måndag 29 augusti 2016

Att gräva en grop åt andra - helt ok tydligen i skogsbruket


Gropen som den såg ut på våren 2014

En på flera sätt anmärkningsvärd historia om vad en självägande skogsbonde kan ta sig för utan att det finns någon begränsning, vare sig i skogsbrukets regelverk eller i det egna "bondförnuftet". Häri finns också intressanta iakttagelser om hur olika myndigheter interagerar (eller inte gör det) med varandra och med allmänheten. 

Jag är en flitig vandrare i Åkulla Bokskogar, ett fantastisk vackert och vandringsvänligt område i det inre av Halland. I bokskogsområdet finns ett dussintal flera iordninggjorda leder. En tur jag ofta tar är runt Björkasjön ("Björka sjö" enligt kartan men inte i folkmun). Den är på 6 km och innehåller en hel del intressant efter vägen, som jag beskrivit i ett annat inlägg på denna blogg. 

En tur runt sjön gjorde jag våren 2014. Då ramlade jag över (tack och lov inte i) den grop som detta inlägg ska handla om. Gropen ligger i en slänt ner mot sjön på dess östra sida. Här har markägaren tagit upp ett större hygge. Gropen gjordes indirekt som ett resultat av stormen Gudrun. Stormen fällde en hel del storvuxen granskog i den här slänten som vetter mot väster. För att få ut den stormfällda skogen gjordes en ny skogsbilväg. Och till den behövdes grus, vilket togs ur den aktuella gropen. 

Gropen är formad som en tratt, den övre diametern är ca 15-20 meter. Den är ca 5-6 meter djup och då på våren 2014 var den vattenfylld i botten upp till någon meters djup. Jag har sett grusgropar förut, men det som lockade mitt intresse denna gång var säkerheten. I och med att gropen var så djup med branta sidor, delvis vattenfylld och också nästan omöjlig att upptäcka om man kom hastigt söderifrån, undrade jag om inget borde göras för att undvika en olycka med folk eller vilt inblandade. 




Foto taget endast 6-7 m ifrån gropen dess södra sida; den syns inte

Jag kunde inte veta vem som ägde den aktuella marken och kontaktade därför under sommaren 2014 Skogsstyrelsen i Halmstad. Där fick jag så småningom veta att en skogsägare, likt andra markägare, har rätt att bryta 10 000 ton grus utan att söka tillstånd om det ska användas för "husbehov". Det finns inga regler om hur stor eller djup en enskild täkt får vara. Allt kan tas i en enda grop om så önskas. Grus har en torr volymvikt på ca 2 ton per kubikmeter. Således kan markägaren ta upp en grop på 5000 kubikmeter. Som en omvänd kon skulle det kunna vara en grop med 17 meters radie och 17 meters djup och den vore fortfarande legal. Var och en med "bondförnuft" inser att en sådan grop skulle kunna vara farlig och därför kräver skyddsåtgärder. 

Vid en senare tur framemot hösten upptäckte jag att någon, troligen markägaren, dumpat en massa lös halm i gropens botten (bild nedan). Den var lagd vid gropens norra sida där kanten var som lägst. Jag tyckte att det var en konstig och nog en ur miljösynpunkt olämplig åtgärd. Därför kontaktade jag Skogsstyrelsen igen och fick då beskedet att halm i en grusgrop i skogen inte är Skogsstyrelsens bord, utan ansvaret ligger på kommunens miljöskyddsförvaltning. Hör och häpna, men Skogsstyrelsen lämnade på eget initiativ över handlingen till sagda nämnd (oftast får man styra upp sånt själv är min erfarenhet; detta trots intentioner i Förvaltningslagen att myndigheterna ska samverka för att hantera ärenden). 




Här har skogsägaren dumpat halm i grusgropen

Sen var det länge locket på. Det tog så lång tid att jag nästan glömde ärendet själv. Men en ny vårvandring i området 2015 kom att få upp mig på banan igen. Jag tog kontakt med med miljökontoret på kommunen för att undra vad som pågick. Där var man frågande men lovade att återkomma. Ganska snart fick jag besked om att inget alls skett i ärendet och att orsaken var att det skett personalbyte. Resultatet hade blivit att handlingen låg  bortglömd i någon skrivbordslåda. 

Men nu skedde saker föredömligt snabbt. Kommunens tjänsteman gjorde en besiktning i fält tillsammans med skogsägaren som grävt efter gruset. Senare kom ett beslut på papper om att bedömningen var att det inte var miljöfarlig verksamhet att dumpa halm i en grusgrop med grundvatten i, detta därför att gropen endast utgjorde en så liten del av tillrinningsområdet till Björka Sjö. Jag undrar stilla hur stor gropen skulle varit för att passera någon "kritisk" övre gräns. Jag kan inte tolka detta som annat än att det är fritt fram att dumpa gammal halm i grundvattnet i grusgropar. Något man ofta ser ute i terränglådan är att bönder som fått inplastad ensilage över dumpar den i nedlagda grustag, ibland med plasten kvar, ibland med plasten borttagen. Det skulle vara intressant att även få den hanteringen prövad.

Det nämndes också av den kommunala tjänstemannen att skogsägaren tydligen hade haft goda avsikter med dumpningen av halmen. Om nu någon råkade ramla ner i gropen skulle denne i alla fall landa mjukt. Detta låter för mig som inget annat än ett påhittat svepskäl och en efterkonstruktion. Varför i all sin dar skulle man då välja att lägga halmen där det var minst risk att falla ner och också minst höjd från den övre kanten till bottnen?




Överhäng på södra sidan - här har ingen halm lagts

När jag hängde på ett fik i Skara i väntan på bussen för några år sedan kom jag att läsa om en tragisk olycka på Landvetters flygplats. En litet barn hade drunknat i en mindre damm, tydligen ämnad att höja områdets annars rätt trista utseende. I tidningen intervjuades också en expert från Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB). Denne tryckte på att den här typen av dammar enligt Ordningslagen måste vara inhägnad om vattendjupet är över 20 cm, detta för att förhindra olyckor med barn. 

