Hans-Örjan: 2018

söndag 16 december 2018

Hälleskogsbrännan - naturreservatet på brandfältet i Västmanland från 2014 - besök 16 december 2018

Liten bergknalle på södra sidan av vägen mot Stora Hoberget

En grå vinterdag, lite lätt snö på marken, frost i träden. Jag hängde med kärestan på fältjobb inom ramen för hennes forskningsprojekt om vegetationens utveckling efter branden, detta som chaufför och allmän support. Men mest gick jag nog omkring och spanade och fotograferade. Vi körde runt längs många skogsbilvägar, detta för att samla in ett knappt tiotal time-lapse-kameror. De tar foton två gånger i timmen från vår till höst.

Time-lapse-kamera, tar bilder i tidsintervall som programmeras in

Detta var andra gången jag gör ett vinterbesök, denna gång ganska annorlunda än den förra då det var djup snö med skare. Nu var det bara lite pudersnö varav lite kommit under natten. Brandfältet visar ett nytt ansikte varje gång. Diset nu gjorde gråskalan mycket innehållsrik.

Uvberget

Vad noterade jag speciellt denna gång?

Att man ser glädjande många besökare i reservatet året om, och att det nyttjas på flera olika sätt (allmänt naturintresserade, jägare, fiskare och motionärer)
Att hällmarken utgör så stor del av arealen, den lyftes fram av nysnön
Att en så stor del av de brunna, svarta och döda träden fortfarande står upp
Att självföryngringen av tall i reservatsdelen av brandfältet, vilken är den södra halvan som inte brann lika hårt som den norra, verkar vara mycket bättre än jag tidigare sett - nu var lövslyet avlövat och de små tallarna syntes tydligt och såg gröna och fina ut
Att de planterade och självföryngrade plantorna (gran respektive tall) i området norr om reservatet, invid vägen mellan Ängelsberg och Hästbäck, överlag såg dåliga ut, vilket sannolikt beror på att det brann som hårdast i detta område
Att vi i nattens snö på vägen inte såg några spår av större däggdjur
Att vi bara såg tre fågelarter, alla svarta: korp, orrtupp och tjädertupp

Stora Hoberget

Utsiktstornet på Grävlingberget vid info-centralen

Utsikt från tornet på Grävlingberget

Pimpeltävling på Lilla Vallsjön

Älgtorn längs södra vägen förbi Öjesjön

Brandfältet är även en idrottsarena

En orrtupp i björken, vi såg ett antal i tallarna en bit bort

Entrén till Fermansbo naturreservat i brandfältets södra kant

Här är brandfältets södra front (i Fermansbo reservat)

Brandljud från någon tidigare brand (i Fermansbo reservat)

Fin självföryngrad tall i reservatet

Brandfältets norra front ner mot sjön Snyten där branden slutade

Vy söderut från vägen Ängelsberg - Hästbäck, utanför reservatet, här har nästan alla träd avverkats

Bara sten kvar, det organiska skiktet är helt uppbrunnet

Självföryngrad tall lider av kvävebrist på den steniga marken,
vilket ger en låg koncentration av grönt klorofyll i barren

Slutligen: En mycket stor eloge till Länsstyrelsen i Västerås för ett fantastiskt omhändertagande av det relativt nyligen bildade naturreservatet. Informationen vid entréerna och på info-centralen är väl designade, informativa och tydliga. Det nya utsiktstornet är vackert med en modern design som kunde klara sig bra i vilken tävling som helst. Man ser också mycket bra ut över den brända skogen och de berg som finns i fjärran. Den läktare som finns på platsen förtjänar också att nämnas. Turistvägen genom reservatet håller gott skick.

Vandra i Varberg och Falkenberg 2019

Planerade vandringar

10 och 24 mars. Kolla på FB-gruppen "Vandra i Varberg och Falkenberg".

Genomförda vandringar

Söndag 24 februari: Vi gick två rundor med utgångspunkt från Sibbarps kyrka. Totalt 12 km. Vi var 22 personer på första rundan och sen 15 som fullföljde hela sträckan. Vi tittade på ett par fornminnen längs vägen, bl a den tusenåriga Åsmunds källa.

Söndag 27 januari: Älvasjön runt (6 km, lätt) plus Skogsbostigen (5 km, krävande). Vi tar ett tiotal som gick. På natten hade det kommit nästan två decimeter snö. Så särskilt den kuperade Skogsbostigen blev rätt jobbig.

