Västlandet i Norge i slutet av juni 2011

Efter en trist inledning på resan p g a ett inställt flyg på Arlanda och därmed lång väntan, lyckades vi sent omsider komma till Bergen. En vacker stad där jag inte varit förut. Och det regnade inte, trots en årsnederbörd på ca 3 m. Det var snarast lite solsken. Över nätet hade jag i mycket god tid efter stor möda lyckats boka ett hotell i centrala Bergen. Centrala Bergen visade sig vara mäkta populärt så här i slutet av juni, trots att man i Norge inte firar midsommar. Enligt kvinnan i hotellreceptionen försiggick inget ovanligt utan det handlade om det sedvanliga trycket från kryssningsturismen. Hotellet som jag till slut hade lyckats hitta – Comfort Hotel Holberg – var utmärkt men lite dyrt med svenska mått mätt, dock snarast billigt jämfört med andra hotell i centrala Bergen. En fördel var dess närhet dels till populära Bryggen, dels till Strandkaiterminalen där vi tidigt nästa morgon tog båten norrut till Nordeide i Sognefjord.

                                          Bryggen i Bergen

Båtfärden gick genom ganska smala passager, förbi sommarstugor nära vattnet och under många broar. Båten, en katamaran, gick snabbt och mjukt. Öppet hav skymtade bara i en glipa, annars gick färden inomskärs. Vid Ryssjedalsvika tog vi av österut in i Sognefjord med höga berg på sidorna. Topparna såg vi inte p g a moln. Sognefjord är som djupast hela 1300 m djup. Efter knappa 3 timmar var vi vid kaj i den lilla byn Nordeide där vi blev mötta av min syster.  Vi övernattade hos henne och hennes man i Kjyrkjebö ca 3 km bort, en liten by mellan fjorden och berget. Skola, kyrka, ett litet sjukhus för psykiskt sjuka och en livsmedelsaffär finns i byn förutom en lång rad bostadshus. Sissel Kjyrkjebös morföräldrar lär komma från byn, därav hennes efternamn.

                                                    Utsikt över Kjyrkjebö vid Sognefjord

På eftermiddagen gjorde vi en timmes vandring upp efter bergsluttningen norr om byn. Det var avsevärt fuktigare i markerna där än vad jag är van vid. Tall dominerade i skogen och på marken fanns mycket vitmossa. Vi såg flera exempel där i sluttningen på en mycket tveksam form av skogsbruk. P g a den starka lutningen är det inte möjligt att avverka på vanligt sätt med skördare och skotare. Enligt en ögonvittnesbeskrivning hade ett huggarlag gått uppe i sluttningen och fällt träd. Träden inklusive kronan hade sen vinschats ner till längst ner i sluttningen där de kvistats och kapats upp. Det kvarlämnade resultatet var stora högar av grenar, kvistar, toppar och barr i nedre änden av sluttningen, sannolikt med ett betydande näringsläckage till grundvattnet som följd. På detta sätt utarmas också den högre delen av sluttningen på näring, denna del som normalt redan är naturligt näringsfattig.

                                          Tveksamt skogsbruk i bergssluttning

Dagen därefter tog vi oss per bil norrut till Nordfjord. En mycket vacker sträckning av vägen var där den gick längs sjön mellan Förde och Skei. Öster om sjön finns ett par mäktiga vattenfall. Vid klart väder lär man kunna se någon flik av Jostedalsbreen. Vid Anda tog vi färja över till norra sidan av Nordfjord. När vi väntade i kön till färjan sjöng en gransångare ljudligt sitt ”tjifs-tjofs”. En bit innan den lilla staden Målöy tog vi oss med båt ut till Gangsöy som var målet för färden. Där har min systers man en fritidsfastighet som byggdes på 1950-talet av hans föräldrar. Där skulle vi vara ett gäng några dagar, framförallt för att fira min syster som skulle fylla år.

