lördag 5 februari 2011

Semester på La Gomera och El Hierro i januari 2011



Egentligen hade vi tänkt åka till Marocko, men dels ockupationen av Västsahara och de nyligen inträffade oroligheterna där, dels den låga temperaturen i de områden som var aktuella för vandring fick oss att tänka om.

Förra året var vi och vandrade på La Gomera och tyckte mycket om det. Vi gjorde nu en variant på den turen. Med Norwegian flög vi från Arlanda till Los Christianos på Teneriffa för dryga 2000 kr per person.  Efter bussen in från flygplatsen till staden hann vi precis äta innan båten (Fred Olsens snabbfärja) gick till största staden San Sebastian på La Gomera. Färden tar en knapp timme och kostar ca 30 €.

La Gomera

San Sebastian är en fin, liten och gammal stad, där det verkar vara gott om kulturella arrangemang. Columbus lär ha använt staden som sista avstamp inför några av sina turer ut över världshaven.

Vi hittade ett rum på hotell Gomera för 45 € några kvarter upp från hamnen. Rummet var helt ok, förutom att det låg mot gatan och var en del störande trafik tidigt på morgonen. Vi fick veta att det veckan innan hade varit helt fullbelagt på hotellen p g a arrangemang till helgonet San Sebastians ära. Vi hade således tur som kom denna vecka och inte den tidigare.

Efter frukost på hotellet tog vi sen båt igen runt till Valle Gran Rey på öns västra sida. Den norra delen heter La Playa och har hög trivselfaktor, det lär vara ett gammalt hippietillhåll och det kan fortfarande märkas till en del. Vi hade bott där ett par nätter för ett drygt år sen och ville återuppleva atmosfären. Vi fick tag på rum med pentry för 40 €, faktiskt samma vi bott på tidigare (Apartementos Vista Mar).




På eftermiddagen gjorde vi en liten vandring på några timmar.  Vi följde stranden tillbaka söderut förbi hamnen (Vueltas) och sen under den branta klippan bort mot Playa de Araga. Därefter följde vi leden (tur nr 29 i vår guide) uppför ravinen, men vände efter bara en dryg km då det blev alltför svårforcerat för vår smak. Vi gick tillbaka förbi hamnen igen och sen sneddade vi upp mot byn La Calera för att titta på den och dess fina smala gränder, där den klättrar uppför bergssluttningen. 

Inför solnedgången verkar det vara sedvänja i La Playa att folk samlas på stranden. Några spelar på bongotrummor och andra jonglerar med eld när mörkret väl har lagt sig. Det var en väldigt suggestiv upplevelse att se solen försvinna i havet under dessa omständigheter.




Nästa dag hyrde vi bil i La Playa, på samma firma (La Rueda) som finns i San Sebastian. Vädret var vackert och vår plan var att återupprepa den som vi tyckte finaste vandringen vi gjorde för ett år sedan. Uppe på hög höjd finns det lagerskog på La Gomera. Från en parkering längs vägen mot San Sebastian gick vi ner genom lagerskogen till en liten restaurang vid El Cedro.  Leden följer en lång bit ett mindre vattendrag. Det är totalt en höjdskillnad på ca 500 m och vandringen ner tog ett par timmar.  Efter en enkel måltid på restaurangen bar det av tillbaka och det tog ungefär lika lång tid fast att det var uppför hela tiden. Lagerskogen är fantastiskt prunkande och upplevs nästan som en regnskog. Den vandring vi gjorde är en del av tur nr 49 i vår vandringsguide.

Vi åkte vidare med hyrbilen ner till San Sebastian. Vi parkerade längs en gata för att gå runt och leta boende. När vi kom tillbaka till bilen upptäckte vi att vi ställt den där det var ett temporärt parkeringsförbud p g a ett evenemang senare under kvällen. Polis och bärgare var i full färd att frakta bort bilarna som stod där. De höll på med den näst sista och vår stod sen i tur. Hade vi kommit 5-10 minuter senare hade bilen varit borta och med den vår packning. Vi hade förstås trott den varit stulen och skulle ha hamnat i stora problem. Men vi hann precis med att köra undan bilen till annan plats under polisens välvilliga överinseende.