Jag kom att tänka på detta då jag diskuterade den aktuella och tidvis vattenfyllda grusgropen med den kommunala tjänstemannen. Beskedet från honom var att Ordningslagen var Polismyndighetens ansvar, inte kommunens. Här kom inget erbjudande om att kommunen skulle kommunicera ärendet med polisen, likt Skogsstyrelsen hade gjort visavi kommunen. Så nu sitter jag här med Svarte Petter. Ska jag tvingas polisanmäla skogsägaren för att gropen ska åtgärdas. Det har jag ingen lust att göra, det brukar bara leda till tråkigheter för de inblandade. Nej, jag hoppas LRF Skogsägarna kan få honom på bättre tankar (se nedan). 

Både gropen och halmen finns kvar enligt mina mer sentida besök för vandring i området. Det är fortfarande ett både fult och farligt sår i naturen. Graverande är också att det ligger i ett populärt strövområde inom Åkulla Bokskogar. Mer respekt för skogens sociala värde borde ge vid handen att 1/ halmen bör tas bort, och 2/ gropens kanter bör åtminstone fasas av. LRF Skogsägarna talar mycket om att fria skogsbönder på eget ansvar utvecklar skogens alla värden. Här finns ett utmärkt exempel på förbättringspotential. Ta kontakt med er medlem (antar att han är det) för att få honom på bättre tankar och bli ett föredöme för er vision. Om inget sker med denna grop och kanske liknande på andra ställen, så riskerar skogsbruket att bildligt talat falla själv däri.




Vackert vid Björkasjön en tidig morgon

PS. Detta med vad som är "husbehov" är av intresse i sammanhanget. Man får ju ta ut 10 000 ton grus för "husbehov". Vad är då detta? Jag tänkte på grus för att underhålla området kring boningshus och mangårdsbyggnader. Men enligt den kommunala tjänstemannen inkluderas på en gård hela jord- och skogsbruksdriften. Det var för mig överraskande. Noterbart är för övrigt också att mängden grus som får tas är helt oberoende av storleken på fastigheten. En skogsbonde med två hektar får ta ut lika mycket som greven med tusen hektar. Märkligt kan tyckas. Med många små skogsfastigheter intill varandra kan det bli betydande sår i naturen.

  

  



   

tisdag 23 augusti 2016

Två minnesrika dagar i Söderbärke

Efter ett par dagar på stora brandfältet bortom Ängelsberg, då jag var hantlangare åt kärestan L i hennes vegetationsstudier där, "vilade" jag upp mig i Söderbärke. 


Där i Nor, på andra sidan sundet mellan Södra och Norra Barken, var jag och syskonen som barn mycket hos mormor L och morfar J. De ägde en jord-och skogsgård belägen precis där landsvägen delar sig mot Larsbo respektive Hemshyttan. Den innehas nu av kusin J.


Ibland var vi hos mammas moster K och hennes man H, som bodde på andra sidan åkern på Strömberget. I det gamla huset, kallat Strömtorpet, från 1700-talet bor nu min syster K och hennes man K. 

Vi syskon var ofta "bortleasade" över en stor del av sommaren eftersom båda våra föräldrar arbetade heltid och väl inte hade så mycket semester. Vi lekte och busade i lador och skog. 

Själv fick jag tidigt också en introduktion i lantarbetets ädla och svettiga konst. Mormor och morfar hade kor, så höskörd och förflyttningar av korna mellan bete och lagård samt vattning i sjön stod på programmet. Korna gick nog mest av sig själva, väl invanda som de var vid rutten. När jag gick där efter dem med en lång vidja i handen, trodde jag dock annat. 

Höskörden bestod för vår del tidigt mest av att åka hölass, men successivt fick jag börja hiva upp klöver och timotej på hässjorna. Ett tungt och svettigt jobb. Ett välkommet avbrott var när mormor L kom med saft och bullar i en korg. 


Här grundlades mitt agrara intresse. Speciellt roligt och värdefullt var att mina morbröder Ö och E ännu fanns på plats på gården. De var barnkära, lite galna och såg verkligen oss småttingar.  

Jag fick tidigt följa med Ö på jobb i skogen, vilket mest för min del bestod i att barka massavedsbitar. Jag tror jag fick några ören per bit. Varma dagar var det en satans massa bromsar vad jag minns. En del så stora som sparvar. Satte de sig på massavedsbiten var det rätt enkelt att ta dem av daga med barkspaden, som en skogsarbetets giljotin.

Morbröderna gillade att lura i mig en massa tokigheter, vad jag minns var Ö en mästare i detta, men med E hack i häl. Ö lurade t ex i mig att fräken, som är vanlig i skogen, endast växer där räven har pinkat och därför i folkmun kallas  "rävrompa". Det dröjde många år innan jag fattade att jag var förd bakom ljuset.

"Vet du definitionen på en rap?", frågade Ö mig en dag. Det visste jag förstås inte, så han drog den: "Från magen kommande, uppför halsen gående, på tungan rullande, en brakfis som förkunnar att ändan har gått i baklås". 

E hade ungefär samma humor: "Visste du att jag kan latin?", sa han plötsligt en gång. "Nej, inte alls, ingen aning", sa jag och mörkade att jag knappt visste vad latin var. Ett och annat blomnamn på latin hade jag dock nog hört, då vid 8-10 års ålder, typ "Tussilago farfara". Tack vare det genomskådade jag ganska snabbt den harang han drog: "Bonnáfis luktárilla, Prästáfis likáså".

Både Ö och E berättade alla möjliga dråpliga historier om olika personligheter i byn. De hette sånt som Post-Tage, Skrap-Kalle och Rännskitar-Lasse. Vad de ägnat sig åt i huvudsak var ju rätt lätt att tänka sig. Alla hade det gemensamma att de var bortgångna, så sanningshalten i morbrödernas historier var förstås omöjlig att bekräfta. Så här i efterhand slår det mig nu att de inte hade några dråpliga historier om kvinnor. Det offentliga historierummet var väl en mansvärld på den tiden.

