Ett spännande besök på Store Mosse

Åh, du Store, vilken Mosse! Kort sammanfattat kan man säga att jag blev alldeles bergtagen, om man nu kan säga så om en mosse. Jag tycker om att kunna se långt, det frigör tanken. Och på Store Mosse, som är en knapp kvadratmil stor och på största delen saknar träd, där kan man verkligen se långt.

Store Mosse är tydligen den största svenska myren söder om Lappland. För de av er som inte redan vet det är "myr" ett samlingsbegrepp för mosse och kärr. Skillnaden mellan dem är vegetationssamhället och hur detta försörjs med vatten (ovan- eller underifrån). Store Mosse är i den meningen inte bara en mosse utan rymmer även kärr och också sjöar och gölar.

Ett av mina mer ambitiösa pensionärsprojekt är att kryssa de av Sveriges nationalparker som jag inte tidigare besökt. Det är rätt många som är kvar, jag har varit i knappt hälften. Den senaste i raden var Fulufjället, nu var således turen kommen till Store Mosse i sydvästra Småland, strax väster om Värnamo.

Fredagen 22 april bjöd på kanonväder, det var soligt och några plusgrader. Det var precis så bra som SMHI hade utlovat och jag var därför beredd på avfärd när det dagades.

Jag hade redan tidigare räknat ut att det skulle gå utmärkt att resa kollektivt till Store Mosses entré vid Naturum. Från Glommen där jag bor: buss nr 7 till Falkenberg, Öresundståg till Halmstad, Krösatåg till Värnamo, buss 201 till Store Mosse Naturum. Det var relativt korta väntetider och resan gick på ca tre timmar. Det är en timme mer än per bil, men avsevärt mer vilsamt och tiden kan man ju nyttja till något konstruktivt om man inte behöver sova.

Vägen mot Gislaved går rakt igenom nationalparken och delar den i ungefär två lika stora delar. Parallellt går förresten också en järnväg. Vid tio-tiden klev jag av bussen vid hållplatsen strax intill Naturum.

Nu stod jag där på mitten av parken och måste välja – åt norr eller söder? Jag hade knappt sex timmar på mig och insåg att jag bara skulle hinna ena halvan. Medan jag funderade gick jag upp i det helt fantastiska fågeltornet med fin utsikt norröver mot den största sjön Kävsjön. Tornet är delvis anpassat för rörelsehindrade och är i tre våningar, de två första inglasade. Där fanns också information om parken. Bl a fanns där foto och text om professorn och jägmästaren Edvard Wibeck, som genom att uppmärksamma myrens naturvärden redan för drygt etthundra år sedan, kan sägas ha initierat den process som långt senare resulterade i bildandet av nationalparken. Jag såg från tornet ett antal tranor därute på det stora myrflaket plus en handfull rådjur. En enkelbeckasin hördes trots blåsten.

Jag hade i bakhuvudet att någon rekommenderat mig att gå leden söderut mot Lovön. Sagt och gjort gjorde jag det även om jag glömt anledningen, jag tror möjligen det hade med dvärgbeckasiner att göra. Första kilometern går man längs än rätt tråkig grusväg fram till det stora huset vid Kittlakull. Där kan man tydligen hyra in sig om man behöver övernatta. Sen går leden på en gångbro över järnvägen. Från bron ser man ut över det område där man under första halvan av 1900-talet bröt torv. Intill ligger platsen för den industri som gjorde strö av torven. Ett hundratal man var som mest verksamma där. Spåren efter torvtäkten är tydliga på den delen av myren som ligger där närmast järnvägen. Detta även om dikena sen en tid är dämda. Vitmossan har börjat återkolonisera. Restaureringen gjordes 2010-2015 inom ramen för ett EU-projekt ”Ad(d)mire”.

När man passerat den tidigare torvtäkten ställs man inför valet att gå över den öppna myren eller genom tallskogen på ”rocknarna” vidare mot Lovön. Här behövs en liten kvartärgeologisk utvikning. När inlandsisen drog sig tillbaka var det i området först en stor sjö och sen en stor öppen sandhed. På denna hed bildades sanddyner, vilka är de åslika formationer med tallskog längs vilka en av lederna går. Dessa dyner kallas ”rocknar”. I broschyren för området finns en mer utförlig beskrivning av områdets bildning fram till idag.

