Min CV i stora drag

 

I bokskogen vid Björka sjö

CV för Hans-Örjan Nohrstedt 1950-02-27 

Född 1950 och uppvuxen i Sundsvall

Skolgång från andra klass t o m gymnasiet i Örebro (Engelbrektsskolan och Karolinska läroverket, naturvetenskaplig linje)

Militärtjänst vid I3 i Örebro, plutonchefsskola 15 månader

Agronomexamen vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) 1977 - inriktning främst mot marklära, hydrologi och miljövetenskap, examensarbete om tungmetallhalt i höstvete och dess beroende av markens egenskaper

Specialpraktik tre månader vid lantbruksnämnden i Gävle - täckdikning inklusive avvägning av fält, kartritning och efterbesiktning

Forskarutbildning i marklära start 1977, Dr-examen 1984, avhandling om kvävefixering hos frilevande mikroorganismer i skogsmark, den kom att bli 2/3 utveckling av mätmetoden och 1/3 ekologi, fem uppsatser varav tre i en riktigt fin tidskrift (Soil Biology and Biochemistry).

Institutet för skogsförbättring i Uppsala 1984 - 1992, forskningsledare inom ämnet skogsgödslingens miljöeffekter (mark, vatten, flora)

Skogforsk i Uppsala 1992 - 2000, forskningsledare och programchef (mark, vatten, flora), ledde en grupp på drygt en handfull personer, varav fyra parallellt var doktorander vid SLU eller Uppsala universitet, då med mig som biträdande handledare

Docent i skoglig marklära 1996, vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel, SLU, Umeå. "Docent" är en utbildning med examen. Den syftar till färdigheter i att handleda doktorander. På engelska "associate professor"

Under ett par år arbetade jag på deltid som vetenskaplig huvudredaktör för tidskriften Scandinavian Journal of Forest Research, detta var omkring millenieskiftet

Forskningsrådet Formas i Stockholm 2001 - 2011, chef för forskningsenheten med ca 25 personer i sex år. Enheten ledde arbetet med att granska och rangordna forskningsansökningar, detta med hjälp av paneler av internationellt framstående forskare. Därefter två år som chef för strategi och analys, det handlade om planering av rådets verksamhet och utvärdering av utförd forskning och externa forskningsinstitut. Slutligen två år som rådets internationelle chef, med ansvar för internationella samarbeten. Det innebar mycket deltagande vid internationella möten, företrädesvis i Bryssel. 

Prefekt vid Institutionen för mark och miljö på SLU 2011 - 2014. Prefekten är en institutions högste chef med ansvar för hela verksamheten, i detta fall inklusive forskning, utbildning och miljöanalys. Det är en av SLU:s större institutioner, då var det ca 150 anställda.  

Under forskningskarriären har jag publicerat ett knappt femtiotal vetenskapliga uppsatser i tidskrifter med oberoende expertgranskning. Mitt H-index är ca 28, vilket innebär att jag publicerat 28 artiklar, med minst 28 citeringar på var och en. Totalt är det mer exakt 44 artiklar med sammanlagt 1911 citeringar, det motsvarar i genomsnitt 43 citeringar per artikel. 

Jag har suttit i ett antal vetenskapliga paneler:

• Inom EU:s ramprogram för forskning, som svensk expert inom Tema 2 "Jordbruk, skogsbruk och fiske" - lade grunden för kommande utlysningar av forskningsmedel
• Vetenskapsrådets kommitté för forskningens infrastruktur
• SIDA:s/Vetenskapsrådets panel för forskning i utvecklingsländer
• Stiftelsen Svensk Hästforskning
• Lammska stiftelsen (miljö) - där var jag ordförande i den vetenskapliga panelen

Skogsstyrelsens referensgrupp för skogsmarkskalkning medverkade jag i ett par år på 1990-talet.

Pensionering i februari 2014 - det var på den tiden ett år i förtid, jag var 64 år. En prefekt förordnas med tre års omdrev, det skulle, om jag hade fortsatt, inneburit arbete till 67 år. Det hade varit rätt krävande arbeten i många år, intressant och utvecklande, men det blev inte nån tid över till så mycket annat. Jag ville hinna ägna tid åt annat jag tycker om, som familj, barn och barnbarn, friluftsliv, skrivande och måleri, sociala medier och föreningsliv.

Tilläggas kan:

Erfarenhet av praktiskt arbete i jord- och skogsbruk har jag från de yngre tonåren. Det handlade då till en början om sommarjobb på släktingars gårdar i Värmland, Dalarna och Södermanland. Efter lumpen jobbade jag en sommar tre månader på en stor gård utanför Örebro (Åkerby). På den tiden då jag inledde agronomstudierna började man med ett s k propedeutiskt år, vilket huvudsakligen innebar arbete på en gård under två hela växtsäsonger. Jag var på Skoglösa gård en bit ifrån Önnestads lantbruksskola. Man bodde på skolan och hade där undervisning under vintermånaderna. 