På kvällen var det sen efterdyningar av förra veckans firande av helgonet San Sebastian. Detta i form av en stor mässa i kyrkan med efterföljande procession genom staden.  Vi hamnade över natten på samma hotell som tidigare (hotell Gomera), men denna gång tänkte vi på att få ett rum mot gården.  Dock ersattes trafikbullret av en minst lika bullrig vattenpump, så sömnen blev inte heller denna natt den bästa.

El Hierro

Nästa förmiddag tog vi Fred Olsens snabbåt till El Hierro.  En dryg timmes tur till en kostnad på ca 50 €.  Generellt kan man åka billigare med företaget Armas mellan öarna, men de har färre turer och det tar längre tid.

När vi närmade oss El Hierro regnade det av och till och molnen hängde tjocka över öns högre delar. Vi hade sett på prognosen att nu skulle det följa några dagar med mer ostadigt väder.

El Hierro är den minsta och mest sydvästliga av Kanarieöarna.  Den är ca 2 mil i ost-väst respektive norr-syd.  Högsta berget är ca 1500 m. Vi hade hört och läst att där skulle vara glest befolkat och lugnt.  Vi var osäkra på både transport- och boendemöjligheter.

Väl i hamn skulle vårt första mål bli den största staden på ön, Valverde. Den ligger på 500 m höjd och var nu inhöljd av regnmoln. Valverde ligger en bra bit från hamnen och vi hade tänkt ta buss upp. Men just då vi anlände fanns den inte där och den skulle tydligen dröja ett tag till. Vi blev erbjudna en hyrbil men ville inte nappa på det erbjudandet (bilen visade sig strax senare se rätt risig ut). Istället blev vi av en tysk erbjuden skjuts upp till stan. Han bodde en längre tid på ön och skulle upp till Valverde och handla. Vi följde med och blev avsläppta mitt på huvudgatan i den lilla staden, alldeles utanför turistbyrån som var öppen. Det var vi glada för, dels regnade det nu rejält, dels behövde vi tips. Det var en kunnig och tjänstvillig yngre kvinna som jobbade där och vi fick bra information. Vi träffade här också de första svenskarna, ett par som skulle bo på ön i flera månader. De hade hittat boende i La Restinga på öns södra udde. Under vårt besök på turistbyrån hade regnet upphört och vi kunde gå ut och leta efter en öppen restaurang som vi snart hittade på samma gata lite bortom turistinformationen. Granne med den fanns dels en liten ”pension” där vi tog in, dels en hyrbilsfirma där vi hyrde en bil.  I båda fallen var det låga priser. Rummet var kallt och lite fuktigt i regnrusket, uppvärmning saknas helt. Men utsikten ner över staden och havet visade sig senare vara hänförande när det klarnade upp lite.




Trots det trista vädret ville vi i alla fall göra en liten utflykt. Vi tog bilen förbi samhället San Andres och vidare upp på öns bergskam. Sydväst om San Andres är det ett vackert öppet kulturlandskap med mycket stengärdesgårdar, lite småländskt nästan. Väl uppe på bergskammen var vi mitt i molnen, dimman var tät och det duggregnade. Vi stannade till vid en av utsiktsplatserna (Mirador del Golfo, vid Raya La Llania), men såg absolut ingenting förutom dimma som vällde upp över kammen. Framför oss visste vi att det fanns en stor bukt ”El Golfo”, men av den såg vi denna gång absolut ingenting.

Vi åkte tillbaka till Valverde och sen ner mot flygplatsen för att titta på de små samhällena Tamaduste och La Caleta vid havet. Vi letade också fikaställe, men hittade inget alls. Överhuvudtaget tyckte vi inte att det verkade vara så lockande att försöka hitta boende heller i någon av dessa byar, trots att tysken som dagen före hade gett oss lift hade gjort mycket reklam för Tamaduste, där han själv hyrde. Ett jättebra litet fik hittade vi sen i Valverde, på samma gata som vi bodde. På kvällen åt vi lite enkelt i restaurangen strax intill vår ”pension” och sen var det bara att dyka i säng under alla extrafiltar vi kunde uppbringa.

