Fika efter fågel i Uppland – Ströms café och Ängslyckans café

Vilket är det ultimata stället för den som har pippi både på fåglar och fika? Det måste vara fågellokalen försedd med intilliggande café, så att man kan utöva båda verksamheterna samtidigt. Lika bra går det förstås med det omvända, d v s caféet försett med intilliggande fågellokal...

Fågelsången är mitt absoluta favoritfik i Uppsala. Namnet bidrar förstås till detta, men avgörande är förutom hög kvalitet på bakverken det fina ljuset, i lokalen och utanför. Men fågellokalen utanför är tyvärr inte så mycket att hurra för, detta om inte det främsta intresset är att mata gräsänder.

Men det finns två svåra uppländska konkurrenter till Fågelsången, där du kan kombinera utmärkt fågelskådning med dito fika: Ströms Café vid sjön Fysingen strax öster om Rosersberg, och Ängslyckans Café vid Vendelsjön strax sydost om Örbyhus. De ligger ca fyra mil söder respektive norr om Uppsala.

Både Fysingen och Vendelsjön är relativt näringsrika vassjöar belägna på lerslätterna i centrala Uppland. De är nästan exakt lika stora. I takt med landhöjningen och näringsläckaget från jordbruket har de successivt grundats upp och tenderat att växa igen med vass. Motåtgärder har vidtagits för att motverka igenväxningen.

Båda sjöarna är mycket artrika. Drygt 250 fågelarter har observerats över åren på respektive plats. Drygt hälften är arter som häckar. Ett enskilt år noteras oftast uppemot 200 olika arter. Några karaktärsarter är i båda fallen tofsvipa, grågås, rördrom, brun kärrhök och havsörn. Hetaste observationerna förra året var rödhuvad törnskata, citronärla och dvärgörn vid Fysingen och stäpphök, brun glada, höksångare och lundsångare vid Vendelsjön.

Fåglar kan skådas direkt från plattformar utanför fiken (vid Ängslyckan på taket) med eller utan samtidigt kaffedrickande. På Ströms Café sitter man endast ca 50 m från närmaste vattenspegel och kan identifiera fåglar där med blotta ögat eller handkikare. Vid Ängslyckans Café är det lite längre till vattnet och en tubkikare är bra att ha.

Förutom skådning direkt i anslutning till fiken finns andra fina möjligheter. Båda ställena har bra placerade fågeltorn i närheten. Några hundra meter söder om Ströms Café finns tornet vid vassen centralt i naturreservatet och vid Ängslyckan ligger tornet ca två hundra meter sydvästvart, platsen kallas Varggropen.

Ströms Café är inrett i ett gammalt svinstall. Ängslyckans Café finns i ett helt nybyggt hus som också rymmer ett bageri. Man serverar i båda fallen smörgåsar och fikabröd, oftast hembakat. Öppet är det på söndagar mellan ca kl 10/11 och 16. Ströms Café har öppet maj - augusti och Ängslyckan från april och så länge säsongen tillåter, men semesterstängt är det i juli. En vanlig söndag besöks Ängslyckan av uppemot 50 gäster och Ströms, som ligger närmare storstaden, uppemot 100 gäster.

Café, toaletter och skådning i direkt anslutning är på båda ställena anpassade för personer med funktionsnedsättning. Vid Fysingen är hela trätrallen längs vassen genom reservatet, liksom tornet och plattformen, möjliga att använda för rullstolsburna. Vid Ängslyckan får den rullstolsburne skåda från pergolan, vilket är ett fullgott alternativ till skådning från taket.

Vad finns i övrigt att göra i anslutning när man eventuellt tröttnat på fågelskådning eller inte alls är intresserad och bara hängt med? Promenader, kortare eller längre, i landskapet kan alltid tas. En del betande djur finns att titta på, kanske särskilt intressant för barnen. Och stenblock m fl naturföreteelser finns alltid att klättra på i terrängen.

Från Ströms Café kan den historiskt intresserade ta en 2 km promenad norrut till Nordians hög vid Åshusby, Norrsunda: http://www.stockholmslansmuseum.se/upptack_lanet/visa/b040/

Högen är en av de största gravhögarna i Mälardalen, 10 m hög och 50 m i diameter. Den anses vara någon form av kungshög och är från s k folkvandringstid, år 500-600 e Kr. Vem vet, när du står där på toppen kanske kungsörnen Örjan med tillhörande kungsfågel på ryggen dyker upp. Ta därför för säkerhets skull med i alla fall handkikaren dit.