                                          En del av Gangsöy

Vi fick mycket god mat, bl a nykokta havskräftor som en fiskande granne bjöd på, nyfångad makrill och sej, och en gigantisk födelsedagstårta med smak av arrakspunsch. Vi ägnade flera timmar per dag åt att botanisera på ön och gjorde flera vandringar i den ganska svårframkomliga terrängen. Marken mellan hällarna på ön är oftast blöt och torvartad. Berggrunden på den ca 100 m höga ön tydliggörs av höga branter i sydväst-nordostlig riktning, vilka anses ha bildats då inlandsisen rörde sig framåt, slipade sydostsidan av bergknallarna och bröt loss berg från nordvästsidan. Myggor fanns inte, men knotten var besvärande där vinden inte kom åt.

                                          Gökblomster mm nära stranden

Vi tog oss före att upprätta en lista över de kärlväxter vi fann på ön. Vi noterade ca 140 fröväxter och ca 15 ormbunksväxter. Trots att vi mest gick med blicken neråt såg vi också ett 20-tal olika fågelarter.

En kul sysselsättning var också att ”skåda båtar” från köksbordet. Huset är beläget alldeles intill huvudfarleden syd-norr längs kusten. Fiskebåtar, lastbåtar, ”rutte”-båtar, små och gigantiska turistbåtar passerade revy utanför. Störst var ”Mein Schiff” och ”Azoria”, båda ca 300 m långa och med ett stort antal våningar över vattenytan. De lär ta ca 3000 gäster vardera. Man förvånas över hur dessa gigantiska fartyg kan flyta och hålla sig på rätt köl.  

                                          Den gamla båten Stavanger passerade

En dag besökte vi en tysk bastion från andra världskriget – Tangane på Rugsundöy – anlagt 1940-41, stridsklart maj 1941. Den rymde ett kanonbatteri som behärskade farleden syd-norr och Nordfjord och byggdes med hjälp av lokalbefolkning som ville tjäna lite pengar och en del ryska krigsfångar.  Ca 160 tyska soldater var stationerade här. De tre huvudkanonerna var av ryskt (tsartiden) ursprung och hade en på kaliber 13 cm, skotten lär ha nått flera km. På ön finns rester av ett 30-tal anläggningar – kanoner, luftvärn, lysraketramper, eldledningsbunkrar, skyddsrum, bostadsbaracker och två dammar för vattenförsörjningen.  Förutom flera flygangrepp och därvid försvar av anläggningen verkar den största incidenten ha varit ett allierat angrepp mot staden Målöy 27 dec 1941 – ca 500 brittiska soldater och ett 30-tal norska angrep  utgjorde huvudstyrka, vilken tydligen hade stöd av både flyg och sjöstridskrafter. Målet var att erövra Målöy och förstöra en del tyska installationer. Efter en dags strider fick den engelska truppen dra sig tillbaka utan att ha lyckats i sin avsikt. Bastionen på Rugsundöy användes en kort tid efter kriget av det norska luftvärnet, men lades ner kring 1950.

