LRF Skogsägarna censurerar hårt i sitt nyhetsflöde på Twitter

Nedanstående text är en fylligare version av det debattinlägg som publicerades av tidningen Skogsland 20 februari 2015.


http://www.lantbruk.com/debatt/lrf-skogsagarna-censurerar-all-kritik


Sociala mediers betydelse som nyhetsförmedlare ökar snabbt. Organisationen LRF Skogsägarna är aktiv på Twitter. De meddelanden som skickas ut från organisationen går igenom ett effektivt filter. Igenom filtret kommer bara sådana meddelanden som är positiva till skogsbruket eller negativa till olika natur- och miljövårdsinitiativ. Förbi filtret kommer inget som är det omvända, d v s kritiska till skogsbruket och positiva till miljösidan. Filtret utgörs av kommunikationsansvarig Marianne Eriksson och naturvårdsstrateg Gunnar Lindén. Speciellt graverande var när man i den senaste valrörelsen systematiskt skickade vidare meddelanden som var negativa för Miljöpartiet, detta samtidigt som LRF Skogsägarna påstår sig vara en partipolitiskt obunden organisation.

LRF Skogsägarna skickar förstås ut vad man vill på Twitter, men nämnda censur bör problematiseras i förhållande till organisationens utsagda huvuduppgifter (t ex ”fritt” skogsbruk, lika betoning av produktion och miljö) och förment partipolitiskt neutrala karaktär, liksom till medlemmarnas mångfasetterade bevekelsegrunder för att vara skogsägare.

LRF Skogsägarnas agerande liknar mest en kortsynt strutspolitik.  Organisationen borde på Twitter i stället verka för en allsidig information till sina kunder (”följare”) om såväl styrkor som svagheter i svenskt skogsbruk, speciellt då förstås den privatägda delen. En rekommendation kan också vara att ta fram den policy för det egna arbetet med Twitter, vilken man idag uppenbart saknar. Vi följare vill veta vad vi får.

I en demokrati torde det vara angeläget att främja en dialog, där parterna känner till varandras tänkande och argumentation. En ledstjärna borde kunna vara ett uttalande från Jonas Ericsson, näringspolitisk strateg, tillika flitig bloggare (blogg ”Skogssnack”) och twittrare på Norra Skogsägarna: ”Dialog och ömsesidig respekt från alla parter är nyckeln till framgång”.

Internet och sociala medier spelar numer en mycket stor roll i nyhetsflödet. Ca 90 % av landets invånare har tillgång till internet och ca 85 % använder internet relativt regelbundet och 75 % dagligen. Ungefär hälften av de som utnyttjar internet använder sociala medier som Twitter, Facebook och Instagram, mer eller mindre ofta.

Twitter är för den som inte redan vet det en mikroblogg och att likna vid en öppen annonstavla där meddelanden (s k tweets) byts. Twitter har drygt 500 000 svenska konton. Ca 150 000 personer använder Twitter dagligen. Störst andel användare finns i åldersklassen 15-25 år, uppåt i åldrarna minskar andelen.

Som aktiv på Twitter har du ett eget konto där du både kan följa vad andra skriver och skriva själv. Du bestämmer själv vilka andra konton du följer. Många fler läser och skickar vidare andras meddelanden på Twitter, än de som faktiskt skriver något själva. I själva verket utgör meddelanden som skickas vidare den stora volymen, det mesta skyfflas således runt och de egentliga nytillskotten är en liten andel. Ett intressant meddelande når ofta inte endast dina egna följare, utan skickas vidare (”retweetas”) av dem till sina följare o s v och sprids på så sätt likt ringar på vattnet.

LRF Skogsägarna är en branschorganisation för de fyra skogsägarföreningarna i landet: Södra, Mellanskog, Norrskog och Norra Skogsägarna. Sammanlagt har man ca 110 000 medlemmar. LRF Skogsägarnas främsta uppgifter är enligt den egna hemsidan:

att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett fritt, lönsamt och hållbart familjeskogsbruk för LRF:s och skogsägarföreningarnas medlemmar

att verka för är en stark äganderätt, en skogspolitik med ”frihet under ansvar” och en väl avvägd balans mellan produktions- och miljömål för skogsbruket

Innehållet i flera av formuleringarna här torde, för att kunna realiseras, förutsätta att skogsägaren har en fri tillgång till allsidig information, inte minst då från den egna organisationen. T ex ett ”fritt familjeskogsbruk”, ”frihet under ansvar” och ”väl avvägd balans mellan produktions- och miljömål” torde alla kräva en kunnig och allmänbildad skogsägare. Märkligt är då om den egna intresseorganisationen i sin nyhetsförmedling håller sina medlemmar och följare i censurerad okunskap.

Att den egna intresseorganisationen i sin nyhetsförmedling på Twitter särskilt betonar produktionsperspektivet är ytterst märkligt också med tanke på de mång medlemmarnas olika intressen och skäl för att äga skog. Som helhet värderar man nyttigheter som rekreation och friluftsliv, tillgång på ved och virke för husbehov, och ett naturnära boende minst lika högt eller t o m högre än skogsinkomster.     

Organisationen LRF Skogsägarna är sen åtminstone ett par år verksam på Twitter. Om man i sökfunktionen för sitt Twitter-konto skriver ”LRF Skogsägarna” får man veta att det finns två anställda som twittrar på arbetstid för organisationens räkning, nämligen kommunikationsansvarig Marianne Eriksson (konto: @MarianneErikss1) och naturvårdsstrateg Gunnar Lindén (konto: @GuLinden). De har twittrat i åtminstone två år.

I början av februari 2015 hade de tillsammans skickat ut ca 11000 tweets. De hade då drygt 1000 följare, en del överlappande som följer båda. Det är svårt att ha en definitiv uppfattning om vilka deras följare är. Merparten är enskilda personer och för många av dessa finns ingen uppgift om vilka de är (arbetsgivare, bakgrund m m). Klart av bilderna på kontonas personpresentationer är att följarna har en relativt låg medelålder, vilket stämmer bra överens med Twitter-användandets allmänna åldersfördelning. Hur många av följarna som är medlemmar i skogsägarrörelsen framgår inte heller. Bland följarna finns även skolor, media, intresseorganisationer och företag.