På tur i nationalparken Björnlandet

Och nu då som pensionär?

Jag flyttade till Glommen i Halland för nu snart tio år sedan. Där medverkar jag en hel del i friluftslivet. Mycket vandring blir det i den Facebookgrupp "Vandra i Halland" som jag och en person startade för sex år sedan. Vi är idag drygt arton tusen medlemmar och ordnar gemensam vandring varannan söndag året runt. Då kommer det 10-50 personer beroende på väder. 

De första fem-sex åren satt jag i styrelsen för Bygdegården, men slutade där när jag valdes till ordförande i Naturskyddsföreningen i Falkenberg. Därutöver blir det en del fågelskådande och debatt på sociala medier. 

Under de senaste fyra-fem åren har jag årligen bedömt forskningsansökningar åt Skogssällskapet.

Min blogg som jag startade 2011 har många läsare, till dags dato nästan en kvarts miljon. Där skriver jag miljödebatt och berättar om vandringar, totalt finns där ca 330 inlägg. Bloggen heter "Hans-Örjan" med adress hans-orjan.blogspot.com 

Slutligen håller jag på en del med konstutövning i form av akvarellmåleri och fotografi. Jag är medlem i Falkenberg konstnärsförening och var det tills nyligen också i Galleri 70 i Halmstad. Det har blivit ett drygt tiotal utställningar, flertalet tillsammans med andra. 

Morups kyrka

Avslutningsvis kan nämnas att jag skrivit en barn- och ungdomsbok - "Silverrånet vid Ösängsbacken". Det är en fiction från 1700-talet som utspelar sig i södra Dalarna. Den utkom 2019 på Vaktel förlag.

 

Snygg Bonde vs Sebastian Kirppu

 

Många på X (f d Twitter) med anknytning till lantbruk vet vem Per-Ola Olsson alias @snyggbonde är och vad han anser om miljövård och -rörelse. Och hur han där hotar och förolämpar meningsmotståndare. Och hur han där är direkt fientlig mot en del besökare på landsbygden som inte uppför sig. Konstrundan på Österlen verkar han hata. Polis, andra myndigheter och forskning ger han inte heller mycket för. Oerhört förvånande är det därför att flera moderata tidningar sen en tid upplåter ledarplats till honom, detta via Svenska Nyhetsbyrån som säger sig vara politiskt oberoende. 

Nyligen sköt han sig själv i foten när han på ledarplats i bland andra Skaraborgs Läns Allehanda (SLA) ondgör sig över att miljö- och klimatminister Pourmokhtari förordnat kände naturvännen Sebastian Kirppu som expert i regeringens miljövårdsberedning. Det sägs ofta att man inte ska skjuta budbäraren. I detta fall är det dock mycket motiverat med en granskning, framförallt med tanke på Olssons aktiviteter på X.  

Olsson menar att regeringen inte bör engagera ”aktivister”. Begreppet har tyvärr blivit ett svepande skällsord, när det egentligen beskriver en engagerad person som helt lagligt och inom demokratins ramar arbetar för samhällsförändringar. Detta till exempel genom att skriva och debattera likt Olsson själv. I det avseendet är de lika Olsson och Kirppu. 

På högerkanten kallar man sig stolt själva ”lobbyister” och skäller vänsterkantens och miljörörelsens debattörer för ”aktivister”. Till syvende och sist handlar det på båda sidor om människor som vill göra skillnad. Dock har lobbyisterna i regel betalt rejält för att tjäna företag och intresseorganisationer.

Kirpuu äger gedigen expertis inom skoglig naturvård genom utbildning och framförallt ett kvarts sekels arbete vid länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och skogsföretag. Han är erkänt kunnig, särskilt på arter kopplade till gamla skogar med högt naturvärde. Sannolikt en av landets främsta experter inom området vad gäller lavar och svampar. Han har publicerat tre uppsatser, två i Botanisk Tidskrift och en i Fauna och Flora. Han har anlitats av myndigheter och skogsföretag som kursledare och föredragshållare inom fältet. Kirppu är medial och har flera gånger medverkat i radio och TV. 

Denna min bild av Kirppu har jag fått bekräftad i samtal med sex olika framstående forskare inom skoglig naturvårdsbiologi. Det är en docent och fem professorer vid fyra nordiska universitet. Så regeringens miljövårdsberedning kan sannolikt ha smycket stor nytta av honom som expert. 

Kirppu och hans likar har gjort miljön och samhället mycket stora tjänster. Utan dem hade skogsbruket fortfarande sannolikt haft DDT, hormoslyr, hyggesplogning och omfattande kvävegödsling på programmet. Det hade dessutom saknats naturhänsyn vid slutavverkning och också skyddade skogar. Läs gärna Per Simonssons (SLU) utmärkta doktorsavhandling om drivkrafterna bakom det svenska skogsbrukets naturhänsyn. Intressant i sammanhanget är kanske att han var industridoktorand vid SCA. 