Vill man göra ett lite längre besök och inkludera övernattning finns möjliga ställen i närheten att tillgå. I närheten av Ströms Café finns flera möjligheter till logi, t ex Tre Rosor Pensionat & Konferens AB i näraliggande Rosersberg (2 km) http://www.trerosor.se/ . Vid Ängslyckan har grannen Åhls gård www.ahlgront.se ett mycket enkelt logi utan moderna bekvämligheter att erbjuda, på lite längre håll (ca 15 km) finns t ex Ånbo gård B&B www.anbogard.se och Örbyhus golfklubb www.orbyhusgolf.se med boende på banan.

Hur kommer man då till dessa eminenta fågelfik från framförallt Uppsala (jag bor där).  För dit måste ni bara! Jag är emot det myckna bilåkandet som drivna ornitologer och andra fågelintresserade ägnar sig åt. Därför tipsar jag här i förstone om mer miljövänliga alternativ:

Till Ströms Café kommer man enkelt via pendeltåget och Rosersberg station. Därifrån är det en promenad på endast 20 min. Pendeltåget tar från Uppsala ca 45 minuter inklusive byte i Upplands Väsby.

Till Ängslyckans Café är det en något större utmaning att ta sig med kollektiva transportmedel. Det finns ett par möjligheter. Med Upptåget kan man ta sig till antingen Skyttorp (17 minuter) eller Örbyhus (25 minuter). Det är sen ca 15 km från båda ställena till Ängslyckan. Den biten får man t ex cykla, det tar en knapp timme i normal takt. På Upptåget får man under helger ta med sig cykel i mån av plats. Det finns ett par platser att tillgå per avgång för cyklar. En närmare variant är att ta regionbuss 514 från Uppsala till Husby (40 minuter). Därifrån cykel ca 7 km, vilket tar ca 30 minuter. På varje buss finns möjlighet att ta med två cyklar.

Om det inte är genomförbart att resa kollektivt går det förstås också att åka bil. Men samåk då gärna, och förstås i en miljöbil.

Båda ställena har åtminstone en tub att låna ut på plats, t ex för den som åker kollektivt och tycker det är besvärligt att ta med sig en egen.

Hemsidor:

Ströms Café http://www.naturskog.se/text1_29.html

Ängslyckans Café http://www.angslyckanscafe.n.nu/

Lycka till nu med att fika efter fågel! Det är hög tid att ge sig ut!

Smolk i glädjebägaren om lämnad naturvårdshänsyn – halva arealen saknas

I grova drag är texten nedan samma som jag har lagt som kommentar till ett inlägg av Jonas Eriksson, näringspolitisk strateg på Norra Skogsägarna, på hans blogg Skogssnack, adress:

http://www.skogssnack.se/statistik-att-gladjas-over/

Intressant att det främst är LRF Skogsägarna som slår på stora trumman för de nya resultat om skogsbrukets lämnade naturhänsyn som nu publicerats av Skogsstyrelsen i och med ett pressmeddelande 24 mars: ”Bättre information om skogsbrukets miljöhänsyn” (bilden).

Ingressen i pressmeddelandet lyder: ”Ungefär åtta procent av arealen lämnas som miljöhänsyn vid avverkningar, cirka dubbelt så mycket som tidigare angetts. Resultatet är dock osäkert då det endast baseras på uppgifter om halva Sveriges produktiva skogsareal.”

Längre in i texten skriver man: ”Skogsstyrelsen och SLU vill understryka att förändringen inte beror på att markägarna förändrat sitt brukande, utan det är analysen i sig som kunnat utvecklas…”. Där står också: ”För de enskilda ägarna är resultatet betydligt mer osäkert, då motsvarande underlag inte är lika omfattande.” Dessutom: ”Ser man till olika ägarkategorier, så lämnar enskilda skogsägare 6 procent och övriga 10 procent av arealen.”

Det är därför som sagt intressant att det är just LRF Skogsägarna som slår på trumman och yvas över resultaten. Detta samtidigt som det knappast finns något underlag från det privata skogsbruket. Och att detta skogsbruk har lägst nivå på lämnad hänsyn.

