Spark på Barken i riktning Dan-Andersson-Land (DALarna)

Ända sen barnsben har den där vyn över norra Barken förtrollat. Den från Norsviken, kyrkudden eller festplatsen i Söderbärke bort mot bergen vid Smedjebacken. Berg lite utsuddade i konturerna av en mil med avdunstande vattenånga. Det är magiskt. När man står där på gamla badhällen i Norsviken drar det i benen lite som den där känslan av svindel man kan få på en hög balkong som hänger ut. Det var förresten en hög ångbåtsbrygga där förr när fraktbåtar ännu trafikerade Strömsholms kanal. Jag tycker mig minnas den från min tidiga barndom och dess flitiga badande i viken. Den bryggan ramlade jag alltid ner ifrån i mina förpubertala fallandedrömmar.

Vi syskon var på somrarnas skollov alltid outsourcade från staden till släktingar på landet. Sådana hade man ju ofta förr, när den stora inflyttningen till städerna bara låg en eller två generationer tillbaka i tiden. Båda mina föräldrar jobbade, därför blev detta lösningen på barntillsynen. Sommaröppna fritids fanns inte ens i fantasin då. Den lösningen är i alla fall jag tacksam för, den har positivt präglat hela mitt liv.

Särskilt min lillasyster K och jag tillbringade många somrar hos morföräldrarna i Nors by i Söderbärke. Då blev det många besök för bad där på badklippan i Norsviken.  Många kvällar satt jag också där med mamma, mormor eller mormors syster och sjönk in i solnedgången där i norr. Att ta med oss barn på sådant var uppenbarligen en kvinnosyssla. Jag minns också att jag vallade ner morföräldrarnas kor till Norsviken för att dricka i samband med att jag hämtade hem dem från betet till ladugården för mjölkningen.

Lockelsen i den där vyn ut över norra Barken och de lite disiga bergen långt där borta tror jag har förstärkts av Dan Anderssons diktning. När jag står där i Norsviken så vet jag att han fanns där, långt "bortom bergen" i fonden. Några mil bort i den riktningen, bortom Ludvika, ligger Skattlösberg. Där levde Dan en period av sitt liv och där finns hans diktarstuga Luossa bevarad till efterkommande generationers stora glädje. Där ordnas varje år i augusti den s k Luossa-festen till Dans minne. Med sång och musik. På något sätt blev Dan Andersson ett gemensamt intresse för mig och min mor. Vi hann aldrig prata så mycket om det, men jag är glad att vi kom oss iväg på ett par Luossa-fester tillsammans innan hon blev alltför gammal.

Jag minns fortfarande mina första kontakter med Dan Andersson. Det var på Storgatan i Örebro, där vi bodde ett par år i skiftet mellan 1950- och 1960-talen. Min pappa var butikschef på Luxors butik och hade tjänstebostad där. I det stora vardagsrummet stod en säng i hörnet. När man låg på den stod ett skrivbord framför och man hade hyllorna på dess baksida i blickfånget. Där stod de på rad. Böckerna i Dan Anderssons författarskap. De blev nästan de första romanerna jag läste. Jag läste Kolarhistorier och David Ramms arv. En och annan dikt blev det väl också, men dom tyckte jag bättre om att lyssna till, upplästa eller besjungna.

Dan Andersson har haft vänligheten att återkommande göra mig sällskap. Det nog mest suggestiva mötet med honom och hans miljö var vid Luossa en sommarkväll i tonåren. Min bror S jobbade på barnkolonin i Västansjö strax norr om Sunnansjö och jag var och hälsade på några dagar. Jag vill minnas att det var över midsommar och någon kom på idén att vi skulle besöka Luossa, som inte låg så långt därifrån. Möjligen var det min brors kompis U som också jobbade på kollot och hade en gammal Folka . Vi kom till Skattlösberg i den sena skymningen. Det jag har på näthinnan för evigt är den oändliga utsikten över bergskammarna och de i dimmor inbäddade dalgångarna som låg där framför oss, då vi gick sluttningen ner mot stugan vid Luossa.