Javisst är Kirppu, samtidigt som han är expert, också en aktivist. Han arbetar aktivt för en förändring av det svenska skogsbruket, sen ett par år i organisationen Skydda Skogen. Det är inget fel alls i det och fullt legitimt. Han är en eldsjäl med tydlig agenda. I varje samhälle är sådana eldsjälar viktiga. 

Sen nu flera år pågår en diskussion om huruvida det är lämpligt att forskare vid universiteten är aktivister parallellt med arbetet. Meningarna är delade och det finns inga utsagda rekommendationer från universiteten. Forskarna själva har även de olika åsikter i frågan. Samtidigt finns krav på universitetens forskare att kommunicera sin forskning utanför universitetsvärlden, den så kallade tredje uppgiften. Om man med det målet reser runt och kommunicerar sin forskning blir gränsdragningen mot aktivism hårfin. Det är klart att det finns gränser. Aktivism kan gå överstyr. Det finns omtalade fall där olagligheter och våld förekommit, till exempel bland djurrättsorganisationer och klimatbeskyddare. I Kirppus fall finns absolut inget sånt i bagaget. 

Hans meningsmotståndare, Olsson, lyfter fram ibland att Kirpuu haft en konflikt med en av sina arbetsgivare, en länsstyrelse. Den bestod i att han gjorde samma sak privat som i jobbet på länsstyrelsen, det vill säga inventerade naturvärden. Det kunde bli problem med gränsdragningar och en intressekonflikt. Detta ledde till att han slutade där. En enstaka sådan händelse är inget komprometterande för en person, utan handlar snarast om oklarheter i arbetsbeskrivningen. 

Ledarskribenten Olsson har också haft konflikt med en länsstyrelse, det var en tvist vad gäller djurhållningen vid den egna gården. Just såna här enstaka mindre allvarliga händelser i det förgångna bör inte diskvalificera någon från att delta i samhällsarbetet, vare sig det är som aktivist eller lobbyist, såväl som expert eller ledarskribent. 

Olsson verkar sakna formell expertis. Hans CV har jag efterlyst två gånger, men den har han inte velat visa upp. Naturbruksgymnasium och arbete på hemmagården verkar vara merparten vad jag känner till. Dock låtsas han på X återkommande vara expert på många olika ämnen som till exempel miljötoxikologi, geoteknik och nu senast forskarvärdering.

Han är på ett Trump:skt sätt kunskapsfientlig. När Sveriges Lantbruksuniversitets rektor på universitetets X-konto @SLU nämnde att det kommit bra till i en internationell ranking av universitet, då fnyser Olsson om att han skrattade så att "maten kom ut ur näsan". Han var också kritiskt till att SLU gav ett naturvårdspris till Kirppu. Då tyckte han att "SLU skulle läggas ner".

Det senaste utfallet från Olsson är nu således attacken på moderat ledarplats mot klimat- och miljöminister Pourmokthari, detta för att hon har utsett Kirpuu till expert i regeringens miljövårdsberedning. Olsson anser att Kirpuu inte platsar på grund av att han är "aktivist". 

I texten skriver Olsson också "Samtidigt saknas landets främsta expert på kontinuitetsskogsbruk - trots att skogen är i fokus." Läsaren får gissa vem det kan vara, men jag som är insatt i skogsforskningen förstod direkt. Det rör sig om en forskare L vid SLU. Olssons propå är okunnig. Ämnet kontinuitetsskogsbruk finns inte som forsknings- och undervisningsämne vid SLU. Forskaren själv lät meddela, när jag frågade, att han minsann inte är forskare i det ämnet, utan i "skogsskötsel". Han var inte heller tillfrågad av Olsson om han ville bli lanserad i tidningen. 

Är forskaren då landets främste i ämnet skogsskötsel? Nej, uppenbarligen inte. Hur bra olika forskare är avgörs främst av deras publicering av vetenskapliga artiklar i tidskrifter med "peer-review" (oberoende forskare inom ämnet, framförallt från andra länder, bedömer inkomna artikelförslag) och hur ofta dessa senare citeras i andra forskares arbeten. Det finns ett etablerat sätt att rangordna forskare med ett H-index vilket kombinerar antal artiklar och antal citeringar. På sajten Google Scholar finns dessa värden för forskare som har registrerat sig där. 

Med hjälp av två skogliga professorer som känner till de aktiva inom ämnet skogsskötsel, och min egen kännedom, plockade jag ut en toppgrupp på nio forskare i ämnet skogsskötsel. För dessa plockade jag fram H-index, dels för den totala produktionen av artiklar, dels för de senaste fem åren. Forskaren L som Olsson lyfte fram kom först på sjunde plats vad gäller produktionen under hela karriären, och på sista plats vad gäller arbeten under de sista fem senaste åren. Det är i och för sig vällovligt att Olsson förordar mer kompetens inom skogsskötsel i miljövårdsberedningen. Men då borde inte valet falla på L.