Skogsstyrelsen skriver att landets halva areal produktiv skogsmark saknas i underlaget. Då går det inte att generalisera för landet som helhet. Materialet är inte ens att se som ett slumpmässigt urval eftersom det är obalanserat i förhållande till ägarkategorier och därmed också landsdelar.

Skogsstyrelsen skriver också att det inte går att säga något om en eventuell tidstrend. Detta på tvärs emot att LRF Skogsägarna får det att låta som om skogsbruket blivit mycket bättre i det här avseendet (nivå lämnad hänsyn).

Den enda slutsats man kan dra av detta pressmeddelande från Skogsstyrelsen och SLU är att nivån hänsyn är högre på halva arealen än man tidigare trodde, detta då på grundval av dåligt underlag tidigare. Hur det står till på den andra halvan, ungefärligen lika med den areal som LRF Skogsägarna representerar, återstår att visa.

Spark på Barken i riktning Dan-Andersson-Land (DALarna)

Ända sen barnsben har den där vyn över norra Barken förtrollat. Den från Norsviken, kyrkudden eller festplatsen i Söderbärke bort mot bergen vid Smedjebacken. Berg lite utsuddade i konturerna av en mil med avdunstande vattenånga. Det är magiskt. När man står där på gamla badhällen i Norsviken drar det i benen lite som den där känslan av svindel man kan få på en hög balkong som hänger ut. Det var förresten en hög ångbåtsbrygga där förr när fraktbåtar ännu trafikerade Strömsholms kanal. Jag tycker mig minnas den från min tidiga barndom och dess flitiga badande i viken. Den bryggan ramlade jag alltid ner ifrån i mina förpubertala fallandedrömmar.

Vi syskon var på somrarnas skollov alltid outsourcade från staden till släktingar på landet. Sådana hade man ju ofta förr, när den stora inflyttningen till städerna bara låg en eller två generationer tillbaka i tiden. Båda mina föräldrar jobbade, därför blev detta lösningen på barntillsynen. Sommaröppna fritids fanns inte ens i fantasin då. Den lösningen är i alla fall jag tacksam för, den har positivt präglat hela mitt liv.

Särskilt min lillasyster K och jag tillbringade många somrar hos morföräldrarna i Nors by i Söderbärke. Då blev det många besök för bad där på badklippan i Norsviken.  Många kvällar satt jag också där med mamma, mormor eller mormors syster och sjönk in i solnedgången där i norr. Att ta med oss barn på sådant var uppenbarligen en kvinnosyssla. Jag minns också att jag vallade ner morföräldrarnas kor till Norsviken för att dricka i samband med att jag hämtade hem dem från betet till ladugården för mjölkningen.

Lockelsen i den där vyn ut över norra Barken och de lite disiga bergen långt där borta tror jag har förstärkts av Dan Anderssons diktning. När jag står där i Norsviken så vet jag att han fanns där, långt "bortom bergen" i fonden. Några mil bort i den riktningen, bortom Ludvika, ligger Skattlösberg. Där levde Dan en period av sitt liv och där finns hans diktarstuga Luossa bevarad till efterkommande generationers stora glädje. Där ordnas varje år i augusti den s k Luossa-festen till Dans minne. Med sång och musik. På något sätt blev Dan Andersson ett gemensamt intresse för mig och min mor. Vi hann aldrig prata så mycket om det, men jag är glad att vi kom oss iväg på ett par Luossa-fester tillsammans innan hon blev alltför gammal.

Jag minns fortfarande mina första kontakter med Dan Andersson. Det var på Storgatan i Örebro, där vi bodde ett par år i skiftet mellan 1950- och 1960-talen. Min pappa var butikschef på Luxors butik och hade tjänstebostad där. I det stora vardagsrummet stod en säng i hörnet. När man låg på den stod ett skrivbord framför och man hade hyllorna på dess baksida i blickfånget. Där stod de på rad. Böckerna i Dan Anderssons författarskap. De blev nästan de första romanerna jag läste. Jag läste Kolarhistorier och David Ramms arv. En och annan dikt blev det väl också, men dom tyckte jag bättre om att lyssna till, upplästa eller besjungna.