Söndag 13 januari Björkasjön runt 6 km. Vi var ett dussintal som gick i duggregnet, skönt trots det. Fikapaus i det nya regnskyddet vid sjön på Älmebjär-sidan.

En gemensam vandringsgrupp för Varberg och Falkenberg

Nytt för året blir att vi slår ihop oss med FB-gruppen "Vandra i Varberg". Elisabeth Hedlund, som leder och administrerar den gruppen, och jag träffades 21 december. Vi enades om följande:

FB-gruppen döms om till "Vandra i Varberg och Falkenberg", så även detta mitt blogginlägg
Elisabeth fortsätter att administrera FB-sidan
Vi ordnar två vandringar per månad, ömsom långa (10-15 km), ömsom korta (5-6 km)
Elisabeth leder företrädesvis de korta, och jag de långa
Datum, vandringsområde och samlingsplats anslås främst i FB-gruppen, men till att börja med även i detta blogginlägg
Transporterna till vandringarna bör när så är möjligt ske genom samåkning eller kollektiva transportmedel

Följande söndagar under vårterminen blir det lite längre vandringar på 10-15 : km

27 januari, 17 februari, 24 mars, 14 april, 12 maj och 9 juni

Notera dom gärna redan nu. Datum för de korta vandringarna är ännu inte bestämda, men kommer att bli emellan de nämnda. Vilka vandringar det blir de enskilda söndagarna är lite beroende av vädret.

Så bevaka framförallt FB-gruppen för att se vilka evenemang som är på gång. Men som sagt tillsvidare även detta blogginlägg.

Anmälan till de långa vandringarna görs alltid som sms till mig, senast kl 19 kvällen innan på 072-5050102.

Var och en deltar på egen risk.

Bli gärna medlem i Friluftsfrämjandet. Gå in på hemsidan för att gå med. Vill minnas att det kostar 360 kronor per år. Då blir du medlem i en organisation som främjar barns, ungdomars och vuxnas deltagande i friluftsliv, utbildar ledare samt bevakar friluftslivets intressen i samhällsplaneringen.

Vad jag gör på sikt med detta blogginlägg vet jag inte just nu, men jag kan tänka mig att det blir lite flödigare berättelser om olika vandringar vi gjort, både i ord och bild. Sådant kommer också i FB-gruppen, men där finns inte så mycket plats att breda ut sig. Noteras kan att både Elisabeth och jag tycker om att både berätta och fotografera.

Hoppas att du dyker upp därute!

lördag 15 december 2018

Replik på en insändare om jakt i HN 11 dec

Insändaren (skärmdump)

Texten nedan är i sin huvuddel identisk med min replik i Hallands Nyheter (min replik som skärmdump längst ner i inlägget). Skillnaden är att debattredaktören inte ville ha med det första stycket som hon ansåg var alldeles för mycket värderande av författaren till insändare.

En mycket märklig insändare som med en hel rad förvirrade påståenden försöker visa att jakt är bra för naturen. Dålig svenska var det också. Jag ska erkänna att jag inte var helt säker på att insändaren var seriös, eller om det var ett ironiserande skämt med jägare i största allmänhet. Jag valde att tro på redaktörens omdöme och brydde mig därför om att svara.

Två exempel på obegripliga påståenden: ”Den svenska jakten är specialiserad...”. Vilket lands jakt är inte det? Vart syftar påståendet? ”Man behöver avliva djuren för att miljön i skogen ska kunna växa...”. Ännu ett påstående av samma art.

Här ett påstående som går att förstå: ”Men jakt är inte djurplågeri utan naturvård”. Jakt kan inte ses som djurplågeri i största allmänhet, det håller jag med om. Men i ett par avseenden torde många djur säkert plågas:

1/ Skadskjutning. Djurets lidande torde vara självklart. Det saknas, mycket förvånande, statistik över antalet skadskjutna djur. Femton procent nämns ibland vad gäller älg, vilket skulle innebära att 15000 älgar årligen utsätts för djurplågeri. Till det kommer alla skadskjutna djur av annat slag. Längre ner i texten ”...utan jakt skulle det vara fler djur som lider.” Det kan möjligen stämma ibland men absolut inte generellt .