Jag har följt LRF Skogsägarnas två Twitter-konton i ca 1,5 år. Ganska snart blev det uppenbart att LRF Skogsägarna på Twitter i stort sett endast skickar ut meddelanden som stämmer med den egna världsbilden. Några typiska exempel på meddelanden ges mot slutet av detta inlägg. Den 2 februari 2015 granskade jag de 100 senaste meddelandena från Marianne Eriksson respektive Gunnar Lindén. Jag klassificerade dem i tre kategorier;

1. Positiva för skogsbruket och/eller negativa till miljösidan – 70 %
2. Negativa för skogsbruket och/eller positiva till miljösidan – 0 %
3. Neutrala – 30 %

Dominansen var stor för grupp 1. Fördelningen var i stort sett identisk för både Marianne Eriksson och Gunnar Lindén. Bristen i grupp 2 beror inte på att det inte finns sådana meddelanden eller att de två inte följer konton som förmedlar negativ kritik. Det beror istället på att de två aktivt väljer bort dem. Av Marianne Erikssons meddelanden är 80 % sådana som hon fått av andra som hon följer och skickar vidare och 20 % sådana som hon skriver själv, ofta är det då en länk till en artikel i någon tidning eller ibland till den egna bloggen. För Gunnar Lindén är fördelningen 50 – 50 mellan egna alster och sådana som skickats vidare..

Duons vinklade verksamhet framgår tydligt om man t ex granskar deras agerande i några sentida debatter i media. Här en handfull exempel:

1/ I början av februari 2015 publicerade fem olika miljöorganisationer, bl a SNF, en artikel på DN Debatt med titeln ”Staten måste sluta avverka sin egen skyddsvärda skog”, vilken ffa föreslog att statliga Sveaskog skulle utöka sitt naturvårdsengagemang. Ett par dagar senare kom en replik från Mats Nilsson, tidigare ordförande för SNF i Stockholm, som menade att det var fel att endast peka ut Sveaskog – alla ägare borde ta ett större ansvar. Emellan dessa två nämnda inlägg lade Sveaskogs skogschef Hermann Sundqvist en artikel på sin blogg i ämnet ”Intressant om skog på DN Debatt”. Den 9 februari lade sig två socialdemokrater i diskussionen. De vädrade sin positiva inställning till det svenska skogsbruket och tyckte att miljörörelsen borde nyansera sig. LRF Skogsägarnas twittrande duo skickade vidare meddelanden man fått om Sundqvists och socialdemokraternas artiklar, men inte de som annonserade de två från miljöorganisationernas sida. Men precis på mållinjen kom en liten ljusning i tunneln, som blev undantaget som bekräftade regeln: Marianne Eriksson skickade faktiskt vidare ett meddelande från DN Debatt om att miljöorganisationerna haft slutreplik 10 februari under rubriken ”Ingen motsättning mellan skydd och naturhänsyn i skogbruket”.  

2/ Ungefär en vecka tidigare hade Stig-Olof Holm, föreningen Rädda Skogen, ett inlägg på SvD Brännpunkt med titeln ”Sverige fortsätter slå ut sin egen natur”. Dagarna därefter kom ett par inlägg från skogsnäringens sida (Jonas Jacobsson, Linda Eriksson) som förstås gick i polemik. Ytterligare någon dag senare hade Stig-Olof Holm slutreplik ”Dagens skogsbruk slår ut mångfalden”.  LRF Skogsägarnas duo skickade inte ut meddelanden om Holms två inlägg, men däremot om de två andra inläggen från skogsnäringen.

3/ I början av september 2014 föreslog 21 professorer inom naturvårdsbiologi på DN Debatt att hela det stora brandfältet i Västmanland skulle göras till ett reservat. Redan samma dag kom två motlägg, också i DN. Det var konstellationer av representanter från LRF, Mellanskog och lokala markägare som skrivit under. Man menade bl a att markägarna redan fått lida nog och att ”hela byar riskerade att utplånas”. Ett lite udda inlägg kom från Claes Tollin på SLU som menade att idén om reservatet var fel därför att människan alltid hade utnyttjat skogen. En slutreplik kom några dagar senare från professorerna som åter betonade att brandfältet utgjorde en unik chans att inrätta ett behövligt reservat. LRF Skogsägarna twittrade varken om professorernas första inlägg, eller deras slutreplik. Däremot twittrade man om de andra inläggen som var emot deras förslag.

4/ Tidningen Skogsaktuellt publicerade hösten 2014 en krönika av Ambjörn Johansson ”Varför vi älskar att hata hyggen”. Han hävdade i den bl a att människans brukande i grunden är positiv för den biologiska mångfalden. Senare i början av 2015 hade jag själv ett debattinlägg på Skogsaktuellts hemsida där jag ifrågasatte den vetenskapliga grunden för hans krönika. Han återkom med replik på hemsidan och jag hade något senare en slutreplik. LRF Skogsägarna twittrade om Johanssons krönika och replik, men inte om mina två inlägg.

5/ Flera exempel finns, bl a relaterade till debatter i tidningar och på nyhetssajten Hela Hälsingland i Gävleborgs län. Mönstret gick igen, LRF Skogsägarnas duo twittrade om inläggen som var positiva för skogs- och jordbruk, men inte om inläggen från meningsmotståndare. Här visade sig nu också en koppling till partipolitiken. Det var två i länet ledande centerpartisters inlägg som LRF Skogsägarna twittrade om. Ett inlägg från en miljöpartist och ett par politiskt oberoende inlägg (från mig själv) höll man nogsamt tyst om.