Dan Andersson har haft vänligheten att återkommande göra mig sällskap. Det nog mest suggestiva mötet med honom och hans miljö var vid Luossa en sommarkväll i tonåren. Min bror S jobbade på barnkolonin i Västansjö strax norr om Sunnansjö och jag var och hälsade på några dagar. Jag vill minnas att det var över midsommar och någon kom på idén att vi skulle besöka Luossa, som inte låg så långt därifrån. Möjligen var det min brors kompis U som också jobbade på kollot och hade en gammal Folka . Vi kom till Skattlösberg i den sena skymningen. Det jag har på näthinnan för evigt är den oändliga utsikten över bergskammarna och de i dimmor inbäddade dalgångarna som låg där framför oss, då vi gick sluttningen ner mot stugan vid Luossa.

Några år senare kom Hootenanny Singers i ropet. De sjöng bl a en del tonsatta texter av Dan Andersson och jag älskade att lyssna på de låtarna. En gång då mina barn var små var familjen på en liten rundtur i Dan Anderssons land. Min dotter J var då 4-5 år vill jag minnas. Hon hade uppfattat att vi skulle besöka någon Dan Andersson. Då vi var i Luossa-stugan och han själv uppenbarligen inte fanns på plats upprepade hon därför oavbrutet "Var är Andersson? Var är Andersson?"

Vi försökte förklara att han hade dött och inte fanns mer, men det hade svårt att gå hem. Denna oklarhet fick oss i alla fall att besöka Dan Anderssons gravplats vid kyrkogården Lyviken i Ludvika på hemvägen, detta för att kunna peka på graven och säga till dottern "Där är Andersson! Där är Andersson!" Jag vet inte om hon fattade mer av sammanhanget p g a detta försök till pedagogisk övning.

Min näst sista anställning var i Stockholm. Kontoret var på Kungsbron, precis där Kungsgatan går över till Kungsholmen. Då rände jag en hel del på Bryggargatan för luncher och även ibland på kvällar för en ”after-work”. Jag hade två favoritställen: Ettans Kök och Belgobar vid Freys Hotell och Café London längre bort på gatan österut. Det sistnämnda haket ligger förresten alldeles intill där den där ensamme terroristen misslyckat sprängde sig själv till döds för några år sedan.

Vad har då Bryggargatan med Dan Andersson att göra? Jo, det var här han så tragiskt och alldeles för tidigt omkom i en olycka i rum nr 11 på hotell Hellman, Bryggargatan 5. Det var 1920 och han var endast 32 år gammal. På hotellet hade man cyanväte-rökt mot ohyra. Tyvärr vädrade man sen för dåligt! Med följd att sängkläderna fortfarande var bemängda med cyanväte då Dan gick till sängs. Tyvärr förblev han sovande. En person till omkom på hotellet. Vid sin bortgång var Dans hustru havande. En dotter Monika fick han postumt. En fin gåva där på andra sidan.

Min senaste kontakt med Dan-Andersson-Land var alldeles nyligen i samband med vinterns vargjakt. Jag engagerade mig här på min blogg lite i kanten av den debatt som då utspelade sig och skrev ett par inlägg. Ett av de två revir som valdes för jakten i Dalarna var Olsjöreviret väster om Ludvika och Grängesberg. När jag studerade kartorna för reviret slog det mig att Skattlösberg ju låg i revirets västra kant. Att Dan Andersson bott där kunde jag använda som en liten poäng i den satir jag skrev: http://hans-orjan.blogspot.se/2015/01/manual-for-att-tomma-ett-vargrevir_23.html

Åter till Norsviken nu och utsikten därifrån. Det är egentligen konstigt att det där skogsklädda berget på andra sidan sjön vid Smedjebacken kunnat behålla sin magi sett från Söderbärke. Jag har varit där i närkontakt med terrängen några gånger och man skulle kunna tro att förtrollningen därför kunde brytas. Dels var jag där en midsommarafton i utsiktstornet på Uvberget med C, min första egentliga flickvän. Dels har jag flera gånger varit där på baksidan av berget och åkt slalom i Uvbergsbacken med barnen då de var små. Dessa närkontakter med berget har dock inte alls brutit förtrollningen.

På senare år har dock en ny faktor dykt upp som hotar upplevelsen. Det har byggts ett antal stora vindkraftverk där på berget. Återstår gör att upptäcka hur dessa påverkar känslan. Jag har inte haft möjlighet än att sitta ner i lugn och ro där i Norsviken och riktigt känna efter. När etableringen där övervägdes utgår jag ifrån att man inte ens tänkte tanken att man borde fråga dem som brukar sitta där borta på andra sidan sjön och glo sig in i skymningen och evigheten.

