tisdag 17 december 2013

Sköna höstdagar på Lanzarote





Vi flydde det osedvanligt grå decembervädret i Uppsala. Min sambo verkligen hatar mörkret och kylan under den årstiden, så det är en överlevnadsstrategi att ibland styra kosan söderut till värmen. Vi har med stor behållning varit flera gånger på Kanarieöarna, framförallt för vandring. Vi har besökt Teneriffa, La Gomera, El Hierro och Gran Canaria. Favoriten är nog La Gomera om man vill vandra, naturen är speciell där och vandringslederna bra. Själv har jag också besökt La Palma, det var faktiskt i jobbet. Jag var en tid ledamot i Vetenskapsrådets kommitté för forskningens infrastruktur och den gjorde ett studiebesök vid några av alla de rymdobservatorier som ligger där på hög höjd (2400 m) ovan molnen. Det är också relativt dammfri luft där i och med att ön ligger långt från den afrikanska kontinenten.  

Denna gång reste vi dock med barn och barnbarn i åldrarna 1,5-8 år. Vi fokuserade deras behov och ägnade oss åt bad och barnaktiviteter. Vi valde denna gång att besöka Lanzarote, en av de två öar vi ännu inte hade besökt. Hotellet låg i Puerto del Carmen på sydkusten, hette Lanzarote Village och var bra. Det hade pool, barnpool och en liten varm bubbelpool. Det låg endast ca 200 m från stranden, så det var enkelt att gå dit och bada också. Dock omöjliggjordes detta under ett par dagar av hård vind och höga vågor.


 

Lanzarote är den fjärde största ön (850 kvadratkilometer) efter Teneriffa, Fuerteventura och Gran Canaria. Ön har Ca 140 tusen invånare. Närmast afrikanska kontinenten, ca 10 mil, ligger grannen Fuerteventura. Mellan Lanzarote och Fuerteventura är det bara ett smalt sund. Öarna är alla av vulkaniskt ursprung. De olika Kanarieöarna har varierande åldrar, äldst är Lanzarote och Fuerteventura närmast Afrika, ca 16-20 miljoner år, yngst är El Hierro och La Palma längt ut i Atlanten, ca 2-3 miljoner år.

Att Lanzarote och Fuerteventura är äldst innebär också att de eroderande krafterna har haft längst tid på sig att verka där och nöta ner bergen. De öarna är därför lägst med de högsta topparna på 700-800 meter, detta att jämföra med Teneriffa 3700 m (vulkanen Teide) och La Palma 2400 m. Den relativt låga höjden på Lanzarote och Fuerteventura har stora konsekvenser på klimatet och därmed vegetationen. Vindmässigt dominerar kraftigt i denna del av Atlanten Nordostpassaden, d v s stadig och frekvent vind från just nordost.

De relativt varma luftmassorna som rör sig fram över havet har mycket fukt bunden i sig som vattenånga. När denna luftmassa stöter på hinder i form av berg tvingas den uppåt. Då kyls luften av och den kan då binda mindre vattenånga. Överskottet faller då ut som dimma eller regn. Denna typ av nederbörd benämns orografisk. Den gör att de flesta öarnas nordsidor är fuktiga och svala, medan sydsidorna är torra och varma. Den omfattande turismen med dess hotell och strandliv finns därför på öarnas sydsidor.

Fukten i luften som från norr kommer in över de kanariska öarna faller ut på en höjd av 1000-1500 meter. På de öar som har höjder av den storleken eller mer, finns det på deras norra eller nordostliga sida en fuktig zon som möjliggör en riklig vegetation. Naturligt utgörs denna zon av lövskogar med många trädarter, bl a lager. De har ofta avverkats för virkets skull och idag återstår endast rester, som t ex på La Gomera. Annars dominerar idag skogar med den kanariska tallen. På Lanzarote och Fuerteventura saknas tillräcklig höjd på bergen för att öarna ska ha fukt och vegetation på nordsidan. De är därför mycket torra och vegetationslösa. Den mörka vulkaniska sanden dominerar landskapet.

