En
anmärkningsvärd och delvis trist historia med inslag av ministerstyre, för täta
kopplingar regeringen – SLU – näringslivet, misstänkliggöranden av budbäraren,
dimridåer och mörkläggning av kritik. Men samtidigt är det en lärorik historia
hur det kan gå till i den akademiska världen på 2000-talet. Därför är den värd
att återberättas:
Filmen som väckte mig
”Pling” lät
det i min dator. Det var senhöst 2012 och en e-post landade i min brevlåda. Jag
satt hemma i fåtöljen och jobbade med något men kunde förstås inte låta bli att
se efter vad det var, särskilt som e-posten var Föreningen Skogens e-brev. De
brukar ofta innehålla någon för mig intressant skoglig nyhet. Jag scrollade ner
bland nyheterna och fann ”En ny film om svenskt skogsbruk”. Det lät ju
intressant och jag klickade igång den.
Filmen
började med en inåkning från rymden mot det lilla kungariket Sverige, beläget
där i kanten på den nordiska taigan. Sen målades på engelska en tillrättalagd
reklambild upp av svenskt skogsbruk, hur bra det är och vilken bra föregångare
det är för hållbar användning av den globala skogsresursen. Redan här borde man inom parentes ha anat landsbygdsministerns politiska flaggprojekt ”Skogriket
– för värden i världen”, men den tanken infann sig inte då utan landade långt senare.
Filmen är en kvart lång och jag ska ärligt erkänna att jag åtminstone ca 2/3 in
i filmen fortfarande trodde att den var en partsinlaga gjord av
Skogsindustrierna, d v s skogsbolagens egen intresseorganisation.
Men se, där
plötsligt mitt i hyllningskören, som från ingenstans, dök en SLU-forskare upp.
Han talade kort om att skogsbruket kunde vara ett hot mot den biologiska
mångfalden. Skulle man låta det sägas i en film av Skogsindustrierna? Tveksamt.
Inslaget följdes dessutom av ett ytterligare kort och i mitt tycke lamt inlägg
på samma tema av en företrädare för aktionsgruppen ”Rädda skogen”. Båda var dessutom utplacerade vid ett exemplariskt och alls inte
representativt hygge, där allsköns tänkbara naturvårdshänsyn tagits. Nåväl, de
här för filmen i övrigt aparta inslagen var snart över och åskådaren leddes
återigen in i reklamfilmskänslan.
Huvudbudskapet
i filmen tolkade jag och nog de flesta andra med mig som att svenskt skogsbruk
globalt ligger i framkant ur hållbarhetssynvinkel och därmed kan utgöra ett
föredöme för andra länders skogsbruk. Källkritisk forskare som jag i alla fall
varit började jag undra över vilka internationella jämförande studier det
egentligen fanns som tagit sig an frågan. Sannolikt knappt några alls var min
slutsats. Min skogsforskande sambo visste jag hade deltagit i en och den
handlade om naturvårdshänsyn vid slutavverkning. Men den visade ju att Sverige
hamnade i strykklass bland de länder som fanns med i studien! Sämre var bara
Finland. I övrigt hittade jag inget substantiellt efter letande på nätet och
frågor till tidigare kollegor inom skogsforskningen.
Nu hade
filmen nått slutet och all den där vanliga texten om regissör, producent och
manus dök upp i rutan. Och där kom den stora överraskningen: det var mitt eget
universitet som hade producerat filmen! Och till råga på allt fick man veta att
filmen var utnämnd till en film för universitetets studenter! Jag hoppas
verkligen den i så fall används för filmanalys och som övning i kritiskt
tänkande. Filmen ligger för övrigt tidsenligt upplagd på Youtube och får
sannolikt därför omfattande spridning:
Lite senare bad
jag faktiskt två akademiker, oberoende av varandra, och i stort sett helt okunniga
i skogsforskningsfrågor, titta på filmen från ett kommunikationsperspektiv.
”Det här är ju en riktig reklamfilm”, sa statsvetaren. ”Filmen har alla
kännetecken på en välgjord propagandafilm”, sa litteraturvetaren och tillika
retorikern, som berättade för mig om de ingredienser som talade direkt till
åskådarens känslor.