Man kan lugnt säga att Olsson inte hade en siffra rätt, han var helt enkelt ute och cyklade med Trumpskt hitte-på. Olssons famlande illustreras av att han på X kallat forskaren L "en av landets främsta", således inte längre den främsta.

 

En ledsam aspekt på Olssons samlade aktivitet, på både X och ledarsidor, är att han är konsekvent negativ. Han skåpar ut det mesta, och har i stort sett aldrig nåt positivt och konstruktivt att komma med själv. 

Jag ska dock ge Olsson medhåll på en punkt i hans ledare: ”Moderaterna får skärpa till sig.” Ja, i alla fall en del av dess ledarsidor. Det är för mig helt obegripligt att de kan upplåta plats åt Olsson med tanke på hur han agerar på X. Om man samlat betraktar hans aktivitet på X och ledarsidorna framträder en bild av en Dr Jekyll och Mr Hyde.  

Mina slutsatser:

Kirppu är i mitt tycke tillräckligt väl meriterad för att vara expert åt miljömålsberedningen.

Jag är ytterst tveksam till att moderata tidningars ledarsidor köper Olssons ledare, detta via nyhetsbyrån Svenska Nyheter. 

Härjat hygge vid Horred - det näst värsta jag sett vad gäller körskador

Nästan högst uppe i slänten - foto 29/9

Produktionsskog i Sverige avverkas nästan uteslutande genom kalavverkning. Nästan alla träd tas bort. En del naturhänsyn lämnas  i form av stående träd, döda eller levande, träddungar och buskar. Träden fälls, kvistas och apteras (sågas i bitar) av en skördare. Virket som blir resultatet körs ut med en skotare. Den körs oftast många gånger i samma hjulspår. Det är i samband med denna skotning som de största körskadorna uppkommer. 

Markens bärighet avgör skadornas omfattning. Bärigheten styrs av jordens sammansättning och aktuella fuktighet. Skador förekommer främst på organiska eller finkorniga jordar och om fuktigheten är hög. Planeringen av skotningsvägarna är essentiell. De ska dras där bärighet finns. Det finns digitala planeringsverktyg. Om körning riskerar att ändå ge skada får man lägga ut hyggesris eller stockmattor. Det slarvas ofta med både planering och genomförande.

Allra högst uppe i sluttningen - foto 29/9

En kalavverkning har många miljöeffekter, dels på själva hygget, dels i omgivningarna. Bland de externa effekterna brukade oftast tidigare det avrinnande vattnet vara i fokus, men den rollen har sen en tid övertagits av gasutbytet med atmosfären. I detta blogginlägg är vattnet i fokus. Det avrinnande vattnet kan påverkas både till mängd och sammansättning. 

Över längre tid råder det jämvikt mellan nederbörd och avrinning plus evapotranspiration. Sistnämnda inkluderar både växternas transpiration och avdunstningen från marken. Det aktuella området är mycket nederbördsrikt med bland de högsta värdena i landet. Den ligger på ca 1200 mm per år. Ungefär hälften avrinner. 

Avrinningen ökar schablonmässigt med ca 200 mm efter en kalhuggning. Detta eftersom växternas transpiration upphör för en tid. Det leder i sin tur till att grundvattenytan höjs ca 0,5 m. Därmed kan låglänta partier försumpas under några år. Vattnets halt av miljöskadliga komponenter ökar efter en hyggesupptagning, t ex slam, oorganiskt kväve och kvicksilver. 

I och med att både flödet och halterna ökar kommer mängderna som rinner ut också att öka. Den här typen av förändringar efter hyggesupptagning är av i särklass störst omfattning i sydvästra Sverige där nedfallet av både kväve och svavel varit som högst. Dessa kommer främst från jordbruk och industri och kan transporteras långa sträckor. På den här typen av lokaler kan också giftigt oorganiskt aluminium mobiliseras. De miljöskadliga ämnen som lämnar hygget ger negativa förändringar i recipientens ekosystem, först bäcken, sen sjön.

På en vandringsled lite nordväst ut från Horred

Jag är en av två initiativtagare till Facebook-gruppen Vandra i Halland. Vi har hållit på i sex år och idag är medlemsantalet drygt arton tusen. Vi har organiserade vandringar varannan vecka året runt. På en enskild vandring brukar vi vara 10-50 deltagare, beroende på vädret. Vi rör oss i hela Halland men nosar också lite på omgivande landskap. Vi går ibland på etablerade leder, ibland på stigar och mindre vägar som inte är uppmärkta. 

Kanske ett par dagar i veckan är jag ute och rekognoscerar i olika områden, detta för att finna objekt för kommande turer. Tyvärr snubblar jag då ofta över exempel på dåligt utförda skogsbruksåtgärder. Rätt ofta handlar det om relationen till mark och vatten, detta beroende på min utbildning och tidigare profession. 

