Intressant vandring längs Pukasjöhultsvägen nordost om Okome i Halland

Det här var en ny sträcka som jag aldrig gått. Sånt är alltid kul och spännande, men samtidigt lite chansartat. I torsdags skulle jag egentligen lett en vandring i skogslandskapet vid Sibbarps kyrka, men på grund av flera återbud uppstod chansen att reka nåt nytt område. Jag letar i regel på nya områden enklast bara genom att kolla på en karta i skala 1:100 000. Då letar jag i regel efter ställen där det går att gå en rundslinga. Jag går på stigar eller skogsbilvägar, båda är okej. När jag väl hittat en potentiellt objekt kollar jag mer i detalj med hjälp av Google Maps. 

Den här gången landade kartletandet på ett område tre kilometer nordost om Okome. Där finns ett lite större sammanhängande skogsområde mellan vägen mot Gällared och Ätraforsdammen. Kärestan och jag ställde bilen vid en avfart Pukasjöhultsvägen cirka tre kilometer från Okome, där ligger en gård som heter Tången. Därifrån gick vi fram och tillbaka till Äskåsen på en skogsbilväg modell större. Det blev 13 kilometer fram och tillbaka och tog oss cirka 3,5 timmar, då inklusive fikapaus och diverse stopp för fotograferande. Det var lättgånget och ganska flackt förutom sista biten upp mot Äskåsen. 

Längs den här vägen passerar man flera intressant objekt: naturreservatet Skogen, ett större kalhygge, Stora Trännsjön och slutligen berget Äskåsen med en skyddad bokskog. 

Naturreservatet Skogen

Det når man efter bara ett par kilometer och det ligger på båda sidor om vägen. Det bildades 2008 och består av ett område som för 100-150 år sen utgjorde del av en mindre by med flera torp. Här bodde uppskattningsvis 70-80 personer som odlade, hade kritter och därutöver jobbade åt större gårdar på trakten. Det var tydligen så att många deltog i byggandet av kanalen när Ramsjön dikades ut.

Inom reservatet finns resterna av två torp, Skogen och Ekehultet. Torpet Skogen har gett namn åt reservatet. Där finns husgrunder, olika stensättningar och ett intakt hus kvar. Vad det använts till är oklart, idag rymmer det bara en massa bråte. Torpet "levde" under en relativt kort period, 1850-1920.

Efter det har skogen tagit över och består idag mest av bok, men även en del andra trädslag. Det står på reservatsskylten att reservatet bildades för att värna biologisk mångfald och rörligt friluftsliv. Jag antar att även värnandet om kulturminnena bidragit, även om det inte är utskrivet. Bland särskilt ovanliga organismer som finns i reservatet nämns skogsduva och fnösketicka med den därtill kopplade larven av jättesvampmalen. 

Kalhygget

Strax efter att ha passerat reservatet kommer man till dess motsats, ett kalhygge med exempel på industriskogsbrukets metoder som markberedning och biobränsleskörd. 

På vägens nordöstra sida är hygget ett par år äldre än på den sydvästra. På förstnämnda sida är markberedningen gjord. Invid vägen låg staplar med timmer och högar med blivande biobränsle. I ett stort område invid dessa var marken sönderkörd med flera stora vattenfyllda spår. Entrepenören verkar inte ha brytt sig alls om att hösten har varit mycket nederbördsrik, utan har kört på som vanligt. 

Av virkeshögarna att döma är markägaren Setheliska stiftelsen, virkesmottagaren Derome och entrepenören Södra skogsägarna. Den nämnda stiftelsen är särskilt intressant i sammanhanget. Dess syfte är att stödja utbildning av ungdomar från Sätila och Hyssna församlingar, i första hand dom som utbildar sig inom jord- och skogsbruk eller hushåll. Man får hoppas att de inom skogsbruk får genomgå en utbildning som tydligt tar avstånd ifrån en praxis som körskadorna på detta hygge är ett exempel på.

Stora Trännsjön

Längs vägen vidare mot sjön korsar man Boa kyrkstig. Den är cirka sex kilometer enkel väg och går från byn Boa intill Ätraforsdammen till Okome kyrka. Den blir spännande att testa vid ett annat tillfälle.

Stora Trännsjön är förhållandevis stor och omgiven av skog. På samma sida som vägen går en stickväg ner till en ganska öppen plats lämplig som fikaställe. Möjligen går det att bada där när vädret tillåter.   

Äskåsen

Vandringens vändpunkt var Äskåsen. Det är ett 184 meter högt berg dit det leder en mindre skogsbilväg som tar av från Pukasjöhultsvägen i en vänsterkurva en bit efter sjön. Äskåsen är med sina 184 meter ett av Hallands högsta berg. Högst på 226 meter är Högalteknall på Hallandsåsen. 