El Sabinar 

När vi vaknade upp nästa morgon var det fortfarande kallt och regnigt. På insidan av fönstren var det fullt av kondens och på utsidan strilade regnet. Det var säkert inte mer än 15 grader i rummet. Vi insåg att det inte är i Valverde man ska vara på denna ö. Då vi med båt hade närmat oss ön hade vi sett att vädret var bättre på lägre höjd längs kusterna. Vi hade fått tips att det skulle vara ett vackert landskap och fina vandringsmöjligheter på öns västra del, kring El Sabinar, ett område berömt för sina vackra vindpinade enar. Öns västra del är i stort sett obebodd och vår plan var därför att efter vandringen söka boende på öns södra spets, i samhället La Restinga, där vi ju tidigare hört att det också skulle vara varmare och mer sol än i Valverde. Vi åkte först upp igen på öns bergskam väster om San Andres. Det var fortfarande lite mulet, men vi fick en liten kort bild av El Golfo norr därom mellan molnbankarna. Vi prövade sen att ta vägen västerut som följde kammen, men fick vända efter ett tag då den blev alltför dålig (nästan off road). Istället åkte vi vägen söderut från Mirador El Golfo, förbi campingplatsen Hoya del Morcillo och följde sen vägen västerut som går på sluttningen söder om bergskammen. Vädret blev genast bättre. Vägen slingrade sig fram i vacker tallskog med fantastisk utsikt söderut över havet. Man får köra försiktigt, det är både kurvigt och bitvis brant utanför vägen. Snittfarten var nog inte stort mer än 30 km i timmen.

Vi ställde bilen vid det lilla kapellet ”Ermita Virgen de Los Reyes” och gick sen grusvägen norrut mot El Sabinar. Vädret var som vi hade hoppats, d v s i huvudsak solsken. Man vandrar här genom ett öppet landskap som sluttar långsamt västerut ner mot havet. Det är glest beväxt med företrädesvis enar. Här befinner man sig på Kanarieöarnas västligaste utpost. Karaktärsfåglarna är ängspiplärkor och tornfalkar. Så småningom kom vi efter ett par km vandring fram till ett av huvudmålen för utflykten, vilket var den på bild ofta återgivna jättestora, för vinden nedböjda, enen. Den var mycket vacker och inte heller vi kunde förstås låta bli att fotografera den.




Därefter fortsatte vi norrut med sikte på Mirador de Bascos, en utsiktsplats framme på bergskammen, med utsikt västerifrån ner mot bukten El Golfo. Tack vare det klara vädret fick vi nu en fantastisk vy ut över bukten och jordbrukslandskapet nedanför kammen med bl a samhället Frontera. Området framför oss lär vara resultaten av ett av historiens största jordskred, då norra delen av en hel vulkankrater, vars södra del är bergskammen på nuvarande El Hierro, gled ut i havet. Skredet har uppskattats gett 100 m höga tsunamivågor. I hopp om att det inte skulle hända igen just nu intog vi lugnt medhavd matsäck vid Miradoren. Det var vår mycket goda och väl beprövade variant med bröd, vatten, tomater, ost och bananer.

Vi tog en lite annorlunda väg tillbaka, vi gick uppför mot sydost på en markerad led som i stort följde kammen på behörigt avstånd, och vek sen av en led söderut mot kapellet och bilen. Uppe vid kammen såg vi ett par större rovfåglar, som av ljudet att döma var ormvråkar.




Nu siktade vi in oss på La Restinga på södra udden och tog samma väg österut som vi hade kommit. Via samhället El Pinar tog vi oss ner mot La Restinga. När man närmar sig slingrar sig vägen fram genom ett landskap dominerat av lava- och askfält. La Restinga upptäcker man inte förrän man är nästan framme, det ligger gömt vid havet bakom det sista krönet.