Intressant i
sammanhanget är att filmen hade producerats av det Mistra-finansierade
forskningsprogrammet ”Future Forests” vid SLU. Mistra är Stiftelsen för
Miljöstrategisk forskning, bildad av löntagarfonder och med devisen att dess
uppdrag är att lösa miljöproblem. Man ska vara näringslivet och samhällets
myndigheter till lags. Det aktuella forskningsprogrammet har som samfinansiärer
dessutom SLU, Umeå universitet och Skogsbrukets Forskningsinstitut Skogforsk. Vid
tiden för filmens tillkomst och fortfarande dominerar skogsbrukets företrädare
i programmets styrelse.
I
avslutningen av filmen framgick det också att den hade visats sommaren 2012 vid
FN-konferensen ”Rio+20”, en uppföljare av den stora FN-konferensen om miljö i
Rio de Janeiro 1992. ”Hur kunde det komma sig att SLU producerar en reklamfilm
om svenskt skogsbruk att visa upp i Rio”, var min första tanke. Efter en del
efterforskning via kontakter stod det klart för mig att SLU haft ett särskilt
uppdrag av regeringen att delta i Rio med en informationsinsats. Eftersom
filmen var så vinklad väcktes min nyfikenhet avseende hur regeringsuppdraget
var formulerat. Offentlighetsprincipen har ju det goda med sig att dokument kan
beställas fram och från registrator på SLU fick jag snabbt en pdf med
uppdraget.
Regeringsuppdraget
Det var i
sanning uppseendeväckande läsning! Det var ett uppdrag om en informationsinsats
i Rio undertecknat av landsbygdsminister Eskil Erlandsson. I texten föreskriver
han vad SLU ska ha för budskap och också med vilka SLU ska samråda, t ex departementet
självt, näringslivet, Exportrådet och Skogsstyrelsen. Man anar direkt att huvudsyftet
är att lägga grunden för svenska skogsaffärer. Det intrycket förstärks också av
att texten som ett skäl för beslutet anför ministerns egen politiska satsning
”Skogsriket – för värden i världen”. Jag lät några samhällsvetare se texten och
samtliga bara skakade på huvudet och menade att detta inte är ett uppdrag som
regeringen kan ge ett universitet. Det är ytterst normativt och trampar
universitetets frihet på tårna. Begreppet ”ministerstyre” låg väldigt nära
tillhands.
Så långt var
det således slutet på 2012. Jag tänkte då att det var underligt att jag på mitt
eget universitet inte hört någon problematisering med anledning av detta
uppdrag. Och att det inte hörts några protester från rektors håll mot ett
uppdrag som var så flagrant. I detta läge hade jag tillsammans med en kollega
på SLU kommit fram till ståndpunkten att det var angeläget att ställa upp till
försvar av universitetens frihet i allmänhet och SLU:s i synnerhet. Jag började
skissa på ett debattinlägg till någon av Sveriges större dagstidningar. Efter
några månader av diverse extensiva efterforskningar, diskussioner och
förankring med potentiella medförfattare var vi så framme i april-maj 2013.
Jag hade någon
månad tidigare efterhört med Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF)
om man där uppmärksammats på något liknande kontroversiellt uppdrag. Så var
dock inte fallet enligt deras uppgift, men om SUHF skulle känna till det byggde
det på att någon medlemsorganisation tyckt det var besvärande och anmält det
till SUHF. Senare fick jag dock veta av kontakter att sådana regeringsuppdrag sannolikt
ibland förekommer, t ex till Försvarshögskolan.
Vår artikel till SvD Brännpunkt
I mitten av
maj fanns ett i mitt tycke nästan klart debattinlägg framme. Jag hade haft bra
hjälp så långt av en kollega och samhällsvetare på SLU och av min bror,
statsvetare och professor i media- och kommunikation på Örebro universitet. I
och med frågans principiella dignitet tyckte jag det var angeläget att få med
fler undertecknare och representanter från stora svenska lärosäten. Det
lyckades bra och jag fick med några tunga namn från Uppsala universitet,
Göteborgs universitet, Lunds universitet och Mittuniversitetet. Det behövdes
sannerligen ingen övertalning, alla tyckte direkt att det här
regeringsuppdraget var värt problematisering och stor uppmärksamhet. Särskilt
glad blev jag att professorn i statsvetenskap vid Uppsala universitet ville
vara med. Hon visade sig nämligen tidigare ha prisbelönats av Sveriges
Universitetslärarförbund SULF för arbete med att värna universitetens frihet.