I framkant den bäck som omtalas i texten - foto 22/9

Söndagen 22 september i år var jag och en lokalboende vän i trakten av Horred för att spana efter en lämplig tur. Mellan Helsjön och Stora Hornsjön stötte vi på den aktuella avverkningen. Vi passerade nere i kanten vid bäcken, jag tog några bilder och vi gick snart vidare. Jag lade på kvällen ut en bild med kommentaren: "här kommer det att bli bäckar i körspåren när hösten och vintern kommer".

Objektet är ett tio hektar stort hygge, vilket ligger i en sluttning ner mot Stora Hornsjön. Avverkningsanmälan gjordes förra året.  Jag vet inte exakt när det sen avverkades. Av granstubbarna att döma rörde det sig om ett 40-50-årigt bestånd som fällts. Markens lutning är kraftig, jag bedömer okulärt den till tio procent. På sluttningen finns två grunda "raviner" som liksom sammanstrålar ner mot nedkanten på hygget. Skotningen skedde i bottnen på dessa. Man körde virket nerifrån och upp, över krönet och ner till skogsbilväg på andra sidan. Många gånger blev det förstås och idag är där djupa körspår. Den mindre del av beståndet som syns från stora vägen lämnades.

Den norra delen av hygget med sin "ravin" - foto 22/9

Vi behövde tyvärr inte vänta på hösten för att testa förutsägelsen av att det skulle bli veritabla bäckar av körspåren. Igår söndag 29 september var vi tillbaka för en kompletterande vandringsrekognoscering. Under veckan som gått däremellan hade det regnat rejält tisdag, torsdag och fredag. SMHI:s station i Fotskäl ligger närmast, femton kilometer norr om Horred. Där kom under veckan 54 mm regn, vilket är väldigt mycket på några dagar.

Det var en väldig massa vatten som föll ner. På ett tio hektar stort hygge motsvarar det 5,4 miljoner liter. Eftersom vegetationen är borta söker sig vattnet med gravitationen neråt längst sluttningen, dels som ytvatten (bäckar i körspåren), dels via grundvattnet. Körspåren var den här söndagen fyllda med vatten i alla körskapade lågpunkter. Och det rann nedåt (jag har även tagit filmsnuttar som visar rörelsen). 

Längst ner på hygget, vattnet rinner in i reservatet - foto 29/9

Som om inte detta vore mer än nog finns precis i nedkanten på hygget en fin bäck som sneddar in från sidan (NNV). Knappt nån bård alls har lämnats mot den, med resultat att vattnet från hygget söker sig vidare ner mot bäcken. När jag var där igår fanns två små nya "bäckar" på marken, från hygget till den riktiga bäcken. Till detta kommer givetvis flöde av grundvatten. 

Som om inte detta heller räckte rinner bäcken vidare in i och genom naturreservatet Letebo. Efter att längs ca 150 m ha passerat genom reservatet hamnar vattnet sen strax i sjön Stora Hornsjön. Den är rätt stor, sex kvadratkilometer, och har ett medeldjup på tolv meter. Den kallas också Stora Horrredssjön eller Björkholmssjön. Den ekologiska och den kemiska statusen är god. Fjorton fiskarter har noterats. Den inordnas i kategorin klarvattensjöar. Den skulle nog kunna tänkas vara vattentäkt med tanke på sin goda kvalitet, men verkar ännu inte ha blivit påtänkt för detta (jag har kollat med Varberg, Kungsbacka och Göteborg.

Ja, en mycket trist historia detta. Det är som om skogsbruket här har slängt en stor slaskhink i både ett naturreservat och i en fin sjö. Hur ska man få slut på denna oskicklighet och nonchalans? Skogsstyrelsen verkar inte vara så mycket att hoppas på. Det ska bli intressant att se vilka förelägganden som gavs före denna avverkning. Man har till och med slutat med sina inventeringar av körskador. Skogsvårdslagen, certifiering och skogsbrukets policy mot körskador finns, men verkar alla vara verkningslösa. Under de många år jag varit i skogen har det subjektivt inte blivit bättre, snarast sämre.

Om jag tänker tillbaka är detta det näst värsta jag sett. Det överträffas bara av när Södra på uppdrag av flera markägare demolerade en lång sträcka av Pilgrimsleden i Dalsland. 

På Pilgrimsleden i Dalsland för drygt tio år sedan

https://hans-orjan.blogspot.com/2012/05/pilgrimsleden-forodd-av-skogsbruket.html

Varför fortsätter denna miljöförstöring? Naturskyddsföreningen borde kanske tillsammans med WWF, Greenpeace och Skydda Skogen överväga att utlysa en tävling "Årets miljösämsta hyggesskotning" - likt Greenpeace's "Fulaste hygget" eller Naturskyddsföreningens "Fulaste parkeringen". Såna tävlingar brukar ju ge mycket uppmärksamhet och ibland också få praktisk effekt.

