Ett spännande besök på Store Mosse

Åh, du Store, vilken Mosse! Kort sammanfattat kan man säga att jag blev alldeles bergtagen, om man nu kan säga så om en mosse. Jag tycker om att kunna se långt, det frigör tanken. Och på Store Mosse, som är en knapp kvadratmil stor och på största delen saknar träd, där kan man verkligen se långt.

Store Mosse är tydligen den största svenska myren söder om Lappland. För de av er som inte redan vet det är "myr" ett samlingsbegrepp för mosse och kärr. Skillnaden mellan dem är vegetationssamhället och hur detta försörjs med vatten (ovan- eller underifrån). Store Mosse är i den meningen inte bara en mosse utan rymmer även kärr och också sjöar och gölar.

Ett av mina mer ambitiösa pensionärsprojekt är att kryssa de av Sveriges nationalparker som jag inte tidigare besökt. Det är rätt många som är kvar, jag har varit i knappt hälften. Den senaste i raden var Fulufjället, nu var således turen kommen till Store Mosse i sydvästra Småland, strax väster om Värnamo.

Fredagen 22 april bjöd på kanonväder, det var soligt och några plusgrader. Det var precis så bra som SMHI hade utlovat och jag var därför beredd på avfärd när det dagades.

Jag hade redan tidigare räknat ut att det skulle gå utmärkt att resa kollektivt till Store Mosses entré vid Naturum. Från Glommen där jag bor: buss nr 7 till Falkenberg, Öresundståg till Halmstad, Krösatåg till Värnamo, buss 201 till Store Mosse Naturum. Det var relativt korta väntetider och resan gick på ca tre timmar. Det är en timme mer än per bil, men avsevärt mer vilsamt och tiden kan man ju nyttja till något konstruktivt om man inte behöver sova.

Vägen mot Gislaved går rakt igenom nationalparken och delar den i ungefär två lika stora delar. Parallellt går förresten också en järnväg. Vid tio-tiden klev jag av bussen vid hållplatsen strax intill Naturum.

Nu stod jag där på mitten av parken och måste välja – åt norr eller söder? Jag hade knappt sex timmar på mig och insåg att jag bara skulle hinna ena halvan. Medan jag funderade gick jag upp i det helt fantastiska fågeltornet med fin utsikt norröver mot den största sjön Kävsjön. Tornet är delvis anpassat för rörelsehindrade och är i tre våningar, de två första inglasade. Där fanns också information om parken. Bl a fanns där foto och text om professorn och jägmästaren Edvard Wibeck, som genom att uppmärksamma myrens naturvärden redan för drygt etthundra år sedan, kan sägas ha initierat den process som långt senare resulterade i bildandet av nationalparken. Jag såg från tornet ett antal tranor därute på det stora myrflaket plus en handfull rådjur. En enkelbeckasin hördes trots blåsten.

Jag hade i bakhuvudet att någon rekommenderat mig att gå leden söderut mot Lovön. Sagt och gjort gjorde jag det även om jag glömt anledningen, jag tror möjligen det hade med dvärgbeckasiner att göra. Första kilometern går man längs än rätt tråkig grusväg fram till det stora huset vid Kittlakull. Där kan man tydligen hyra in sig om man behöver övernatta. Sen går leden på en gångbro över järnvägen. Från bron ser man ut över det område där man under första halvan av 1900-talet bröt torv. Intill ligger platsen för den industri som gjorde strö av torven. Ett hundratal man var som mest verksamma där. Spåren efter torvtäkten är tydliga på den delen av myren som ligger där närmast järnvägen. Detta även om dikena sen en tid är dämda. Vitmossan har börjat återkolonisera. Restaureringen gjordes 2010-2015 inom ramen för ett EU-projekt ”Ad(d)mire”.

När man passerat den tidigare torvtäkten ställs man inför valet att gå över den öppna myren eller genom tallskogen på ”rocknarna” vidare mot Lovön. Här behövs en liten kvartärgeologisk utvikning. När inlandsisen drog sig tillbaka var det i området först en stor sjö och sen en stor öppen sandhed. På denna hed bildades sanddyner, vilka är de åslika formationer med tallskog längs vilka en av lederna går. Dessa dyner kallas ”rocknar”. I broschyren för området finns en mer utförlig beskrivning av områdets bildning fram till idag.

Jag valde stigen på dessa rocknar söderut och tänkte sen gå leden över spängerna på myren hemåt. Stigen var mycket fin att gå där den slingrade sig fram i tallskogen. Påminde lite om mina träningsmarker utanför Örebro anno dazumal. Blev riktigt löpsugen faktiskt, testade att jogga lite, men knäna protesterade. Ornitologiskt var det lite sparsmakat. Några bofinkar sjöng ihärdigt i ett parti. Såg en kungsfågel, ett par trädpiplärkor och skymten av en större hackspett. Det enda som hördes förutom fågelsången var suset i tallkronorna. Bruset från trafiken på stora vägen genom området hade lämnat mig ungefär en till två kilometer söder om densamma.

Myren har använts av människan på olika sätt. Torvtäkt har redan nämnts. Slåtter för vinterfoder skedde också. I den lilla skog som finns på myren hade man även haft kolmilor. Här längs stigen fanns en skylt som berättade om den verksamheten. Det gick att se resterna av en kolarkoja och med god fantasi också platsen där milan stått.

Det var verkligen folktomt på myren så här på en vardag och utanför semestertid. Men med ett par kilometer kvar till Lovön mötte jag i alla fall ett par trevliga danskar. De hade sommarstuga en bit neråt kusten och brukade varje år göra ett besök på Store Mosse. De var också fågelintresserade och vi jämförde våra respektive observationer. De pratade länge om någon ”sångdrossel” som det tog lång tid innan jag fattade att det måste ha varit en taltrast.