Den här antydda bristen på partipolitisk neutralitet i LRF Skogsägarnas twittrande blev sedan tyvärr uppenbar under valrörelsen.  Vid sju tillfällen under perioden 3 juni till 5 augusti skickade duon ut meddelanden som var uttalat negativa till Miljöpartiet. Inget annat parti ägnades denna negativa uppmärksamhet under valrörelsen. Man känner här igen vad som möjligen kan ha varit en centerpartistisk strategi under valrörelsen, nämligen att svartmåla Miljöpartiet. Under lång tid har jag på Twitter följt Staffan Danielsson, ledande centerpartist i Östergötland och riksdagsman under förra perioden. Under valrörelsen ägnade han sig i stort sett på Twitter endast åt att ifrågasätta Miljöpartiet.

SvD hade 16 november 2013 en intressant artikel om vilka som politiker följer på Twitter. Allra oftast följde de sina gelikar, d v s man höll sig till stor del i sin egen lilla bubbla där man fick sin världsbild bekräftad. Artikelförfattaren problematiserade detta och menade att det knappast kan vara en framgångsrik väg att ha dålig koll på vad meningsmotståndare tycker och tänker.

Överfört till LRF Skogsägarnas twittrande kan frågan resas om det i längden är bra för skogsbrukarföreningarnas medlemmar och alla följarna att organisationen censurerar allt kritiskt om skogsbruket. Jag tror det inte, det är ett självbedrägeri som i längden inte gagnar någon. Snarast riskerar det skogsägarrörelsens förmåga till bra dialog med det omgivande samhället.  Anmärkningsvärt är dessutom att LRF Skogsägarna saknar en Twitter-policy, detta enligt chefen Sten Frohm. En sådan policy behövs verkligen, det verkar rätt uppenbart.

Jag är ”kund” (följare) på LRF Skogsägarnas två Twitter-konton. För mig som kund är det förstås väsentligt att det finns en vederhäftig varumärkning från säljaren.  LRF Skogsägarna talar inte offentligt om vad man har för mål med och inriktning på sitt twittrande. LRF Skogsägarna hanterar förstås sina Twitter-konton hur man vill. Men för alla oss följare är det viktigt att veta vi får. Med denna text har jag velat tala om för alla nuvarande och potentiella följare vad detta är: vi får en skönmålning av svenskt skogsbruk, som betonar produktionsperspektivet och misstänkliggör miljösidan. Ska man få en allsidig bild av skogen och skogsbruket får man definitivt välja andra Twitter-konton att följa. LRF Skogsägarnas två twittrare är inga att hålla i handen om man vill förkovra sig allsidigt.  

Dokumentation:

DN debatt om Bevarande av skog med höga naturvärden och med udd mot Sveaskog

Johanna Sandahl, SNF, m fl 1, februari 2015 ”Staten måste sluta avverka sin egen skyddsvärda skog” Ej retweet av LRF

Magnus Nilsson, tidigare ordf SNF Sthlm län, 3 februari ”Belöna skogsägare som gör mer än lagen kräver” (föreslog att ”de generella naturvårdskraven över hela den brukade skogsarealen skärps”) Ej retweet av LRF

Herman Sundqvist Sveaskog bloggade ”Intressant om skog på DN Debatt” Retweet av LRF

Isak From och Anna-Caren Sätherberg, båda S, 9 februari, ”Svartmåla inte skogsbruket” Retweet av LRF

Johanna Sandahl, SNF, m fl 10, februari 2015, slutreplik, ”Ingen motsättning mellan skydd och naturhänsyn i skogbruket” Faktiskt retweet av LRF i elfte timmen (undantaget som bekräfta regeln)

SvD Brännpunkt om utarmning av svensk natur genom bl a skogsbruk

Stig-Olof Holm, Föreningen Rädda skogen, 26 januari 2015 ”Sverige fortsätter slå ut sin egen natur” Ej retweet av LRF

Jonas Jacobsson, konsult och KSLA, 29 januari 2015 ”Apokalyps på högskolan – inte i skogen” Retweet av LRF

Linda Eriksson, Skogsindustrierna, 30 januari 2015 ”Skogen är grund för ny bioekonomi” Retweet av LRF

Stig-Olof Holm, Föreningen Rädda skogen, 31 januari 2015 ”Dagens skogsbruk slår ut mångfalden” Ej retweet av LRF

DN Debatt om förslag att göra reservat av brandfältet i Västmanland

Henrik Andrén SLU m fl, 8 september 2014, ”Gör brandområdet till ett jättelikt skyddat reservat” Ej retweet av LRF

Sture Johansson m fl LRF Mälardalen, 8 september 2014, “Visa respekt för markägarnas rätt” Retweet av LRF

Helena jonsson m fl LRF, 8 september 2014, ”Hur mycket är nog för den som drabbats av skogsbranden” Retweet av LRF

Claes Tollin SLU, 11 september 2014, ”Människan har alltid utnyttjat den svenska skogen” (argumenterade emot ett reservat) Retweet av LRF

Henrik Andrén SLU m fl, 15 september 2014, slutreplik ”Mycket att vinna på att inrätta ett reservat”   Ej retweet av LRF

Skogsaktuellt om människan och biologisk mångfald

Ambjörn Johansson, krönika i Skogsaktuellt nr 7 hösten 2014, ”Varför vi älskar att hata hyggen” Retweet av LRF

Hans-Örjan Nohrstedt, 19 januari 2015, ”En häpnadsväckande syn på människan och biologisk mångfald” Ej retweet av LRF

Ambjörn Johansson, 21 januari 2015, ”Naturen är vad vi gör den till, vare sig vi vill eller inte” Retweet av LRF

Hans-Örjan Nohrstedt, 23 januari 2013, ”Replik om människan och biologisk mångfald” Ej retweet av LRF

Hela Hälsingland opinion insändare om miljötillståndet i skogen

Karin Perers, Mellanskog, 20 januari 2015, ”Vi vill skapa samhälle i samklang med naturen” Retweet av LRF

Hans-Örjan Nohrstedt, 27 januari 2015, ”Karin Perers fortsätter att lägga dimridåer” Ej retweet av LRF