Debattinlägget
skickade jag till Svenska Dagbladet i slutet av maj 2013. Redaktören blev
intresserad, men undrade samtidigt med rätta vilket nyhetsvärdet var, det var
ju nu faktiskt nästan ett år sedan konferensen Rio+20 hade varit. Jag sa som
det var, att det dels dröjde nästan ett halvår efter konferensen innan jag fick
ögonen på filmen och regeringsuppdraget, dels att det därefter tagit ytterligare
några månader av efterforskning och förankring med kollegor. Dessutom tyckte
jag att frågan om forskningens frihet ju äger en principiell och universell
tyngd och alltid behöver vara på agendan. Det som jag vill minnas fällde
avgörandet var att jag hävdade aktualitet genom att berätta att SLU var en
mycket viktig remissinstans för Miljömålsberedningens rapport ”Hållbar
markanvändning”, en rapport kring vilken det redan innan den kom ut var mycket
politisk uppståndelse. I det sammanhanget blev det essentiellt om det kunde
hävdas att SLU går regeringens och skogsbrukets ärenden.
Dagen innan
publiceringen i SvD hände något mycket tråkigt och tankeväckande. Den morgonen
fick jag en e-post från min medförfattande SLU-kollega. Han hade tyvärr bestämt
sig för att hoppa av. Skälet var att han inte vågade med tanke på att hans
anställning SLU, vilken var tidsbegränsad, snart skulle omförhandlas. Han var
rädd att den skulle äventyras om han skrev under artikeln. Så stod det till med
den akademiska friheten. Hemskt att rädsla för att förlora sin anställning ska
gå ut över den demokratiska rätten att säga sin mening om sitt universitet.
Händelsen är väl ett exempel på hur ”New public management” slår igenom som
styrningsmodell vid de svenska universitet, med militär ”top-down”
befälsordning i st f kollegialt demokratiskt inflytande.
SvD
Brännpunkt publicerade vårt inlägg 29 maj med rubriken ”Minister körde över
universitets frihet”. Det var häftigt vilket omfattande och positivt gensvar
inlägget fick. Dagen efter fanns positiva kommentarer både på Dagens Nyheters
och på Uppsala Nya Tidnings ledarsidor. Därutöver hade Expressens nätupplaga lite
senare en helsida. Nyhetsnotiser kom i flera andra tidningar, på berörda
universitets hemsidor och på många bloggar. En lista över inläggen och omnämnandena
finns i slutet av detta inlägg, liksom den fulla texten på vårt inledande
inlägg.
Motelden lät
inte vänta på sig. Oväntat var dock varifrån den kom. Vi riktade i vårt inlägg
kritik mot landsbygdsministern för ett uppdrag bortom tillåtlighetens gräns. Vi
tyckte därmed att vi tog universitetens och SLU:s frihet i försvar. Vi blev
därför lite tagna på sängen av att motelden kom från SLU:s rektor under
rubriken ”Det var inget ministerstyre” och med beskedet att det minsann var
rektor själv som bett om uppdraget. Detta gav alls inte bilden av SLU:s rektor
som den akademiska frihetens banérförare om hon själv kunde be om och sen
acceptera ett så normativt uttryckt uppdrag från regeringen. Och detta gav oss
författare till det första inlägget straffsparkläge i vår slutreplik. Det
gjorde saken än värre tyckte vi, liksom DN:s ledarkommentar.
Hur kom regeringsuppdraget egentligen
till?