2/ Drevjakt. Rådjur, räv och hare jagas med drivande hund. Detta är en onaturlig situation för den jagade och innebär säkert en plågsam belastning, om inte annat i sträng kyla.
.
”Jakt är naturvård” är ett påstående som oftast är fel. Älgens betning på unga lövträd, dito tallar och örter, har stor inverkan på den biologiska mångfalden. Resultatet blir alltmer artfattig granskog. Jakt är den faktor som påverkar älgstammen mest. Hur många älgar som skjuts påverkar därför indirekt mångfalden. Sverige har världens tätaste älgstam. Eftersom vargen är det enda rovdjur som jagar älg, så får även vargjakten indirekt effekt på älgstammen. Jakt skulle kunna vara naturvård om en stor del av befintliga älgar sköts. Jägarna kan eller vill dock inte minska älgstammen.

”Viltköttet är det kött....som påverkar miljön minst.” Det inbillar sig även WWF. Men både WWF och författaren till insändaren här har glömt två avgörande faktorer: 1/ att älgpopulationens vinterbete på tallungskog ger avsevärt mindre bindning av koldioxid, och 2/ att älgen liksom nötkreatur är idisslare och rapar metan, vilken liksom koldioxid är en växthusgas. Inom parentes är det givetvis inte köttet utan viltet och indirekt jakten som har nämnda effekt.

Hans-Örjan Nohrstedt, Glommen

lördag 3 november 2018

Jägarna - bor de egentligen på landsbygden?

Det är alldeles tydlig att Jägareförbundet, i diskussionen om vargens vara eller icke vara, i sin retorik ofta hävdar att landsbygden kommer att avfolkas om vargen får fortsätta att ta såväl jakthundar som bytesdjur, framförallt älgen. Livskvaliteten kommer att utplånas om det inte finns nåt vilt att skjuta och ingen vill därför bo kvar. Samma typ av argument används även när det framkommer förslag om att älgstammen måste minskas kraftigt med tanke på skogsskador, viltolyckor i trafiken och sviktande biologisk mångfald.

Den här retoriken saknar helt verklighetsförankring. På landsbygden bor det 1,4 miljoner människor. Samtidigt finns i hela landet 0,25 miljoner jägare som har löst statligt jaktkort. Säg att alla dessa jägare bodde på landsbygden - då skulle de ändå bara utgöra 18 procent av dess befolkning. Genomgången nedan visar att väldigt många av landets jägare högst sannolikt inte bor på landsbygden utan i större tätorter. Tyvärr verkar det inte finnas nån offentlig statistik över hur stor andel av jägarna som faktiskt bor på landsbygden respektive i tätorter. Men låt oss anta, baserat på genomgången nedan, att hälften av jägarna bor på landsbygden. Det innebär i så fall att knappt en tiondel av landsbygdens befolkning är jägare. Min gissning är att även detta är mycket högt räknat. En tydlig bild i materialet är, inte särskilt förvånande kanske, att andelen av befolkningen i en kommun som jagar är som högst i de allra minsta kommunerna och sedan minskar med kommunernas storlek.

Inför min debattartikel 2016 i Svenska Dagbladet om älgköttets karaktärisering som miljövänligt, av bland andra Världsnaturfonden i deras "Köttguide", ville jag veta mer om var i landet som älgjägarna bor. Detta för att få ett hum om hur långt varje jägare reser för att jaga. Målsättningen var att få en bild av hur resandet bidrar till älgköttets miljöbelastning. En sådan information skulle också vara intressant från en jaktsociologisk synpunkt.

Länk till inläggets presentation på min blogg:

https://hans-orjan.blogspot.com/2016/10/en-myt-att-algkottet-ar-miljovanligt.html

Det enda möjliga och rimliga sättet att ta reda på var jägarna bor var att från Naturvårdsverket, som ansvarar för jaktkortsregistret, begära ut uppgifter över antalet jaktkort kommunvis. Detta gjorde jag redan hösten 2016 och då avseende jaktåret 2016-2017. Texten nedan är en återgivning av det viktigaste jag kunde få fram om var jägarna finns i landet.

Någon högre upplösning än på kommunnivå var inte möjlig att få. Jag antar att detta beror på att en ännu högre upplösning inte är tillåtlig därför att man då skulle komma ner på specifika adresser. En uppgift som hade varit intressant skulle vara om jägarna bor i tätort, enligt gängse definition, eller på landsbygden. En sådan analys borde Naturvårdsverket själv låta göra.

En tätort är enligt SCB ett samhälle där det bor minst tvåhundra människor, där det är mindre än tvåhundra meter mellan husen och där minst hälften av invånarna är permanentboende. År 2010 fanns ungefär två tusen tätorter i Sverige och där bodde då 85 procent av landets befolkning på 9,3 miljoner. Således bodde då 15 procent av invånarna på landsbygden utanför tätorter, motsvarande 1,4 miljoner. Siffrorna är ungefär lika idag.