Hela Hälsingland opinion – insändare om smutskastning av lantbruket

Magnus Svensson och Hans Jonsson, båda aktiva och ledande inom Centerpartiet i Gävleborgs län, 19 juni 2014, ”Nog med smutskastning av svenskt lantbruk” Retweet av LRF

Hans-Örjan Nohrstedt, 24 juni 2014, ”Osakligt inlägg om jord- och skogsbruk” Ej retweet av LRF

Gefle Dagblad debatt om att bönder förtjänar ryggdunkar i st f negativ kritik

Magnus Svensson och Hans Jonsson, båda aktiva och ledande inom C Gävleborg, 25 juni 2014, ”Alla borde jubla och dunka bonden i ryggen!” Retweet av LRF       

Hans-Örjan Nohrstedt, 30 juni 2014, ”Osakligt av C om svenskt jord- och skogsbruk” Ej retweet av LRF

”Partipolitiskt obunden” – meddelanden från LRF Skogsägarna som är kritiska mot Miljöpartiet  

Marianne Eriksson:

5 aug RT Hannes Hervieu ”Har noterat massor med Centerpartister som sliter för att hjälpa till vid branden i Västmanland. MP kallar till pressträff.”

3 juli RT ÖstersundsPosten ledare: ”Obegripligt om en skogsägare eller skogsarbetare överväger att rösta på MP”

2 juli RT Sara Johansson ”Knuffades bakåt i kön av MP:s pressekreterare…” (Almedalen)

2 juli RT Lars Beckman ”MP vill alltså överföra skogstransporterna från lastbil till ett kanalsystem?”

13 juni RT ”Har MP gått vilse i skogspolitiken undrar denne skribent” (med länk)

3 juni ”Stöttar S MP:s sex skogspolitiska krav? (med länk)

Gunnar Lindén

18 juli ”Miljöpartiet får en känga för sitt utspel om 100 % ekologiskt för att rädda Östersjön ” (länk till artikel i Land Lantbruk & Skogsland)

Endast för skogsbruket positiva meddelanden från LRF – ex från två månader sommaren 2014

Marianne Eriksson:

4 aug RT Göran Örlander ”Forskarna vill sätta ut kronhjort. Varför? Kronhjorten är en svår skadegörare på gallringsskog genom sitt barkgnag” (länk till ATL)

3 aug RT Jonas Eriksson ”Vacker vy efter avverkning.” (länk till artikel i Vimmerby tidning)

1 aug RT Gunnar Lindén ”Årets bästa blåbärsställe: gles ungskog ca 10 år” (länk till bild)

1 aug RT Gunnar Lindén ”Skogsbruk och bärplockning: två ekosystemtjänster som med fördel kan kombineras.” (länk till bild av GL)

31 juli RT Gunnar Lindén ”Hyggesmotståndarna hör knappast till den kategori som plockar vildhallon” (länk till bild av GL)

31 juli RT Gunnar Lindén ” ”Fantastiska hallon- och blåbärstillgångar nu på våra hyggen och hyggeskanter.” (länk till bild)

31 juli RT Sören Pettersson ”Jag känner mig rik. Blåbär till frukostfilen. Skogen är gratis och öppen för alla.”

27 juli RT Sören Pettersson ”Det är inte den skyddade skogen som besöks. Det är den brukade svenska skogen som besöks. Gott betyg på vår skötsel.” (länk till SvD Brännpunkt)

20 juli RT Jonas Eriksson ”Jo, det tål att upprepas. Forskarna slår fast – Ett aktivt skogsbruk gör störst klimatnytta.” (länk till SLU artikel)

18 juli ”Fakta kontra myter om skog i P1:s Sommarprogram” (länk till inlägg av Skogsindustrierna med kritik av budskap från Sebastian Kirppu som hade programmet)

15 juli RT Sören Pettersson ”Kanske dags att lyssna på forskning och fakta. Hyggesfritt skogsbruk fungerar inte för tall.” (länk till artikel i Land Lantbruk)

30 juni RT Skogsstyrelsen ”Kontroll av avverkningar väster om Vättern visar inga körskador…”

29 juni ”Nybloggat om positiva signaler om körskador i skogar” (ref till inlägg på egen blogg)

27 juni RT Land Lantbruk om körskador (samma som ovan)

26 juni RT Gunnar Lindén ”Skogsbrukets arbete för att minska körskador börjar ge effekt.” (ref till Skogsstyrelens rapport)

26 juni RT Jonas Eriksson tweet om körskador (samma som ovan)

5 juni ”Läs här om skogsägare som avverkat utan körskador…” Egen tweet med länk till dt.se/dalarna/alvdalen…

Gunnar Lindén

5 aug ”Skogsbruk och bärplockning: två ekosystemtjänster som med fördel kan kombineras.”

1 aug ”Årets bästa blåbärsställe: gles ungskog ca 10 år”

31 juli ”Hyggesmotståndarna tillhör knappast den kategori som plockat vildhallon.” (länk till bild)

31 juli ”Fantastiska hallon- och blåbärstillgångar nu på våra hyggen och hyggeskanter.” (länk till bild)

14 juli RT Naturbrukarna ”Varför vi älskar att hata kalhyggen.”