Hur tusan var det med den där sparken undrar ni säkert nu! I alla fall den som ännu minns rubriken på detta inlägg. Ursäkta den långa utvikningen till Dan Andersson, jag var bara tvungen. I slutet av februari bodde jag några dagar tillsammans med dotter och familj i mammas gamla 1700-tals-torp i Nors by, numer min systers. Den primära anledningen var att vi hade biljetter en dag till Skid-VM i Falun.

I Mellansverige får man numer om vintrarna vara väldigt flexibel om man ska ägna sig åt friluftsliv. Man får hoppa som värsta jerkan mellan skidor, skridskor och promenader (gärna försedd med broddar). Och nu plötsligt kom detta med sparken upp. Under VM-veckan var det ingen ordning på vädret, snön smälte, vattnet rann, det frös igen, allt i ett enda kaos av olika tillstånd. En morgon låg i alla fall sjön där plötsligt med spegelblank is. Och solen sken för fullt. Vi måste bara ut. Vad gör man? Skridskor hade vi ju inga med, det var ju skid-VM. Dessutom var ju barnbarnen i alla fall för små för att ta sig fram på sådana.

I syrrans förråd hittade jag dem, två delvis rödmålade (!) sparkar av det norska (!) märket Tarzan! För övrigt ett gammalt svenskt cykelmärke. Att man kan åka spark är något man som numer helt acklimatiserad stadsbo nästan förträngt. Men nu skulle de fram. Det där norska fick man överse med, detta trots norrmännens enorma överlägsenhet där uppe i Falun. Isdubbar fick jag fram efter ett samtal till Norge (syrran bor där till råga på allt norskt) och efter att ha vänt uppochner på ett par lådor i förrådet. Att isen var tillräckligt tjock hade jag förvissat mig om hos en abborrpimplande tonåring där nere på Norsviken. Den var ca 20 cm tjock, helt betryggande om än inte de 70 cm som min vanligtvis väl underrättade bror hävdat (han läser ju en massa tidningar så det var nog en sådan där tyrckfelsnisse som varit framme).

Vi hann i alla fall ut medan det ännu var ljust, detta trots den långa startsträckan för att hitta grejerna. Och så makalöst fint det var! Vi, tre vuxna och två barn, gled nästan som tyngdlösa ut över isen i riktning Dan-Andersson-Land. Åt det hållet ligger Godtemplarholmen, där vi normalt brukar landa med eller utan is. Det var helt fantastiskt vackert där på isen, tyst också förutom sjungandet kring medarna. Upplevelsen var så total att t o m barnbarnen var tysta en stund. Vi landsteg på holmen och letade påhittade rövare en stund. Vi hittade inga förutom den jag själv låtsades vara. Den rövaren gick inte barnbarnen på, så vi gav oss hemåt efter resultatlöst letande.

På eftermiddagen då barn och barnbarn rest hemåt mot Sveriges framsida gav jag mig ut igen. Sparkåkandet på Barkens is var en verklig hit och jag ville maxa upplevelsen. I god fart åkte jag ånyo i riktning mot bergen därborta i sjöns andra ände. Det började skymma, himlen och molnen glödde, jag var helt ensam på isen. Först i höjd med sågen i Vanbo stannade jag upp och insåg att jag nog tyvärr måste vända innan mörkret skulle lägga sig över sjön. Resan in i evigheten bort mot Dan-Andersson-Land fick vänta. På vägen hem mot Norsviken låg kyrkan vackert där i kvällssolens sista strålar, speglande sig i isen. Där på kyrkuddens gravplats vilar min mor och hennes släkt tryggt i jorden.

Den senaste veckan har det varit en intensiv diskussion i media om vilken trist bild av Bergslagen som förmedlas i TV-serien Jordskott och filmen Cirkeln: otäckingar, mörker, nedläggning, öde, regn. Häromkvällen dök ånyo Bergslagen upp i en TV-produktion, också det i ett dystert sammanhang. I ”Arne Dahl: Mörkertal” hade avskyvärda brottslingar tillhåll ”mellan Fagersta och Norberg”. Flera tyckare har glädjande velat ge positiva motbilder, t ex Ulf Lundén och Göran Greider på Dala-Demokraten. Speciellt glad blev jag åt pensionerade professorn Ronny Svenssons berättelse i SR om en positiv modern utveckling i Bergslagen. Några gamla företag som går jättebra igen. Många nya företag i nya branscher. Nya universitet i två Bergslags-län. Flera nya högskolor. Och Tåg i Bergslagen (TiB) är tydligen en succé med väl fungerande och täta kommunikationer mellan många orter.