De öppna markerna vid Lovön var överraskande stora. Här hade under 1900-talet bedrivits jordbruk på den moränbacke som Lovön utgör. Av mangårdsbyggnaderna återstår bara uppfarten i sten till den tidigare höskullen. Det finns två hus där, det enda kan man hyra för större sällskap, det andra står jämt öppet för vandrare och där finns två sängplatser, en kamin och toalett. Vedhögen på gården var gigantisk. Vatten finns i en pump på gården. Jag åt min matsäck bekvämt sittande på en bänk i lä bakom det stora huset. Sittande där gjorde jag ett antal fågelobservationer som var av annan karaktär än ute på myren eller i tallskogen: t ex fasan, kaja och stare. En ormvråk lät höra av sig i fjärran.

Ungefär halva vägen tillbaka gick jag samma stig som på utfärden. Därefter gick stigen över ett litet berg med gammal gran, för att sen bära ut över den öppna myren i riktning norrut. Spången såg nästan ut att försvinna upp i himlen långt där borta. Jag stötte upp en storspov och ett antal ängspiplärkor. Strax fick jag också höra ett orrspel på långt håll, ett ljud som verkligen hör myren till.

När jag var tillbaka över järnvägen och började gå tillbaka grusvägen från Kittlakull mot Naturum vaknade mitt sedvanliga skräpletande. I dikena låg en eller annan ölburk. Uppe vid stora vägen blev det än värre och framförallt vid busshållplatsen. Jag fick ihop en liten samling som jag tog med mig. En öl var faktiskt av märket ”Wolverine” (järv), vilket är en överraskande sydlig lokal för den arten. Det var sorgligt att se att folk inte kan låta bli att slänga skräp ens i en nationalpark. Jag skickade senare ett mejl till parkförvaltaren med tips om städning. Det är ju inte kul att bussburna parkbesökare ska mötas av skräp när de stiger av vid parken.

Bussen kom någon minut över fyra från Gislavedshållet. Vad ovanligt att någon väntar på bussen här, sa chauffören. Och förtydligade att det ju var utanför turistsäsongen ännu. Bra att veta är att man på bussen måste betala med kontanter (30 kr), betalkort kunde de inte ta.

En fin dag på Store Mosse var till ända. Jag måste snart komma tillbaka för att ta också den norra delen. Hemresan gick också den bra. Väntetiderna var ännu kortare än åt andra hållet.

Gör ett besök på Store Mosse. Mycket speciell natur och en hel del intressant kulturhistoria. Och det går utmärkt bra att ta sig dit miljövänligt per tåg och buss.

På cykel tvärs Halland - från Glommen till Ullared

För en globalt hållbar utveckling måste vårt resande i den rika världen reformeras. Vi måste bort från bilåkande och flygresor baserade på fossila bränslen. Det innebär att långresandet bör reduceras kraftigt, i alla fall så länge inte förnybara alternativa bränslen har utvecklats.

Vi människor är ju ofta nyfikna och vill upptäcka och uppleva nytt, så det känns kanske lite hämmande att sluta resa till Thailand och andra liknande populära långväga resmål. Tillsvidare får vi dock nöja oss med att ta del om det som finns runt knuten. Och det finns alltid något nytt att upptäcka på närmare håll på platser som nås genom miljövänligt resande till fots, eller per cykel, buss och tåg.

Jag vill här slå ett slag för cykling. Att cykla är ett bra sätt att miljövänligt, hälsosamt och relativt snabbt ta sig fram genom landskapet. Det är dock samtidigt tillräckligt långsamt för att man ska hinna upptäcka en hel del företeelser som man missar då man susar fram i bil, t ex hör man ljud och känner lukter.

Den här söndagen i månadsskiftet mars – april var tanken att vi skulle uppåt Ullared för att lunta, d v s bränna av det torra fjolårsgräset, vid kärestans sons gamla banvaktarstuga vid den gamla Pyttebanans ännu existerande banvall (fast utan syllar och räls idag). Trafiken på banan lades ner i slutet av 1950-talet och rälsen bröts upp snart därefter.

Vädret var rätt bra och prognosen var hyfsat luntningsväder där uppåt Ullared. Dock hade det regnat rätt mycket dagen innan, och vi trodde kanske att det skulle bli svårt trots dagens idealiska väder. Men den sen tidigare insamlade rishögen skulle väldet i alla fall gå att på fyr på, tänkte vi. Plötsligt fick jag ett infall att jag skulle cykla dit. Vi hade länge pratat om att det skulle vara fullt möjligt att göra en dagstur dit upp, nu tyckte jag läget var utmärkt. Det är ca 7 mil tur och retur, det borde man hinna bra på en dag.

Jag hann inte mer än börja min färd förrän dimmorna drev in över slätten. Det var medvind och den varma luft som kom från väster kyldes ner över det ännu kalla havet. Dimmorna drev som sjok över de ännu osådda fälten. Efter att ha passerat Långås Lanthandel, vilken glädjande fortfarande lever och sannolikt drivs av någon ny svensk, dök Långås vindpark upp i dimman. Den var så tät att bara de närmaste kunde ses och då bara den nedre delen av dem.