13 juli ”Har naturvårdsetablissemangets kejsare några kläder?” (länk till inlägg av Herman Sundqvist på hans egen blogg)

10 juli ”Hoppas myndigheterna inte upptäcker det finns fåglar i skogen och jordbrukslandskapet. Sverige blir då pittoreskt reservat.” (länk till artikel i Skogsaktuellt om tillämpningen av EU:s habitatdirektiv”)

7 juli ”Skogen behövs för att klara klimatmålen.” (länk till artikel i norska Aftenposten)

7 juli RT Torleif Mykleby ”Verden trenger skogen” (med länk)

27 juni RT Lennart Ackzell ”Svenskt familjeskogsbruk framstår som en dröm på Världsskogsveckan. Markrättigheter betyder så mycket!” (länk till bild)

27 juni RT Marianne Eriksson ”Klimatsmart att använda skogsråvara i st f fossila och resurskrävande råvaror” (länk till artikel i Land Lantbruk)

27 juni RT Land Lantbruk ”Positivt efter inventering av körskador” (med länk till artikel)

26 juni ”Skogsbrukets arbete för att minska körskador börjar ge effekt” (länk till Skogsstyrelsen och rapportering av enfallstudie vid Vättern)

26 juni RT Jonas Eriksson ”Positivt resultat i skogen” (länk till samma Skogsstyrelsens rapportering)

18 juni RT SLU ”Naturhänsyn i skogsbruket har god effekt!” (länk till SLU artikel)

15 juni ”De flesta gillar att vistas i skötta skogar” (länk till blogg av Marianne Eriksson LRF Skogsägarna)

9 juni RT Hans-Örjan Nohrstedt ”Aktivt skogsbruk gör störst klimatnytta” (med länk till SLU artikel)

9 juni ”Skogsbruket kraftsamlar för att minska skadorna på fornlämningar” (länk till artikel i Västerbottens Kuriren)

23 maj RT Marianne Eriksson LRF Skogsägarna ”Södras medlemmar avsätter skog f 12-20 miljarder kr f naturvård” (länk till artikel i Södras medlemstidning)

Referenser/Källor

Epost från chefen för LRF Skogsägarna Sten Frohm 2015-02-04

Följande tidningars debattforum på nätet: Dagens Nyheter (DN), Svenska Dagbladet (SvD), Västmanlands Läns Tidning (VLT), Skogsaktuellt, Gefle Dagblad och Hälsingetidningarnas nyhetssajt ”Hela Hälsingland”

Gun Lidestav och Tomas Nordfjell (2002) Svenska skogsägare i nytt ljus. Fakta Skog nr 11, 4 s

Gun Lidestav och Ann-Marie Arvidsson (2013) Member, Owner, Customer, Supplier? - The Question of Perspective on Membership and Ownership in a Private Forest Owner Cooperative. I: O C Akais (red.) Global perspectives on sustainable forest management, ISBN 978-953-51-0569-5, 314 pages, Publisher: InTech, s. 75-94

Pressmeddelande med uttalande av Jonas Ericsson, näringspolitisk strateg på Norra Skogsägarna, från 11 oktober 2012 med anledning av två skogsägande bröders ansökan till det s k Komet-programmet.

Svenskarna och internet www.soi2013.se

Sociala mediers uppkomst och roll www.mikstatensmediarad.se

Twitter-konton: @GuLinden och @MarianneErikss1

En finstämd dag på brandfältet i Västmanland – sex månader efter branden

I mitten av februari, ganska exakt sex månader efter det att branden släcktes – ett besök i brandfältets centrala del där Bergviks och Karl Hedins marker gränsar mot varandra. En nollgradig, mulen dag vid lunchtid, men på f m ganska mycket dimma.

Vi fick svart på vitt på brandens härjningar. Allt var svart på vitt. Hårt brunnen skog överallt, stående eller liggande. En del hade redan avverkats, företrädesvis längs skogsbilvägar som hade säkrats, och den låg i vältor, väntande på att köras ut. Den brunna ungskogen stod oftast upp fortfarande, vad vi kunde se. Dock hade den ofta ramlat i sänkorna. Möjligen hade rotsystemen varit ytligare här. En hel del svartbrända, vackra och spektakulära rester av träd fanns att beskåda.

På ett ställe stötte vi på resterna av ett uppbrunnet mindre hus. Bara murstocken fanns kvar av huset, där det hade stått på en bergknalle intill sjön. Det var slående tyst, alldeles vindstilla faktiskt. Snön dämpar också. I vilken skog som helst på våra breddgrader är det väldigt tyst så här års, så brandfältet är inget direkt undantag. Ögonen satt på skaft efter fåglar och andra djur, men det var segt på den fronten. Det enda levande var en flock siskor, ca 100 st. Jag hann inte se om det var grön- eller gråsiskor. En kungsörn brukar kunna visa sig, men idag satt den nog och kurade dimma.

Att brandfältet är allt annat en livlöst, det var lätt att se. Spår efter vilt var det rätt gott om, framförallt älg. Ett antal älgar i olika storlekar hade pulsat fram i snön. Där fanns också spår efter rådjur, räv, varg och hare. Vi stötte också på ett par andra vandrare ute i terrängen. De inventerar fåglar regelbundet och kunde berätta att det visst setts järvspår i södra delen av brandfältet. I så fall en stor sensation. Den närmaste föryngringen brukar ske uppåt Medelpad.

Efter rundturen smakade det bra med kaffe vid en liten brasa som vi gjorde på medhavd ved. På brandfältet finns det inte så mycket eldfängt kvar. Att elda här kändes nästan som en helig eller otänkbar handling, här där det brunnit ohämmat för en tid sen. Som att svära i kyrkan kanske. Det luktade i alla fall mycket gott med röken.

Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka till våren och försommaren, detta för att se hur det börjat spira grönt bland allt det svarta. Hört har jag att länsstyrelsens reservatsplanering glädjande har avancerat rätt långt. Reservatet blir rätt stort, då även AB Karl Hedin bestämt sig avsätta ett stort parti. Det blir spännande att följa hur reservatet kommer att te sig framgent. Verkligen kul att bolagen och kyrkan slutit upp kring reservatsidén.

I skamrån står nu bara de högljudda ledningarna för LRF och Mellanskog i Mälardalen. De såg gärna att det blev ett reservat, bara de slapp bidra själva. De argumenterade emot tanken på ett stort reservat med de mest befängda argument. Om det blir ett Naturum så småningom, vilket jag innerligt hoppas, så ser jag fram emot att det etableras där det är bäst för tillkommande besökare, vilket torde vara på Ramnäs-sidan.  Och inte på ”bondsidan” i Svartådalen, som LRF:s Sture Johansson, ordförande i Mälardalen, tydligen lobbat för hos landshövdingen. Att ta utan att ge, det är ingen hållbar politik.