Det är go i Dan-Andersson-Land! Det finns alltid något nytt där bortom bergen!

Hyggen från himlen

Det låter på rubriken som om jag här nedan tänker skriva om hyggen av himmelsk art, sådana hyggen som skulle kunna nomineras till, och sannolikt också segra utan konkurrens, i den norrbottniska tävlingen ”Årets vackraste hygge”. Men så är inte fallet, för den som eventuellt hade trott eller kanske önskat det.

Mitt kritiska sentida intresse för hur skogsbruket i praktiken och fjärran från tätorter, certifieringsstandarder samt policies, skapar sina hyggen väcktes tyvärr av det ödesdigra besöket 2012 på Pilgrimsleden i Dalsland. Det besöket är återberättat på annan plats här på min blogg:

http://hans-orjan.blogspot.se/2012/05/pilgrimsleden-forodd-av-skogsbruket.html

Det besöket fick mig att ana att de riktlinjer som finns till ledning för arbetet med slutavverkning inte alltid följs, beroende på bl a okunskap, slarv eller tidsbrist. Det fick mig också att inse att det är värdefullt med kritiska och oberoende ögon därute i skogen. Det tror jag gagnar skogsbruket i längden. Att bara stryka medhårs och berömma, som vissa tyckts tro på som enda medicinen, är inte fullt ut verksamt, är min bedömning.

Så åter till de himmelska hyggena. I efterbörden av mitt blogginlägg om Sveaskogs megahygge vid Auktjaurliden någon mil norr om Arvidsjaur hade jag diskussioner om markberedningsmetoder med bl a en distriktsansvarig driftledare. Han och flera andra ställde sig tvivlande till att man, som jag hävdade, kan se om och hur hyggen är markberedda från rymden. Med det menas på de satellitbilder som finns fritt tillgängliga på nätet som Google Maps tillgängliga via t ex Hitta eller Eniro. Ovan och nedan visar jag ett par-tre bilder som visar att det lätt låter sig göras. 

Vår primära diskussion gällde frågan om varför Sveaskog, som är den största enskilda skogsägaren i norra Sverige, gör så mycket kontinuerlig markberedning i form av harvning i st f fläckmarkberedning. Saken är den att en harvning förstör en mycket större andel (minst hälften) av markytan och dess vegetation än en fläckmarkberedning (mindre än en fjärddel), detta till men för renbete och erosion. Man vill intuitivt tro att det också är negativt ur miljösynpunkt för näringsutlakning och flöden av växthusgaser. Men studier på SLU och Skogforsk visar att så inte alls behöver vara fallet. Det kan t o m visa sig vara tvärtom.

Markberedningens syften är flera, men ultimat är att få en bra plantetablering och på sikt en mer värdefull produktion av virke. Vid en vanlig plantering sätter man ut ca 2500 plantor per ha. Om vi antar att det för en planteringspunkt behövs en kvadratmeter (för att hitta den optimala punkten där inom), så behövs på ett hektar 2500 m² för plantorna. Detta är sannolikt högt räknat.  

Vid en harvning störs ca halva hektaret, vilket motsvarar 5000 m². Således behövs endast halva den markberedda arealen (5000 – 2500 = 2500) och hälften är gjort i onödan, vilket är olyckligt med tanke på miljöbelastningen. Till ovan nämnda miljökonsekvenser kommer den diesel som krävs för markberedningen. Fläckmarkberedning är ett alternativ, med avsevärt mindre ytor påverkade.

Bilderna ovan från Google maps på nätet visar att det går tillräckligt bra att se där var det finns hyggen och om de i så fall är markberedda och med vilken metod. Var och en som har en dator och har intresse av hyggen och markberedning, kan således hitta intressanta objekt i terrängen. Observeras bör dock att kartorna där inte är färskvara utan de uppdateras endast varje eller vartannat år. Men hyggen och plantskog äldre än två år går i alla fall att hitta. Och dessutom kan man se på andra kartor, vilka också ligger på nätet, vem som äger marken. Detta i alla fall om det är Sveaskog, kyrkan, bolagen eller universiteten. De privata markägarna syns inte där.