La Restinga

Vi parkerade nere vid strandpromenaden. Direkt när vi klev ut kände vi den härliga värmen, säkert uppemot 25 grader. Vi hittade strax en ”apartemento” (Roca Mari I) på standgatan, 40 € per natt med två rum och utsikt över hamnen och havet. Och strax intill fanns en trevlig restaurang ”Mar de las Calmas” med uteservering. Värmen var fortfarande skön och det gick att sitta ute och ta den obligatoriska ”caffe con lecce”. På kvällen var vi där igen och åt, denna gång inne. Vi var alls inte ensamma, restaurangen var full med i stort sett bara män. Skälet var en storbilds-TV på väggen som visade en match från spanska ligan, ena laget var Barca som vann med 3-0.




Dagen därefter fortsatte det fina vädret. Vi gjorde efter en god och egen tillagad frukost en rundvandring på ett par timmar (tur 18 i Rothers guide), först nästan norrut ca 1 km över aska och stelnad lava till en liten grotta ”Cueva de Don Justo”. Ingången, som inte var alldeles lätt att hitta, var låst så det gick bara att se innandömet genom gallret. Grottan såg inte särskilt stor ut. Vi fortsatte att gå bilvägen en bit mot SV och tog sen av västerut en kort sträcka bort till berget ”Montana Puerto de Naos”. Det är bara 150 m ö h men det är rejäla branter ner mot stranden. 







Tillbaka till La Restinga tog vi oss längs kusten. Inga av de stigar vi gått på under dagen var utmärkta i terrängen, trots att de fanns med i guiden. Men det var lätt att hitta i den öppna terrängen och man kunde ganska enkelt se var andra hade gått tidigare.

När vi kom tillbaka tog jag ett skönt bad i hamnbassängen där det var iordninggjort med bl a stegar ner i vattnet. Det var mycket skönt, säkert 23-24 grader i vattnet. På stranden dök det upp en flock på ett 20-tal vadare i vinterdräkt. Jag är lite osäker, men tror att det möjligen kan ha varit roskarl. Vi åt en lite dyr och inte så god middag på restaurangen runt knuten i samma hus som vi bodde, och satt därefter ner en stund på uteserveringen, drack kaffe, läste och skrev dagbok. Kvällen ägnade vi åt en kort promenad i de fåtaliga gränderna och vin och lite lätt mat på en restaurang vi snubblade över.

Nästa morgon klev vi upp ovanligt tidigt, vi hade bestämt oss för att åka till flygplatsen och undersöka om vi kunde flyga till Teneriffa på eftermiddagen. Alternativet skulle vara en båt kl 6 nästa morgon och det tyckte vi var alldeles för tidigt med tanke på de sovvanor vi lagt oss till med. Vi hade blivit tillsagda att bara lämna nycklarna på bordet och sen slå igen dörren efter oss. Och så gjorde vi. Men, när vi kom ner till entrén upptäckte vi att dörren var låst och att man behövde nyckel för att öppna. Och den fanns tyvärr nu väl inlåst i vårt rum. Vi var fångade som i en fälla. Vi hade inte hört att det var några andra gäster i uppgången, så där fanns ingen räddning att hoppas på. På första våningen i trapphuset, i höjd med vårt rums balkong, fanns ett fönster som gick att öppna. Jag övervägde möjligheten att försöka klättra över dit och sen försöka få upp den olåsta skjutdörren till rummet uitfrån. Men minnena från försöket till flaggnedtagning genom trädklättring på Skatön med efterföljande revbensskada och Lenas protester hindrade mig. Utanför på gatan var det glest med folk och vi kunde ju heller ingen spanska, så det var svårt att kalla på hjälp genom det öppna trappfönstret. Lena kom på att det stod ett nummer att ringa nere på väggen på gatan och genom en stor lapp lyckades hon få en man att förstå att han skulle läsa upp numret för oss. Lena ringde, men hon som svarade kunde ingen engelska. Dock verkade hon förstå situationen trodde vi – hon hade i alla fall avslutat samtalet ”momento”. Vi väntade ett tag men ingen hjälp kom. Efter en stund kom en kvinna som kunde lite engelska förbi. Hon var snäll och ringde upp värden från telefonkiosken intill och sa att det strax skulle komma någon. Precis då hörde vi steg komma nerför trappan – det var tydligen en till gäst som bodde i uppgången. Och han hade nyckel i handen! Tack vare honom var vi ute på gatan i ett nafs och kom iväg en halvtimme försenade.