En av de sista rövarhistorierna som Ö hann berätta för mig innan han alltför tidigt gick bort var ungefär denna (möjligen kan jag ha hört den senare i andra hand via E): 

Ö jobbade på äldre dagar som kyrkvaktmästare. En av sysslorna var att förflytta de döda som skulle till begravningsgudstjänsten i kyrkorummet från den tillfälliga uppehållsplatsen i det svala rummet en trappa ner. Det fanns ingen hiss så kistorna fick skjutas på en särskild vagn utomhus på en asfalterad gång och som ni förstår var det uppförsbacke. 

För er som inte redan vet det ligger Söderbärke kyrka precis vid stranden av sjön Barken. Till saken hör också att den avlidne NN hade levat i samhället Vad en mil nedströms längs Barken. 


Morbror Ö och hans kollega tog i allt vad tygen höll. Det gick länge bra, men sakta. Men säg den lycka som varar; precis när de var nästan på krönet snubblade de till och tappade taget om kistan och vagnen. Den började förstås rulla med allt högre fart nedför backen i riktning mot sjön. Morbror Ö började självklart springa efter för att hindra den att fara ut i sjön. Men han hejdar sig en sekund då kollegan ropar - "NEJ, låt bli för tusan! Det fattar du väl att han vill hem till Vad igen!" 

På nåt oklart sätt, som jag inte minns från berättelsen, fick de tydligen stopp på ekipaget och NN blev senare vederbörligen begravd. Med tanke på alla historier som Ö och E berättade så vete tusan om nånting av detta är sant!

Nu i mitt eget berättande slår det mig att morbror E:s bortgång är nästan lika osannolik som ovanstående historia. Och denna gång tror jag att det jag skriver är alldeles sant. Till saken hör att E var en riktigt inbiten jägare. 

Några gubbar i jaktlaget inklusive morbror E skulle jaga älgkalv när det snart var slut på säsongen. Det var således vinter och en del snö. Jakten bedrevs långt bort på utskogen. E hade tagit ett pass vid ett stenblock i kanten på ett hygge. 

Hundföraren och dennes hund lyckades få igång ko och kalv. En av passgrannarna såg ekipaget på håll och rapporterade över radion att han sett älgarna och också att de var på väg i riktning mot det hygge där E fanns på plats. 

Spänningen tätnade. Plötsligt hördes två relativt snabba skott bort ifrån det hygge där E fanns. Och sen ett till skott med lite fördröjning. Sen blev det alldeles tyst.

Alla väntade nu med spänning på att E skulle komma in på radion och rapportera hur det hade gått med älgkalven. Men rapporten dröjde, knastrandet på radion uteblev. "Han är väl fram och kollar kalven" tänkte nog flera av passgrannarna. 

Efter flera minuters tystnad tyckte jaktledaren det fick vara nog. Han anropade E, men tystnaden fortsatte. Efter ytterligare ett försök till kontakt gav han upp. Hundföraren anslöt och de båda gav sig tillsammans av bortemot E:s pass. 

E var död. De fann honom liggande livlös i snön intill det stenblock där han stått på pass. En stund senare fann man älgkalven, även den död. Man konstaterade att E nog skjutit kalven med sina två första skott. Det tredje skottet fann man aldrig. Sannolikt hade E avlidit redan i det andra skottögonblicket. Det tredje skottet trodde man hade gått iväg upp i luften när han gled ner längs sidan på stenblocket han tagit stöd emot. 

Den första tidens reaktioner var förstås stor chock, som det är när någon närstående hastigt rycks bort. Men med tiden kom nog de flesta att tänka på att detta väl var det helt ideala sättet för en inbiten jägare och skogsman att lämna jordelivet på: att avlida på pass och efter att precis ha nedlagt sitt sista byte. 

Den här otroliga historien är dock inte helt slut ännu. Någon vecka senare besöktes platsen av de närmaste. När de pulsat fram i snön en bit över hygget lyfter plötsligt en kungsörn med mäktiga vingslag från platsen. Sannolikt hade den festat på resterna från den urtagna älgkalven. Örnens flykt över skogen blev sinnebilden av morbror E:s färd till de sälla jaktmarkerna.

Med denna magnifika avslutning får det nu också bli ett slut på mina tankars planlösa fladdrande i min egen Söderbärke-historia. Mer får kanske komma nån annan gång.

Åter nu igen till nutiden. Jag var ju nu i Nor för att vila upp mig efter det ofantligt tuffa fältjobbet med kärestan L på brandfältet. Men som vanligt är i Söderbärke blev det aktivt värre, släktingar och bekanta dyker överraskande upp till höger och vänster. Samtalen och fikapauserna blev därför långa och talrika.

När jag anlände med tåget från Ängelsberg bröt regnet ut. Inom parentes hävdar min bror S att det alltid börjar regna i Söderbärke när jag kommer dit, han fick således rätt även denna gång. Som tur var hade jag mycket nära denna gång till det öppna sommarcafét i Hembygdsgården. Den är vackert belägen på stranden till Barken, alldeles nära brofästet. De serverar hembakat bröd till drycken, oftast är det ungdomar som sköter ruljangsen. En fika kostar ungefär en tredjedel av det som city-slickers får betala i t ex centrala Stockholm. Här hängde jag under en knapp timme i väntan på att regnet skulle sluta och också i väntan på min bror S som skulle komna förbi efter ärenden i Smedjebacken, kommunens säte och huvudort. När han kom blev ju fikat förstås förlängt med en rejäl stund till, det fanns ju ytterligare ännu icke avsmakat fikabröd...


Förutom mycket goda och trevliga middagar hos bror S med hustru B och kusin G med hennes man C, så hann jag även med en del annat under denna fina två-dagars-vistelse i Söderbärke.

Extremt morgontidig som jag är blev det ett par längre promenader strax efter gryningen. Favoriten är vägen över åkrarna ut mot Norsäng, sen kan man ta av på tre olika stigar genom skogen söderut, för att då komma ut på vägen mellan Hemshyttan och Söderbärke.  