Vid toppen av berget finns en bokskog som är skyddad med ett civilrättsligt naturvårdsavtal mellan markägaren och staten företrädd av Skogsstyrelsen. Markägaren får ersättning för att i X antal år sköta (eller avstå från att sköta) skogen på det sätt som överenskommits. Bokträden är flerstammiga som buketter, en form som kan bero på att träden delvis nyttjats för att ta grenar till foder eller bränsle. Kul var också att den gamla träskylten fortfarande satt uppe.

Återfärd

Efter en fikapaus i duggregnet vände vi hemåt. På vägen tillbaks till bilen blev det en del ytterligare fotograferande, framförallt av vattnet i terrängen som var rikligt efter allt regnande under hösten. De tre sista månaderna har det kommit ungefär dubbelt så mycket som normalt. 

Fåglar brukar vi ofta se och lyssna efter längs vägen. Denna gång var det magert. Endast några gråsiskor dök upp hoppandes på vägen. En talgoxe lät höra av sig. 

Vi åkte som sagt bil till startpunkten från där vi bor i Glommen, en resa på cirka tre mil. För ett år sen skaffade vi en elbil för att kunna ta oss ut till naturen på ett enkelt och miljövänligt sett. Buss funkar på vardagar, men som vanligt i Halland typiskt inte för arbetande friluftsmänniskor på helger. 
   

Julhelgen då vattnet gick - bilder från Ätran och dess omland

Dammen vid Ätrafors 28 december

Vatten i form av hav, sjöar och vattendrag har alltid fascinerat mig, mest att vara vid, på eller i. Så här års i juletid förstås främst att vara vid. Annars badar jag gärna i vattnet eller paddlar kajak på det. Närheten till vatten var ett av de viktigare skälen bakom att flytta till Glommen, beläget bara några steg från havet på Hallandskusten. Vatten i landskapet har också lockat mig till akademiska studier i till exempel hydrologi och vattenvård. 

Ja, ni kanske förstår att jag lätt går igång på vatten. Så även nu de senaste dagarna. I förrgår tog jag en promenad bort till och runt naturreservatet Morups tånge med dess fyr och fåglar. Jag överraskades av hur mycket vatten det var överallt och då menar jag på land förstås. Överraskningen berodde nog på att det regnat så mycket på sistone att det mest blivit innesittande. 

Skördad spannmålsåker vid Fyrvägen Glommen 27 december

Åkrarna längs Fyrvägen stod i stor utsträckning under vatten. Djupa körspår ute på åkrarna visade att det varit mycket vatten i marken under en stor del av hösten, inkluderande då skördetiden. Strax innanför reservatet vid Tången ligger en våtmark som bara finns ibland, företrädesvis på vinterhalvåret. Området heter Pölsefloen. Fågelklubben i Falkenberg vill att den genom dämning av utloppet ska återställas till sitt ursprungliga odikade skick, detta till gagn för fågellivet. Den här aktuella dagen behövdes ingen dämning, Pölsefloen var som en hel sjö. Vid entrén till reservatet stod fyren och speglade sig i en vattenpöl modell större. 

Morups tånge fyr speglar sig i vattnet 27 december

Det finns en Facebook-grupp för Glommen där allt möjligt kommer på tapeten. Jag la upp ett par-tre bilder där om vattenriket. Det följde en diskussion bland några intresserade om grundvattennivåer och också om hur det kunde bli så här när kommunen i somras gick ut och talade om lågt grundvatten och om att alla behövde minska sin förbrukning. Mina tankar gick igång, jag kollade upp en del och räknade också lite. Det resulterade i mitt förra inlägg på bloggen.

Igår skulle jag ha lett en skogsvandring uppe vid Sibbarps kyrka. Men på grund av några återbud såg jag och kärestan istället på kartan ut en annan skogsvandring uppe vid Okome. På vägen dit passerade vi dammen vid Ätrafors. Då gick jag igång ordentligt. Dammen stod med vidöppna spjäll och vattnet vräkte sig ut. Forsarna nedanför dammen, där vattnet normalt är en rännil, de hade nu för en stund återtagit sitt rätta vilda och otämjda liv. En fröjd att se.

Många partier står under vatten även i skogen. Vid Pukahultsvägen 28 december

Vi genomförde vår vandring längs Pukahultsvägen mot sydost med vändpunkten uppe på Äskåsen, 184 meter över havet och ett av de högre bergen i Halland faktiskt. Däruppe var det torrt om fötterna förutom att ett lätt duggregn vätte kängorna på utsidan. Den här vandringen var spännande på många sätt och vis, så jag återkommer till den i ett särskilt inlägg. 