Det faktum
att rektor svarade, och inte landsbygdsministern som vi riktade kritik mot,
väcker frågan om hur uppdraget egentligen kom till? Ett möjligt scenario är
följande: Dåvarande programchefen för ”Future Forests”, sannolikt i dialog med
styrelsen för programmet eller dess ordförande, kommer på idén att det vore bra
om programmet kunde visa framfötterna genom att uppträda i centrum för världens
händelser, d v s i detta fall på FN-konferensen Rio+20. Den omtalade ”svenska
skogsbruksmodellen”, som inom parentes vid den tiden överhuvudtaget inte var beskriven
och definierad, ansågs ju av många av skogsbrukets företrädare som
internationellt ledande vad gäller t ex hänsyn till natur och miljö. Men det
fanns två problem med idén: i/ för att uppträda i Rio var programmet/SLU
tvunget att beredas officiell plats på konferensen och ii/ det kostade en massa
pengar att åka till Rio med personal och också för att förbereda den insats som
skulle ske på plats. Programchefen ringer upp SLU:s rektor som nappar direkt på
idén, hon gillar ju verkligen det internationella engagemanget. Hon i sin tur ringer
upp landsbygdsministern och säljer in både att SLU ska få plats vid konferensen och fördenskull få ett nödvändigt uppdrag med en rundlig påse
pengar kopplad därtill.
Ministern
fattar direkt att detta ju är lysande för hans egen politiska satsning ”Skogriket
– för värden i världen”. Äntligen kan detta med ”världen” konkretiseras, det hade
nämligen varit uselt hittills med den internationella dimensionen i hans
satsning. Han lovar att fixa detta och ber en av medarbetarna att ordna med ett
beslutsunderlag. Utan tanke på att det finns en lagstadgad akademisk frihet
sätter denne medarbetare igång med att skriva underlaget. Med ministerns
politiska satsning och möjliga klirr i den svenska skogsindustrins exportkassa
för ögonen, skrivs samråd med alla viktiga aktörer in. Med medarbetarens sedvanliga
snabbhet och syn att departementet kan be SLU om i stort sett vad som helst
genom ett uppdrag, skrivs underlaget i en faslig fart. Ministern skriver under
efter att möjligen ha läst det på tvären. Han är väl inte heller den som
reflekterat så mycket i sin tidigare karriär över något som akademiens frihet,
varför ärendet lätt kunde passera.
Regeringsbeslutet
scannas och skickas tillsammans med en påse pengar (275 tkr enligt
uppdragshandlingen) snabbt till SLU:s rektor som väl knappt hinner titta på
det. Hennes sekreterare gör det dock och ser det nu som klart att rektor
tillsammans med ledningen för ”Future Forests” kan åka till Rio. Hotell och
biljetter till flyg beställs. Ledningen för ”Future Foretsts” lägger sina
pannor i djupa veck över hur insatsen i Rio ska designas. Någon, kanske
programmets kommunikationschef, väcker idén om en film. Det tycker alla är bra,
den kan ju sen efter konferensen få ett varaktigt värde i undervisningen av
SLU:s skogsstudenter. I och med att den bedöms ha så stor internationell
relevans, kan man ju också placera den på Youtube, också detta det uppväxande
släktet till gagn, det är ju mest ungdomarna som hämtar information där.
Om
ovanstående scenario stämmer är det då logiskt att landsbygdsministern efter
vårt inledande inlägg på SvD Brännpunkt ringer upp SLU:s rektor och säger: ”Nu
får du styra upp den här debatten, det var ju du som propsade på att få
uppdraget att uppträda vid Rio+20.” Möjligen fanns också en eller annan småländsk
svordom med i sammanhanget.
En
intressant detalj i sammanhanget är att SLU:s rektor i något av sina
debattinlägg avseende den aktuella filmen hävdade att den inte alls var någon
simpel reklamfilm, den hade ju t o m rönt stor ”internationell uppmärksamhet”.
Sådan kan ju vara positiv, men också negativ. Det har från välunderrättad källa
nått mitt öra att filmen blev till viss nackdel när Sverige skulle sälja in sig
som kandidat för värdskap inför nästa världskongress för ”International Union
of Forest Research Organisations” IUFRO. Filmen visades vid ett inledande säljmöte
för unionen och väckte negativ kritik därför att Sverige slog sig alltför
mycket för bröstet. Uppgiften gällde ju dessutom inte att sälja in Sverige som
skogsindustriland utan Sverige som värd för ett globalt forskningsmöte.
Unionens representanter t o m rekommenderade Sveriges säljdelegation att inte
visa filmen på kommande möten utan att istället göra en helt annan film!