Avslutningsvis: det här fallet är så flagrant att jag direkt nu gör en tillsynsanmälan till Skogsstyrelsen i Göteborg. Det här är endast den tredje gången jag gjort nåt sådant. Det går ju också att prata med markägaren, men i detta fall är hen mörkad i Fastighetsregistret. Entreprenören är också okänd.  Och vad skulle det ha lett till? Gjort är tyvärr gjort. Nu får andra tänka ut hur branden kan eftersläckas.

Tillägg:

Ett par dagar efter att detta inlägg presenterades fick jag kännedom om att marken ägs av svenska kyrkan. Det gör att Göran Enanders utredning om kyrkans skogsbruk inte kom en dag för tidigt. Jag fick också veta att det var Södra som gjorde drivningsarbetet, Inte oväntat. Nu leder Södra ligan, har legat bakom både det värsta och nästa värsta exemplet jag sett. 

Ödemarksstigen i mellersta Halland

Intressant är det när en ny vandringsled öppnas. Det sker inte ofta, men nu har det hänt. Glädjande. Länsstyrelsen i Halland har vällovligt anlagt "Ödemarksstigen" 12-13 km i skogsområdet väster om Boaforsdammen, dryga två mil nordost om Falkenberg.  

Den löper genom fyra naturreservat och följer en bit Boa kyrkstig. Jag gick den häromdagen, det tog 4,5 tim inkl en rast. Jag gick medsols och började vid parkeringen intill torpet Skogen i naturreservatet med samma namn. Dit kommer man genom att ta av in på Pukasjöhultsvägen från vägen mellan Okome och Gällared. 

Karta från länsstyrelsens hemsida

Snart dyker ledens röda markeringar upp, leden korsar vägen. Men fortsätt då en bit tills en parkering dyker upp på vänster sida. Där ryms tre bilar. Genom att på stig norrut (blå markering) gå kort in till torpet hittar man där Ödemarksstigens röda markering. 

Hela leden går i ett slutet skogslandskap, och då på stig eller skogsbilväg. Skogligt är dels bokskogen i början, dels Bergs naturskog längre fram, höjdarna. Utanför reservaten är det rätt mycket trist produktionsskog med gran. I Bergs naturskog och Kålebro naturreservat är framkomligheten delvis lite si och så. Det är stenigt, blött eller hög vegetation. I Kålebro går leden delvis i gamla djupa traktorspår. 

Jag förstår att länsstyrelsen haft ambitionen att visa upp de fyra reservaten. Men i en balansgång med vad vandrare uppskattar borde dragningen gärna inkluderat mer öppen kulturmark (t ex Yttra Berg, också reservat) och kontakt med vatten (t ex Boaforsdammen). Den enda öppningen i skogen är nu ett trist och mycket stort hygge ner mot dammen. 

På önskelistan står en översiktskarta på plats och en större parkering. Nu går det inte att ordna en vandring i en större grupp. En rastplats nånstans, kanske bortåt Boa, vore också välkommen. Jag hoppas att nästa regering kommer att vara mer generös med pengar till naturvård och insatser för friluftslivet.

Fyra nationalparker i augusti 2024: Haparanda skärgård, Muddus, Pieljekaise och Björnlandet

Min ambition är att ha besökt Sveriges samtliga nationalparker. De är naturens guldstjärnor. Just nu är de 30 stycken och jag hade ca en tredjedel kvar när året började, samtliga i övre Norrland. Eftersom det är väldigt långt dit från Halland där jag bor har jag insett jag måste besöka flera per resa. Nu under en dryg vecka i augusti blev det fyra. Sen återstår fem, mer eller mindre otillgängliga. Kanske nästa år.

Vi åkte tåg till Umeå och hyrde där en bil. Vi körde sen 180 mil enligt kartan ovan och besökte då nationalparkerna Haparanda skärgård, Muddus, Pieljekaise och Björnlandet. Bodde gjorde vi i Umeå (första och sista natten, hos släkt), Kalix (hotell Gamla staden, två nätter), Gällivare (Dundret Fjällhem), Jokkmokk (STF Vandrarhem Åsgård), Arjeplog (hotell Hornavan) och Storuman (hotell Toppen). 

Haparanda skärgård

Vi hade varit lyckosamma och fått plats på säsongens sista båttur dit. Båten går från Haparanda hamn i Nikkala, belägen på en udde mellan Kalix och Haparanda. Vi undrade hur dagen skulle bli, på kajen vräkte nämligen regnet ner. Men det lättade snart och en bit ut till havs sken solen. Vi var ett tjugotal passagerare i båten. Turen till huvudön Sandskär tar en timme. Nationalparken bildades 1995 och består av två större öar och några mindre. 

Man går i land på Sandskär. Där vid hamnen Kumpula finns ett antal fiskarstugor som idag till en del nyttjas som sommarstugor. Ön har aldrig haft nån permanent befolkning, men under somrarna användes den av många familjer för sommarfiske. Då kunde det bo hundratals människor där. De hade även med sig en del getter för mjölkens skull. Strax bortom husen finns ett kapell.