På åkrarna före Norsäng går ofta rådjur. Så här i rådjurens parningstid blir de oförsiktiga och särskilt bockarna visar sig ofta öppet. En morgon såg jag hela fem råbockar ganska nära varandra på åkrarna där. Detta var bara några få dagar innan bockjakten skulle börja. En och annan jägare hade säkert sett dem och fyllts av förhoppningar.

Den bortre stigen att vika av innan Dammsjön leder på en svag ås söderut förbi det gamla bostället Norrbyn. Jag har skrivit kort om det i ett tidigare inlägg. Man passerar först en gammal ladugård som sett bättre dagar. Kort därefter på en liten höjd på vänster hand den plats där bostadshuset uppenbarligen låg, bekräftat av vårdträd, yppig flora, husgrund och en kvarbliven potta i emalj. Lite längre bort finns väggarna i slaggsten från nån större mangårdsbyggnad. 


På den här platsen måste det för 60-70 år sen ha varit mycket vackert. Neråt Dammsjön var det säkert helt öppet med åkrar och betesmark, likaså på västra sidan om åsen. Idag är här en trist mörk granskog ända in på stigen och det gamla bostället. Det slog mig att det vore en välgärning för kulturmiljövården och friluftslivet att hugga ur och öppna upp en glänta kring vårdträden. Det finns tydligen möjlighet att söka bidrag (NOKÅS) på Skogsstyrelsen. Jag vet inte hur länge platsen varit bebodd, men ska försöka ta reda på mer om det.


En kväll var broder S, kusindotter L och jag på sommarteater vid hembygdsgården i Norberg. Vi såg där ett av mina absoluta favoritstycken: "Vem älskar Yngve Frej" av Stig Claeson (Slas). Upprinnelsen till vårt besök var nästan otrolig och tål att kort återges här. Några dagar innan föreställningen var jag och kärestan hembjudna till kusin G, hennes man C och deras dotter L, nu vuxen. De bor i Köpenhamn och där har L varit hela sin uppväxt. Under middagen kom vi att beröra svensk litteratur och L bad om tips på bra sådan. Hon menade att hon hade saknat sådan i hemmet. Flera exempel lyftes fram i samtalet runt bordet. Jag kom att nämnda Slas och då speciellt "Vem älskar Yngve Frej". 

Nästa dag var jag med kärestan på fältjobb på det stora brandfältet sydost om Fagersta. Vi skulle äta en lite sen lunch på den servering som ligger i Ängelsberg. Det var fullt på parkeringen intill serveringen där den ligger lite högt med utsikt över Åmänningen. Därför ställde vi bilen på parkeringen vid genomfartsvägen och nära järnvägsstationen. När jag steg ut ur bilen var jag precis framför ortens anslagstavla. Och vad föll då min blick på om inte en affisch som gjorde reklam för föreställningen "Vem älskar Yngve Frej". Eftersom verket varit uppe till samtal kvällen innan tänkte att detta måste vara ett tecken, så på kvällen  kollade jag direkt med kusinbarnet L om hon ville följa med och se den, vilket hon gärna gjorde. Hennes föräldrar kunde inte på grund av den stundande kräftpremiären i Barken för stamfastigheterna runt sjön. Dock ville min bror S följa med, hans kräftpremiär var först en vecka senare


Strömtorpet, min systers hus, var dessa dagar nästan som T-centralen, fast mycket trevligare. I samband med fältjobbet på brandfältet fick jag och kärestan L låna huset. Efter två dagar räckte det med jobb för mig, kärestan L skulle fortsätta och då bo på vandrarhemmet i Ängelsberg. För egen del tänkte jag bli kvar på Strömtorpet och trodde det skulle bli stilla och ensamt. Men det slapp jag, för först ringde kusin P och sa att han, fru M och hennes son H gärna bodde över i samband med kräftpremiären. Kul, och på Strömtorpet får ju många numer plats efter byggandet av stora uthuset inklusive ett fint och stort gästrum. Strax därefter messade systerson H med flickvän J och sa att de också planerade att ligga över, detta i samband med en tur från Falun, där de bor, till Stockholm för att köpa varsin kajak. 

De ville på hemvägen testa de nya kajakerna i Barken. Så spännande, tänkte jag, själv lite inbiten kajakägare. Kanske skulle det bli en chans även för mig att pröva en ny sorts kajak. H hade under sommaren lånat vår stuga på Skatön i Söderhamns skärgård, detta för att i lugn och inspirerande miljö skriva på en roman som utspelar sig vid och på havet. Vi har kajaker där, vilka H tydligen nyttjat flitigt och blivit rejält biten av. Kul! 


Nu, en av morgnarna i Söderbärke, skulle jag och framförallt mitt kusinbarn L få pröva de nya kajakerna. Vi höll till vid den kommunala badplatsen framme i byn. Sandstrand med tillhörande grässlänt är den ideala miljön att komma i vattnet med en kajak. Jag gjorde bara ett kort test ut runt hopptornet. Kajaken kändes stabil och lätt att paddla. Utrustningsmässigt var jag mest imponerad av en liten, men ändå viktig detalj: det var så lätt att ändra inställning på fotstödet med roderreglaget. Det underlättar mycket när personer av olika längd ska turas om i sittbrunnen. På min egen kajak är det mycket besvärligt att ändra på fotstöden. 

Nej, nu närmar det sig slutet på min berättelse från då- och nutid. Min vistelse i Söderbärke var också slut. Jag gick förstås till stationen. Noterade att det en lång sträcka saknas trottoar. Och också att det inte finns nåt övergångsställe där man ska över den mycket trafikerade vägen mellan Fagersta och Ludvika. Synd, det borde åtgärdas. Gående och cyklande borde stimuleras genom bättre infrastruktur här.