Fem km på skidor med utter i sikte – en resa över fem tusen år

Utanför Uppsalas västra stadsdel Eriksberg ligger landet runt knuten. Framsynta stadsplanerare, som förstått att boende i staden behöver närliggande ytor för friluftsliv, har sett till att militärens gamla skjutfält i Hågadalen blev ett stort naturreservat i st f bebyggt med bostäder.

Är det snö som nu går det att sätta på sig skidorna direkt utanför huset. De senaste dagarnas omväxlande töväder och kyla har gjort att det nu går att skida fram fritt över skaren på fälten. En frihetskänsla, nästan som i fjällen. Jag tar mig fram österut, först längs den gamla järnvägsvallen mot Enköping. Där den möter skogsbrynet tar jag av ut över fälten och rör mig parallellt med Hågaån. Ån, fick jag förresten veta i somras på en STF-exkursion, rinner upp i Fiby urskog ett par mil utanför staden bortåt Jumkil till.

Dagens mål är platsen där Hågaån rinner under stora vägen mot Enköping. Där har jag fått veta att det ska finnas utter. Jag har aldrig sett en livs levande utter och var nyfiken värre. I brospannet under vägen har det längs båda sidorna byggts en slags hyllor där uttrarna kan passera. Uttrar söker sig ofta fram längs vattendrags stränder. Då de kommer till en bro har det visat sig att de ofta går över vägen för att komma vidare och då har många blivit överkörda. Detta problem reduceras med den typ av hyllor som nu byggts under bron på platsen.

Uttern har glädjande ökat i mängd under de senaste ca 30 åren, från att tidigare ha varit närmast utdöd. Den svåra situationen förklarades framförallt med miljögiftet PCB som försvårade utterns föryngring. Länsstyrelsen i Uppsala län har återkommande inventerat populationen och sammanfattat resultaten senast i: ”Utvecklingen av Upplands utterpopulation under 1995 – 2004” (Länsstyrelsen i Uppsala län 2006, ISSN 1400-4712).

http://www.lansstyrelsen.se/uppsala/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2006/2006-14-upplands-utterpopulation.pdf

Utterpopulationen har genomgått en positiv utveckling, i början hade ca 20 % av inventerade provsträckor spår av utter, 2005 var det 50 %. Utter har stora hemområden. Efter kriget var populationen mycket låg p g a tidigare hård jakt och miljögifter (ffa PCB). Den fanns då företrädesvis ute i Roslagen. Den har sen ökat och spridit sig västerut i länet. Den får 1-3 ungar per år och föredrar näringsrika fiskrika vattendrag med skyddande vegetation. Ett nytt potentiellt hot är miljögiftet PFOS, ett fluorerat branddämpande ämne som använts mycket för brandskydd av t ex textilier.

Någon utter fick jag inte se, men väl mycket spår. Uttrar hade rört sig nere på iskanten på åns båda sidor, vilket var lätt att se i snön som bevarat spåren. De hade också använt hyllorna under brospannet för att passera vägen. Nästa gång jag kommer hit ska jag nog spana av åns kanter på norra sidan av Enköpingsvägen. Tills vidare får jag nöja mig med att titta på den korta filmsnutt som finns på nätet (Biotopia), vilken är inspelad på platsen av Bo Söderström. Tyvärr fungerar det inte att länka till den, men googla ”utter i Hågaån” så hittar ni lätt filmen.

Då där inte var några uttrar att spana in, gav jag mig iväg söderut för en tur genom reservatet. Där mellan Hågaby och Enköpingsvägen finns det också annat intressant, mer av kulturhistorisk art. Vid den gamla Läby bro, strax söder om korsningen Enköpings- och Salavägen, finns en minnessten rest på initiativ av Karl IV Johan. Den minner om att Gustav Vasa under det s k befrielsekriget 1521-1523 mot den danske kung Kristian här, vid det vad som då fanns på platsen, påstods ha varit mycket nära att bli infångad av militär trupp som stod under befäl av den katolske ärkebiskopen i Uppsala, Gustaf Trolle, vilken var i maskopi med kung Kristian. Vad jag läst hävdas att stenen står på fel ställe. Det fanns nämligen flera vad över Hågaån väster om staden och att det inträffade hade skett lite längre bort.

Lite närmare Hågaby finns på södra sidan av ån ett antal stora stenar resta. På håll ser det nästan ut som en skeppsättning, men det är tydligen inte en sådan. Dock finns bland stenarna en fin runsten, ca 1000 år gammal. Den har Riksantikvarieämbetets nummer 902. Texten på stenen har inte kunnat uttolkas, man bedömer att det var en ovan runskrivare.

Intressant är att tänka på att det bodde människor här för ca 1000 år sedan, då i vikingatid. Då var det en bra båtled här från Mälaren och norrut mot Gamla Uppsala, väster om nuvarande Uppsala. Människor levde här på stränderna och levde på djurhållning och enklare jordbruk. Ur havet steg med landhöjningen marker som blev rika strandängar och alkärr, vilka som successivt togs i bruk.

Söder om Hågaby finns den magnifika och berömda Hågahögen eller Kung Björns hög. Den är ytterligare ca 1000 år gammal (bronsålder), unik i Mellansverige och låg vid anläggningen på en udde i en omgivande havsvik. Den grävdes ut i början på 1900-talet. Den blivande kungen Gustav VI Adolf medverkade vid utgrävningen. I högen fanns man då rikligt med guldföremål. Högen anses vara Skandinaviens rikaste hög från bronsåldern.

Stranden på andra sidan fjärden väster om högen utgjorde utkanten av det nuvarande skogsområdet Nåsten, som nu ingår i reservatet Hågadalen – Nåsten. De högsta bergknallarna i området dök upp ur havet ca 3500 år f Kr och ses idag som kala klippor eller beväxta med några martallar. Då skogsområdet är flackt och har många bergknallar, har det p g a ett kartmaterail med få höjdangivelser, varit svårt att lista ut vilken bergknalle som är högst.