Sjok fanns där inte bara i form av dimma utan även som den plast som rivits loss från jordbrukets platsbalar av vinden eller djur och driver fritt omkring. Detta har jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg ( http://hans-orjan.blogspot.se/2016/03/jordbrukarna-fororenar-landskapet-med.html ). Plastbalarna är ofta förfulande i landskapet där de ligger lite varsomhelst i högar. Ibland hindrar de t o m sikten ut över det öppna landskapet. I högen nedan fanns dock ett passande lämnat öppet utrymme så att Hässlås kyrka kunde ses.

Snart nådde jag gränsen mellan slätten och det skogsland som reser sig ur den halländska sanden. Som en bekräftelse på detta dök plötsligt upp en skylt med texten ”Äventyrsskog”. Ja, skog är äventyr, inte tu tal om det. Strax nådde jag Sibbarp och noterade med intresse dels hur vacker kyrkomiljön där är med berget bakom, dels den röda klockstapeln i trä. Jag är fascinerad av träbyggnader därför att de är relativt miljövänliga i jämförelse med byggnader av stål och betong. Därför stannade jag till för att ta reda på mer om denna klockstapel, jag undrade t ex hur gammal den är. Det fanns ingen speciellt informationsskylt om klockstapeln som berättade just detta. Jag googlade också på Wikipedia och Svenska Kyrkans beskrivningar, detta utan att finna svar på min fråga. Jag hade precis gett upp och var på väg tillbaka till min cykel när en kvinna inifrån överraskande öppnade dörren på kyrkan. Jag gick henne till mötes och hon visade sig vara kyrkans kantor. Men inte heller hon hade svaret. - Men vi tar och frågar den pensionerade kyrkvaktmästaren, han bor här och är nog hemma, sa hon. Vi knackade på i det som var en f d lärarbostad i vänstra delen av församlingshemmet. Efter en stunds tystnad hörde vi att någon rörde sig därinne och strax öppnade en man som haltade fram på kryckor.

Och han visste verkligen besked. Han var som en levande uppslagsbok och dessutom ytterst pratsugen. Jag blev kvar där vid kyrkan uppemot en timme. - Klockstapeln är faktiskt olåst så du kan gå in där och ta dig en titt, sa han. - Du får till och med öppna luckorna för att få in ljus om du behöver, men sätt inte igång klockspelet, förmanade han. Han berättade att klockstapeln var från 1600-talet och att storklockan var ännu äldre, från 1500-talet. Jag minns tyvärr inte vad han sa om storklockans ursprung. Lillklockan var av betydligt yngre datum, från cirka 1940 vill jag minnas att han sa. För att få en vacker klockringning behöver man tydligen två klockor. Klockstapelns yttre var omgjort flera gånger under tiden fram till idag. Själva kyrkobyggnaden i sten var från 1200-talet. Det hade tillbaka i tiden funnits idéer om att bygga en större kyrka, men bygden var för fattig för detta.

Till slut fick jag tvinga mig att avsluta samtalet, jag hade ju ett mål att tänka på längre inåt landet. Dock tog jag mig tid att gå in inuti klockstapeln. Porten var mycket riktigt olåst. - Märkligt, tänkte jag, att den fått vara ifred från diverse marodörer. Det fanns bra elbelysning därinne, så jag kunde fotografera utan att öppna luckorna och behövde därigenom inte riskera att sabotera klockspelets automatik. Klockstapelns skelett utgjordes av rejäla timmerbitar, de bitar som bar upp klockornas upphängning var åtta meter långa och 3-4 dm i fyrkant. De var jämntjocka hela vägen så det måste ha varit ett imponerande träd som fick släppa till virke till dessa. Jag kunde förstås inte låta bli att klättra upp en bit för att känna på storklockan. Med nageln knackade jag lite lätt och klockan släppte då ifrån sig en lätt och vacker klar ton.

Jag grenslade min Cube igen och stretade vidare, glad över att jag gjorde stoppet vid kyrkan. Nu följde lite omväxlande tät trist granskog omväxlande med mer öppna marker vid Högryd. Där gick en ensam sångsvan och betade långt ute på fältet där det såg ut att vara lite fuktigt. Kanske hoppades den på sällskap och häckning. Vid gården, som uppenbarligen har djur, låg den obligatoriska jättehögen med plastbalar, en av de större jag sett. Men bra att den vara där och inte utströdd lite varstans i landskapet. Och strax därefter kom ytterligare en vanlig och väldigt trist företeelse på landsbygden: i ett större grustag alldeles intill vägen fanns allsköns maskiner placerade. En del såg ut att användas medan många stod och rostade. Svenskt lantbruk har i form av sådana här mer eller mindre undangömda deponier en stor städskuld att ta tag i. Det är inget annat än nedskräpning av naturen och sådan är olaglig.

Efter Högryd följde ytterligare en tät granskog upp mot Ästad. Ungefär mitt på den sträckan öppnade sig plötsligt skogen i en glänta på vänster sida. Vad var nu detta? Här hade jag susat fram i bil många gånger utan att ens se denna öppning på en markerad kulle i granskogen. Där ser man ännu en fördel med att cykla: man upptäcker nya företeelser. Jag lade ner cykeln i diket och gick fram till den skylt som fanns uppsatt på en stolpe en liten bit ifrån vägen. Detta var Källekullens gravfält från järnåldern. Vid den tiden bodde de flesta i Halland på utspridda gårdar. På dessa fanns inägor nära husen och på utmarken i skogen betade djuren. Invid gårdarna fanns också gravfält. På denna plats har man hittat en skeppsättning, en stensättning och flera gravrösen. Den stora sten som idag står ensam rest på platsen utgjorde stäven. Noterbart är hur lite hänsyn som tagits i skogsbruket invid gravplatsen. Förutom den glänta som finns med spridda mindre ekar tränger sig den täta trista granskogen på från norr och är bara tiotalet meter från stävstenen. Jag tycker man skulle ha ett avsevärt större lövdominerat parti även norr om gravfältet.