Ön är fem kilometer lång i syd-nord och ett par-tre kilometer bred i söder. Som hörs på namnet är det mesta sand. Under sanden finns morän och den är bitvis synlig. I norra Bottenviken är landhöjningen betydande. Sandskär kom ur havet så sent som för ca 600 år sedan. Öns norra del består av ett flera kilometer långt rev som sträcker sig mot norr. Sandstränderna är fina och längs dem finns välutvecklade sanddyner. På ett par ställen finns "stadion", det är plan mark som omges av sanddyner i flera riktningar. 

Trädskiktet är mestadels glest och ringa. Mest är det öppen hedmark med bland annat ljung. På Sandskär och andra öar i området finns några endemiska arter som bottenviksmalört och gultåtel. Fågellivet är rikt, särskilt under vår- och höststreck nyttjas öarna som rastlokaler. Ett och annat däggdjur, som älg, ren, räv och hare, tar sig ibland ut på isarna till ön. Där kan de bli kvar kortare eller längre tid. Vi såg på ett ställe ett älgkadaver. 

Från söder till norr på ön sträcker sig en fem kilometer lång vandringsstig. Längs den finns ett antal numrerade pålar med motsvarande information i en broschyr som finns att köpa på båten. Stigen sträcker sig ända ut på den norra udden. Där kan man bli upphämtad av båten för hemfärd. 

Muddus

Nationalparken består mest av myr och gammal barrskog. Den bildades 1942 och är landets fjärde största. Större är endast de tre fjällparkerna längst i norr: Sarek, Stora Sjöfallet och Padjelanta. Muddus ligger mellan Gällivare och Jokkmokk. En dryg mil söder om Porjus går en rätt dålig grusväg österut mot parkens entré vid Skaddje. När vi nådde dit var många redan före oss. Flera husbilar, varav merparten tyska.

Vårt mål låg sju kilometer norrut. Det var Muddusfallet, där Muddusälven i några steg kastar sig drygt 40 meter nedför den bergkant som dämmer upp myrområdena norr därom. Nästan hela parken dräneras söderut genom fallet. Vägen dit var i mitt tycke lite enahanda: tallskog med spår av dimensionsavverkning, och en stig med sten och rötter som likt en "slakmota" sakta tog oss uppför. Det finns delvis två parallella stigar att gå. En lite lättare som vi tog och en jobbigare vilken närmare följde älvfåran. Kungsfåglar och mindre korsnäbbar lät höra av sig längs vår väg.

Plötsligt var man där. Skogen öppnade sig och där störtade sig enorma mängder vatten med ett dån ner i en liten tjärn som omges av höga klippor. Besväret att ta sig dit var direkt bortglömt. Vid utsikten där finns en mindre rastplats iordninggjord. En knapp kilometer norr om fallet finns en övernattningsstuga. Vi tittade in i den. Den var fin och också använd. I parken som helhet finns fem stugor, samtliga i den södra tredjedelen. 

Vi vände tillbaka söderut mot parkeringen. Det var förstås lättare att gå åt det hållet. Några fler husbilar hade anslutit. Även de tyska. Vi gladdes åt att Sveriges nationalparker är uppskattade även internationellt. 

Pieljekaise

Parken bildades 1909 och utvidgades redan 1913. Syftet var att bevara ett stort sammanhängande område med fjällbjörkskog. Denna park tillhör en grupp som man måste vandra till för att nå entrén. Man går sex kilometer på Kungsleden från Jäkkvik innan man kommer till parkgränsen. Jäkkvik nås efter en timmes bilkörning västerut från Arjeplog. Där i Jäkkvik är det ordentligt skyltat var man kan parkera bilen och vart man sen ska gå. 

Vårt mål var Pieljekaisestugan, belägen åtta kilometer från vår start och två kilometer in i parken. Knappt halvvägs finns en annan öppen stuga att rasta i. Vandringen till Pieljekaisestugan sönderföll grovt i tre ungefär lika långa delar: 1/ uppför genom fjällbjörkskog på blöt stenig stig, 2/ flackt över kalfjäll på mestadels rätt bra stig men på några ställen väldigt blött och stort behov av spänger, och 3/ nedför genom fjällbjörkskog på stenig men hyfsat torr stig. Den här dagen hade vi lite otur med vädret, lätt regn och låg molnbas. Utsikten är säkert fantastisk vid bra väder. 

Stugan var i god ordning och erbjöd en bra plats för rast. Den verkar inte vara tänkt att sova över i, vi såg inga sängar. Dock fanns ett låst utrymme. Kanske måste man boka och få nyckel om man vill sova där. En kvinna vi tidigare mötte sa sig ha legat över där.