Ens egen uppfattning av hur mycket av markytan som en markberedning stör påverkas mycket av perspektivet. Om man står på marken ser det kanske inte så mycket ut. Men kommer man upp ca 100 m förstärks intrycket. Bilden ovan är tagen på den höjden med en drönare. Det är samma hygge som på bilden överst. På satellitbilderna ser det ånyo inte så mycket ut. Flygbilder ger sannolikt ett intryck däremellan.  

Brandfältets norra del i slutet av februari 2015 – ett megahygge

På väg hem från några skiddagar i södra Dalarna åker jag stora vägen mellan Ängelsberg och Hästbäck. Trots att varit rätt varmt under veckan finns fortfarande en hel del snö kvar i terrängen. Just den här dagen är det gråväder och någon enstaka minusgrad, varför det är skare. Det går att gå på snön.

Den intensiva skogsbranden hade i hög fart flugit fram mot norr här och stoppades först av sjön Snyten en bit ovanför vägen. Den störste markägaren på brandfältet är Karl Hedin AB. Ägorna är belägna på norra halvan av brandfältet och större delen av dem ska inte ingå i det planerade naturreservatet.

Här pågår sen en tid skogsavverkning för fullt över ett område som sträcker sig ca 5 km längs stora vägen och någon kilometer söder- och norrut. Skördare brummar en bit från vägen. Virke ligger i stora travar längs skogsbilvägarna som går vinkelrätt ut från stora vägen. Timmerbilar lastar virke. Företaget håller tydligen på med provsågningar i Karbenning, för att se om virket går att använda till annat än brännved.

Hygget är således megastort och väldigt kalt. Det mesta av skogen har brunnit upp. Men en del hänsyn har i alla fall lämnats där levande träd funnits kvar, t ex i svackor och längs vattendrag. Här och var står rester kvar av tidigare högstubbar, nu pekar de likt svarta finger mot skyn.

Det har brunnit mycket hårt här. Berggrunden och mineraljorden är frilagda i stora partier. På en del ställen, där det ser ut att ha funnits torvlager på uppemot halvmetern, har dessa helt brunnit upp, detta av de rotsystem att döma som idag finns kvar en bit uppe i luften.

Det kommer att bli mycket intressant att se hur föryngringen ska utvecklas. Avsikten är tydligen att plantera i stor skala. 

Någon kungsörn blev det tyvärr inte denna gång heller.    

SvD Brännpunkt: Energigrödor bättre än odling av foder

Nedanstående text publicerades på SvD Brännpunkt 10 mars:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/energigrodor-battre-an-odling-av-foder_4393259.svd

Den är en replik på ett inlägg av Margareta Emanuelson m fl SLU 5 mars:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/livsmedelsverkets-rad-om-mjolk-slar-helt-fel_4385359.svd

Elin Röös SLU har också replikerat (6 mars):

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/okad-mjolkproduktion-belastar-klimatet_4389919.svd

Min replik 10 mars:

På Brännpunkt 6 mars skriver M Emanuelson SLU m fl (ME) att svensk mjölkproduktion bör öka. Detta med anledning av Livsmedelsverkets förslag att konsumtionen av mjölk borde minska, av hänsyn till hälsa och till miljö. ME:s skäl är kortfattat: 1/ svensken kommer att dricka läskedryck istället, 2/ mjölkkor behövs för öppna landskap och biologisk mångfald, 3/ det blir mindre mjölkproduktion i landet, och 4/ bidraget till växthuseffekten är marginellt.

En av mänsklighetens stora globala utmaningar är att öka produktionen av livsmedel för den växande befolkningen och samtidigt göra detta med mindre total miljöbelastning. Planetens begränsningar är redan överskridna i flera avseenden. För att lösa detta krävs högre produktion per yta, mindre slöseri i livsmedelskedjan och en avsevärt mindre konsumtion av animalier i Västvärlden. ME inget att bidra med i dessa frågor, man saknar helt ett internationellt perspektiv.