Intill vägen mot stationen stod en stor skylt som gjorde reklam för den Ölfestival som varje år sedan länge hålls i Söderbärke i slutet av oktober, denna gång 28-29 oktober. Kul kuriosa är att det är kompisarna A&A på Eskilstuna Ölkultur som står för årets festivalöl. Om inte tidigare, så återkommer jag i alla fall då vid Ölfestivalen till Söderbärke. Det känns bra att tänka på. 




måndag 22 augusti 2016

En gåsamorgon vid Morups Tånge


De hade anlänt redan kvällen innan. Jag satt och läste i fåtöljen med balkongdörren öppen. Vid halvåttatiden blev det plötsligt en himla kakafoni av gåsaröster. Det lät för mig som om en jättestor flock anlände och gick ner i Breviken som är bukten mellan Glommen där jag numer bor och fyren vid Morups tånge. 

Ungefär samtidigt kom det ett larm på mobilen från den s k FAX-listan, vilken är ett system för tips via sms om ovanliga fåglar i Falkenberg med omnejd. Enligt detta tyckte avsändarens fru att det verkade vara "en miljon". Han återkom senare på kvällen med en bild från Korshamn med stora mängder gäss som landat där. Korshamn är den bukt som ligger strax söder om strandängen vid Morups tånge. Uppenbart var det att gässen tänkte övernatta och att de fanns talrikt både i Breviken och Korshamn. 

Som vanligt är vaknade jag tidigare än i arla morgonstund, det var fortfarande mörkt men långt i öster syntes ett svagt morgonljus. En av de första tankarna som gav sig till känna var att jag nog skulle ge mig ut för att se om gässen var kvar och i så fall kanske få vara med om att de lyfte för vidare flygning mot varmare breddgrader. Att se stora mängder gäss ljudligt samtidigt ta till vingarna tycker jag är bland det häftigaste man kan få vara med om vad gäller fågelskådning. 

Jag åt en tidig frukost, stoppade på mig handkikare och mobil, och cyklade iväg. Målet var den södra entrén till Morups tånge. Men på vägen stannade jag till en kort stund och betraktade mängden av gäss i Breviken. De var rätt många, jag uppskattade att det var ca tre hundra vitkindade gäss och ett hundra grågäss. 



Direkt när jag kom fram till parkeringen vid södra änden på Tången såg jag att det här skulle bli en speciell morgon. Den uppåtgående solen hade börjat lysa på övre delen av de höga regntunga moln som fanns ute över havet. Mycket vackert var det med fyren och Tången i förgrunden. 

Ute på sandreven i Korshamn vilade stora mängder gäss, framför allt vitkindade gäss, men även grå- och kanadagäss. Jag tog mig före att försöka räkna dem, men det vara ingen lätt uppgift. De vitkindade stod packade på ett sandrev en bit ut, medan grå- och kanadagässen var med utspridda och därför lite lättare att räkna. Jag kom i alla fram till en skattning på ett tusen vitkindade och ett par hundra av grå- respektive kanadagäss. Felmarginalen var nog rätt betydande. Jag skickade iväg ett sms på FAX-listan ifall fler var vakna och skulle vilja se detta skådespel.



Plötsligt lyfte hälften av de vitkindade och gav sig iväg på en kort tur österut. Jag förstod inte alls vad som skrämt upp dem och inte heller varför inte samtliga drog iväg. Drygt hälften av dem återkom efter en kort stund och landade på samma ställe. Jag drog mig lite längre ut på Tången till det parti som lutar lite uppför. Där har man bättre överblick över bukten och slänten gav också skydd för vinden från nordväst. 

Bortifrån parkeringen såg jag strax att en mansperson sakteliga kom ut mot mitt håll. Han verkade bära på något, sannolikt var det väl den tubkikare med tillhörande stativ som de flesta ornitologer bär på. Det var ännu inte riktigt ljust, solen var inte helt uppe i öster och dessutom var det en hel del tunga regnmoln lite varstans. Men när han kom nära kände jag igen honom, det var TA, ordförande i Falkenbergs Ornitologiska Förening, tillika omtalad naturfotograf. Jag har varit medlem i föreningen sen jag flyttade till Glommen i vintras och deltagit i en del aktiviteter. Då har jag haft förmånen att ibland stöta ihop med honom. Jag tyckte nu det var trevligt med sällskap en stund. Han var ute för att fotografera vadare till något projekt. Vi hade ett intressant samtal om allt möjligt, bland annat minns jag att vi diskuterade möjligheten att ordna en utflykt för intresserade medlemmar i fågelklubben till det stora brandreservatet Hälleskogsbrännan i Västmanland. Jag erbjöd mig att vara guide, har ju varit där en hel del. När vi stod där och pratade lyfte plötsligt hela gåsaflocken och gav sig efter en startrunda av mot söder.



Vi skiljdes åt och jag ledde cykeln vidare över Tången i riktning bort mot fyren. Plötsligt dök en regnbåge upp ute över havet. Vacker värre mot det mörka havet och den mörka himlen. Jag hann precis med att ta ett foto innan den upplöstes. Kommen nära fyren övervägde jag att ta mig in bland tallarna där och lyssna och se efter småfåglar. Men nu hade regnet börjat. Det såg riktigt hotfullt ut på himlen med svarta regnmoln i alla riktningar. Jag skyndade iväg på cykeln och hann precis innan för dörren hemma innan himlens portar öppnade sig och regnet vräkte ned.



Det var nu dags för en välförtjänt andra frukost. Jag rensade i mobilen bland alla bilder jag tagit, såg att det nog var en del användbart. En tanke ägnade jag också åt TA där ute på Tången. Undrade om han kommit i skydd för regnet med all sin kamerautrustning. 

En fin morgon var till ända. När jag var i tjugoårsåldern var jag under 1,5 år lantbrukselev, tillika bonddräng, i Önnestad i Skåne. Då under hösten var gåsamiddagen på Mårtens afton en stor begivenhet. Jag var inte alls bekväm med den företeelsen, tyckte det mest var frosseri och borgerlighet. Den gåsamorgon jag nu avnjutit, det var andra grejer det!

Som jag erfarit på senare tid är det som vackrast ute på morgnar och kvällar, Och speciellt då det inte är badväder utan lite mörkt och disigt.






