söndag 22 november 2020

Min handledare Svante Odén - blev han verkligen bortrövad av ryska marinen?


Det kom ett kort sms från min bror: "När var det din handledare i forskarutbildningen försvann på Ålands hav?". Ett av min brors stora intressen är krigsjournalistik. Nu hade han läst en ny bok av Ola Tunander från 2019 om de ubåtsincidenter som skedde i svenska farvatten, företrädesvis Östersjön, på 1980-talet. 



I boken, på sidan 263, nämns att den svenska militären i samarbete med USA i september 1986 i Ålands hav påbörjade utläggningen av ett nytt amerikanskt system, SOSUS, med sensorer för att upptäcka ubåtar. Detta som ett svar på alla förment ryska ubåtsprovokationer.



Jag fick tänka till ett tag för att svara på frågan om när min handledare Svante försvann. Mindes att det var nåt år efter att jag disputerat (maj 1984) och sannolikt samma år som Palme mördades. Det vill säga 1986, samma år som nämns ovan för utläggningen av ubåtssensorerna. Tyckte mig komma ihåg att det var i augusti som han försvann. Efter lite googlande fann jag att det närmare bestämt var i månadsskiftet juli-augusti. Försvinnandet gav rätt mycket medial uppmärksamhet, så det finns en del att finna på nätet. 

Det blev lite ruggigt nu, Svante försvann således en månad innan den svenska militären i samarbete med USA påbörjade utläggningen av sensorerna. Och detta i exakt samma geografiska del av Ålands hav vid Understen. Han kan ha råkat ramla över förberedelserna till utläggningen. 

Som jag fattar det växte Svante på fritiden delvis upp i Grisslehamn i Roslagen, detta på grund av att hans mors släkt  hade kopplingar dit, inkluderande ett stort sommarhus. Jag vill minnas att man ser huset från hamnen. Hans mor hette Agnes (Bergman-Odén-Lindencrona; omgift). Svante etablerade sig successivt där, blev "sjöman" och spenderade mycket tid på havet. Han hade en cirka 10 meter lång motorbåt, pensionerad från tullen sa han själv. Andra har kallat den fiskekutter. Han tyckte om att fiska. 

Han bedrev också en del forskning med sin båt som plattform. En gång bjöd han med mig på båten. Det var en helg, gissningsvis alldeles i början på 1980-talet. Med på båten var också en annan doktorand, Janne Ekstedt. Honom skulle vi sätta av vid Understens fyr, detta för att han där skulle göra mätningar av DDT i luften på olika höjd över havet. Syftet var att testa om den fettfilm som alltid finns på vattenytan fungerar som en dammsugare för DDT. Ämnet är fettlösligt. Svante hade ett mycket brett miljöintresse och förekomsten av olika miljögifter i naturen fanns ständigt i fokus för hans forskning. 

Efter att vi fått en fika med sagolika bullar av kvinnan på fyren åkte Svante och jag vidare en bit mot nordväst, till ön Norrsten. På dess västra sida finns en fantastiskt bra naturhamn. Där hade Svante tydligen ofta sovit över och nu var det även min tur. Jag vill minnas att vi åt gravad sik till middag, fisk som han själv fått och gravat nån dag innan. På kvällen lade vi ut nät med hjälp av den lilla motorbåt som låg på släp efter stora båten. Svante la i näten och jag skötte motorn. Då jag frågade hur han fixade att lägga i näten när han var själv, var svaret "Jag låter utombordaren puttra sakta och så står jag i fören och lägger i". Samtidigt noterade jag att han inte hade flytväst. Vilket han tydligen aldrig hade.

Jag sov bra hela natten, det kluckade rogivande när jag ibland vaknade till. Det var ändå rätt tidigt när jag vaknade. Svante sov så jag passade på att ta mig en promenad på ön på egen hand. Stora kala klippor med buskage i skrevorna. Några buskar svarta vinbär dök upp. Svante hade lärt mig att de kallas "tistron" här i Roslagen. Efter frukost i båten, och därefter upptagning av de utlagda näten, for vi tillbaka mot Grisslehamn och Uppsala. Om vi fick nån fisk har jag glömt.

Från nån karta jag sett hade jag noterat att vi befann oss i ett militärt område vid Norrsten. Svante hade på min fråga förklarat att det var helt i sin ordning. Han sa sig ha ett tillstånd från militären att röra sig fritt i området, detta för att möjliggöra hans marina studier av DDT. Då trodde jag på detta, men efter nyligen ha läst Anders Jallais bok "Vetenskapsmannen" (nedan) började jag fundera över om Svante hade haft det aktuella tillståndet även av andra skäl. 