                                          Kanon från kriget på Rugsundöy

Vid Trollviken på södra sidan av Gangsöy hände spännande saker under kriget. Den 7 september 1944 kom fyra norska motståndsmän i en liten båt från yttre delen av fjorden där de lämnats av från en brittisk jagare. De hade med sig vapen, sändningsutrustning och två små enmansubåtar. Syftet var att attackera tyska båtar i hamnen i Målöy. Ledare för gruppen var krigshjälten Fredrik Kayser. De drog vid Trollviken iland och gömde ubåtarna och övrig utrustning. De blev dagen efter upptäckta av en ung flicka från ön som skulle se till kor som betade fritt. Hon hämtade sin far och bror i tron att personerna var tyskar som tjuvjagade deras kor. Länsman, som var motståndsman samtidigt som han spelade dubbelspel med tyskarna, blev ditkallad. Han lät dem löpa och dröjde sannolikt avsiktligt med att anmäla det skedda till de tyska myndigheterna. Motståndsmännen lämnade i hast all utrustning i tron att tyskarna redan fått kännedom om deras närvaro och flydde till en laxhytte längre ut i viken där de övernattade. De ämnade sig sen tillbaka till Trollviken för att sänka all utrustning i havet innan de flydde vidare. Dock kom tyska vaktbåtar i deras väg och de gick istället iland, klättrade i mörkret uppför en mycket brant fjällsida och flydde sen landvägen söderut över Bremangerlandet. Efter ett par båtöverfarter hamnade de småningom på ön Hovden där en brittisk jagare hämtade upp dem den 18 september.  Personer på Gangsöy hade under tiden sänkt miniubåtarna i havet men tagit med sig viss utrustning. De blev upptäckta av tyskarna med denna i sin båt och blev fasttagna och förhörda. Länsmannen lyckades dock prata omkull tyskarna så att öborna klarade sig.

                                                    Klippstup vid Trollviken

Efter ett par dagar som överraskade med solsken så blev den tredje dagen en bekräftelse på att Västlandet har hög nederbörd. Det regnade hela dagen, dock inte mer än att vi gjorde ännu en blomstervandring. När vi återkom till stugan var vi dock rejält blöta och det var skönt att kura inomhus i värmen från braskaminen. Under den sista natten vräkte regnet ner och väckte oss flera gånger genom smattret på taket. Regnmätaren hade på morgonen svämmat över, vilket torde ha inneburit minst 50 mm under natten.

Tidigt på morgonen tog vi den öppna lilla båten över sundet till bilen. Regnet upphörde glädjande nog under merparten av den korta färden. Men sen tog det i igen och höll på intensivt nästan hela vägen under vår fyra timmars rutte-båtfärd från Målöy till Bergen. Vi hade hoppats på en vacker färd över kusthavet, men vår utsikt bestod mest av regn som strilade nerför vindrutorna. Först på Gardermoen mötte vi bättre väder. I Uppsala var det strålande solsken och nära 30 grader varmt vid hemkomsten.

Norska Västlandet var en spännande och annorlunda upplevelse med ett fantastiskt landskap, en delvis ny flora, sea-food direkt ur havet och intressant krigshistorik. Lufttemperaturen tilltalade också en född norrlänning, den varierade mellan 10 och 15 grader men kändes kallare. Badvattnet var riktigt uppfriskande, nog inte mer än 10 grader. Uppfattningarna var dock delade om vilket som var att föredra, svalkan i norska Västlandet eller tropikhettan i Uppsala.

Vattenskotrar - staten talar med kluven tunga

Isen hann knappt lämna fjärden vid Skatön innan de dök upp – med ett dån brakade vattenskotrarna in bland de andra som också nyss anlänt. De andra var nykomna och trötta skrakar och knipor som i god tro vilade ut inom Skatöns naturreservat. De fick nu igen med möda ta till vingarna och fly. Så här har det gått till i flera år nu.

Skoterförarna känner uppenbarligen inte till att det i guiden för reservatet står "Djurlivet inte får störas på något sätt". Och enligt föreskrifterna för reservatet är det förbjudet att "medvetet störa djurlivet". Naturreservatet sträcker sig en bra bit utanför stranden på ön. Förarna brydde sig inte heller om att Länsstyrelsen i Gävle skriver på sin hemsida: ”…har Länsstyrelsen beslutat om var det är tillåtet att färdas med vattenskoter. Dessa områden är utan undantag belägna i havet i anslutning till allmänna farleder” (så har det stått i flera år nu, senast kontrollerat 25 maj i år), se karta för Söderhamn: 

http://www.lansstyrelsen.se/gavleborg/SiteCollectionDocuments/Sv/djur-och-natur/friluftsliv/bilaga4Söderhamn.pdf