Från de olika landsbygder och tätorter belägna i Södermanland, Dalarna, Hälsingland, Skåne, Närke och Uppland som jag har egna erfarenheter av, bland annat i jaktsammanhang, har jag fått det för många kanske självklara intrycket att en större andel av de boende på landsbygden jagar än vad gäller boende i tätorter. Detta är min egna subjektiva uppfattning. Tyvärr verkar det, som sagts redan ovan, inte finnas någon vetenskaplig analys som tagit reda på detta. Men de data som presenteras nedan bekräftar i stort min uppfattning. Väldigt många jägare bor i storstadskommuner.

De län som hade flest jaktkort registrerade var i sjunkande storleksordning Västra Götaland, Stockholm, Norrbotten, Skåne och Västerbotten. De tre storstadslänen med Stockholm, Västra Götaland och Skåne hade tillsammans nästan 70 tusen (67474) jaktkort, vilket var 26 procent av alla jaktkort.

Befolkningen i Sveriges 30 största kommuner (10 procent av Sveriges alla 290 kommuner) hade 25 procent av alla jaktkort. Den kommun som hade minst befolkning av dessa var Skellefteå (72031). Här hade drygt 6 procent av befolkningen jaktkort.

Sveriges 10 största kommuner hade tillsammans en befolkning på 2,86 miljoner personer. Det är 29 procent av Sveriges befolkning. Dessa hade nästan 25 tusen (24970) jaktkort. Det är 9,8 procent av landets jaktkort. Av dessa kommuners befolkningen hade 0,9 procent jaktkort.

Flest jaktkort per kommun hade följande tio kommuner (platssiffra):

Stockholm 6539 (1)

Skellefteå 4436 (2)

Umeå 4217 (3)

Luleå 3749 (4)

Östersund 3254 (5)

Sundsvall 3160 (6)

Uppsala 3028 (7)

Göteborg 2909 (8)

Örnsköldsvik 2784 (9)

Kiruna 2626 (10)

Dessa tio är befolkningsmässigt relativt stora kommuner med en tydlig stadsliknande centralort. Dessa 10 kommuner hade tillsammans cirka 37 tusen (36666) jaktkort, vilket motsvarar 14 procent av landets jaktkort. Tio kommuner är samtidigt endast 3,4 procent av landets 290 kommuner.

Stockholms läns 10 största kommuner hade tillsammans en folkmängd på 1,68 miljoner. De hade drygt 12 tusen (12396) jaktkort. Av befolkningen där hade 0,7 procent jaktkort.

Sveriges 10 minsta kommuner avseende folkmängd var i stigande ordning: Bjurholm, Sorsele, Dorotea, Arjeplog, Åsele, Malå, Ydre, Överkalix, Munkfors, Norsjö. Alla ligger i Norrland förutom Ydre (Götaland, Östergötland) och Munkfors (Svealand, Värmland). Tillsammans hade de 10 kommunerna en befolkning på 34 tusen (33860), vilket är 0,3 procent av Sveriges hela befolkning. De har samtidigt 4090 jaktkort, vilket är 1,6 procent av landets jaktkort. Av befolkningen i dessa 10 kommuner hade 12 procent jaktkort.

För Sverige som helhet hade 2,6 procent av befolkningen jaktkort.

onsdag 31 oktober 2018

Oliver, oliver, oliver på Kreta

I det svenska köket, bl a hemma hos mig, använder vi olivolja regelbundet, att steka i, till sallad, på bröd m m. Men varifrån kommer den? Hur odlas olivträden? Och hur får man fram olivoljan?

Trots att jag för längesen gick på Lantbruksuniversitet kan jag inte minnas att vi nånsin pratade om olivodling. Många vet, liksom jag själv, sannolikt inte så mycket alls i det ämnet.

Jag är nu på Kreta för säkert sjunde eller åttonde gången. Vi är här för en dryg månad och omges av olivlundar mest hela tiden. I några dagar hyr vi ett hus på sydvästra Kreta, detta av en familj som har en massa olivträd på sina ägor. Skörden är i full gång. Det är nästan omöjligt att inte bli intresserad av olivodlandets sköna konst.