Mörkläggning av debatten på SLU
Jag tyckte
det var intressant och spännande att ta del av vilka ringar på vattnet som
uppkom i media som resultat av den debatt vi startat med vårt inledande inlägg
på SvD Brännpunkt. Dessa ringar skulle säga, tyckte jag, en del om frågans
dignitet. Därför följde jag kontinuerligt upp detta genom ett flitigt googlande
på nätet och också genom specifika besök på relevanta hemsidor. Resultatet
visas som sagt i listan på slutet av detta inlägg. Som redan tidigare nämnts
väckte vårt inlägg en hel del intresse och ledde till positiva omnämnanden i
tidningar, på flera hemsidor och på olika bloggar.
Det mest
anmärkningsvärda som jag då uppdagade var att inget skrevs på mitt eget
universitets hemsida. Där var tyst som i graven, med ett enda märkligt
undantag: det Mistra-finansierade forskningsprogrammet ”Future Forests” egen
hemsida, vilken finns under SLU:s domän. Där omnämns faktiskt i en rubrik att
den omtalade filmen väckt kritik i media, men inte med ett ord beskrivs vad
kritiken gick ut på:
Istället
säger programchefen så här: ” det är glädjande att SLUs deltagande i Rio bidrar
till en fortsatt spännande diskussion om viktiga framtidsfrågor som rör skogens
roll i samhället”. Prata om dimridåer! Ingen länk till det kritiska inlägget på
SvD Brännpunkt fanns heller så att i alla fall läsaren själv skulle kunna kontrollera
vad det rörde sig om.
Det faktum
att SLU:s egen huvudhemsida totalt negligerade att referera den debatt som
pågick i media förundrade mig och andra mycket. Jag tyckte egentligen att det
var skrämmande att ett universitet, där det ska vara högt i tak och en
ifrågasättande kultur, likt en struts stoppar huvudet i sanden och låtsar att
inget händer. Det ledde till att jag konfronterade SLU:s kommunikationschef med
frågan om vilken mediepolicy som egentligen låg till grund för att inget skrevs
om debatten på hemsidan. Hennes svar var intressant på flera sätt. Förutom lite
traditionell snömos så menade hon dels att debatten blev ointressant efter att
SLU:s rektor förklarat att regeringsuppdraget inte var en fråga om
ministerstyre eftersom det var rektor själv som bett om uppdraget (för många
gjorde detta historien än märkligare), dels att hemsidan faktiskt hade
publicerat en nyhetsnotis 31 maj om debatten, detta i samband med att rektor
replikerade i SvD på vårt inledande inlägg på Brännpunkt.
Nu tätnade
dock mystiken och dimridåerna rejält! Det fanns vid tiden för min kontakt med
kommunikationschefen nämligen ingen notis alls om debatten i nyhetsarkivet på
SLU:s hemsida. Jag var också tämligen säker på att någon sådan inte funnits där
åtminstone fr o m 6 juni då jag startade mina återkommande efterforskningar av
hur debatten avspeglades i media. Som en del av det arbetet hade jag flera
gånger besökt SLU:s hemsidas nyhetsarkiv. Med hemsideskunnig hjälp lyckades jag
efter diverse frustration komma på att det aktuella nyhetsarkivet finns i två
versioner, en helt publik version som man direkt får upp på hemsidan och i
vilken man kan scrolla tillbaka i tiden, samt en bara delvis publik version i
vilken man måste känna till datum eller relevant sökord för att hitta
”nyheten”. I denna senare version återfanns den aktuella nyheten. Jag
betraktade detta nästan som ett skämt! Ett ”nyhetsarkiv” där man måste veta
publiceringsdag eller sökord är väl inget arkiv för egentliga nyheter. Om
betraktaren redan vet dessa data kring en nyhet är det ju ingen nyhet längre.
Slutsatsen
av detta blir rent konspiratorisk: om nyheten om debatten (d v s i så fall
begränsad till rektors replik i SvD) överhuvudtaget någon gång legat i den helt
publika versionen av SLU:s nyhetsarkiv, så har därefter web-ansvarig på eget
bevåg eller order uppifrån aktivt flyttat nyheten till den endast delvis
publika versionen. Inom parentes ligger idag i den helt publika versionen flera
år gammalt material utan nämnvärd aktualitet. Hela min dialog med SLU:s
kommunikationschef finns i diariet hos SLU:s registrator.