Ytterligare en bit norröver kommer man till Ästad Gård. Den är en utstickande företeelse verkligen i landskapet. Här satsas verkligen i värsta GK-anda på olika företeelser. Man har vingård, vinbryggeri, konferens, stugor för uthyrning och har haft flyktingmottagning. Jag önskar jag hade kunnat säga att det var smakfullt gjort och smälte bra in i landskapet. Men tyvärr tycker jag det är förskräckligt. Bryggeriet är gjort som en dålig kopia på en borg.

När man lämnar Ästad håller man höger då man närmar sig vingården. För att fortsätta norrut kan man sen antingen ta sig fram väster eller öster om Älvasjön som ligger strax bortom vinodlingen. Västra sidan är i särklass finast med öppna hagmarker och fin utsikt över sjön. Den fina lilla väg som går fram där når man genom att ta vänster precis efter vingården.

Det här partiet väster om Älvasjön är pastoral betesmark och mycket behagligt att röra sig fram igenom, till fots och per cykel. Det går bra även med den landsvägshybrid som jag denna gång tog mig fram med. Här i det öppna landskapet har jag gått flera gånger förut och då noterat att markägaren byggde vad jag då trodde skulle bli ett viltvatten. Nu till detta år hade det plötsligt dykt upp en stor villa där.

Vägen fortsätter rakt norröver efter passagen av sjön. På höger hand passerar man mitt på en lång raka en öppen välvårdad plats på höger hand. Det är ruinen efter en gammal gård ”Kulls”. På en skylt där finns platsens historia beskriven inklusive de människor som levde där. Det är en rofylld plats, väl värd att stanna till på om det passar. Det finns bord och bänk där för den som vill sitta ner en stund för att äta. På andra sidan vägen i närheten fanns ett annat lustigt ”boställe”.

Högt uppe på ett sluttande hygge stod en husvagn uppställd. Några skogsbruksaktiviteter pågick inte. Det enda jag kunde gissa var att någon satt där och passade på vildsvin. Ett av fönstren såg nämligen apterade ut för vad som skulle kunna vara ett sådant syfte.

Efter att ha passerat Kulls kommer man till ett T-kors där man tar till höger mot Lustorp. Vid den första lilla gården som dyker upp går en skogsbilväg in till vänster. Den leder förbi Björkasjöns östra sida. Jag valde den, för den är dels en kortare väg bort i riktning mot Ullared, dels ett sätt att få se både Bråtadals vandrarhem och Björkekullens naturreservat. De är båda väl värda besök. Jag har skrivit om platserna i flera tidigare inlägg. Den här vägen är dock ingen snabb väg utan på ett par ställen får man leda cykeln på grund av grov stenkross på vägen eller av kraftigt uppförslut.

Så småningom kommer man ut på en asfalterad väg och tar där höger ner mot den å som korsar vägen. I korsningen på andra sidan ån tar man vänster mot Skinnarlyngen. I slutet av den långa uppförsbacken som följer tar man höger ut på den lilla traktorväg som leder över fälten.

Där är vackert. Man passerar en liten bäck som över lång tid skapat den mjukt utformade ravinen den rinner i. Precis efter bäcken ser man på höger hand resterna av den gamla smalspåriga järnvägen ”Pyttebanan” som gick mellan Ullared och Falkenberg. När man kommit upp på plan mark igen ser man gården Ängarna framför sig och där bakom till vänster Utsiktsberget där en gång pilgrimsfalk häckat.

Gården verkar vara stadd i förfall. Här bodde tidigare ett brödrapar som vad jag hört inte pratade med varandra, där de bodde i varsin del av huset. När den kvarvarande brodern nyligen gick bort köptes gården, ryktesvis av en av ägarna till GK:s. Mycket skog har avverkats som vanligt är för att finansiera gårdsköp. Någon har slagit vallen och tagit reda på skörden. Men boningshuset och mangårdsbyggnaderna gör ingen något åt än så länge. Om ryktet jag hört om vem som köpt är sant blir jag lite orolig vad som kommer att hända med detta vackra område. Detta med tanke på den ständiga omstöpningen som sker vid GK i Ullared.

Efter gården kommer man strax till ett T-kors. Där tar man vänster (det är i riktning Skinnarlyngen) och sen nästa höger så är man på den gamla banvallen efter Pyttebanan igen som leder in mot Ullared.

Efter 3,5 timme var jag framme. En rätt lång tid med tanke på avståndet, men jag hade gjort ganska många stopp. Luntning vidtog, en gammal kulturyttring som fortfarande lever kvar i det halländska landskapet. Egentligen gick det inte så bra, därtill hade det regnat för mycket dagen innan. Dock fick eld på en del rishögar. Jag cyklade sen tillbaka, då gick det betydligt fortare, bara kring två timmar. De trevligaste avbrotten i snålblåsten hemåt var att jag fick se rovfågeln glada på ett par ställen. Vid Ängarna satte en glada igång en flock kajor. Vid Långås hängde en glada med en ormvråk vid nåt byte på marken.

En cykeltur på småvägar tvärs i Halland kan varmt rekommenderas. Vägarna är oftast asfalterade och biltrafiken är mycket måttlig. Och det finns väldigt mycket intressant att titta på längs vägen, både vad gäller natur och kultur.