Frontera
Det fanns platser kvar på ett sent eftermiddagsflyg till Teneriffa. Tack vare att flyget skulle gå rätt sent skulle vi hinna med lite ytterligare aktiviteter under dagen. Vi åkte runt till Frontera på norra sidan berget, för att om möjligt besöka Ecomuseo de Guinea och dess ödlor. Men det var tyvärr stängt. Vi lämnade bilen där och vandrade närmaste väg ner mot havet förbi en del odlingar, bl a ananas och bananer. Nere stranden fanns en stor men stängd restaurang. Vi hittade dock en litet fik som var öppet. Vi följde sen kusten mot NO längs en mycket påkostad led på 2-3 km där man gick långa sträckor på trätrall. Det fanns också flera minst lika påkostade rastplatser längs sträckan. Alltihop kändes som ett EU-projekt. Så småningom kom vi till Punta Grande. Där såg vi bl a ett litet hotell som vi läst om, precis vid havet och bara några få rum. Vi följde sen stora vägen tillbaka till Ecomuseo, vilket inte var så jättekul med de bilar som ibland for förbi i hög fart. Ett glädjeämne var dock att vi såg en härfågel strax vi börjat gå tillbaka. Ett livskryss för mig, jag har aldrig sett någon förr. Lena har sett härfågel i Polen tidigare.

Vi lämnade igen hyrbilen i Valverde och tog sen en taxi ner till flygplatsen. Där väntade vi ett par timmar på flyget, men det finns ett fik där så det gick bra att fördriva tiden med hjälp av kaffe, läsning och kortspel. Flyget till Teneriffa kostade 70 € per person, vilket var ungefär detsamma vi betalat för båt hela vägen (snabbåt Fred Olsen).

Flygvädret var ganska bra, mest klart. Rutten gick norr om La Gomera och Teneriffa. Man såg La Palma i NV och också toppen på Teide. Efter 40 min landade vi i Santa Cruz på Teneriffa. Det var kallt och regnigt. Vi hade tur hittade först direkt en buss in till stans busstation och där sen direkt en annan buss till Los Cristianos, varifrån vi skulle flyga på eftermiddagen nästa dag. Vi hittade rum på hotell Andrea (60 € för rum med pentry), där vi bott vid ett tidigare besök.

Fin frukost för 7 € åt vi följande morgon på ett intilliggande 4-stjärnigt hotell. Restaurangen ligger på högsta våningen. Nattens kraftiga regnande hade orsakat takdropp och ett antal hinkar var utplacerade i matsalen. Dagen fördrev vi med promenad på stan, besök på internetcafé, vykortskrivande och läsande. Tyvärr väntade vi med att äta tills vi kom ut på flygplatsen. Där finns ingen bra mat, bara hamburgare och pizza.

Flyget blev försenat ca en timme, med resultat att vi inte var hemma i Uppsala förrän kl 1 på natten. Snö och kallt var det.  

Sammanfattningsvis: en härlig resa med kort återbesök på La Gomera och erfarenheter av en för oss ny ö, El Hierro. Den gav mersmak med ett lugn, många vackra naturtyper och med både boende- och transportmöjligheterna som var bättre än vad vi trott. Båda öarna har fantastiska möjligheter för vandring och är öar att längta åter till!   

Vandringsguider: Vi använde förlag Rothers utmärkta guider för La Gomera (engelska) respektive El Hierro (tyska), dessutom en bil- och vandringskarta för El Hierro från Freytag & Berndt förlag (skala 1:30 000).