Jag valde stigen på dessa rocknar söderut och tänkte sen gå leden över spängerna på myren hemåt. Stigen var mycket fin att gå där den slingrade sig fram i tallskogen. Påminde lite om mina träningsmarker utanför Örebro anno dazumal. Blev riktigt löpsugen faktiskt, testade att jogga lite, men knäna protesterade. Ornitologiskt var det lite sparsmakat. Några bofinkar sjöng ihärdigt i ett parti. Såg en kungsfågel, ett par trädpiplärkor och skymten av en större hackspett. Det enda som hördes förutom fågelsången var suset i tallkronorna. Bruset från trafiken på stora vägen genom området hade lämnat mig ungefär en till två kilometer söder om densamma.

Myren har använts av människan på olika sätt. Torvtäkt har redan nämnts. Slåtter för vinterfoder skedde också. I den lilla skog som finns på myren hade man även haft kolmilor. Här längs stigen fanns en skylt som berättade om den verksamheten. Det gick att se resterna av en kolarkoja och med god fantasi också platsen där milan stått.

Det var verkligen folktomt på myren så här på en vardag och utanför semestertid. Men med ett par kilometer kvar till Lovön mötte jag i alla fall ett par trevliga danskar. De hade sommarstuga en bit neråt kusten och brukade varje år göra ett besök på Store Mosse. De var också fågelintresserade och vi jämförde våra respektive observationer. De pratade länge om någon ”sångdrossel” som det tog lång tid innan jag fattade att det måste ha varit en taltrast.

De öppna markerna vid Lovön var överraskande stora. Här hade under 1900-talet bedrivits jordbruk på den moränbacke som Lovön utgör. Av mangårdsbyggnaderna återstår bara uppfarten i sten till den tidigare höskullen. Det finns två hus där, det enda kan man hyra för större sällskap, det andra står jämt öppet för vandrare och där finns två sängplatser, en kamin och toalett. Vedhögen på gården var gigantisk. Vatten finns i en pump på gården. Jag åt min matsäck bekvämt sittande på en bänk i lä bakom det stora huset. Sittande där gjorde jag ett antal fågelobservationer som var av annan karaktär än ute på myren eller i tallskogen: t ex fasan, kaja och stare. En ormvråk lät höra av sig i fjärran.

Ungefär halva vägen tillbaka gick jag samma stig som på utfärden. Därefter gick stigen över ett litet berg med gammal gran, för att sen bära ut över den öppna myren i riktning norrut. Spången såg nästan ut att försvinna upp i himlen långt där borta. Jag stötte upp en storspov och ett antal ängspiplärkor. Strax fick jag också höra ett orrspel på långt håll, ett ljud som verkligen hör myren till.

När jag var tillbaka över järnvägen och började gå tillbaka grusvägen från Kittlakull mot Naturum vaknade mitt sedvanliga skräpletande. I dikena låg en eller annan ölburk. Uppe vid stora vägen blev det än värre och framförallt vid busshållplatsen. Jag fick ihop en liten samling som jag tog med mig. En öl var faktiskt av märket ”Wolverine” (järv), vilket är en överraskande sydlig lokal för den arten. Det var sorgligt att se att folk inte kan låta bli att slänga skräp ens i en nationalpark. Jag skickade senare ett mejl till parkförvaltaren med tips om städning. Det är ju inte kul att bussburna parkbesökare ska mötas av skräp när de stiger av vid parken.

Bussen kom någon minut över fyra från Gislavedshållet. Vad ovanligt att någon väntar på bussen här, sa chauffören. Och förtydligade att det ju var utanför turistsäsongen ännu. Bra att veta är att man på bussen måste betala med kontanter (30 kr), betalkort kunde de inte ta.

En fin dag på Store Mosse var till ända. Jag måste snart komma tillbaka för att ta också den norra delen. Hemresan gick också den bra. Väntetiderna var ännu kortare än åt andra hållet.

Gör ett besök på Store Mosse. Mycket speciell natur och en hel del intressant kulturhistoria. Och det går utmärkt bra att ta sig dit miljövänligt per tåg och buss.