Inget svar på förfulningen av landskapet - min slutreplik i Hallands Nyheter

Nedanstående text exklusive bilder fanns idag 11 april 2016 införd på Hallands Nyheters debattsida:

Den 31 mars hade jag ett debattinlägg med rubriken ”Jordbrukarna förorenar landskapet med sin plast”. Där lyfte jag fram tre negativa följder av att en stor del av jordbrukets grovfoderhantering idag sker i plastbalar, nämligen förfulningen av landskapsbilden på grund av alla högar med balar, nedskräpning av landskapet genom att plastsjok blåser runt och fastnar här och var, samt slutligen ett möjligt bidrag till de mikroplaster som finns i sjöar och hav och försvårar för organismer där.

Den 5 april lämnades en replik av Anders Richardsson, regionordförande för LRF i Halland. Som de flesta makthavare bemöter han negativ kritik genom att börja prata om något helt annat. Först håller han vagt med om att spridning av plast i naturen är förkastlig. Sen är hans budskap dels att 95 procent av balplasten samlas in, dels att det är ett problem för lantbruket att det slängs aluminiumburkar och plastförpackningar på slåttervallar längs vägar.

Balplast vid Högvadsån i naturreservatet Sumpafallen

Det vill säga, Anders Richardsson berör inte alls de problem jag tog upp om dels de förfulande högarna med plastbalar i landskapet, dels den okontrollerade spridningen av sönderrivna plastrester. Det är gott och väl att en stor del av plasten återvinns, men tänker inte LRF göra något åt den rest som skräpar ned landskapet? Tydligen inte eftersom Anders Richardsson bara smiter förbi frågan.

Här hade LRF i Halland chansen att visa lite dådkraft och samla goodwill, men den chansen tog Anders Richardsson inte. Ledande företrädare för LRF brukar alltid lyfta fram att man inte vill ha myndigheters föreskrifter och regler, utan att självägande och informerade bönder ska vidta åtgärder av egen fri vilja. Av Anders Richardssons svar att döma verkar i alla fall inte LRF:s regionordförande i Halland vara mogen för en sådan ordning.

Balplast vid tillflöde till Högvadsån i naturreservatet Sumpafallen

Munkagårdsfloen - ett kort men givande besök på en spännande fågellokal i Halland

Häromdagen stannade jag till kort där vid Floen. Egentligen var jag ute i ett annat ärende, jag letade bildmotiv till ett blogginlägg, och fågelskådandet var sekundärt men förstås ändå inte oviktigt.

Det var inget direkt gästvänligt väder den här dagen, vinden från sydväst blåste hårt därute på slätten. Kallt var det också. Så snabbt som möjligt tog jag mig över det öppna fältet längs stigen från vägen bort mot fågeltornet.

Snart var jag i skydd i den smala rad av träd som ligger strax före fågeltornet. Uppe i tornet finns tack och lov väggar åt tre håll, som denna gång gav utmärkt skydd mot den hårda vinden. Tornet byggdes 2004 av Falkenbergs Ornitologiska Förening.

Från tornet blickat man mot öster ut över den våtmark som anlades 2003. Den är inte särskilt stor, uppskattningsvis två-tre hektar öppet vatten. Strax intill står det vindkraftverk som driver pumpen vilken reglerar vattenståndet i våtmarken. Den här dagen var det bra snurr på vingarna på vindkraftverket.

Långt tillbaka i tiden, efter att landhöjningen gjort om hav till land, låg här i området flera större och mindre sjöar. I takt med landhöjningen minskade de fria vattenytorna och en del av det öppna vattnet förvandlades till mossar. Vid mitten av 1800-talet fanns en relativt stor och grund slättsjö kvar vid namn Ramsjön. Den lär ha gett mycket fisk. Kvar fanns också ett mindre vatten där Munkagårdsfloen idag ligger.  

Under 1800-talet fanns flera år med matbrist i Sverige. Skördarna var dåliga p g a svåra väderförhållanden. Många emigrerade till Amerika. Man försökte också bättra på situationen genom att skapa mer jordbruksmark genom att sänka sjöars vattenyta. Det fanns många sådana stora projekt, ett av de större var sänkningen av Hjälmaren. De sjöar som sänktes var näringsrika slättsjöar med flacka stränder. De var säkert mycket fågelrika redan innan sänkningen. Idag finns flera av landets bästa fågellokaler i sådana sjösänkta områden, t ex Kvismaren, Hornborgasjön och Tåkern. I dessa och även andra fall har en del fria vattenytor skapats genom att igen höja vattenytan en bit, men också genom vassröjning.

Ramsjön sänktes i två omgångar, första gången vid mitten av 1800-talet, andra gången i början av 1900-talet. Det skedde genom en stor utdikning vilken grundlades genom att anlägga det utflöde som idag kallas Ramsjö kanal.

"Floen" i Munkagårdsfloen är vad jag förstår "morpekanska" och betyder ungefär "pöl" på svenska. Morpekanska är det gamla språk som för längesen utvecklades i gränstrakterna mellan Danmark och Sverige och fortfarande pratas en del i området kring Morup, bl a av min närmaste granne W. Han lånade för övrigt också vänligen ut den bok där jag hittade betydelsen av "floen".  

Redan innan jag fick upp tubkikaren kunde jag notera att det var mycket fåglar på plats. Det var gott om skrattmås, en av mina allra största favoriter bland vårfåglarna. Jag kan än idag återkalla känslan när vi under lunchrasterna på Karolinska skolan i centrala Örebro gick ner och hängde i åkanten i Stadsparken mot slottet. Vi åt glass och i alla fall jag jag lyssnade förtjust till skrattmåsarnas skrän.