En spektakulär klippa i sydöstra utkanten av området är i alla fall den s k Predikstolen. Den är 15 m hög, står rakt upp och är populär bland klättrare. Där finns rester av en fornborg. Området kring Predikstolen har en rik, lundartad flora och Linné hade platsen som slutmål för sin Gottsunda-vandring: http://www.linnestigarna.se/gottsunda/pa_linnes_tid.php

Markanvändningen i området har ju förändrats mycket under de 5500 år som gått sen landet steg upp ur havet. Från de första jägarna på havsstranden, över de första bönderna som utnyttjade strandängarna som bete till sina djur, senare bönder som med hjälp av yxa, spett, spade, oxar, hästar och åder odlade upp strandängarna och alkärren. Hågadalen var länge övningsfält för Upplands regemente. När det lades ner aktualiserades på 1980-talet frågan om ett reservat i området, dels med tanke på alla kulturlämningarna där, dels med tanke på det rörliga friluftslivet och en bitvis ovanlig och värdefull flora. Kommunen inrättade reservatet 1998 och det får nog anses vara en framgångshistoria verkligen. Den som tvivlar kan ta på sig skidorna och åka ut en solig söndag i februari. Det formligen myllrar av folk där och i den anslutande skogen Nåsten som också ingår i reservatet. Genom reservatet går en skidled ner till Hammarskog, den gamla herrgården vid Ekoln där det idag är servering på helgerna.

Markerna hålls öppna av betande djur, framförallt hästar, från ett antal olika stall. Den öppna odlingen har reducerats till de åkrar kring Ekensberg som brukas av Stabby Gård, en av gårdarna i Eko-kedjan ”Sju gårdar”.

Markanvändningen är verkligen dynamisk över tid. Skogen och åkrarna i norra delen har t ex fått se en järnväg som anlagts, lagts ner, och nu idag blivit kombinerad skid-, cykel-, vandrings- och ridled. Dessutom är den en del av en relativt nystartad fjärilsvandring.

Så här nära inpå en storstad är ekoturismen ständigt växande i landskapet. Det senaste nytillskottet lovar verkligen gott, nämligen ett blivande café, konferens och kulturhus vid gården Ekensberg som ligger mitt i reservatet och halvvägs längs leden till Hammarskog. Perfekta stället för ett fik. Hoppas många kommer att stanna till där efter öppnandet i sommar. Symtomatiskt är det en inflyttad från Centraleuropa som satsar. I detta fall från Österrike. Sachertårta är utlovad! 

Många är de ställen i skogslandet i det inre av Svealand och Norrland som drivs av människor som flyttat hit från olika delar av Europa. Nederländerna är nog det vanligaste ursprungslandet. De är väldigt välkomna och värdefulla. Utan dem skulle landet förtvina. Den som vill lära sig mer om Upplands tidiga historia vad gäller natur och kultur efter det att landet kom upp ur havet kan med fördel läsa Maja Hagermans fina bok "Försvunnen värld" (Norstedts förlag) vilken baserar sig på resultat främst från nya E4-utgrävningarna. 

Vis Vargförvaltning eller Vilda Västern?

Årets licensjakt på varg och därmed förknippade tidigare händelser i Olsjöreviret väster om Grängesberg - Ludvika har fått mig att undra över rubrikens fråga. Mycket i den aktuella jakten verkar bildlikt talat ha varit skott från höften. Tre tankar ligger nära tillhands:

1/ En spontan skyddsjakt på eget initiativ enligt 28§ i Jaktförordningen kan drabba ”fel” djur och få olyckliga konsekvenser på en vargflocks beteende

2/ Samhället har mycket liten möjlighet att utöva kontroll över att skyddsjakt på eget initiativ håller sig inom lagens råmärken vad gäller skrämselåtgärder före skott

3/ Det behövs klara kriterier för varför länsstyrelsen ska få ge utökad licens ges under jaktens gång – om det överhuvudtaget är lämpligt

Alfahannen skjuten vid angrepp på jakthund 2013 – en propplösare

Till att börja med valdes reviret ut därför att de tre vargarna där uppträdde nära bebyggelse. De tog en förrymd hund, några katter och får. En del människor blev rädda. Flera gånger ansöktes det av den anledningen om skyddsjakt, ansökningar som länsstyrelsen avslog.

Varför uppträdde vargarna på detta sätt? Normalt håller de ju sig i stort sett borta från folk. Via en bekant på trakten fick jag veta att problemen accentuerats efter september 2013, uppgifter som jag senare kollade upp med Länsstyrelsen och i stort sett fick verifierade.

Då i slutet av september 2013 hade revirets alfahanne skjutits av en jägare som var ute på rävjakt med sin drever. Han sa sig inte ha känt till att det fanns varg i närheten. Plötsligt hade han vid Ljungåsen fått höra sin drever "skrika" och rusade mot ljudet. Efter ca 150 m fick han se att två vargar huggit in på drevern.

Jägaren var ensam på platsen, således fanns inga vittnen till händelsen. Polisutredningen baserade sig därför på jägarens egen beskrivning av det skedda och teknisk bevisning i form av skador på hunden och spår på marken.

Enligt Jaktförordningens 28§ får man skjuta en varg under pågående eller förväntat angrepp på tamdjur. Det kallas skyddsjakt på eget initiativ. Ett krav för att få skjuta verkanseld är att man först på annat sätt försökt skrämma bort det angripande djuret.

När jägaren kom fram till platsen såg han att två vargar bet in på den skrikande drevern. Han säger sig nu ha avlossat ett varningsskott, stående 10-40 m från vargarna. Dock kunde han efteråt inte exakt utvisa platsen där han stod. Därutöver kunde Länsstyrelsens besiktningsman efteråt inte hitta någon tomhylsa som skulle ha kommit från detta skott.