Vi vände och gick samma väg tillbaka. Vi gick ju längs Kungsleden och vi mötte förstås en del folk, detta trots att det var vardag. Som jag minns det mötte vi två par, två ensamma kvinnor och sju ensamma män. Vi var lite överraskade av den stora andelen ensamvandrare. Flertalet vandrare vi mötte var från andra länder.

Björnlandet

Parken bildades 1991 med syftet att bevara ett opåverkat skogs- och bergsområde. Den ligger mellan Åsele och Fredrika. Den är inte särskilt stor, endast ca tusen hektar. Det finns sex vandringsleder och två stugor. I dem kan man övernatta. Vi gick Urskogsleden 3 km och Angsjöleden 4 km. Sistnämnda var rätt krävande eftersom den går upp på berget söder om sjön. 

Mest minns jag den vackra urskogslika tallskogen. gransumpskogen med mängder av garnlav, de mycket stora flyttblocken sydväst om Angsjön och slutligen det stora området med naturvårdsbränning väster om Angsjön. Spången över tillflödet till sjön behöver ses över. Nu gick det inte att ta sig fram torrskodd. 

Sammantaget ett mycket positivt besök. Vi fick passande till och med se björnspillning. 

Storken kommer, storken flyger

Man iaf anar en vit stork på långt håll

Jag är ingen dogmatisk eller nitisk ornitolog. Mest kollar jag fåglar då jag är ute i andra ärenden. Jag kan inte stå still mer än tio minuter, sen tröttnar jag och får spring i benen. Ett par listor har jag dock, en svensk livslista, en tomtlista. Tävlar där mest med mig själv så att mängden arter ska öka. Det är kul att lära sig nya arter. 

Jag åker aldrig iväg på långa s k "drag". Till för mig nya arter som setts på trakten kan jag ge mig iväg och då ta bilen, sen sju år en elbil, om det behövs. Dock har jag satt upp en max distans på fem mil enkel väg. Flertalet kryss på min rikslista har jag gjort i samband med resor med annat syfte. Jag kallar dem "snubbelarter".

Efter pensioneringen lämnade jag Uppsala och flyttade till Glommen, ett fiskeläge en mil norr om Falkenberg. Fågelskådning var en viktig anledning. Här finns landets kanske bästa streckfågellokaler, kanske främst för vadare. Jag flyttade till fåglarna och låter dom komma till mig. 

En art jag inte sett i Sverige var, till för ett par månader sen, vit stork. Nej, storken kom inte, iaf inte till mig. Jag fick komma till storken. Den här var på rimligt avstånd, tre mil hemifrån. Jag fick ryktesvis veta om att det gick en vit stork på fälten nära Suseån och Getinge, halvvägs till Halmstad. Avgörande sen för att jag drog ut var tipset om appen Animal Tracker. Många vilda djur som försetts med gps-sändare kan spåras med den appen. 

Så också denna stork kallad Birgit. Lätt att se var storken befann sig. Bara att åka dit och kryssa den, tänkte jag. Men så enkelt var det inte. Appens position av djuret görs inte kontinuerligt. Därför kan den ha rört på sig mellan positionerna. Jag satsade direkt innan soluppgången, men inget napp. 

Åkte sen tillbaks strax före lunch, nu i sällskap med vännen Tom. Vi hann inte gå mer än ett par hundra meter så ropade han: ”Där kommer den”, inflygande från höger längs Suseån. Den landade sen snart och gick lugnt runt lite. Hållet var långt, men vi fick några bilder. Vit stork var kryss för min del, första gången sedd i Sverige. Kul! Art nr 255 obsad i Sverige.

Efter nån dag började jag fundera på vad som skett. Varför flyger det omkring storkar med gps-sändare? Och varför finns lägesuppgifter allmänt tillgängliga via den där appen? Är detta etiskt försvarbart? Är det kul att kryssa en fågel med hjälp av satellitdata?

Det är tydligen intresseföreningen "Storkene.dk" som tillsammans med Statens Naturhistoriska Riksmuseum som satt GPS-sändare på ett antal storkar. Få som är ringmärkta återfinns och GPS ger möjlighet att lära mer om flyttvägar och dödsorsaker. Bland annat hörde jag någonstans att man tack vare sändarna kommit på att storkar drunknat i gödselbrunnar utan tak. Ovanpå flytgödseln bildas ofta ett tunt lager av flytande växtdelar, ett s k svämtäcke. För storken ser detta lager sannolikt ut som mark. Tak på gödselbrunnar verkar inte vara ett krav. 

Jag funderade ett tag på hur kul det var med att kryssa en fågel med hjälp av GPS-sändare, satellit och en app på mobiltelefonen. Det landade i att den aktuella upplevelsen var avsevärt mer tilltalande än när man far på nåt larm där det visar sig stå ett par hundra personer på rad, stirrande i sina tubkikare. Det var stämningsfullt att åka ut i mörkret och att sen återvända med en vän som hade ögonen på skaft. Ett bra lagarbete.