Utan tubkikaren kunde jag också den här dagen notera ett 30-tal skärfläckor, den vackraste av fåglar. Den har tydligen även häckat i Floen. Jag såg  även över etthundra krickor, och ett oräknat antal tofsvipor och gravänder. När jag väl fått upp tubkikaren upptäckte jag ett par skedänder där i vimlet. Och i bortre änden av hopen med krickor fanns dryga dussinet bläsänder.

Slutligen upptäckte jag en handfull hopkurade vadare. De stod där som bollar på ben. Vad var nu detta? Vadare är inte min bästa bransch, många av dem är svåra att hålla isär tycker jag, speciellt på lite långa håll som nu var fallet. De var i kroppen vad jag kunde uppskatta ungefär i storlek som tofsviporna. Jag hann fundera på diverse spovar, visste att både myrspov och rödspov setts redan i centrala Halland. Plötsligt vaknade en av dom till och sträckte på sig. Då såg jag den lite spräckliga fjäderdräkten och de rödgula benen. Det var brushanar. Sannolikt hanar av utseendet och storleken att döma.

Enligt vad jag noterat i Artportalen (för er som inte vet är det en databas på nätet) och via fågelklubbens sms-larm har nu i vår alla möjliga fåglar redan noterats vid Floen. Särskilt minns jag att stora mängder sångsvanar, bland dem flera mindre sångsvan, rapporterats. Detta som ett resultat av att fågelklubben lagt ut spannmål här. Enligt fågelklubbens guide kan man på Floen framförallt se många änder, vadare och rovfåglar.

Nu var jag utmattad av fågeltittande och funderingar. Dags att återvända till mitt egentliga uppdrag att jaga bilder till bloggen. Gör gärna som jag, gör ett besök vid Floen. Där finns många spännande och vackra fåglar att upptäcka. Floen ligger förresten strax söder om Morup, på bekvämt cykelavstånd från t ex Glommen där jag numer bor.

PS. Bilderna på skärfläckorna är tagna med mobilen genom tuben. Ni får överse med att de inte håller bästa kvalitet.

Litteratur:

Bennheden, Maj-Britt (1997) Pau morpekanska. Historier och humor från Morup. Förlag Utsikten, Varberg. 152 sidor.

Fåglar i Falkenberg. Guide över fågellokaler i Falkenbergs kommun. Falkenbergs Ornitologiska Förening. www.fof-fbg.se 28 sidor.

Informationstavlan på plats i fågeltornet.

Karlsson, Ingvar m fl (2006)  Glommen Ett fiskeläge och dess omgivningar En vandring i tid och rum. Förlag Utsikten, Varberg. 368 sidor.

Hur är det egentligen med LRF:s lednings svenska "mjölkkris"?

Motiv, sammanfattning och diskussion

Motiv för detta inlägg
LRF:s ledning har sedan början på 2015 visavi regering, detaljhandel och konsumenter flitigt agiterat för ökat stöd till mjölkproduktionen i Sverige. Den främsta föregivna anledningen har varit försvårad export p g a att Ryssland våren 2014 införde importstopp på livsmedel. Som en följdeffekt av detta sänkte t ex Arla betalningen till bonden. I media har LRF:s ledning använt bilder som "en mjölkgård om dagen lägger ner", "fem gårdar i veckan lägger ner" samt "800 mjölkgårdar riskerar att slås ut" (tidsperspektivet för det sista påståendet är för mig oklart). 

Min tidigare granskning av LRF:s lednings retorik avseende den svenska mjölkproduktionens klimatavtryck och betydelse för biologisk mångfald, samt Sveriges veterinära användning av antibiotika, visade att denna retorik karakteriseras av osanningar och överdrifter. Därför fann jag skäl att granska även substansen i talet om "kris". Jag har tittat lite i backspegeln och undersökt hur antal mjölkgårdar och mjölkkor, samt svensk mjölkproduktion, utvecklats under de senaste cirka tio åren, då innefattande 2014 och 2015, d v s de två år som gått sen Ryssland införde sitt stopp. Den statistik jag använt finns öppet tillgänglig på hemsidorna hos LRF Mjölk och/eller Jordbruksverket.

Sammanfattande resultat

Antalet mjölkgårdar i Sverige har minskat över tid, men minskningen har varit tydligt lägre de senaste två åren (2014 och 2015) än tidigare. Antalet mjölkkor i landet har också minskat, men även här med en lägre takt de senaste åren. Minskningen i relativa termer har varit avsevärt lägre för antalet kor än för antalet gårdar, detta beroende på att de kvarvarande besättningarna blivit mycket större. Landets totala mjölkproduktion har varit i stort sett konstant de senaste fem åren, efter att tidigare ha minskat under många år.

Diskussion och värdering

Än så länge syns i dessa data alls inga tecken på den "mjölkkris" som LRF:s ledning så flitigt agiterat om. Det första och andra året efter Rysslands importstopp ser ut ungefär som de två-tre föregående åren vad gäller utveckling i antalet mjölkgårdar, antalet mjölkkor och landets totala mjölkproduktion. Om antalet nedlagda mjölkgårdar skulle vara ett bra mått på "kris", ja då var det avsevärt mer "kris" under flera år fram t o m 2010.

Det verkar vara ett sent uppvaknande för LRF:s ledning, var fanns man före 2010? Med tanke på att den tidigare utvecklingen var mer dramatisk synes det mig som att det nu handlar mest om rop på vargen och att man tar tillfället i akt att ytterligare öka skattestödet till en bransch som redan har ett stort sådant och karakteriseras av överproduktion inom EU. 