Kommentarer till deras fyra argument:

1/ Det är märkligt att lyfta fram läskedrycker som motbild till minskad mjölkkonsumtion. Sverige har ett fantastiskt bra och billigt kommunalt kranvatten. Se det som möjlighet istället. Dessutom behöver inte vuxna mjölk, stora kulturer i världen som Kina och Indonesien lever i stort sett utan.

2/ Ja, mjölkkor bidrar till öppna landskap. Men det finns annat angeläget att odla som också ger öppna landskap, t ex lågväxande energigrödor. Den värdefulla biologiska mångfald som berörs finns i naturbetesmarkerna. Dessa står för endast en mindre del av mjölkkors näringsintag. De kan hållas öppna med köttdjur.

3/ Ja, det är rimligt att anta att det blir mindre produktion i Sverige om svensken konsumerar mindre. Det priset får vi betala för att bidra till en hållbar utveckling. För lantbrukaren finns annat angeläget att odla istället för fodergrödor. Om den svenska konsumenten väljer svenska produkter är det inte ens säkert att produktionen behöver minska så mycket.

4/ Sveriges utsläpp av växthusgaser torde inte utgöra mer än ett par promille av de globala utsläppen. I den meningen är det fullständigt egalt för globens klimat vad vi har för oss i detta land. Det enda goda skälet för klimatåtgärder här handlar om att föregå med gott exempel och visa global solidaritet. Det räcker för mig som skäl. ME har rätt i att de svenska utsläppen av växthusgaser skulle minska endast marginellt om Livsmedelsverkets förslag förverkligades. Men de glömmer då att räkna med en helt avgörande faktor och det är att mark blir över som kan användas för annat. Självklart bör man då istället odla grödor som kan ersätta fossilbaserad energi och produkter. Då får man en dubbelt positiv effekt. Det finns stor potential i detta – faktum är att ¾ av Sveriges åkermark används för att odla foder. Så om vi övergår till mer vegetarisk kost kan stora arealer frigöras.  

Hans-Örjan Nohrstedt, docent SLU

Min slutreplik om LRF Skogsägarnas verksamhet på Twitter

Den 20 februari publicerade tidningen Skogsland ett debattinlägg där jag kritiserade LRF Skogsägarna för att censurera hårt i sitt nyhetsflöde på Twitter:

http://hans-orjan.blogspot.se/2015/02/lrf-skogsagarna-censurerar-hart-i-sitt.html

Några dagar senare 24 februari svarade LRF Skogsägarnas chef Sten Frohm i Skogsland:

http://www.lantbruk.com/debatt/vi-jobbar-vara-medlemmar

Nedan texten i min slutreplik, vilken kom i Skogsland 6 mars:

http://www.lantbruk.com/debatt/lrf-skogsagarnas-twittrande-forsvarar-dialog

 Sten Frohm (SF) avslöjar en naiv syn på LRF Skogsägarnas twittrande. Enligt SF är det ”enskilda medarbetare” som twittrar. Vilken annan arbetsgivare skulle låta medarbetare twittra på jobbet i företagets namn? SF skriver ”vi jobbar inte för våra följare på twitter, utan för medlemmarna”. Var är målgruppsanalysen? Mycket få medlemmar följer LRF på Twitter. Det måste vara vi följare som är målgruppen. Det motsäger inte att LRF:s mål är att verksamheten bör gagna medlemmarna. SF verkar anse att det är bra om vi följare invaggas i tron att allt är bra med skogsbruket och att all kritik är obefogad. Men, vi följare genomskådar LRF som riskerar sitt rykte. LRF erkänner inte värdet av en debatt mellan olika synsätt och inte miljörörelsens betydelse för natur- och miljövård.

Medlemmarnas olika skäl för att äga skog gör det angeläget att inte sprida en ensidig bild. LRF ska arbeta för både produktion och miljö. Nu har twitterflödet slagsida mot produktion. Initiativ inom miljö- och naturvård hanteras ofta nedsättande. Problematiken undviks av SF.    

SF skriver ”Vi har inga partipolitiska aspekter i vårt twittrande.”. Han förnekar twittrande till Miljöpartiets nackdel inför valet. Om han läst på min blogg hade han sett sju tweets med negativ kritik mot MP. Inget annat parti drabbades. Centern gynnades däremot.  

LRF:s twittrande försvårar dialogen med andra aktörer. Man borde i stället för censur stödja en allsidig diskussion om skogsbruket. LRF behöver verkligen en policy för Twitter.