Hälleskogsbrännan 9-10 augusti 2016


I två dagar var jag på brandfältet i en ny roll, denna gång som hantlangare åt kärestan i hennes forskningsprojekt vid SLU. Det är grundforskning om hur floran återhämtar sig på hyggen efter en kraftigt brand. En hypotes är att brandens hårdhet spelar roll och därför har hon lagt ut permanenta provytor både i mycket hårt brända och i mindre hårt brända områden. På brandfältets hyggen finns också många kolbottnar, rester från den tiden då kolning skedde i stor skala i Bergslagen. Uppemot tre hundra kolbottnar har nämnts för området som helhet, inte enbart på hyggen således. I projektet ingår att jämföra vegetationsutvecklingen på dessa med den på bränd mark utan kolbottnar. 


Vädret var sisådär, det småregnade ibland men vi kunde ändå utföra de planerade arbetsuppgifterna. Min uppgift var att finns provytorna (50 x 50 cm) med hjälp av GPS och metalldetektor. Två av hörnen på ytorna var markerade med en metallbit nån centimeter ner i marken, detta därför att de små synliga hörnpinnarna tenderar att försvinna ibland. Vi fann många sådana (2-3 dm höga röda plastpinnar) uppdragna och liksom kastade åt sidan. Vi spekulerade vilt om hur det gått till. Allt från folk, till rådjur, harar och korpar var på tapeten. Vi trodde mest på nån nyfiken hare och/eller korp. När vi väl lokaliserat en provyta fixade sen kärestan beskrivningen av den botaniska sammansättningen. 


Det fanns redan nu, endast nästan exakt två år sedan branden, rätt mycket växter i fält- och bottenskiktet. I fältskiktet var de vanligaste växterna kruståtel, piprör, mjölkört (bild ovan), bergkorsört, björk och asp. I bottenskiktet fanns särskilt brännmossa, lungmossa och spåmossa (bild nedan).


Den kolsvarta barken på de döda träden börjar nu att lossna och falla ner. Därefter blir stammarna alltmer grå. 


Bedömningen av skoglig brandexpertis är att de döda träden kommer att stå upp 5-6 år efter branden. Sen faller de eftersom rotsystemen påverkades kraftigt av branden och successivt går sönder, bl a under inverkan av hård vind. 

En intressant iakttagelse vad gäller träden var att många björkar, som tidigare hade sett helt döda ut, nu hade skjutit någon form av nödskott direkt ut från stammarna. 




Vi var mest fokuserade på marken och dess vegetation så det blev inte mycket bevänt med observationerna av faunan. Ett och annat såg vi dock när vi tittade upp ibland. Några däggdjur såg vi inte, men på fågellistan som jag i alla fall knåpade ihop trots det osystematiska angreppssättet fanns t ex ormvråk (bild nedan), lärkfalk, tornfalk, korp, törnskata, tretåig hackspett, tornseglare, bofink och lövsångare. Ormvråken verkade särskilt talrik. Vi såg hela nio stycken då vi gick bara några hundra meter längs skogsbilvägen norr om Igeltjärnen. Någon kan väl ha räknats dubbelt, det är svårt att veta, men många var de i alla fall. Det har nämnts som förklaring att det är ovanligt mycket sork. som lockat dit ormvråkarna. Dessa ska då ha klarat sig under branden genom att krypa ner i markens håligheter. 


Vi stötte på ett ställe ihop med en anställd på länsstyrelsen. Han berättade dels om en skröna att hela tjugo militärer skulle ha försvunnit spårlöst under branden, som om de hade "gått upp i rök" bokstavligt talat, dels om mätningar av besöksfrekvensen under de senaste veckorna. Det man hade kunnat mäta var antalet bilar som passerade in per dygn, vilket var ca 150. Hans intryck var att det satt minst två personer i varje bil, vilket då skulle motsvara minst 300 besökare per dygn. 

Jag beräknade att om var och en av dessa i genomsnitt förbrukar 100 kronor per dag i närområdet på kost, logi, bensin etc, skulle det på en månad ge en intäkt på 1 miljon kronor. Det är en icke föraktlig summa pengar. Sannolikt är den avsevärt större än vad Sture Johansson, ordförande i LRF Mälardalen vid tiden för skogsbranden, och Karin Perers, ordförande i Mellanskog, kunde föreställa sig då de i en diskussion om ett eventuellt bildande av ett naturreservat på brandfältet i Dagens Nyheter skrev "folk gillar inte risiga reservatsskogar" och "hela byar kommer att avfolkas". Så har inte alls varit fallet under de två år som gått sen branden och den tid som löpt sen reservatets bildande. 

Detta var säkert den tionde gången som jag besökte reservatet Hälleskogsbrännan. Det är så fantastiskt intressant att följa utvecklingen av området och jag blir aldrig mätt. Nästa gång hoppas jag kunna komma till reservatet med en grupp vandrare eller natur- och fågelintresserade. Och då bor vi och äter lokalt och lär bidra med mer än 100 kronor per dag och skalle... 



söndag 21 augusti 2016

Steningekustens naturreservat - ett besök 21 augusti 2016


Vi hade hört och läst  om att Steningekustens naturreservat är en pärla på den halländska kusten och således väl värd att besöka. En solig och varm söndag mot slutet av augusti gjorde vi slag i saken. Vi åkte bil denna gång, men buss går utmärkt (se nedan mot slutet av inlägget).

Reservatet ligger på båda sidor om gränsen mellan Falkenbergs och Halmstads kommuner. Det var tydligen ursprungligen två reservat som sen slagits ihop till ett. Den norra delen avsattes först som reservat och det var 1970. Hela reservatet är ca 200 hektar stort varav en mindre del vatten. Det sträcker sig ca 4 km längs kusten och är ca 0,5 km brett. Vi gick t o r den södra halvan. Enkel väg (2 km) tog det ca 1,5 timme i lugn takt med inlagd paus för bad. 