Inom alla industriella branscher pågår ständigt en strukturrationalisering där produktionsenheterna blir större och effektiviteten ökar. Under de senaste 50 åren har antalet sysselsatta i jordbruket minskat med hela 80 procent. Även åkerarealen har minskat, cirka 20 procent under samma period.

Även antalet mjölkgårdar inom jordbruket har ständigt minskat. Det är därför inte rimligt att tala om en nationell kris bara för att antalet mjölkgårdar minskar. Naturligtvis kan det vara en personlig kris för enskilda mjölkbönder, men detta gäller inom alla branscher där företag läggs ner. "Kris" i en nationell mening tycker jag det skulle det vara om nedläggningen av mjölkgårdar skulle orsaka att landets befolkning inte fick mat/mjölk i den utsträckning den behöver. 

I Sverige konsumeras idag avsevärt mer mat än som produceras. Importen är betydande. Detta är inget konstigt i en globaliserad värld. Vissa områden i världen lämpar sig mer för viss produktion än andra. Sverige är ju ett betydande exportland för resultatet av annan odling, jag tänker förstås då på skogsprodukter. När det gäller livsmedel är det ju känt att flera länder i världen är betydande "kornbodar" och exporterar stora mängder till områden där odlingen inte täcker behoven.

I kölvattnet på talet om mjölkkris har också argument likt under kalla kriget börjat höras om att vi av beredskapsskäl måste vara självförsörjande med bl a mejeriprodukter. Det är en viktig diskussion i sig, men långt utanför syftet med detta inlägg.

Mjölk i oförädlad form lämpar sig ju inte för långa transporter, därtill är hållbarheten för kort. Men mycket svensk mjölk görs om till torrmjölk. Sveriges export av mejeriprodukter består mest av sådan torrmjölk. Ost och syrade produkter kan också transporteras över relativt långa avstånd. Sveriges import av mejeriprodukter utgörs huvudsakligen av dessa två sortiment.


Jag kan tänka mig att LRF:s lednings reaktion på denna min analys blir ungefär att "det är för tidigt att redan nu efter dryga två år se effekterna av mjölkkrisen". Om dessa effekter inte heller kan ses efter ytterligare två, kan jag tänka mig att svaret blir ungefär: "Det är klart att det inte syns något, men utan de ytterligare stöd vi har utverkat, då...". Alltihop är ett okontrollerat experiment och det kommer i efterhand vara svårt att utvärdera effekterna av de nya stöden och den minskade skatten. Men faktum kvarstår att de två första "krisåren" har varit två jämförelsevis bra år. 

Den här diskussionen om en eventuell "mjölkkris" bör också ses i perspektiv av den internationella överproduktion som råder, den skattesubventionering som branschen har och också den globala miljö- och resursproblematik som är kopplad till animalisk produktion. Det borde vara läge nu för LRF:s ledning, regeringen och aktörerna kring den kommande livsmedelsstrategin att ägna sig mer åt att fundera över hur Sveriges livsmedelskonsumtion och -produktion bör anpassas till hållbar global utveckling än att grotta ner sig i en "mjölkkris" som i alla fall ännu inte alls syns. 

  
Redovisning av resultaten

Inledning

Under de två senaste åren har det varit mycket ståhej kring den svenska mjölken. Orsaken är bl a en försvårad internationell konkurrens p g a att Ryssland successivt införde importstopp från och med våren 2014, detta som reaktion på Västvärldens handelssanktioner efter Rysslands inblandning i inbördeskriget i Ukraina, vilket inleddes våren 2014. Sverige exporterar främst mjölkpulver och denna  export har minskat. Arla har sänkt betalningen för mjölken till leverantörerna.  

LRF har bedrivit en kampanj och sagt att åtta hundra mjölkbönder riskerar att försvinna om inget görs. Krisbeskrivningar som "en mjölkgård om dagen läggs ner" eller "fem mjölkgårdar i veckan läggs ner" har varit vanliga. Kampanjen har riktats mot regeringen, detaljhandeln och enskilda konsumenter. Den har varit effektiv - bl a har regeringen utlovat massor med miljoner kronor i extra stöd.

Det kan vara intressant att få lite perspektiv på denna retorik att mjölkgårdar försvinner. Hur har det sett ut över tid redan innan den av LRF:s ledning påstådda mjölkkrisen?

Antalet mjölkgårdar

Det fanns knappt 40000 mjölkgårdar år 1983. Sen dess har antalet minskat med en rasande takt till dagens drygt 4000 mjölkgårdar. Halveringstiden har stadigt legat på cirka 10 år.

I december 2004 fanns det ca 8900 mjölkgårdar i landet.
I december 2014 fanns det cirka 4400. Under 10 år försvann det cirka 4500 gårdar, således ungefär en halvering av antalet. Per dag motsvarar det 1,23 gård per dag.

Om man delar upp perioden lite mer på vad som kan betraktas vara före och under LRF:s lednings s k mjölkkris ser det ut som följer:

Från december 2004 till december 2012 försvann det cirka 4000 mjölkgårdar, det motsvarar cirka 500 gårdar per år, vilket är en årlig minskningstakt på 7,5 procent. Det försvann under perioden i genomsnitt 1,37 gård per dag.

Från december 2012 till december 2014 försvann det cirka 500 mjölkgårdar, således 250 per år, motsvarande en årlig minskningstakt på 5,4 procent. Det försvann 0,68 mjölkgård per dag.

Ovanstående siffror på antalet mjölkkor har jag räknat fram från statistik på LRF Mjölks hemsida, där antalet mjölkkor redovisas års- och länsvis. Man kan inom parentes undra varför där saknas summerade siffror för hela landet. 