Några år senare kom Hootenanny Singers i ropet. De sjöng bl a en del tonsatta texter av Dan Andersson och jag älskade att lyssna på de låtarna. En gång då mina barn var små var familjen på en liten rundtur i Dan Anderssons land. Min dotter J var då 4-5 år vill jag minnas. Hon hade uppfattat att vi skulle besöka någon Dan Andersson. Då vi var i Luossa-stugan och han själv uppenbarligen inte fanns på plats upprepade hon därför oavbrutet "Var är Andersson? Var är Andersson?"

Vi försökte förklara att han hade dött och inte fanns mer, men det hade svårt att gå hem. Denna oklarhet fick oss i alla fall att besöka Dan Anderssons gravplats vid kyrkogården Lyviken i Ludvika på hemvägen, detta för att kunna peka på graven och säga till dottern "Där är Andersson! Där är Andersson!" Jag vet inte om hon fattade mer av sammanhanget p g a detta försök till pedagogisk övning.

Min näst sista anställning var i Stockholm. Kontoret var på Kungsbron, precis där Kungsgatan går över till Kungsholmen. Då rände jag en hel del på Bryggargatan för luncher och även ibland på kvällar för en ”after-work”. Jag hade två favoritställen: Ettans Kök och Belgobar vid Freys Hotell och Café London längre bort på gatan österut. Det sistnämnda haket ligger förresten alldeles intill där den där ensamme terroristen misslyckat sprängde sig själv till döds för några år sedan.

Vad har då Bryggargatan med Dan Andersson att göra? Jo, det var här han så tragiskt och alldeles för tidigt omkom i en olycka i rum nr 11 på hotell Hellman, Bryggargatan 5. Det var 1920 och han var endast 32 år gammal. På hotellet hade man cyanväte-rökt mot ohyra. Tyvärr vädrade man sen för dåligt! Med följd att sängkläderna fortfarande var bemängda med cyanväte då Dan gick till sängs. Tyvärr förblev han sovande. En person till omkom på hotellet. Vid sin bortgång var Dans hustru havande. En dotter Monika fick han postumt. En fin gåva där på andra sidan.

Min senaste kontakt med Dan-Andersson-Land var alldeles nyligen i samband med vinterns vargjakt. Jag engagerade mig här på min blogg lite i kanten av den debatt som då utspelade sig och skrev ett par inlägg. Ett av de två revir som valdes för jakten i Dalarna var Olsjöreviret väster om Ludvika och Grängesberg. När jag studerade kartorna för reviret slog det mig att Skattlösberg ju låg i revirets västra kant. Att Dan Andersson bott där kunde jag använda som en liten poäng i den satir jag skrev: http://hans-orjan.blogspot.se/2015/01/manual-for-att-tomma-ett-vargrevir_23.html

Åter till Norsviken nu och utsikten därifrån. Det är egentligen konstigt att det där skogsklädda berget på andra sidan sjön vid Smedjebacken kunnat behålla sin magi sett från Söderbärke. Jag har varit där i närkontakt med terrängen några gånger och man skulle kunna tro att förtrollningen därför kunde brytas. Dels var jag där en midsommarafton i utsiktstornet på Uvberget med C, min första egentliga flickvän. Dels har jag flera gånger varit där på baksidan av berget och åkt slalom i Uvbergsbacken med barnen då de var små. Dessa närkontakter med berget har dock inte alls brutit förtrollningen.

På senare år har dock en ny faktor dykt upp som hotar upplevelsen. Det har byggts ett antal stora vindkraftverk där på berget. Återstår gör att upptäcka hur dessa påverkar känslan. Jag har inte haft möjlighet än att sitta ner i lugn och ro där i Norsviken och riktigt känna efter. När etableringen där övervägdes utgår jag ifrån att man inte ens tänkte tanken att man borde fråga dem som brukar sitta där borta på andra sidan sjön och glo sig in i skymningen och evigheten.

Hur tusan var det med den där sparken undrar ni säkert nu! I alla fall den som ännu minns rubriken på detta inlägg. Ursäkta den långa utvikningen till Dan Andersson, jag var bara tvungen. I slutet av februari bodde jag några dagar tillsammans med dotter och familj i mammas gamla 1700-tals-torp i Nors by, numer min systers. Den primära anledningen var att vi hade biljetter en dag till Skid-VM i Falun.