”Angrepp på SLU”
Ett i mitt tycke tråkigt,
talande och oskickligt grepp i debatten var när SLU:s rektor i sitt brev till
UNT:s ledarsida två gånger skrev att vårt inledande inlägg på SvD
Brännpunkt var "ett angrepp
på SLU”. Tråkigt därför att SLU:s rektor inte ville se att vi med vårt inlägg
tog den akademiska friheten och långsiktigt förtroendet för SLU i försvar. Talande
därför att utfallet säger så mycket om synen på kritik inom SLU:s ledning.
Oskickligt därför att det återigen gav oss författare till SvD-inlägget
straffsparksläge när vi skulle utforma vår slutreplik i UNT. Det var ju enkelt
att hävda att det var rektor själv som, om vårt inlägg kunde tolkas så, hade
gjort det till ett angrepp på SLU - detta i och med att hon själv hävdade att
regeringsuppdraget tillkommit på SLU:s eget initiativ.
Rektors
ovilja att se att vårt inledande inlägg i SvD hade som primärt syfte att
försvara den akademiska friheten och SLU:s anseende som universitet, kan
kontrasteras emot ett citat ur ”Värdegrund för SLU”, vilken togs av styrelsen
så sent som 20 juni 2013, d v s ungefär samtidigt som vår debatt i SvD och UNT pågick:
”Vi tar
ansvar för att inte skada förtroendet för myndigheten och är lojala med
lagstiftning och verksamhet. Vi påtalar missförhållanden.”
Vi som skrev
inlägget i SvD menar att den första meningen äger sin tillämpning snarast på
SLU:s ledning som enligt egen uppgift bad om och tog emot ett uppdrag som var
utformat på ett sätt som är mycket tveksamt i förhållande till den svenska
lagstiftningen om den akademiska friheten, och också på ledningen för Mistra-programmet
”Future Forests” som lät göra en okritisk reklamfilm om svenskt skogsbruk. Den
andra meningen beskriver exakt vad vi författare anser vi gjorde när vi tillskrev
SvD Brännpunkt.
Intressant att
notera är också att igår (18 december 2013) så lät SLU:s kommunikationschef
ledande medarbetare på SLU veta att internrevisionen föreslagit att SLU ska
införa en ”visselblåsarfunktion", detta för att medarbetare utan att straffas ska
kunna slå larm om missförhållanden. Med erfarenhet av historien som berättas
här om regeringsuppdraget föreslår jag att punkt 1 i handlingsplanen får bli
att SLU:s ledning sätts i skolbänken för att
lära sig att inte hävda att visselblåsning är ett ”angrepp på SLU” och att inte
mörklägga kritiska synpunkter på universitetets agerande.
Ärendet med SLU:s uppdrag listat av Academic
Rights Watch
Academic
Rights Watch är ett ideellt nätverk som drivs av forskare vid flera svenska
lärosäten. Det uppmärksammar och problematiserar företeelser och händelser vid
svenska lärosäten som är kontroversiella i perspektiv av dels den
grundlagsskyddade yttrande- och meddelarfriheten, dels den grundlagsskyddade
akademiska friheten. Nätverket har listat och beskrivit regeringsuppdraget till
SLU som en sådan händelse:
Att nu
uppdraget är listat av nätverket torde inte vara en merit vare sig för
landsbygdsministern, SLU eller för SLU:s rektor. Det är förstås upp till
berörda parter att eventuellt dra slutsatser för framtiden av att man nu
listats av nätverket.
Nätverket
uppmärksammade själv från media historien med regeringsuppdraget. Man
kontaktade mig och bad om sakgranskning av beskrivningen av uppdraget, filmen
och händelseförloppet. Jag medverkade välvilligt för att det som man ämnade
skriva skulle bli så korrekt som möjligt ifrån min horisont.
Spännande och högst relevant forskning
vid Uppsala universitet
Som en bonus
av mitt engagemang för den akademiska friheten vid SLU kontaktades jag av en
forskare vid Uppsala universitets statsvetenskapliga institution som undersöker
ledningssystemens utveckling vid de svenska lärosätena. Man avser att inom
ramen för sin forskning också studera effekterna av den s k autonomireformen.