Under perioden december 2014 till december 2015, d v s på ett år, försvann enligt Jordbruksverket 263 mjölkgårdar, motsvarande 6,2 procent. Detta motsvarar 0,72 mjölkgård per dag.

Slutsats:

Under åren 2014 och 2015, d v s efter Rysslands importstopp för livsmedel och för den period LRF:s ledning benämnt som "mjölkkris", har minskningen av antalet mjölkgårdar varit bara ungefär hälften så stor som den var under flera år innan.  


Personligen kan jag inte dra någon annan slutsats att det var mer krisartat tidigare. Var fanns LRF:s ledning och dess retorik då? Är det så att den nuvarande retoriken är stark överdriven och ett sätt att utnyttja situationen?

Antalet mjölkkor i landet och antalet mjölkkor per gård

Under de senaste 10 åren har antalet mjölkkor i Sverige minskat med cirka 61000, från 399000 (2005) till 338000 (2015). Det är minskningstakt för hela perioden på cirka 17 procent och en årlig minskningstakt på strax under två procent per år. Merparten av minskningen var 2005-2010 (51000), med en avsevärt lägre minskning 2010-2015 (10000).  

Minskningstakten i antalet mjölkkor i landet (17 procent) är således avsevärt lägre under perioden är minskningstakten för antalet gårdar (50 procent).

Att minskningstakten för antalet kor är avsevärt lägre än för antalet gårdar beror på att de kvarvarande gårdarna blir större och tar åt sig en stor del av det marknadsutrymme som uppstår när några gårdar lägger ner verksamheten. Sålunda har det genomsnittliga antalet mjölkkor per gård ökat under perioden från cirka 50 till 80.

Landets totala mjölkproduktion

Enligt Jordbruksverket har Sveriges totala mjölkproduktion minskat med 12 procent under perioden 2004 - 2013. Finland (-4 %) och Storbritannien (-2 %) har också minskat. Samtidigt har flera andra länder inom EU ökat sin produktion, t ex Estland (+32 %),  Holland (+16 %), Danmark (+13 %) och Tyskland (+12 %). 

Sveriges totala mjölkproduktion har minskat mindre (-12 %) under 10-års-perioden än antalet mjölkkor (-17 %). Det beror på att produktionen per mjölkko ständigt drivs i höjden genom avel och på bättre utfodring och djurhälsovård. Under åren 2002 - 2011 ökade den genomsnittliga årliga avkastningen per ko från 8800 till 9200 kg, vilket motsvarar fem procent. 

Nu finns data för Sveriges totala mjölkproduktion fram t o m 2015. Om man granskar de senaste tio åren i mer i detalj så ser det ut som följer:

2005 - 2010: minskning med 0,30 miljoner kg per år
2010 - 2015: ökning med 0,06 miljoner kg per år
2012 - 2015: ökning med 0,06 miljoner kg per år
2014 - 2015: minskning 0,01 miljoner kg per år

Mjölkproduktionen sjönk således 2005 - 2010, för att sen plana ut på en stabil nivå.

Under en 25-års-period fram till 2010, d v s 1985 - 2010, minskade landets mjölkproduktion från 3,6 till 2,9 miljoner kg, motsvarande 0,7 miljoner kg eller 19 procent.

Slutsats: Under de senaste fem åren har mjölkproduktionen i Sverige varit i stort sett konstant, efter att tidigare ha minskat under en lång följd av år. Någon effekt av LRF:s lednings s k "mjölkkris" kan således inte ses, i alla fall inte ännu.

  

Promenad Ljungsjön runt 3 april 2016

Ljungsjön är en relativt liten skogssjö cirka 1,5 mil nordost om Falkenberg. Den ligger där åkermarken slutar och skogslandet tar vid. Där finns en vandringsslinga på 4 km runt sjön. Slingan hade valts ut för dagens vandring i Facebook-gruppen "Promenera i Falkenberg  med omnejd". Vi fick samåka i bil dit, för som vi tidigare påpekat i en insändare i Hallands Nyheter, saknas vettiga bussförbindelser upp mot skogslandet under helgdagar. Vi samlades vid sjöns badplats, belägen på en udde ungefär mitt i sjön.

  

Merparten av skogen runt lär ha Falkenbergs kommun som ägare. Skötseln av leden sköts dock tydligen enligt initierad källa av en pensionerad privatperson som gör det på eget initiativ. Han har satt upp vägvisarna runt sjön och underhåller också de talrika spängerna.

Leden är lite lätt kuperad, tar cirka en timme att gå och löper inom synhåll från sjön. Det där med "inom synhåll" ska dock tas med en nypa salt. Oftast skyms sikten av tät granungskog, men ibland även av oröjd björkskog. På ett ställe, väster om badplatsen, går det att runda udden, istället för att gå vägen. Den extraslingan på några hundra meter är fin att lägga till, där går man nämligen hela tiden längs vattnet och alldeles nära.  

Skogsbruket längs leden borde kunna bedrivas avsevärt mer inriktat på att skapa en attraktiv miljö för alla dem som vandrar här. I ett område hade en del bokar röjts och gallrats fram. Det gav en betydligt mer tilltalande och ljus miljö med viss utsikt över sjön.

Det tog en dryg timme att gå leden i rätt makligt takt. Efteråt blev det en välförtjänt fika vid badplatsen. Sammantaget en fin tur.  Nästa helg (lördag) tar vi bussen från Falkenberg upp mot Ullared. Där stiger vi av vid hållplats Kvarnbacken och tar sen en promenad i området kring Sumpafallen.