I Mellansverige får man numer om vintrarna vara väldigt flexibel om man ska ägna sig åt friluftsliv. Man får hoppa som värsta jerkan mellan skidor, skridskor och promenader (gärna försedd med broddar). Och nu plötsligt kom detta med sparken upp. Under VM-veckan var det ingen ordning på vädret, snön smälte, vattnet rann, det frös igen, allt i ett enda kaos av olika tillstånd. En morgon låg i alla fall sjön där plötsligt med spegelblank is. Och solen sken för fullt. Vi måste bara ut. Vad gör man? Skridskor hade vi ju inga med, det var ju skid-VM. Dessutom var ju barnbarnen i alla fall för små för att ta sig fram på sådana.

I syrrans förråd hittade jag dem, två delvis rödmålade (!) sparkar av det norska (!) märket Tarzan! För övrigt ett gammalt svenskt cykelmärke. Att man kan åka spark är något man som numer helt acklimatiserad stadsbo nästan förträngt. Men nu skulle de fram. Det där norska fick man överse med, detta trots norrmännens enorma överlägsenhet där uppe i Falun. Isdubbar fick jag fram efter ett samtal till Norge (syrran bor där till råga på allt norskt) och efter att ha vänt uppochner på ett par lådor i förrådet. Att isen var tillräckligt tjock hade jag förvissat mig om hos en abborrpimplande tonåring där nere på Norsviken. Den var ca 20 cm tjock, helt betryggande om än inte de 70 cm som min vanligtvis väl underrättade bror hävdat (han läser ju en massa tidningar så det var nog en sådan där tyrckfelsnisse som varit framme).

Vi hann i alla fall ut medan det ännu var ljust, detta trots den långa startsträckan för att hitta grejerna. Och så makalöst fint det var! Vi, tre vuxna och två barn, gled nästan som tyngdlösa ut över isen i riktning Dan-Andersson-Land. Åt det hållet ligger Godtemplarholmen, där vi normalt brukar landa med eller utan is. Det var helt fantastiskt vackert där på isen, tyst också förutom sjungandet kring medarna. Upplevelsen var så total att t o m barnbarnen var tysta en stund. Vi landsteg på holmen och letade påhittade rövare en stund. Vi hittade inga förutom den jag själv låtsades vara. Den rövaren gick inte barnbarnen på, så vi gav oss hemåt efter resultatlöst letande.

På eftermiddagen då barn och barnbarn rest hemåt mot Sveriges framsida gav jag mig ut igen. Sparkåkandet på Barkens is var en verklig hit och jag ville maxa upplevelsen. I god fart åkte jag ånyo i riktning mot bergen därborta i sjöns andra ände. Det började skymma, himlen och molnen glödde, jag var helt ensam på isen. Först i höjd med sågen i Vanbo stannade jag upp och insåg att jag nog tyvärr måste vända innan mörkret skulle lägga sig över sjön. Resan in i evigheten bort mot Dan-Andersson-Land fick vänta. På vägen hem mot Norsviken låg kyrkan vackert där i kvällssolens sista strålar, speglande sig i isen. Där på kyrkuddens gravplats vilar min mor och hennes släkt tryggt i jorden.

Den senaste veckan har det varit en intensiv diskussion i media om vilken trist bild av Bergslagen som förmedlas i TV-serien Jordskott och filmen Cirkeln: otäckingar, mörker, nedläggning, öde, regn. Häromkvällen dök ånyo Bergslagen upp i en TV-produktion, också det i ett dystert sammanhang. I ”Arne Dahl: Mörkertal” hade avskyvärda brottslingar tillhåll ”mellan Fagersta och Norberg”. Flera tyckare har glädjande velat ge positiva motbilder, t ex Ulf Lundén och Göran Greider på Dala-Demokraten. Speciellt glad blev jag åt pensionerade professorn Ronny Svenssons berättelse i SR om en positiv modern utveckling i Bergslagen. Några gamla företag som går jättebra igen. Många nya företag i nya branscher. Nya universitet i två Bergslags-län. Flera nya högskolor. Och Tåg i Bergslagen (TiB) är tydligen en succé med väl fungerande och täta kommunikationer mellan många orter.

Det är go i Dan-Andersson-Land! Det finns alltid något nytt där bortom bergen!