Jag hade ett
intressant samtal med den ansvarige forskaren och fick veta att det med några
få lysande undantag tyvärr ser rätt nedslående ut avseende hur ledningssystemen
utvecklats vid svenska lärosäten. Trenden är i stil med den på senare tid
omtalade ”New Public Management”, nämligen att det kollegiala inflytandet och
demokratin nedmonteras till förmån för linjestyrning, d v s ett hierarkiskt
”top down” system där order successivt delges ner i organisationen.
Autonomireformen verkar snarast ha förstärkt denna utveckling. De glädjande
undantagen från den allmänna trenden, sades det mig, tänkvärt vara de stora
universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm.
SLU verkade
ännu inte ha varit föremål för några ingående studier. Forskaren
blev i och med vårt samtal och den bakomliggande historien med
regeringsuppdraget intresserad av SLU:s delegationsordning. Jag översände
beredvilligt såväl styrelsens som rektors delegationsordning. Det ska så
småningom bli intressant att ta del av analysen.
Min förhoppning för framtiden
Det faktum
att jag engagerat mig och lagt ner en hel del fritid på frågan om
regeringsuppdraget och den därtill kopplade reklamfilmen om svenskt skogsbruk
beror på att jag sett att dels den grundlagsskyddade akademiska friheten, dels
mitt eget universitets självständighet och trovärdighet, enligt min mening är i
allvarlig fara. Och mycket glädjande var att jag på det inledande inlägget på
SvD Brännpunkt och replikerna därefter fick med mig flera framstående forskare
som representerade olika svenska lärosäten. Mycket glädjande var också att
andra betydelsefulla tidningars ledarsidor lämnade positiva kommentarer. Många
är uppenbarligen måna om SLU:s roll och då oroade när universitets trovärdighet
sätts på spel i en okunnig, naiv och alltför tät samverkan med samhällets
maktgrupperingar i staten och näringslivet. Jag hoppas för framtiden att
universitetets ledning och forskare ska bli mer medvetna om vikten att värna
den akademiska friheten och hålla rent framför egen dörr.
Nedan vårt inlägg på SvD Brännpunkt 29 maj 2013:
Minister körde över universitets
frihet
Forskningen vid universiteten
ska vara fri enligt Regeringsformen och
Högskolelagen. Därför
kan inte regeringen uppdra åt ett universitet att försvara den rådande
politiken. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson
gick klart över gränsen när han gav Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) ett
uppdrag att arrangera aktiviteter vid förra sommarens FN-konferens ”Rio+20”.
SLU ligger till skillnad från övriga universitet under Landsbygdsdepartementet.
Uppdraget
gick ut på att sälja in den ”svenska förvaltningsmodellen” för skogsbruk som
ett föredöme för hållbar utveckling globalt. Målgruppen var ”främst
representanter för beslutsfattande och genomförande myndigheter”. Uppdraget
refererade direkt till regeringens egen politiska satsning ”Skogsriket – med
värden för världen” och insatserna vid konferensen skulle planeras ”efter
samråd” med Skogsstyrelsen och Landsbygdsdepartementet, ”i samverkan” med
Exportrådet, samt ”i nära samarbete” med ”relevanta representanter från
näringslivet”.
Uppdraget
var ytterst normativt och därmed besvärande att lägga som uppgift på ett
universitet. Uppdraget bygger på den vaga och också tydligt etnocentriska uppfattningen
att ”den svenska förvaltningsmodellen för skogsbruk” är bättre för hållbar
global utveckling än andra länders dito modeller. Uppfattningen är gripen ur
luften och utslag av önsketänkande. Det finns ingen konsensus om vad den
svenska förvaltningsmodellen är och det finns inte heller internationella
vetenskapliga jämförande studier som visar att svenskt skogsbruk är bättre som
förebild för hållbar global utveckling än andra länders skogsbruk.