Strandlandskapet skiljer sig från det vanliga i Halland. Här är det klippor, block och stenar som gäller. Norra delen har lite mer rundade klippor och har liknats lite med Bohuslän. Det syns mycket spår efter stenhuggerier, splittrad sten ligger i högar lite varstans och där bör man ta det försiktigt när man går. Grova skor och stavar kan rekommenderas för den som inte hela tiden vill vakta på var man sätter fötterna. Området användes tidigare även för bete och ljunghedarna brändes med jämna mellanrum. När detta upphörde växte området igen innan det restaurerades som reservat. Idag betas det av får för att hållas öppet.

Från stranden och inåt är området tydligt zonerat. Närmast havet klippor, block och sten, därefter ett tunt jordlager med hårt betad grässvål, nästan som en golfgreen. På den här grässvålen är det lättgånget, en tendens till stig finns på den här och var. En och annan strandvall av rundade stenar finns också. Längst in från stranden finns en låg och luggsliten skog av främst björk, bergek och rönn. 

På några ställen längs kusten inom reservatet finns fina badstränder. Där går det bra att bada. Från klipporna är det lite svårt att ta sig i, främst på grund av de svarta alger som växer på stenen och gör den såphal i fuktigt tillstånd. Trots detta lyckades jag med behållning ta mig i på ett ställe.



Botaniskt börjar det närma sig slutet på blomsäsongen så här i andra halvan av augusti. Men lite blommor såg vi i alla fall, t ex trift, kustarun och strandaster. På fågelfronten var det ganska lugnt. Inga stora fågelsträck ute till havs. På land var karaktärsfåglarna gulärla, sädesärla, grönfink och stenskvätta. På vattnet intill stranden vilade mycket gräsänder. På skär och stenblock en bit ut såg vi de obligatoriska skarvarna, trutarna och måsarna. 

Det var glädjande rent i reservatet. Jag har näsa för skräp och brukat plocka med mig det jag kan. Den här gången hittade jag bara en plastflaska för tvål (Colgate), en dito för drickyoughurt (Arla), en kam och en svart sopsäck. Sånt här skräp flyter oavbrutet tyvärr in från havet så jag anar nyliga städoperationer. På ett par ställen hade större skräp samlats ihop av någon och formerats till nåt som liknade installationer. 



Efter avslutad vandring kan man, om man inte vill bära matsäck och om man går från norr till söder, äta eller fika på Göstas Café och Restaurang. Under sommarmånaderna är öppettiderna rätt generösa. I t ex september är det endast öppet lördagar och söndagar.

Till reservatet kan man enkelt åka buss linje 350 från Falkenbergs bussterminal. Man kan stiga av på olika platser beroende på vilken sträckning man vill gå. På en söndag går det en passande direktbuss från Falkenberg kl 09.20. Hem går det en buss från Skeppargården i Steninge kl 16.03. Bussen tar ca 40-50 minuter i båda riktningarna.

Ett eller flera besök kan verkligen rekommenderas, ta er dit och testa. Vi kommer snart att återvända för den norra halvan som vi inte hann med idag.  

måndag 15 augusti 2016

Glommens mörka sida


Rubriken syftar inte på ljusskygg verksamhet liknande den kriminalitet som Tina Karlsson utvecklar i sin nyutkomna bok "Bittert svek". Nej, sådan verksamhet finns förhoppningsvis nog bara i fantasin, i alla fall i Glommen. 


Jag tänker nu mest på hur himlen ter sig. Halland har på grund av sin topografi ofta fint väder ute vid kusten och mörka regnmoln över de högre belägna inre delarna. Men vädret i Glommen överraskar och ibland är det tvärtom, d v s mörkt ute över havet. Bilderna i detta inlägg är från ett sånt tillfälle. 


Åskregnen passerade revy och himlen var mörk. Jag  råkade ta en tur till hamnen och lyckades få några i mitt tycke fina bilder. Bortom pir och båtar syntes här och var farande mörka kulisser.


Till och med Glumstenen tycktes draperad. På Tången gled mörkret in och la sig över "Örnastenen". Det fascinerar mig mycket med de snabba väderväxlingarna så här längs kusten. Som oftast är det bra att ge sig ut i oväder om man vill ha ovanliga och lite spektakulära bilder.




söndag 14 augusti 2016

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht använde befängd retorik hos Future Forests i Almedalen


Herrar Bucht, Erlandsson och Olofsson

I somras (2016) arrangerade forskningsprogrammet Future Forests ett längre seminarium under Almedalsveckan. Programmet har pågått i flera år. Det drivs av SLU, UmU och Skogforsk och är finansierat av i huvudsak Stiftelsen för Miljöstrategisk Forskning (Mistra). Ett tema vid seminariet behandlade skogens möjligheter i arbetet mot klimatförändringar. Inbjuden var landsbygdsminister Sven-Erik Bucht som dels höll ett eget anförande, dels deltog i en paneldebatt. I panelen deltog bl a hans företrädare Eskil Erlandsson. 

Seminariet finns i sin helhet på en film på Youtube. Den hittar man enkelt genom att i sökmotorn skriva "Future Forest" och "Almedalen 2016". 

Bucht säger i sina inlägg saker som "skog ska brukas" och "tillväxten ska öka". Han förtydligar inte vad han menar med att "bruka", men av hans tidigare insatser och andan i hans övriga inlägg att döma råder det ingen tvekan om att han avser produktion av fibrer och virke. Brukande i form av naturvårdsavsättningar och friluftsliv verkar inte vara något han vill veta av. Han förtydligade under seminariet inte heller varför tillväxten i skogen måste öka när endast ca 3/4 av den nuvarande tillväxten används. Det kan tilläggas att Bucht och Erlandsson var helt eniga i det man uttalade sig om. Båda har ett ensidigt produktionsperspektiv på skogspolitiken. 

En häpnadsväckande insats gjorde han i sitt svar på en fråga från moderatorn Sverker Olofsson vilken gällde hur han menade att man skulle kunna öka skogstillväxten. I sitt resonemang kunde Bucht inte låta bli att hugga mot naturvården som ju behöver avsättningar av områden och därmed i hans tycke är ett hot mot produktionen. 