Hur kan dessa överträdelser fortgå år efter år, kan man undra. Redan förra året var jag i kontakt med Göran Grudén, chef på Kustbevakningen i Hudiksvall. Han meddelade att Kustbevakningen i ett internt PM (19/2 2010) konstaterade: ”…rättsläget beträffande vattenskoterförordningen för närvarande återigen måste anses så oklart att förseelser mot förordningen, i vart fall tillsvidare, inte ska rapporteras”.  Detta efter utslag i europeisk och svensk domstol. Vid en förnyad kontakt med Göran 2 maj i år skriver han per e-post: ”Vi har inte hört något om någon förändring angående rättsläget beträffande vattenskotrar.”

Göran tipsade också om att Riksåklagarens kansli vid Åklagarmyndigheten vänt sig till Miljödepartementet med följande formulering: ”…finns det idag enligt Åklagarmyndighetens uppfattning ingen möjlighet att lagföra någon för förseelse mot vattenskoterförordningen. Denna uppfattning delas av de företrädare för Rikspolisstyrelsen och Kustbevakningen som frågan diskuterats med.” (PM 21/4 2011).

En kontakt med Länsstyrelsen 29 april i år ger vid handen att man tänker fortsätta med sitt förbud, trots att ingen tänker rapportera dem som överträder: ”Länsstyrelsen har ännu inte fått några andra direktiv än att vattenskoterförordningen gäller och att de områden som är utpekade av Länsstyrelsen gäller, även om det finns rättspraxis som visar annorlunda.” (Sofia Engberg, e-post)

Tills vidare råder således djungelns lag. Länsstyrelsen säger att man bara får köra skoter i farlederna, Kustbevakning och Åklagarmyndighet tänker inte rapportera dem som kör skoter på annan plats. Ingen myndighet verkar heller ha kraft att övervaka att reservatsbestämmelserna för Skatön efterlevs. Sannolikt är situationen liknande på andra håll längs kusten.

Ska man våga tro på att Miljödepartementet kommer att bringa klarhet? Det lär i alla fall inte gå särskilt fort, för så här svarade Johan Fallenius, Miljödepartementet,  per e-post 9 juni: ”Vilka åtgärder som kan bli aktuella har vi inte tagit ställning till än och det finns därför heller ingen fastställd tidplan för arbetet.” Skärgårdens sjöfågel får därför fortsätta att leva i skräck.

En knäckfråga i sammanhanget verkar vara om det egentligen är någon skillnad mellan båtar och skotrar ur störningssynvinkel. Personligen tycker jag nog det, skotrar körs generell på ett mycket mer störande sätt än båtar, det är en utpräglad leksak. Men djurlivet bryr sig inte om namnet på de störande farkosterna. En enkel åtgärd vore att snarast införa en generell hastighetsbegränsning i detta och andra naturreservat, som då gäller både skotrar och båtar.

Lake Nakuru Kenya 10-12 juni 2011

I skrivande stund drar åskvädren fram över parkdalen framför mig, där jag sitter och skriver på verandan till det rum jag hyr på Lake Nakuru Lodge, belägen på en slänt sydväst om sjön med mycket fin utsikt över dalen och sjön. Åskan mullrar, regnet smattrar lätt på taket och djurlivet har tillfälligt tystnat. Nyss singlade en vråk (Augur Buzzard) fram på uppvindarna framför mig – en mycket vacker vråk med vit undersida, grå översida med mörka vingspetsar och gula stjärtfjädrar.

I anslutning till en arbetsresa till Nairobi åkte jag efterföljande helg till Lake Nakuru, belägen ca tre timmars resa nordväst ut längs huvudvägen till Kampala i Uganda. Lake Nakuru är en saltsjö mest berömd för sina flamingor och med en del omgivande landområden är den sedan länge skyddad som nationalpark. Totalt har parken en yta på 1,2 kvadratmil. Jag hade ont om tid för förberedelser och improvisationer på plats och köpte därför en ”all-inclusive” resa av en kenyansk resebyrå Elite Travel ingående i den globala HRG koncernen. Detta fungerade väl via internet.

