stort område, bl a kunde man se hela 45 vindkraftverk. Förr räknade man kyrktorn.

Platsen var bättre värd än den dåliga kartan, märkningen, och informationsskylten, och den delvis sönderkörda stigen. Här finns det mycket att förbättra för kommunen och markägare om man vill ha vandrare på denna led. Nu bjöd man in med armbågen kändes det som.

Efter ännu en god middag på hotellet och en skön natts sömn var det sen dags för hemfärd med tåg från Mellerud.

Sammantaget hade fina fem dagar i Dalsland, med mycket blandade intryck, såväl positiva som negativa. Dalsland, där jag knappt varit tidigare, visade sig vara ett överraskande varierat landskap som lockar till fler besök. Det var mycket mer lövskog och öppna landskap än jag föreställt mig. Kulturmarkerna med sina många fina gårdar var ett mervärde.
Som beskrivits ovan finns dock mycket att ta tag i för kommuner och markägare om man vill vårda och utveckla vandringsturismen i området. Vad jag förstår finns det en mycket stor potential att ta vara på om man vill. Man skulle kunna komplettera Pilgrimsleden med anslutningsleder från/till orter med buss/tåg och med några rundleder. Fina stråk som är möjliga att utnyttja är t ex

·        vägen Dals Långed – Tisselskog – Pilgrimsleden som vi gick

·        Dals Långed - Dals Rostock parallellt med Vackra Byars Väg, där finns det redan flera embryon till stigar att utnyttja

·        länk mellan Pilgrimsleden via Håverud till Vackra Byars Väg

·        Dals Långed - Håverud via Buterud, det lär redan finnas en led Buterud – Håverud enligt vad vi läste

Nedan utan inbördes rangordning en tio-i-topp lista på det vi fann som det mest positiva och måsten att uppleva för vandringsbesök i området:

1.     Skalåsknatten

2.     Den grästäckta lilla vägen i kanten på hygget från Pilgrimsleden ner mot gården Skalåsen

3.     Glumserud gamla gård

4.     Vägen från Håverud ner mot änden på Åklång

5.     Maten på Kroppefjäll hotell

6.     Ädellövlandsskapet på Baldersnäs

7.     Kontrasten pizzerian i Dals Långed mot restaurangen på Baldersnäs, båda med sin speciella charm

8.     Håverud med akvedukten och slussmiljön. Fin keramikkonst med fågelmotiv av Sanna Nilsson

9.     Många välskötta gamla dalsländska enkel- och parhus

10. Ravinen med uddbräken på Svarvaretorpet vid Skiffertjärnen på Kroppefjäll



Artlista fåglar:



Bofink, blåmes, duvhök, gransångare, grågås, gräsand, grönfink, gulsparv, häger, kanadagås, koltrast, korp, lärkfalk, lövsångare, ormvråk, ringduva, rödhake, sparvhök, spillkråka, storlom, storskarv, storskrake, strandskata, svarthätta, svartvit flugsnappare och taltrast



Vi letade inte aktivt efter fåglar, men hade kikare med och tittade på dem som dök upp. En och annan identifierade vi också på ljudet. Allmänt tyckte vi att det fortfarande var ganska lugnt på fågelfronten så här i början på maj.