Så här sa han mer exakt:

"En brukad skog är ju tillgänglig för människor. Jag har sett icke brukad skog, den kan jag inte gå igenom, inte jag i alla fall". Han säger detta två timmar och sjutton minuter in i programmet. 

Detta är samma befängda retorik som företrädare för LRF och Mellanskog använt förut, detta t ex i samband med diskussionen om det borde bildas ett naturreservat på det stora brandfältet i Västmanland. I en debattartikel i Dagens Nyheter föreslog ett större antal professorer inom ekologi och naturvård att så borde ske. Då kontrade Sture Johansson, ordförande för LRF i Mälardalen, och Karin Perers, ordförande i Mellanskog, hysteriskt med argument som "folk gillar inte risiga reservatsskogar" och "hela byar kommer att avfolkas". 


Trist ungskog som blev attraktiv för besökare då den brunnit

Var Bucht och de andra fått det ifrån att skogliga reservat är speciellt risiga och svåra att ta sig fram i  det vet jag inte, det låter väldigt konstruerat. Jag har varit i väldigt många skogliga reservat och har en helt annan bild av hur där ser ut. Sådana reservat kan t o m vara väldigt populära att besöka. Tyresta naturreservat har hela sjuhundra tusen besökare på ett år. 

Förra veckan var jag under ett par dagar på det reservat som trots LRF:s och Mellanskogs protester bildades på brandfältet i Västmanland. Jag fick då veta att reservatet på senare tid haft hela trehundra besökare per dag. Populärt värre således. Om alla spenderar hundra kronor var i närområdet på t ex mat och logi så motsvarar det en miljon kronor  på en månad. En icke föraktlig inkomst som varken LRF eller Mellanskog verkade kunna föreställa sig. 


Ett markberett hygge med körskador - en del av "produktionsskogen"

Bucht, Erlandsson och LRF resonerar som om deras s k "produktionsskogar" är ett föredöme vad gäller attraktionskraft och tillgänglighet. De väljer då att glömma bort att produktionsskog inkluderar sådant som risiga och markberedda hyggen, ogenomtränglig lövsly, tät ungskog och eftersatta förstagallringar. Detta innebär att bortemot halva beståndsåldern respektive skogsarealen inte är vare sig attraktiv eller tillgänglig för friluftsliv. 


En 60-årig granskog med eftersatt gallring - inte särskilt tillgänglig

Landsbygdsminister Bucht förskönar således produktionsskogen och rackar orättvist ner på de skogliga naturreservaten. Han verkar okritiskt ha anammat den befängda LRF-retoriken. När han avgår så småningom kanske han får ett erbjudande om ett jobb som kommunikationschef på LRF. Erlandsson kan säkert lägga ett gott ord för honom, samstämmiga som de är


Ogenomtränglig björksly en tid efter slutavverkning    




torsdag 4 augusti 2016

Chefredaktören i Hallands Nyheter okunnig om kor, kvigor och naturbetesmarker



Nedanstående text försökte jag i sina huvuddrag få publicerad av Hallands Nyheters debattsida. Jag förvägrades detta av insändarredaktör Anna Johansson, som menade att min inlägg "handlade om något annat" än det som avhandlades i ledaren. Det är tydligen känsligt för en insändarredaktör att ta in inlägg som kritiserar tidningens politiska ledning. 

Hallands Nyheters ledarsida fortsätter okunnigt att sprida myter om kor. Denna gång är det chefredaktör Maria Haldesten (MH), som 27 juli med utgångspunkt i en tragisk dödsolycka i Påarp orsakad av en ko med kalv, skriver: "Kofri äng vore ren idioti". 

http://www.hn.se/%C3%A5sikter/ledare/kofri-%C3%A4ng-vore-ren-idioti-1.3509290  

MH verkar av innehållet i artikeln att döma inte veta skillnaden på en ko och en kviga; bildvalet (kvigor) bekräftar detta. Kor ska man vara försiktig med speciellt om de har kalv med sig, men kvigor är oftast helt ofarliga om dock lite nyfiket närgångna.

Att ha hund med sig i en djurhage, speciellt lösa, är överhuvudtaget inte att rekommendera då de flesta betesdjur kan provoceras.  




MH menar att krav på allmänhetens säkerhet i samband med kor på bete måste avvisas därför att kor är så viktiga för bevarandet av naturbetesmarker, t ex strandängar. Men det är inte mjölkkor som betar dessa marker. En mindre del (25 procent) betas av mjölkproduktionens rekryteringsdjur, d v s kvigor. 

Resten av naturbetesmarkerna betas av djur i köttproduktion, t ex nötkreatur (främst kvigor och stutar), hästar och får. Bland nötkreaturen finns någon enstaka gång en tjur som går med kvigorna för att betäcka dessa. Tjurar finns det verkligen skäl att undvika och i dessa fall är det regel att reservatsförvaltaren sätter upp tydliga varningsskyltar. Bland nötkreaturen för köttproduktion finns också en liten del kor i form av dikor och deras kalvar. Dessa kor ska man se upp med eftersom de försvarar sin kalv. Som jag förstått rapporteringen från stångningsolyckan i Påarp var det en diko som orsakade densamma. 


  

I Halland är mindre än 10 procent av alla nötkreatur di- eller amkor. Av dessa är det främst dikor som betar på naturbetesmarker. Sannolikheten att träffa på dikor på Hallands strandängar är därför mycket liten. De enda nötkreatur jag själv sett under talrika vandringar längs strandängar i Falkenbergs och Varbergs kommuner har varit kvigor. 

Min slutsats är att MH:s argumentation är okunnig och överdriven. Hon skrämmer med sin okunskap helt i onödan upp folk för att beträda alla de strandängar som betas av kvigor. En bättre insats för läsekretsen hade varit att visa hur man ser skillnad på en tjur, en ko och en kviga. Och att faktiskt inbjuda till diskussion om säkerheten på betesmarker med tjurar och dikor.