En relaterad kulturhistoriskt intressant utvikning är här Madeira, grannö 50 ca mil norrut från Kanarieöarna. Madeira koloniserades av portugiser, till skillnad från Kanarieöarna som befolkades först av berber från Afrika och sen intogs av spanjorer. Portugiserna började bygga ett system av vattenkanaler på 1500-talet, de kallas levador.  Kanalerna har underhållits och används än idag. De är byggda i sten och löper längs höjdkurvorna, börjar på öns nordsida och samlar där upp det regnvatten som silar fram över den kraftigt sluttande marken. Kanalerna har ett svagt fall och leder så vattnet runt hela ön till dess sydsida, där vattnet används i jordbruket. Kanalerna är också idag populära vandringsleder. Vid sidan av kanalerna finns breda stigar som man kan gå på. Det faktum att kanalerna i stort sett följer höjdkurvorna gör dem mycket lättgångna. Det finns drygt 200 mil sådana kanaler på Madeira.  

Lanzarotes uppenbara torrhet gör att man undrar varifrån allt vatten kommer som konsumeras av främst turismen på ön för dusch, toa, disk, tvätt och bevattning av trädgårdar. Enligt uppgift produceras det genom avsaltning av havsvatten. Sådan produktion kräver elektrisk energi, den energin torde företrädesvis genereras av olja, men jag vet inte säkert. Det är mycket blåsigt på Lanzarote, så vindenergi vore en möjlighet. I Puerto del Carmen där vi bodde såg vi varken det ena eller andra. Tack vare att vi var på Lanzarote med våra små barnbarn höll vi oss i staden och reste inte runt. Kranvatten skulle inte drickas, utan då gällde buteljerat vatten. De märken jag såg kom från Gran Canaria.   

Vi bodde som sagt i Puerto del Carmen, en liten stad på öns sydsida och ca en knapp mil väster om flygplatsen. Man såg ofta flygplan på håll starta eller gå in för landning. Dock hörde man dem knappast alls. Eftersom vi reste med små barn var det skönt slippa lång transfer till hotellet, det tog inte mer än 10-15 minuter. Staden är utsträckt öster-väster och det är lite oklart var den börjar och slutar. Den följer den fantastiska sandstranden, som i vissa partier ersätts av klippor. Mellan stranden och bebyggelsen löper en mycket fin stenlagd strandpromenad. Längs dess sträckning finns små murar, vindskydd för bänkar och ett och annat konstverk, allt byggt i sten av vulkanaska. Hela tiden var det folk i rörelse, gående, joggande eller cyklande. En asfalterad cykelbana ingår också i strandpromenaden. Jag vet inte riktigt hur långt den sträcker sig, men åtminstone ca 45 min promenad österut till flygplatsen. Och minst lika långt västerut. Så vill man motionera finns goda möjligheter.

Staden är uppbyggd kring turism. Någonstans läste jag att 70 % av Lanzarotes inkomster kommer från turismen. På ovansidan strandpromenaden ligger dels många små restauranger och affärer, dels rader av hotell. Men intrycket blir aldrig att "detta är bara alldeles för mycket". Alla byggnader är målade i vitt och är inte höga, som mest ca tre våningar. Systemet med inkastare utanför restauranger och affärer verkar inte ha slagit igenom här, i alla fall inte under den tid på året då vi var där. Man kan därför i lugn och ro vandra vägen fram.

För de små barnen fanns en hel del att göra förutom det obligatoriska badandet. På hotellet ordnades en Mini club en gång per dag. Det var oftast teckning/målning. Det pedagogiska upplägget lämnade dock en hel del övrigt att önska. Vid strandpromenaden finns en bra lekplats för barn i tre-sex års ålder. I västra delen av staden finns ett köpcentrum ”Biosfere” med en stor lekanläggning där man fick betala inträde. Ett bollhav att tumla runt i var mycket populärt för de yngsta. I stadens norra utkant finns "Racho Texas", som är en djurpark med inslag av uppvisningar av allsköns konster utförda av djur; en med papegojor, en med rovfåglar och en med sjölejon. Spännande att titta på var det, helt otroligt vad det tydligen går att lära djur. Dock är man ju som alltid kluven till att hålla djur i fångenskap, särskilt ovant och konstigt kändes det med kondor, gam och vithövdad havsörn. Det var i alla fall en fint iordninggjord park med växter och lä för vinden. Där finns också ett relativt stort, och vad det verkar, väl hållet Vattenland för bad och lek. Inträdet i djurparken var ca 20 euro för vuxna och ca 10 för barn. 