Den här helgutflykten med Svante till Understens fyr och Norrsten har etsat sig fast i mitt minne. Skälet är väl främst att han försvann spårlöst några få år senare (1986). Jag disputerade 1984, fick direkt jobb utanför universitetet och därefter hade jag endast lite mer sporadisk kontakt med Svante. Vi pratades dock vid ibland. 

Det tog efter Svantes försvinnande i juli-augusti 1986 bara ett par dagar innan hans båtar hittades drivande och tomma, den stora drev utanför Östhammar, den lilla följebåten drev utanför Söderhamn. Enligt nån modellering SMHI gjorde var detta rimligt, eftersom den stora driver med strömmarna och den lilla med vinden. De går ofta åt olika håll. Efter ytterligare nån dag blev det allmänt känt att Svante var försvunnen. Nyheten var på löpsedlarna. 

Spekulationerna om vad som kunde ha hänt honom tog omedelbart fart. Det var tre huvudspår i media: 1/ Svante hade tagits av ryska marinen, 2/ Han hade olyckligtvis fallit i vattnet och drunknat, och 3/ Han hade tagit sitt eget liv. 

Spår nummer ett fick stor medial uppmärksamhet. Tidningarna hade letat upp att Svante hade ett mindre utvecklingsprojekt finansierat av Försvarsmakten, detta relaterat till spårning av ubåtar. Detta projekt skulle kunna motivera den ryska marinen att norpa både Svante och hans mätutrustning, sas det. Som jag fattat det hade han redan tidigare konstruerat en liten mätare för vätskeflöden, med växter som främsta tillämpningsområde. Han hade fått idén att man skulle kunna påvisa stillaliggande ubåtar med hjälp av den. En idé som Försvarsmakten tydligen nappat på.

Spår nummer två tycker jag själv är det intuitiva, men samtidigt lite tråkigt och kanske då inte passande den kontroversielle och färgstarke Svante. Jag hade ju sett och hört hur han agerade i den lilla båten i samband med nätfiske - stod upp med motorn igång och ingen flytväst. Att tappa balansen är nog lätt gjort. Väl i vattnet är det omöjligt att komma upp i båten. Vattentemperaturen var dessutom säkert inte mer än tio grader så där långt ut i Ålands hav, sommaren hade varit kall. Men konstigt värre var det att båda båtarna var "lösa". Använder man en brukar ju den andra vara surrad. 

Spår nummer tre - Svante hade länge lidit av bipolär sjukdom. I grava fall ingår självmordstankar under den depressiva fasen. Hans humörsvängningar var välkända och ytterst besvärande för omgivningen, framförallt gällde det under den maniska fasen. Då var t ex hans kolleger inte mycket värda. Han gjorde sig ovän med många i ledningen på universitetet. Dock tror jag själv inte alls på att hans försvinnande berodde på självmord. Svante hade nämligen under det sista året fått adekvat vård och medicinering. Effekten blev att Svante förvandlades och blev bättre i balans och harmonisk. De gånger jag mötte honom under det sista året slogs jag av detta.

Länge har jag således mest trott på att Svante ramlade i vattnet därute. Dock har det gnagt hela tiden att kroppen aldrig hittades. Jag tror att det är ytterst ovanligt att drunknade personer inte återfinns förr eller senare. En polisutredning pågick, men den lades tydligen ner med konstaterandet att det inte gick att fastslå hur han försvann. 

När jag sökte på nätet för att besvara min brors fråga fick jag även ett helt annat och mycket oväntat napp: en thrillerförfattare, Anders Jallai, hade 2015 publicerat en bok "Vetenskapsmannen" som i delar uppenbarligen anspelade på Svante Odéns försvinnande 1986. I boken är han lätt förklädd till en "Sven Olin". 



Först surnade jag till lite. Svantes försvinnande var ett av flera bokprojekt jag övervägt. Jag hade t o m i huvudet skrivit den inledande meningen: "ubåtens periskop skar som ett rakblad genom den blanka vattenspegeln". Nästa tanke var att det var skönt att nån gjort jobbet redan, det är mycket tidsödande att skriva en bok. Jag gjorde det i fjol-förfjol och minns. 

Det är en i mitt tycke konstig bok som Jallai skrivit. Den består egentligen av två i stort sett fristående delar, löst sammanknutna. Dels en uppenbart fiktiv historia om den f d agenten Anton Modin och dennes son, dels en förment dokumentär historia om Svante som är "vetenskapsmannen". Detta kombinerade upplägg gör det svårare att rakt av tro på det Jallai berättar om Svante. Å andra sidan får jag intrycket att han är väl påläst i polisutredningen och att han intervjuat nyckelpersoner i militären, polisen, kolleger och familj. 