Jag blev upphämtad vid mitt boende i Nairobi av föraren och guiden David Muchiri, infödd kenyan i 35-års-åldern. Vi åkte i sedvanlig Nissan minibuss ombyggd för safariändamål (bl a öppningsbart tak). Huvudvägen mot Uganda visade sig vara starkt trafikerad av lastbilar med last från Mombasa till Kampala (tydligen är detta den väg längs vilken den mesta importen till Uganda kommer). Det var ingen direkt behaglig färd med många omkörningar och mycket avgaser – stora svarta moln bolmade ofta bakom lastbilarna då de gasade på.

Efter ungefär halva vägen kommar man till kanten på Rift Valley. Där stannade guiden till på en sedvanlig turistfälla där man förväntades fika och bidra ekonomiskt till det lokala hantverket genom att köpa någon sak. Jag gjorde både och (fika plus pryl), därtill övertalad av en skicklig ung man. Man har från kanten en fantastisk utsikt över dalen, med sjö och berg. Dalen har flera sjöar, varav saltsjöar likt Lake Nakuru är mindreparten.

Efter ytterligare en dryg timmes körning dök Lake Nakuru upp på vänstra sidan, ganska långt bort från huvudvägen tack och lov. För att komma till parkens entré letar man sig fram genom det ganska gyttriga samhället Nakuru. Vad jag kunde se fanns det ingen vägskylt vid huvudvägen som pekade mot parken, i alla fall inte vid det avtag som David valde. Parken är inhägnad och tar plötsligt vid där samhället slutar. Det var som att på en kort sträcka komma från T-Centralen i Stockholm till lugnet vid t ex fågelparadiset Hjälstaviken.

Vid entrén till parken är det en del administration, bl a ska man betala besöksavgift vilken kostar 60 USD per dygn. Det gick gudskelov bra att betala med kort, jag hade tydligen använt en del dollar redan av dem jag tagit med för ändamålet. Redan vid parkeringen vid entrén kunde man se flamingor och pelikaner en bit bort nere vid stranden. Vi kom in i parken på norra sidan och lodgen jag skulle bo i ligger på sydvästra sidan. Klockan var nu nästan halv sex och det blev en ganska rask färd längs grusvägarna på sjöns västra sida, detta för att komma fram till lodgen innan mörkrets inbrott.

Landdelen av parken består av dels helt öppna gräsmarker, dels savann, ibland ganska tät och då mer liknande skog. Vi hade nog inte åkt i mer än 10 minuter då vi mötte en bil som stod helt still i ett parti med ganska tät trädvegetation. Guiden i den bilen pekade in bland träden och där fick vi se den – en stor leopard som låg och vilade på en trädgren, kanske 40 m ifrån oss. Leoparden är ett fantastiskt vackert djur. Detta var bara andra gången jag har haft förmånen att få se en i vilt tillstånd. Förra gången var en tidig morgon på en strandbrink i Krügerparken i Sydafrika – den strosade lojt fram där i morgonsolen. Leoparden är nattaktiv och i stort sett endast möjlig att upptäcka då den under dagen vilar på en upphöjd plats, oftast i ett träd.

Det var svårt att se sig mätt, men vi var tvungna att åka vidare för att hinna fram till boendet i tid. Under resterande 20 minuter hann vi se bl a vit respektive svart noshörning, buffel, fläckig hyena, schakal, vårtsvin, sebra, Thomsongasell, impalaantilop, vit pelikan, gulnäbbad stork, cattle egret (kohäger), egyptisk gås och ibis. Detta var inte dåligt med tanke på att vi knappt startat safarin.