Vädret så här i december var väl hyfsat, men inte mer. Drygt 20 grader på dagen, nedåt 15 på natten. Ett par -tre dagar hade vi det riktigt soligt, ett par dagar var det lätta skyar och resten mulet. En kväll regnade det kraftigt. Två dagar blåste det rejält hårt med stora spännande vågor och röd flagg vid stranden.  Någon sa oss att vädret under vår vecka inte var representativt, att det normalt brukar vara konstant solsken och uppemot 30 grader. Om detta var för att trösta oss eller för att förvissa sig om att vi skulle överväga att komma tillbaka är jag osäker på. Vi hade nog tur ändå på Lanzarote, under samma vecka var det nästintill katastrof på Teneriffa och La Gomera på grund av skyfall.

Trots det karga, torra och lite enahanda landskapet noterade vi att det förekommer en del vandring och cykling på ön. Bl a ordnar Temaresor cykelresor på ön i februari. Hyra cykel går bra och det verkar överlag mycket populärt att cykla, både för transport och motion. Vi bodde granne med en stor uthyrare. Där fanns mycket att välja på, från enkla standardcyklar till avancerade racercyklar. Priset var 12-38 euro per dag beroende på typ. För den som vill vandra finns det en utgiven guide ”Vandra på Lanzarote och Fuerteventura”.

En gång per år, i maj, arrangeras på Lanzarote en ”Iron man”: 3-4 km simning i havet, 18 mil cykel och 4 mil löpning, allt i en följd. Denna tävling anses vara en av de jobbigaste ”Iron man” i världen, beroende på att det är varmt, kuperat och ofta blåsigt. Vi såg många som var ute och tränade och som verkade vara rätt mycket elit. Kanske förlägger många sin vinterträning till ön.

Bussförbindelserna verkar vara bra på ön, med många linjer, frekventa turer och bra bussar. Vi åkte dock bara buss inne i staden, det kostade några få euro. Man betalar kontant, gärna med mynt. Vi hade problem att växla större sedlar. Att notera är också att barnvagnar inte får tas ombord trots plats, de får fällas ihop och läggas i bagageutrymmet.  

Mygg fanns det konstigt nog med tanke på öns torra karaktär, mest märkte vi av dem inomhus på nätterna. Vi förstod aldrig hur de kom in, men gissade på ventilationssystemet. Enligt en i personalen är det besvärande mycket mygg på sommaren.

Det var imponerande rent överallt i staden. De nattligarenhållningspatrullerna var mycket effektiva. Man hade t o m en specialmaskin som körde längs sandstranden och sållade bort skräp från ytlagret.

Fåglar hade vi inte tid att leta aktivt efter denna gång, resans syfte var ett annat. Dock ”snubblade” vi över en del arter oftast utan att ens ha kikaren med: silkeshäger, gransångare, halsbandsparakit, turkduva, gråsparv, svartkronad busktörnskata, tornseglare (vanlig eller blek), tornfalk, strandpipare (tre arter att välja på), storspov, småsnäppa och kärrsnäppa. De två sistnämnda snäpporna var vi lite osäkra på, vi är inte så vana att se dem i vinterskrud och som var fallet utan kikare. En helt ny art för mig var den svartkronade busktörnskatan.  Karaktärsfågeln i Puerto del Carmen var definitivt turkduvan.

Vi hade en bra vecka som definitivt gav mersmak. Vi tyckte mycket om Puerto del Carmen. Men vi skulle gärna återvända för att se mer av hela ön, helst per cykel och till fots.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar