Fågel- och valskådning på Island sommaren 2009

     
                                          Havsviken vid Nupur

Visserligen är det nu drygt två år sen jag var där, men det slog mig att det vore värt att berätta om resan för dem som eventuellt planerar något liknande. Det var i månadsskiftet juni-juli 2009. Jag hade varit på ett möte om skogsforskning och hade bestämt mig innan att jag skulle stanna ett par dagar extra på egen hand för att se mer av landet och för att skåda fågel och val. Detta hade jag lovat mig själv redan ett år innan i samband med ett annat möte då jag inte haft tid att stanna. Då blev det bara den obligatoriska snabbrundan till Gullfoss, Geysir och Tingvalla. Inte så bara i och för sig, men det gav mersmak och jag ville definitivt se mer av Island.

Skogsmötet jag deltog i arrangerades vid en gammal internatskola, som idag är förvandlad till konferensställe. Platsen kallas Nupur och ligger vid en havsvik på NV Island, en knapp timmes körning SV om Isafjördur och dess flygplats. Jag lärde mig så småningom att det är flyg som gäller på Island - det är snabbt, ganska billigt och dessutom enkelt - man kan komma 10 min innan avgång och det är ingen security. Det är enkelt att beställa biljetter i förväg på nätet.

                                 Den f d internatskolan Nupur, nu konferens

I samband med mötet tog vi fågelintresserade morgnar och kvällar till hjälp för att hinna skåda.  Vädret var växlande, ibland sol, ibland regntugnt. Ängarna ner mot havviken vid Nupur var helt makalöst fulla av vadare, det formligen svirrade i luften hela tiden som av mygg, fast sådana finns inte på Island. Det var framförallt rödbena, större strandpipare, rödspov och småspov i luften. I de små tjärnarna fanns dessutom smalnäbbad simsnäppa och också smålom. En lantbrukare intill visade en kväll hur han samlade ejderdun från iordningsställda bon. Vi såg också någon stormfågel och några vittrutar flyga förbi. Stort tack till särskilt Mats och Håkan för trevligt och fågelkunnigt sällskap.

När mötet väl var slut hade jag på egen hand tänkt ta mig österut längs nordkusten till Husavik, dels därför att det är ett centrum för valskådningsturer ut på havet, dels för att det sen inte är så långt till Myvatn, en sjö som är norra Islands hot-spot för änder. Planen var att ta buss eller hyra en bil. Emellertid visade sig båda alternativen vara alltför tidsödande i förhållande den  tid jag hade att tillgå. Det skulle ta minst en dag att komma dit. Det blev istället flyg ner till Reykjavik först och sen direkt nytt flyg till Akureyri, därifrån hyrbil till Husavik.

På så sätt kom jag fram till Husavik tidig eftermiddag, vilket gjorde att jag hann äta lunch, hitta ett billigt hotell och sen fara upp till de höga klipporna vid udden en halvtimmes körning norr om Husavik. Solen sken och det var ca 15 grader varmt. Det fanns plats att ställa bilen intill vägen, sen var det bara en kort bit att gå innan jag var framme vid stupet ner mot havet, som låg där oändligt mot norr. I luften utanför klippan vimlade det av lunnefåglar som for in och ut ur bon i kanten, på havet utanför låg stora flockar med oräkneliga lunnefåglar. För mig var det första gången jag såg lunnefågel. Flera gånger passerade också en annan nyhet - den mäktiga, tunga storlabben. Ganska många stormfåglar kretsade på termiken.

                                      Klipporna längst ut på udden norr Husavik

Nästa dag hade jag beställt en valskådningstur. Beställningen hade jag gjort i god tid via nätet. Husavik är som jag förstått det valskådningsmetropolen på norra kusten. Båtarna man åker på var mestadels något omgjorda fiskebåtar, att köra turister är troligen mer lukrativt än fiske. Firman jag anlitade hette Gentle Giants, men det fanns åtminstone en till. Tyvärr regnade det en del och vinden och vågorna var rätt kraftiga.

                                 Båten som tog oss ut till blåvalen

Men båten gick iväg norrut i bukten, vilket även några till gjorde, men de spred sig efterhand över en stor yta. En guide berättade om valar och vi alla spanade samtidigt efter den blåsning som avslöjar en val. Vi hade väl varit ute en dryg halvtimme när den första blåsningen kom, men den var på långt håll. Nästa kom dock strax efter och var på mycket närmare håll. Guiden trodde det var en blåval, vilket var överraskande för man hade inte sett någon den sista veckan och trodde därför att de redan gett sig nedåt ekvatorn där de övervintrar och föder ungar. Båten satte fart emot platsen där valen sett och strax kom den upp igen för att andas. Annars kan de tydligen vara nere i uppemot 20 minuter. Och det var verkligen en blåval! Den var mycket nära och jag lyckades ta några hyfsade bilder trots att båten krängde hela tiden. När man ser valen är det oftast bara blåhålet och en del av ryggen som visar sig ovan ytan. Det spektakulära slaget med hela strjärten är tydligen ganska ovanligt. Vi fick se den ett par-tre gånger till på nära håll med flera bilder som lyckat resultat. Därefter tog båten fart hemåt. Så mycket bättre valkontakt än vi fått var inte att hoppas på. En mycket lyckad resa som tog ett par timmar drygt. Priset kommer jag inte ihåg, men det var nog några hundra. Det var värt varenda öre. Efter turen blev det lunch och sen ett besök vid Valmuseumet intill hamnen.

                                 Rygg på blåval alldeles intill båten

På seneftermiddagen tog jag bilen från Husavik i riktning emot Myvatn. Långa sträckor gick vägen igenom en steril öken av vulkanaska. Här och var hade några växter lyckats etablera sig. Jag hade i vanlig ordning inte bokat något boende i förväg. Väl framme vid sjön där jag kom norrifrån chansade jag och tog vänstervarv. Det visade sig vara helt rätt. Strax efter att jag passerat det lilla samhället Reykjalid i sjöns NÖ hörn dök det upp en skylt med Vogafjos Gusethouse och Café.

                                            Skylten in till Vogafjos B & B

Det var verkligen ett höjdarställe. Ett relativt ungt lantbrukarpar hade nyligen (2005) satsat och byggt dels en restaurang vägg i vägg med ladugården, dels ett hus med ett antal rum en liten bit öster om vägen. Båda var fantastikt fina. I restaurangen kunde man äta frukost, lunch och middag om man ville.

                                           Frukostbordet på Vogafjos café

Jättegod mat var det, men det häftigaste var att restaurangen hade två stora glasväggar, en in mot ladugårdens mjölkningsbås och en mot sjön till. Sjön låg bara något hundratal meter bort och fönstret gjorde att man kunde skåda fågel vid måltiderna. Jag såg bl a både islandsknipa och jorduggla från frukostbordet.

                                    
                                 Glasväggen ut mot sjön

Efter frukost gav jag mig iväg för att stanna till på ett antal platser runt sjön, där jag fått tips om att det skulle vara särskilt bra fågelskådning. Dagen började i grådis men förvandlades snart till en högsommardag med shorts och t-shirt-väder. Första stoppet gjorde jag alldeles norr om Vogafjos. Det visade sig vara en av dagens två höjdpunkter, trots att detta ställe inte var med på "tipslistan". Jag vandrade i beteshagarna ner mot stranden. Bl a visade sig jordugglan igen på nära håll strax ovanför mig. Höjdarobservationen var svartnäbbad islom en bit ute på sjön, första gången för mig att de den arten.

                                 Jorduggla i luften

På västsidan av sjön och på dito sida av det stora näset där finns ett fågelmuseum värt ett besök "Sigugeir´s bird museum". Det har byggt till minne av en ung man som växte upp vid sjön och som under lång tid samlade ägg och fåglar till ett eget litet museum på gården. Han och två kamrater omkom tragiskt på sjön 1999. Vid muséet finns ett café med uteservering där man kan skåda fågel direkt vid bordet.

                                 Fika vid Sigurgeir´s fågelmuseum

I sydvästra hörnet av sjön finns utloppet i form av en brusande å. Om man parkerar ungefär vid vägkorsningen vid Arnarvatn, kan man sen gå uppströms på ån västra sida. Här såg jag strömand flera gånger på nära håll, både hane och hona. En mycket vacker fågel var det, även denna art var första gången jag såg.

                                 Ett par strömänder

Efter ytterligare några stopp och fullbordat varv runt sjön åt jag ånyo i Vogafjos. Därfter bar det iväg tillbaka till Akureyri. Ungefär halvvägs stannade jag till vid ett fantastiskt vackert vattenfall alldeles i närheten av vägen på dess södra sida. Tyvärr har jag glömt namnet.

                                  Vattenfall längs vägen Myvatn - Akureyri

Jag hittade ett ledigt rum i på hotell Akureyri för en sista övernattning innan flyget på morgonen nästa dag skulle ta mig till Reykjavik och sen vidare hem.

                                 Sista natten på hotell Akureyri


Fågellista

Art	Reykjavik-	Nupur	Husavik	Myvatn
	Borgarnäs		halvö N
Bergand				x
Bläsand		x		x
Brunand				x
Ejder	x	x
Enkelbeckasin	x	x	x	x
Fiskmås			x
Grågås		x		x
Gråsiska		x		x
Gråtrut			x
Gräsand	x			x
Gärdsmyg	x
Havstrut		x
Islandsknipa				x
Jorduggla				x
Korp		x	x	x
Kricka				x
Kustlabb		x	x	x
Ljungpipare		x		x
Lunnefågel			x
Rödbena	x	x	x	x
Rödspov	x	x
Rödvingetrast	x	x	x	x
Silvertärna		x	x	x
Skrattmås	x	x	x	x
Smalnäbbad simsnäppa		x		x
Smålom		x
Småskrake		x		x
Småspov	x	x		x
Snösparv				x
Stare		x
Stjärtand				x
Storlabb			x
Stormfågel		x	x
Storskrake	x	x		x
Strandskata	x	x	x
Strömand				x
Större strandpipare		x
Svarthakedopping				x
Svartnäbbad islom				x
Sångsvan		x		x
Sädesärla		x		x
Vigg		x		x
Vittrut		x
Ängspiplärka		x

  

Örnen är död, örnen lever

För en dryg månad sen hittades en fullvuxen havsörn död strax intill ett bo på en ö i Söderhamns skärgård. Den hade en misstänkt skottskada på huvudet.  Saken polisanmäldes och fågeln obducerades senare.

Vi blev givetvis ledsna då vi hörde talas om detta och undrade vem som kunde vara så illasinnad. Havsörnsopulationen har visserligen hämtat sig bra på Ostkusten, men så här långt norrut är det inte så ofta man ser den. Det brukar glädja oss mycket då en havsörn syntes ute vid Skatrevet under våra regebundna besök. Ibland kunde vi se ett par röra sig ute över skären utanför. Nu undrade vi om det var någon av de örnar som vi brukat se som hade skjutits.

När vi nu i helgen gick på stigen på Skatön kom den som en uppenbarelse - en ung havsörn svepte emot oss strax över talltopparna! Fantastiskt - även om den äldre fågeln skjutits, så såg vi nu kanske dess avkomma i luften ovanför oss. Örnarna lever vidare.

                                     Foto: Maria Mia Lindgren (från nätet)


Denna glädjande nyhet kom inte ensam - när vi lite senare pratade med vår närmaste granne, som bor i Söderhamn och läser lokaltidningen, fick vi dessutom veta att obduktionen av den döda örnen visat att den inte skjutits. Dock hade man inte säkert kunnat fastställa dödsorsaken. Möjligen hade den dött en naturlig död och sen fått skadan av kråkor eller mink. Vår tilltro till mänskligheten, som fått sig en törn, återhämtade sig snabbt.

En fin höst - spettar, björk, MTB, Wordfeud och Tranströmer

                                           Skatrevet Hälsingland i solnedgången

Just nu i mitten av oktober är det några fantastikt fina höstdagar här där jag sitter och skriver på Skatön i Söderhamns skärgård. Klar kylig luft som passar min norrländska metabolism. Och vilka färger det är - lövträden brinner i gult och rött. De flesta flyttfåglarna har dragit söderut, men nu dyker andra upp. För en stund sen såg jag de första sidensvansarna på länge. De kalasade på rönnbären, som i år är ganska rikliga här. Kanske väntar den tredje snörika vintern i rad. Inte mig emot med tanke på utsikten av fin skidåkning.

Vid ett par besök under helgen vid fågelsjön Ålsjön strax söder om Söderhamn syntes söderflyttande sångsvanar och bläsänder. Detta samtidigt som storskogens domherrar nu börjat dyka upp i skogsbrynen. Verkligen en möte i hösten, mellan sommar och vinter. Mötet var tydlig också i kontrasten mellan å ena sidan isen på sjön och frosten på marken längs stigen på sjöns södra strand i skuggan av granskogen i slänten upp mot berget, och å andra sidan nästan sommarvärmen i solen längs vägen norr om sjön. 

                                           Ålsjöns naturreservat strax utanför Söderhamn

På förmiddagen landade en gråspett på en halvdöd tall härintill på Skatön. Lustigt var att det redan satt en större hackspett där på stammen och hackade efter godsaker. Gråspetten satte sig på en gren bara en knapp meter därifrån och liksom väntade på sin tur. När den större hackspetten efter en kort stund gav sig iväg, hoppade gråspetten fram och tog vid i hackandet. Apropå hackspettar - i somras fick vi överraskande se tretåig hackspett här på Skatön. Det var den fjärde spetten vi sett, inklusive spillkråkan. Nu hoppas vi på att den mindre hackspetten ska dyka upp i albeståndet vid rännan.

                                          En av Skatöns (Hälsingland) större björkar

Apropå lövträd - jag hörde idag Monika Stridsman, GD på Skogsstyrelsen, intervjuas på radion. Budskapet var att skogen i Götaland kommit igång bra efter stormen Gudrun 2005. Och att det var mycket uppslag av björk. Det mesta av planteringarna har väl tyvärr för naturvännen annars oftast handlat om gran. Stormen drabbade ju främst gran och kan det då verkligen vara så klokt att satsa så stort på gran igen. Det blir intressant att framöver följa resultatet av skogsägarnas röjningar och gallringar. Jag hoppas man lämnar mycket björk, ett vackert träd, ett vackert virke och ett träd som är mer gynnsamt för markens återhämtning efter det tidigare stora svavelnedfallet.

                                           Fredrikslund, Uppland

Här och var planteras en del tidigare åkermark med skog. Om så måste ske är det åtminstone avsevärt vackrare med björk än gran.

Vad kan man annars ägna sig åt i hösten än att beundra lövträdens färger?

För en dryg månad sen deltog jag, min dotter och några tusen till i Bockstensturen (mountainbike) med start och mål alldeles intill Varbergs fästning. Vädret var helt perfekt, liksom arrangemanget (förutom att det var för långt till första "tankstationen"). Första och sista milen gick lätt på slätten. De tre milen däremellan var desto jobbigare, upp och ner i backarna upp mot Smålandshållet till. Vi tog oss i alla fall i mål så småningom i Societetsparken. Turen gav mersmak. Nästa gång, som jag hoppas på, önskar jag dock få defilera de sista kilometrarna på strandpromenaden och inte som nu sladda fram i buskagen därovan. Det vore de tävlande värda efter flera mils slit.

                                           Bockstensturen Varbergs fästning Halland

För en dryg vecka sen fick jag tips om appen Wordfeud av min sambo. Det skulle hon inte ha gjort, för sen dess har jag knappt varit talbar. Ungefär vid samma tid hade SvD en stort uppslagen artikel i ämnet. Detta är tydligen en epidemi som drabbat många med Iphone. För den som inte redan vet det, går det ut på att spela Alfapet över cyberspace, med någon bekant man väljer själv eller med vem som helst som slumpas fram. Sen dess har jag tokspelat, med 10-15 spel pågående samtidigt hela tiden. Det är väl den där tävlingsinstinkten som slagit till igen. Måtte det gå över snart...

                                                     Spelplan Wordfeud

Detta att skapa ord av bokstäver verkar som sagt tilltala många. Även Peter Englund, Svenska Akademiens sekreterare. Han "bekände" också härförleden. Men han var inte nöjd med att spelet inte är anslutet till Svenska Akademiens ordlista. Jag kan hålla med, nu går det att få igenom allt möjligt konstigt. Det konstigaste hittills jag råkat ut för var REDDER som en motspelare fick till och godkänt. Man kan chatta i spelet så jag frågade vad ordet kunde betyda. Svaret var: Ja, inte vet jag, jag bara testade!

Apropå Svenska Akademien. Himla kul att Nobelpriset i litteratur gick till Tomas Tranströmer. Det var han alldeles säkert värd, även om Jan Guillo tyckte att priset inte borde gå till en svensk med tanke på den tidigare "skandalen" med dubbelpriset till två av Svenska Akademiens egna medlemmar. Detta borde väl vara preskriberat kan tyckas. Jag fångas egentligen inte av poesi, men Tranströmer verkar skriva så vackert, bl a om mark och vatten som ligger mig nära.

Några rader ur "Den halvfärdiga himlen":

Den oändliga marken under oss
Vattnet lyser mellan träden
Insjön är ett fönster mot jorden

Titeln "Östersjöar" lockar också, så här när jag skriver med fjärden i Bottenhavet strax utanför. Såg förresten Babels entimmesprogram direkt efter offentliggörandet. Rikard Wolff läste upp några dikter. Det var fint att lyssna till.

Ha det fint i hösten!

SNF hade gått vilse i blåbärsskogen

SNF har tidigare sedan slutet av förra året i en annonskampanj hävdat att blåbären minskar i södra Sverige och att orsaken är det storskaliga skogsbruket. Jag har ifrågasatt om det finns något belägg för påståendet. Sveriges Natur var inte intresserade av att ta in mitt kritiska inlägg, därför la jag upp det på min blogg (se annat inlägg på denna blogg):

http://hans-orjan.blogspot.com/2011/01/har-snf-gatt-vilse-i-blabarsskogen.html

Tidningen Skogen bidrog senare till att sprida min kritik i form av en redaktionell artikel (Ek, 2011). SNF fortsatte å sin sida att i Sveriges Natur hävda att blåbären minskade i södra Sverige (Sveriges Natur, 2011). I artikeln intervjuades SNFs skogshandläggare Jonas Rudberg.

Nu har det äntligen kommit aktuell statistik som visar vad som hänt med blåbärsriset i landet. I rapporten "Skogsdata 2011" från SLU redovisas täckningsgraden av blåbärsris för olika delar av landet och beståndsåldrar (huggningsklasser) under perioden 1998 - 2005 (Riksskogstaxeringen SLU, 2011).

Rapporten visar tvärtemot vad SNF hävdat att täckningsgraden ökat i Götaland. I Svealand har den i stort sett varit oförändrad, men i Norrland däremot har den minsklat. Rapporten tar sig alls inte an frågan om vad som orsakat förändringarna i Götaland och Norrland. Resultaten är inte publicerade i någon vetenskaplig tidskrift och därmed inte i den meningen kvalitetssäkrade. Jag hoppas att de ansvariga på Riksskogstaxeringen ser till att så sker.

SNF borde nu självkritiskt granska sin tidigare annonskampanj. Jag förväntar mig nu att man inte bara enkelt "vänder upp och ner" på argumentation och gör om södra till norra Sverige (vilket i och för sig skulle passa bättre ihop med den gråtande björn man hade med i sina annonser). I alla fall inte om man då tänker sig att fortsätta att hävda att förändringen beror på det storskaliga skogsbruket. För detta finns fortfarande inget belägg.  

Referenser:

Ek, Bengt. 2011. Vilse i blåbärsskogen. Tidningen Skogen 6-7, s. 14.

Riksskogstaxeringen, SLU. Skogsdata 2011. Sveriges officiella statistik, Institutionen för skoglig resurshushållning, SLU Umeå.