Uppdraget till SLU var i strid med den uppfattning om universitetens
frihet som regeringen själv i allmänhet förfäktar. T ex i regeringens
proposition ”En akademi i tiden – ökad frihet för universitet och högskolor”
(2009/10:149) kan inledningsvis läsas att ”universitets och högskolors
grundläggande uppgift är att vara
en självständig och kritiskt reflekterande kraft i samhällsutvecklingen”. Uppdraget
var också på tvärs med universitetens egen bedömning att det är viktigt att
universiteten är ”oberoende av alla politiska, ideologiska och ekonomiska
maktgrupperingar” (ur universitetens Magna Charta, Bologna 1988).
Uppdraget utfördes på SLU av forskare
inom det Mistra-finansierade forskningsprogrammet Future Forests. Den bestående
huvudprodukten av uppdraget var en film om svenskt skogsbruk. Med tanke på
uppdragets karaktär var det inte överraskande att filmen i stora stycken kom
att bli en hyllning till det svenska skogsbruket. De flesta ur
hållbarhetssynpunkt tveksamma företeelserna i det svenska skogsbruket lyste med
sin frånvaro. Att det svenska skogsbruket inte bedöms klara miljömålet Levande
skogar, nämndes t ex inte. En mer problematiserande och allsidig betraktelse över
svenskt skogsbruk hade varit på sin plats i en produkt från ett universitet.
Den här typen av regeringsuppdrag
till ett universitet ska inte förekomma. Det
hade varit begripligt om regeringens eller Skogsstyrelsens representanter
genomfört uppdraget i Rio. Men om regeringen vill göra reklam för sin politik
är inte universiteten rätt genomförare. Universitetens forskning och forskare
ska vara fria!
Hans-Örjan
Nohrstedt, docent i skoglig marklära, Sveriges lantbruksuniversitet
Li
Bennich-Björkman, skytteansk professor i statskunskap och vältalighet, Uppsala
universitet
Kerstin
Johannesson, professor i marin ekologi, Göteborgs universitet
Bengt-Gunnar
Jonsson, professor i växtekologi, Mittuniversitetet
Anders
Lindroth, professor i naturgeografi, Lunds universitet
Stig
Arne Nohrstedt, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, Örebro
universitet
Här nedan länkar till den uppmärksamhet i media som följde:
Inlägg i kronologisk ordning i större tidningar (tidningsvis)
SvD
SvD Brännpunkt 29 maj ”Minister körde över universitets
frihet” (vårt allra första inlägg som startade debatten))
SvD Brännpunkt 31 maj ”Det var aldrig fråga om
ministerstyre” (SLU:s rektors replik)
SvD Brännpunkt 3 juni ”Vi hade väntat oss att ministern
skulle svara” (vår slutreplik)
DN
DN:s ledarsida ”Forskning: Låt inte ministern styra.”
Signerat Annika Ström Melin 30 maj (kommentar till vårt första inlägg)
Svar från SLU:s rektor på DN:s ledarsida 4 juni med
kommentar av DN:s Annika Ström Melin
UNT
Ledarstick UNT 30 maj där man uttryckte stöd för budskapet i
vårt SvD-inlägg (jag har inte hittat det på nätet)
SLU:s rektors brev till ledarsidan 1 juni ”Vi skäms inte för
Rio-filmen”
Vi ursprungliga SvD författares brev till ledarsidan 11 juni
”Problematisering är nödvändig”, detta som svar på påståenden i rektors brev om
”Angrepp på SLU” och bristande ”faktakoll”
Omnämnt av Academic Rights Watch
(ett nätverk för att bevaka den akademiska friheten)
Omnämnt på universitets hemsidor
Göteborgs universitet
Uppsala universitet
Mittuniversitetet
Mats Widgren blogg,
Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet
SLU:s
forskningsprogram Future Forests (dock utan länk till vare sig SvD Brännpunkt
eller senare inlägg; man säger dessutom inte ett ord om vad kritiken går ut på)
Omnämnt i media i övrigt
Ny Medicin
ATL Lantbrukets affärstidning
Nyhetspressen
Silobreaker
Expressens nätbilaga / Tommy Hammarström ”Skogsforskarna
lydde landsbygdsministern”
Omnämnt på miljöbloggar
Skogsnätverket (Naturskyddsföreningen)
Skydda skogen
Supermiljöbloggen oberoende
Gröna Bloggar