En liten skogsbäck porlar på sin väg mot Ätran. Pukahultsvägen 28 december

Men efter att ha sett vattenvrålet vid Ätrafors så får jag erkänna att mina tankar var rätt fokuserade på vattnet i markerna. Det blev en del foton på vatten. Och vatten, det fanns det mycket gott om. Bäckarna porlade friskt. Små översvämmade partier fanns lite varstans. Myrarna var helt vattenmättade.

En vattenmättad myr nära vägen upp mot Äskåsen. 28 december

På vår vandring passerade vi en lite större sjö vid namn Stora Trännsjön. Där passerar även vattnet på sin väg till Ätran. Sjön fungerar som ett mellanlager och buffert. 

Stora Trännsjön vid Pukahultsvägen. 28 december

När vi senare åkte hemåt slog det mig att jag måste se hur det såg ut inne i Falkenberg där Ätran har sin sista sträckning före utloppet i havet. Tyvärr hann det mörkna innan vi var framme. Istället tog jag mig dit i morse och tog några foton. 

Strid ström i Ätran vid Tullbron i Falkenberg. 29 december

Jag har bott i Glommen ett par år nu. Trots rätt frekventa besök i stan så kan jag inte minnas att jag sett så här mycket vatten i ån tidigare. Den gick bräddfull. På södra sidan ån uppströms den tappert kämpande Tullbron var gång- och cykelvägen avstängd på grund av att Ätran tyckte att den ville rinna där. I forsarna utanför brusade det rejält. 

Strömmarna en bit uppströms Tullbron. 29 december

Lite fakta om Ätran och den aktuella vattenföringen

Avslutningsvis nedan lite hydrologiskt relevanta fakta om Ätran och den aktuella vattenföringen. Dessa kan man enkelt hitta på nätet på diverse hemsidor, till exempel hos SMHI, Ätrans sportfiskeförbund och Recipientkontrollen i regi av Ätrans vattenråd. 

Ätran är rätt lång, den rinner upp norr om Ulricehamn och gör en sväng norrut innan det sen bär iväg söderut mot Falkenberg och havet. Längden är 243 kilometer och avrinningsområdet 3342 kvadratkilometer. Om det hade varit en kvadrat skulle den ha sidan 58 kilometer. 

Karta över Ätrans avrinningsområde. Ätrans vattenråd. 

I avrinningsområdet är 59 procent skogsmark och 11 procent jordbruksmark. Resten är sjöar och vattendrag, trädlös myrmark och samhällen. Det är som ett litet Sverige i miniatyr vad marktypernas fördelning anbelangar. 

De här aktuella dagarna 28-29 december var vattenföringen vid Ätrafors 138 kubikmeter per sekund. Det är en kub med drygt 5 meters sida som varje sekund vräker sig ut. Denna vattenföring är hela fyra gånger så stor som medelvattenföringen för året vid Ätrafors (34 kubikmeter per sekund). Rätt rejält således!

Nån kanske undrar vad som orsakat det höga flödet i Ätran och de många översvämningarna. I södra Sverige inträffar inte de stora flödena under vårens snösmältning, eftersom snö är är ovanlig. Utan istället när det regnat mycket och företrädesvis då under vinterhalvåret när avdunstningen fån marken och via växterna är låg. Jag har kollat på SMHI:s hemsida och under de tre senaste månaderna har det i Halland regnat 1,5-2 gånger mer än vad som är normalt. Upplösningen på de data som redovisas där är inte av den arten att det går att precisera exakt vad som är fallet inom Ätrans avrinningsområde. 

Tack ni som orkat ända hit i texten. Nu måste jag nog sluta. Det känns nästan som om jag tagit mig vatten över huvudet. Så kan det gå när man vill ha nåt på fötterna när man uttalar sig. Stövlar verkar passa rätt bra när vattnet har gått. 

Blött nu i Glommens omland - sinnebild av en kommande klimatförändring?

Måste man snart ro till fyren?

Nu i i höst och "vinter" har det regnat mycket i Halland. Oktober och december (till och med 26e) hade enligt SMHI en nederbörd på 1,5 - 2 gånger den normala. I november var den ungefär 1-1,5 gånger den normala. I skrivande stund har SMHI utfärdat en klass 1 varning för Ätran och en klass 2 för Lagan, detta på grund av höga vattenflöden . 

Skördad vårveteåker med stora körskador intill Fyrvägen

Strax innan skymningen igår tog jag en promenad från Glommen och bort runt Morups tånge. Jag slogs av hur mycket vatten det stod överallt och tog några bilder.