Vilket är då Jallais budskap vad avser orsaken till Svantes försvinnande? Mitt bestående intryck av  boken är att han främst tror att Svante togs av den ryska marinen, dels därför att den ville åt den utrustning för ubåtsspaning som Svante testade, dels därför att han kan ha överraskat hemlig rysk aktivitet. 

Men även Jallai nämner, liksom Tunander, att svensk militär samarbetade med USA om utläggning av en s k Sosusanläggning. Se "Vetenskapsmannen", s 154-155. Och att Svante skulle ha kunnat upptäcka detta, vilket då kan ha varit ett skäl att röja honom ur vägen.

Sosusanläggningen måste ha varit känd länge, åtminstone i nån trängre krets. Uppgiften kom fyra år tidigare i Jallais bok än i Tunanders.  

Jallai lanserar även att Svante inte bara testade sin egenutvecklade apparatur utan även en amerikansk. Svante påstås ha varit medlem i eller ha haft nära koppling till det CIA-stödda nätverket "Stay behind" vars syfte var att initiera motstånd i av östblocket ockuperade länder. Nätverket skulle ha försett honom med den andra utrustningen. Jag har svårt att ta till mig att Svante skulle ha agerat åt CIA. Jag uppfattade aldrig honom som särskilt USA-vänlig. Men osvuret är bäst, han var i USA flera gånger.

Sammantaget tycker inte jag att det offentliggjorts nån evidens för att just ryska marinen skulle ha tagit Svante. Efter att ha läst i Tunanders bok "Det svenska ubåtskriget" är ett lika troligt scenario att Svante överraskade svensk och/eller amerikansk militär då de på eftersommaren 1986 förberedde utläggningen av avlyssningsutrustningen vid Understen. Samma uppgift finns som nämnts även i Jallais bok "Vetenskapsmannen". Förstås skulle det vara en stor skandal att svensk militär spelade under täcket med USA på detta påtagliga vis. Även andra än ryssarna kan således ha haft intresse av att Svante "försvann". 

Svantes försvinnande fortsätter tyvärr att skava! Det förtjänar fortsatt uppmärksamhet. 

Ett kort tillägg:

Med tanke hur kontroversiell Svante var i sin forskargärning och hur underligt hans försvinnande ännu är, är det märkligt hur lite seriöst som har skrivits om honom. Jag hittar egentligen bara "Svante Odén och jordbrukets miljödebatt", skriven 2004 av kollegan Olle Pettersson på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Den boken är intressant men berör inte alls hans försvinnande. 






onsdag 11 november 2020

Pyttebanan - några bilder från banvallen söder om Ullared

 


Under 1800-talets andra hälft byggdes många järnvägar i Sverige. Så också i Halland. Först byggdes kustbanan ut, därefter flera mot inlandet. 

Pyttebanan, det var en gång en smalspårig järnväg mellan Falkenberg och Limmared i Västergötland. En sträcka på cirka tio mil. Den invigdes 1894 och lades ner 1959. När den var igång var det för både person- och godstrafik. Längs sträckan fanns ett femton-tal stationer, flera enklare hållplatser och dessutom banvaktarstugor, ämnade för personal som skötte om banans underhåll. 


Leif Elgh skrev redan 1988 en intressant och mycket utförlig bok om banan "Falkenbergs järnväg Pyttebanan". Tre år senare gav Falkenbergs museum ut en sammanfattande broschyr. 

Namnet Pyttebanan anses relatera just till att banan var smalspårig. En annan förklaring som nämns var att den motorvagn som körde folk såg ut som en höna (pytte) med en rad kycklingar efter sig. 

Rälsen och syllarna togs bort snart efter nedläggningen. Banvallen har därefter tagits om hand på olika sätt. Ofta, men inte alltid, är det framkomligt i alla fall till fots. 

Längs de fem kilometer som löper söderut från Gekås camping, och där jag fotograferat, finns det en välskött smal asfaltväg på vilken det går att köra bil och cykla. Söder därom ner mot Svartrå är det nästan oframkomligt. Norr om Ullared är det en cykelled till Älvsered.

Jag har haft förmånen att kunna vistas en hel del i det vackra området vid Kogstorp. Där löper banvallen över en slätt som avgränsas av berg på ena sidan och Högvadsån på den andra. 


Det har där bland annat blivit en hel del mycket tidigare morgonpromenader. Ljuset är då vackert, ofta är det dessutom dimma. En och annan akvarell har det också blivit. Väl bekomme!