Boendet på Lake Nakuru Lodge var fantastiskt fint – ett stort rum med panoramafönster ut mot parken och dess vidsträckta dal, det fanns också en liten altan utanför där det var skönt att sitta för att bara titta och lyssna. På restaurangen serverades god kenyansk mat med mycket grönsaker och frukt tre gånger per dag. En liten pool fanns också, den verkade ingen använda mer än jag. På nätterna får man hålla sig inom Lodge-området som är inhägnat. Utanför får man tyvärr (?) bara färdas i bil.

Som brukligt var det avfärd för safari kl 06.30 när det ljusnade, detta för att komma ut en tid på dygnet när de flesta djuren är som mest aktiva. Frukost äter man efter detta första pass, innan fanns det juice, kaffe, bröd och marmelad att få. Målet för morgonens utflykt var sjöns strand några få km bort. Men redan bara några minuter efter start upptäckte vi en lejoninna som låg och vilade på sluttningen en bit bort från vägen. Hon lät sig inte störas av vårt tittande och fotograferande. Strax kom en fläckig hyena gående alldeles förbi lejonet, men de verkade inte bry sig om varandra. En bit före sjön fick vi se en ”fish eagle” uppe i träd – mycket vacker med sitt vita huvud.

Nere vid stranden var det en sagolik mångfald av fågelarter och ett stort antal av de flesta arterna. De endera letade mat i vattnet eller var uppe och tog en runda i luften. Där fanns bl a stor och liten flamingo, maraboustork, gulnäbbad stork, vit pelikan, grå häger, styltlöpare, skärfläcka, gråhuvad mås och vanlig sandpipare. Vi stod kanske 50 m från vattnet utan att fåglarna verkade bry sig om oss. Konstigt tyckte jag det var att man inte såg några rovfåglar, här var ju dukat bord. Ett par hyenor låg nere på stranden och bidade kanske sin tid – guiden berättade att de brukade ta flamingo ibland. Och en ”fish eagle” satt ju och spanade i ett träd en bit uppåt land. Vi var nog på stranden i 1,5 timme, men det kändes som man kunnat stanna där för evigt. Tyvärr var vi tvungna att ta oss tillbaka till lodgen för att inte missa frukosten.

Efter frukosten som var riklig var det ”safarifritt” fram till nästa pass som började kl 16. D v s nu var det några timmar att fördriva. Det visade sig inte vara någon konst alls – den tidiga morgonen gjorde att det behövdes mer sömn. Efter det var det dags för en stunds simmande i poolen, lunch, genomgång av morgonens bilder och lite skrivande.

Vid fyra-tiden var det således dags för nästa utflykt. Nu gick den söderut och tangerade strax parkgränsen. Här var mycket stora öppna gräsmarker. Jag såg på håll en stor hjord med buffel, det måste ha varit flera hundra djur. Vegetationen blev efterhand mer savannlik och den lilla väg vi åkte på gick nu en lång sträcka längs parkgränsen. På den andra sidan gränsen såg vi en hel del betesmarker, små odlingar och enkla boställen med ett och annat barn som vinkade.

Här dök nog dagens färggrannaste fågel upp, en liten ”gråhuvad kungsfiskare”. Den hade lysande gul näbb, grått huvud och hals, rygg, vinge och stjärt i blågrönt och slutligen mage och gump i kastanjebrunt. Den kallas tydligen och ”kastanjemagad”. Längs vår tur i västlig riktning dök det upp flera arter av örn: tawny eagle, african hawk-eagle och long-crested eagle.

Vi styrde nu kosan tillbaka mot lodgen, parallellt med utfarten men lite mer norrut. I ett öppet parti gjorde vi nu sannolikt en av resan bästa observationer – ett lejonpar låg och vilade bara 10 m från vägen. Flera andra bilar var redan där och ännu fler anslöt när vi väl stod där. De lät sig inte störas av all uppståndelse omkring, de låg lojt kvar och såg ut att nästan somna till. Som om detta inte var nog dök först en gammal grå lejonhanne liggande intill vägen bara 100 m längre fram och efter ytterligare 100 m kom den tredje lejonhannen spatserande parallellt med vägen, inte mer än 20-30 m bort ifrån den.