Grekland landyta är uppodlad till cirka 30 procent. Jordbruket sysselsätter sju procent av arbetskraften och står för fyra procent av BNP. Den inre marknaden för jordbruksprodukter är förhållandevis liten och en stor del av produktionen går på export. Olivolja är tillsammans med citrusfrukter, vin och tobak de viktigaste exportprodukterna inom jordbruksområdet. Grekland är jämte Portugal EU:s mest jordbruksberoende land. De viktigaste handelsländerna är Italien, Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

Olivolja är således en betydande exportvara för landet och för ön. Jag har inte lyckats hitta nån arealuppgift avseende olivodling på Kreta. Hela Grekland har iallafall åttahundratusen hektar olivodlingar, vilket utgör ungefär fyrtio procent av hela åkermarksarealen. Våra kretensiska vänner bedömer att motsvarande siffra för Kreta är åttio procent. Greklands olivodlingar är Europas största efter Spanien och Italien. Citrusodlingar, som verkar omfattande i Grekland, sker dock bara på cirka femtiotusen hektar.

Olivträdet (Olea europaea) kan bli mycket gammalt, uppemot ett par tusen år. Trädet trivs där det är torrt och tål inte temperaturer under fem minusgrader under lång tid. Vi har dock sett olivodlingar högt uppe i Lefka Ori (Vita bergen). Även om olivträdet trivs där det torrt, så blir det ofta alltför torrt. Därför sker bevattning i olivlundarna, i stor utsträckning som jag uppfattat det.

Olivträdet är samkönat, saknar nektar och är vindpollinerat. Det sätter frukt först efter fem år. Högst olivproduktion uppnås efter cirka tjugo år och kan då vara hundra kilo per träd. Mest och godast olja får man från träd av åldern femtio till etthundrafemtio år.

Skörden sker i november och december. Det lär finnas särskilda skördemaskiner, men vi har bara sett manuella metoder användas.

Man breder ut nät under träden och slår sen på grenarna. Det finns en särskilt utvecklad roterande ”slaga”, med vars hjälp oliverna slås ner. Med följer även en del mindre kvistar. Skörden måste därför rensas.

Extra jungfruolja, Jungfruolja och vanlig Olivolja (olio di olivia) uttrycker vid vilken pressning oljan utvunnits (första, andra eller tredje).

Färgen på oliverna styrs av skördetiden, först lite senare blir de mörka. De oliver som används för inläggning är särskilda sorter som är lite större än de som blir till olja.

Lite kuriosa: Man skulle kunna tro att grekerna själva har ledsnat på att konsumera oliver och olivolja. Men icke så, den genomsnittlige greken är själv en storkonsument av olivolja och ligger i världstoppen med 25 kilo per år.

måndag 29 oktober 2018

Hallands vackraste väg?

Det finns nog många vägar som kan kandidera till titeln Hallands vackraste väg. Oftast nämns vägen mellan Askome och Gällared i det sammanhanget. Den följer Ätraforsdammen på sydsidan och Boaforsdammen på sidan mot sydost.

Jag har två andra kandidater, dels en bit av vägen vid Bockstensmosse mellan Åkulla och Svartrå, dels vägen från Svartrå till Bråtadals där den passerar Björkekullens naturreservat (de två sista bilderna nedan). De är båda mycket korta, från några hundra meter i sistnämnda fallet till nån enstaka kilometer i det förstnämnda. Detta är korta snuttar jämfört med vägen mellan Askome och Gällared, som är bortemot 15 km. Men skönheten avgörs inte av den fysiska storleken.

Bilderna i det här inlägget togs i mitten av oktober när bokens blad föll som mest.

Ta dig ut och titta själv, gärna på cykel eller med hjälp av den nya busslinjen Åkturen från Varberg. De två vägarna är vackra året om, men kanske allra mest i maj och som nu i september-oktober.

torsdag 18 oktober 2018

Allt förändras - stillbilder från Glommen med omnejd

Från Glommens hamn

Det låter först som en omöjlighet att fånga förändring i en stillbild. Jag blev dock lite inspirerad att försöka av sommarens konstprojekt längs Västkusten, X-sites. En av installationerna var den inglasade sjöboden i Glommens hamn. Som jag förstod det, syftade hela projektet till att illustrera tillvarons föränderlighet. Inspiration fick jag också av att delta i den s k Fotomaraton, som nyligen arrangerades av Varbergs fotoklubb.

Men hur svårt kan det egentligen vara? Tänk t ex på alla sportbilder som fångar rörelse. Flera filosofer och författare har dessutom uttryckt att det inte finns nåt bestående, utan att allt är förändring.

"Det enda beständiga är förändring", påstås t ex den grekiske filosofen Herakleitos ha sagt nån gång 500 f Kr

Så det borde finnas såna fotoobjekt jag vill ha lite varstans.