Jägaren angav att vargarna inte reagerade på varningsskottet. Då gav han istället verkanseld och sköt mot den närmaste vargen som segnade ner. Den andra vargen gav sig då snabbt in i skogen. Den fallna vargen dog inte av första skottet utan avfångades med ett skott mot huvudet.

Hunden levde, men var illa däran. Jägaren tog med sig hunden och lämnade snabbt platsen för att åka till Djursjukhuset i Falun. Hunden överlevde, men fick smärre bestående men, visade min kontakt nu i dagarna med hundägaren. Under tiden då skytten var med hunden till Falun låg vargen obevakad kvar på skottplatsen innan den senare togs om hand för obduktion vid SVA.

Av det besiktningsprotokoll som länsstyrelsens utkallade tjänsteman upprättade är det uppenbart att det i det aktuella fallet verkligen var ett pågående angrepp. Bl a spår på marken vittnade om att en strid pågått där. Skadorna på hunden verifierade också detta.

Åklagare i Östersund utredde skjutningen som misstänkt jaktbrott. Utredningen lades efter en tid ned av följande skäl (direkt citerat från beslutet):

Skäl Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen.


På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att motbevisa att handlandet skett utifrån 28 § jaktförordningen. Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt.

Att det var frågan om ett vargangrepp var uppenbart. Här fanns teknisk bevisning i form av den skadade hunden och också spår av strid på platsen. Men i fråga om något försök till skrämsel hade prövats, där fanns ingen bevisning alls utan åklagaren gick helt på skyttens egna uppgifter. Detta trots en del oklarheter. Skytten kunde som sagts inte precisera var han stått då skrämselskottet avlossades och någon tomhylsa kopplad till detta skott kunde heller inte återfinnas.

Det är troligen så att situationen oftast är sådan att vittnen saknas vid en händelse som denna. Och chansen att hitta en tomhylsa i terrängen kanske inte heller är så stor generellt sett. Är detta en rimlig situation? Ska det finnas en lagregel där det inte alls går att kontrollera efteråt att den följts? Ger inte detta utrymme för den illvillige vargjägaren att skjuta direkt utan skrämselåtgärder? Det torde vara något för lagstiftaren att fundera över.

Länsstyrelsens beslut att lägga till en extra varg på licensen

När jakten pågått ett tag i reviret och två vargar då skjutits, beslutade länsstyrelsen vid en intern överläggning 26 januari att en varg till skulle få skjutas. Samtidigt togs en del av det tillåtna jaktområdets västra del bort.

Skälen till beslutet var enligt mina uppgifter från Länsstyrelsen:

1/ att varg nummer två som sköts inte hörde till det aktuella reviret, utan till reviret närmast västerut

2/ att man ville undvika att skjuta fler vargar från det västliga reviret

3/ att jägarna observerat två kvarvarande vargar i Olsjöreviret något som Länsstyrelsens naturbevakare kunde verifiera

4/ att vargjakt enligt Dalarnas förvaltningsplan för de stora rovdjuren (punkt 5.3.4) ska ”inriktas mot hela revir och revirens samtliga vargar”.

Innebörden av ovanstående är att det kan bli aktuellt att skjuta extra vargar utöver den ursprungliga planen om det dyker upp ”stänkvargar” från revirets omgivningar. Det låter inte särskilt genomtänkt. Var går gränsen för detta? En varg, två vargar, tre vargar…?

Det hade varit intressant att veta vem som tog initiativet till den utökade licensen. Var det länsstyrelsen själv eller var det jägarna? Jag har i mina kontakter med länsstyrelen nte lyckats få veta varifrån initiativet kom.

Jägarna ville ju dessutom redan innan länsstyrelsens beslut få skjuta en varg till, detta med argumentet att en av de skjutna vargarna (möjligen var det den andra i ordningen) hade skabb – den skulle ju därför avlivas av djurvårdsskäl och borde därför inte enligt jägarnas logik ingå i licensen. Jag ställer mig undrande till denna logik av flera skäl. Till att börja med ingick ju i licensen det antal vargar som man hade goda skäl tro hörde till reviret. Dessutom bör man se till jaktens syfte – av jägarnas viljeyttring kan man tro att jakten skulle gälla fina skinn; ”vi var ju utlovade tre fina skinn, nu blev det bara två"…

Sammantaget verkar det behövas klara kriterier för när en utökad licens kan ges, nu verkar djungelns lag ha rått.

Lite vargpolitik i media de senaste dagarna

Sven-Erik Bucht (S) och Åsa Romson (MP) skrev i SvD, ”Så får vi balans i vargpolitiken”, Brännpunkt 4 februari 2015.

http://www.dn.se/debatt/staten-maste-sluta-avverka-sin-egen-skyddsvarda-skog/

De föreslår fem olika åtgärder, bl a att inrätta en permanent vargkommitté och att utreda beslutsprocesser och kriterier för skyddsjakt. Det senare verkar angeläget enligt min genomgång ovan.

Helena Jonsson (LRF) svarade redan dagen efter Bucht & Romson i SvD, ”En ren obstruktion mot riksdagsbeslutet”, Brännpunkt.

http://www.dn.se/debatt/repliker/belona-skogsagare-som-gor-mer-an-lagen-kraver/

Hon menar att det finns en av riksdagen beslutad vargpolitik och att regeringen med detta förslag bara förhalar dess implementering. Hon säger att riksdagen tog ett politiskt beslut om vad som är gynnsam bevarandestatus i och med att forskarna inte kunde komma överens. Sen lägger hon till ”Den viktiga frågan var, och är, hur mycket varg tål Sveriges landsbygd.” Märkligt resonemang tycker jag – gynnsam bevarandestatus måste vara en genetisk/ekologisk fråga. Den kan inte reduceras till att få styras av landsbygdens missnöje. Det Jonsson pratar om är väl snarast ”landsbygdens status vad gäller vargtålighet”, som, om än viktigt, alls inte handlar om genetik och ekologi.