Efter att ha tagit ett 20-tal kort fortsatte vi färden hemåt. Efter en stund kom vi in i en helt annan vegetation, här var det tätare med träd och det fanns ett mycket grönt mark- och buskskikt. Och plötsligt hamnade vi överraskande mitt i en hjord av giraffer på ett 30-tal djur. De stod på båda sidorna av vägen och betade lugnt av trädens gröna delar. Även här blev en lång rad kort tagna. Strax innan vi var tillbaka vid lodgen såg vi dels en till svart noshörning på håll, dels en drongo och en långstjärtad stare (”long-tailed starling”).

Den andra och sista dagens morgon gav vi oss iväg igen i soluppgången. Denna morgon var olik den förra, ganska tät timma låg över dalen men den släppte snabbt då solen började värma. Längs vägen såg vi ett par skedstorkar i en göl. Vi åkte ner till den sydvästra stranden och parkerade nära vattnet. Vid ett litet bäcktillflöde satt en ”pied kingfisher” uppflugen på en gren av ett litet dött träd. Ett par vita noshörningar låg ner ett stycke bort, de såg ut att sova. En grupp bufflar iakttog oss intresserat. Ute i vattnet fanns samma arter fåglar som vi sett igår, bl a flamingo, stork, pelikan och häger. Till skillnad från dagen innan var det på denna plats fler tärnor och skärfläckor. Jag upptäckte ett par vadare som jag inte sett tidigare, högst troligen var det ”wood sandpiper” även om den enligt boken oftast håller till vid sötvattensjöar. Vi gick ur bilen för att sträcka på benen lite, dock inte långt bort med tanke på bufflarna och noshörningarna.

Vi blev kvar en bra stund innan vi åkte upp en runda genom den intilliggande skogen. Här dök en för mig ny liten antilop upp, dik-dik, inte större än en liten hund eller stor katt. Den verkade trivas här inne i den täta vegetationen för vi såg strax flera stycken. Ett par nya fågelarter lades också till listan, ”red-necked spurfowl” och ”fire finch”. När vi sen vände kosan hemåt öppnade sig vegetationen och blev nu snart till en helt öppen gräshed. I övergången såg vi ett par unga exemplar av ”Augur Buzzard”, de brungula stjärtfjädrarna var ännu ej tydliga, och ett par av den färggranna ”lilac-breasted roller”. Ute på heden dök ett ensamt exemplar av ”yellow-throated longclow” upp på en tuva vid sidan av vägen. De långa klorna syntes tydligt i kikaren. Det gjorde också en ensam ”long-tailed willowbird, vars långa svarta stjärt rörde sig i vinden. En bit bort från vägen spatserade tre ”crowned crane”, vackra med sina gula huvudkronor. Det blev avslutningen på ytterligare en fin morgontur och den goda frukosten lockade.

Efter utcheckning och lunch bar det sen iväg med David vid ratten mot Nairobi. Det hade varit två intensiva och fantastiska dagar vid Lake Nakuru som jag sent ska glömma. Ett besök kan varmt rekommenderas och man ändå är i krokarna. Den långa flygresan från Sverige får en annars att tveka av miljömässiga skäl. Det finns ju mycket fint på hemmaplan också som kan nås per cykel…

Kostnader med Nairobi som startpunkt

Det ”all-inclusive” paket jag köpte kostade ca 4500 SEK. Till det kommer 60 USD i parkavgift per dag plus utlägg för dricka till maten och en del dricks till personalen. Totalt blev detta ca 6000 SEK.

Flyg från Sverige till Nairobi går säkert att få i flera prisklasser beroende på bolag och i hur god tid man är ute. Min resa som gick via Amsterdam med KLM kostade 12000 SEK t o r. Det går säkert att hitta avsevärt billigare alternativ.

Artlista:

Fåglar
enligt Dave Richards "A photographic guide to Birds of East Africa"
Struik Publishers 2000
engelskt namn	latinskt namn
common sandpiper	Actitis hypoleucos
egyptian goose	Alopochen aegyptiacus
tawny eagle	Aquila rapax
grey heron	Ardea cinerea
black-headed heron	Ardea melanocephala
crowned crane	Balearica regolorum
hadada	Bostrychia hagedash
cattle egrett	Bubulcus ibis
yellow-billed oxpecker	Buphagus africanus
red-billed oxpecker	Buphagus erythroryncus
augur buzzard	Buteo augur
pied kingfisher	Ceryle rudis
ringed plover	Charadrius hiaticula
three-banded plover	Charadrius tricollaris
short-toed eagle	Circaetus gallicus
speckled pigeon	Columba guinea
liliac-brested roller	Coracias caudata
pied crow	Corvus albus
palm swift	Cypsiurus parvus
drongo	Dicrurus adsimilis
yellow-billed egrett	Egretta intermedia
black-shouldered kite	Elanus caeruleus
long-tailed willowbird	Euplectes progne
red-necked spurfowl	Francolinus afer
yellow-necked spurfowl	Francolinus leucoscepus
gull-billed tern	Gelochelidon nilotica
chestnut-bellied kingfisher	Halcyon leucocephala
fish eagle	Haliaeetus vocifer
lack-winged stilt	Himantopus himantopus
african hawk eagle	Hiraaetus spilogaster
striped swallow	Hirundo abbisibica
red-billed firefinch	Lagonosticta senegala
blue-eared glossy starling	Lamprotornis chalybaeus
Ryppel´s long-tailed starling	Lamprotornism purpuropteris
grey-headed gull	Larus cirrocephalus
marabou	Leptoptilos crumeniferus
long-crested eagle	Lophaetus occipitalis
rufous -naped larch	Mirafra africana
african pied wagtail	Motacilla aguimp
yellow-billed stork	Mycteria ibis
anteater chat	Myrmecocichla aethiops
helmeted guineafowl	Numida meleagris
white pelican	Pelecanus onocrotalus
greater coromant	Phalacrocorax carbo
lesser flamingo	Phoeniconaias minor
greater flamingo	Phoenicopterus ruber
african spoonbill	Platalea alda
common bulbul	Pycnonotus barbatus
hamerkop	Scopus umbretta
streaky seedeater	Serinus striolatus
superb starling	Spreo superbus
laughing dove	Steptopelia senegalensis
ostrich	Struthio camelus
sacred ibis	Thresciornis aethiopicus
wood sandpiper	Tringa glareola
northern olive thrush	Turdus abyssinicus
hoopoe	Upupa epops
red-checked cordon-blue	Uraeginthus bengalus
blacksmith plover	Vanellus armatus
crowned plover	Vanellus coronatus
Däggdjur
enligt Chris and Tilde Stuart "Southern, Central and East African Mammals - A photographic guide"
Struik Publishers 1996
impala	Aepyceros melampus
blacked-backed jackal	Canis mesomelas
white rhinoceros	Ceratotherium simum
spotted hyena	Crocuta crocuta
black rhinoceros	Diceros bicornis
plains zebra	Equus burchellii
Grant´s gazelle	Gazella granti
Thomson´s gazelle	Gazella thomsoni
giraffe	Giraffa camelopardalis
common waterbuck	Kobus ellipsiprymus
Damara Dik-dik	Madoqua kirkii
lion	Panthera leo
leopard	Panthera pardus
olive baboon	Papio cynocephalus
warthog	Phacochoerus aethiopicus
buffalo	Syncerus caffer
eland	Taurotragus oryx