Det vatten som man ser står i och ovan markytan är grundvatten. Jordarna i området består mest av sand och är mycket genomsläppliga. På sån jord blir inte vatten stående på ytan om inte hela marken redan är vattenfylld. När sandig mark är helt vattenfylld förlorar den sin bärighet för maskiner och blir omöjlig att odla. Detta kan ses på bilderna som djupa körspår efter de maskiner som bärgat eller försökt bärga skörden. 

Misslyckat försök att skörda fodermajs intill Fyrvägen

Sen började jag fundera över om det var så här det skulle kunna se ut i området om IPCC:s (International Panel of Climate Change) prognos på 1 meters höjning av havsytan till år 2100 skulle bli verklig. Stora ytor i låglandet runt Glommen ligger vad jag uppfattar det inte mer än ett par meter över havsytan idag. 

Här har det stått vatten hela hösten i fodermajsen så att det inte ens blev nåt försök att skörda

Vid västliga stormar trycks dessutom havsytan upp ännu mer. Bara under de två år jag bott i Glommen har vattnet flera gånger gått upp över Fyrvägen mellan Glommen och Morups tånge, den ligger uppskattningsvis 1,5-2 meter över normalvattenståndet. Under stormen Gudrun 2005 var vattenståndet nästan 2 meter över det normala har det sagts mig. 

I Halland är inte heller landhöjningen nåt att hoppas på. Den är här i stort sett noll. Den ökar norröver och är som mest 1-2 centimeter per år i Ångermanland. Där kan landhöjningen hålla IPCC:s prognos stången. I södra Skåne är det till och med så att landet sjunker lite hela tiden. Dessa skillnader i landhöjning i landet beror på att Sverige tippar mot söder med en axel i höjd med Halland. Detta i sin tur är en effekt av att berggrunden under istiden trycktes ner olika mycket på grund av en varierande istjocklek.      

Även i trädgårdar står det vatten

Till sist en liten räkneövning betingad av att en del boende i området på Facebook uttryckt förvåning över att det nu är så mycket vatten när samtidigt kommunen i somras gick ut med att det var så torrt att folk uppmanades spara på vatten.

En normal markprofil innehåller cirka 50 volymsprocent material (minerogent material, som t ex sand, och organiskt material). Resterande 50 volymsprocent kan innehålla luft och/eller vatten, idealt för växterna är ungefär lika delar av vardera. 

Nederbörden under denna "höst", inkluderande från augusti till och med december (den 26e), har varit ungefär 55 procent högre än normalt, det innebär 620 mm. Normalnederbörden i kustzonen ligger stabilt på ungefär 80 mm per månad. Fem månader med 80 mm vardera ger 400 mm i normalfallet. Ovanpå det 55 procent till ger totalt 620 mm. Denna mängd kan fylla upp en drygt 1,2 meter djup markprofil med vatten, om man antar att porerna till att börja med är helt tomma på vatten, vilket de dock aldrig är ens vid långvarig torka. 

Under augusti och september, när det fortfarande är hyfsat varmt och fortfarande växer lite, rinner inte allt vatten ner i marken. En mindre del avdunstar direkt från marken eller tas upp av växterna. Under oktober - december är dock avdunstningen mycket låg och merparten sipprar ner i marken, särskilt om den är flack som i Hallands kustland. Under de sistnämnda tre månaderna kom det i år cirka 390 mm, att jämföra med 240 mm normalåret. Denna nederbördsmängd kan då helt fylla upp en 0,8 meter djup helt tom markprofil med vatten.  

Eftersom det kom ovanligt mycket nederbörd även under augusti och september torde sommarens låga grundvatten ha fyllts på rejält redan då. När det sen regnade nästan 400 mm under årets resterande månader är det inte förvånansvärt att marken i stora områden i kustlandet översvämmats. Detta är bakgrunden till att det står så mycket vatten nu överallt och att det forsar rejält i Ätran och Lagan. 

Dammluckorna i Ätrafors står nu (28 dec) på vid gavel

Nu behövs det stövlar därute! Snart kanske man måste ta båt till fyren även från landsidan.

Slaget om Kreta under andra världskriget och dess kyrkogårdar

Nazitysklands luftlandsättning vid Maleme (bild från nätet)

Ni som läser detta har kanske redan uppfattat att kärestan och jag var i Chania på Kreta under fem veckor nu i november. En sak jag snöade in på lite var Kretas historia och framförallt då vad som hände under andra världskriget.

Kreta har, med sitt strategiska läge för handel och krig, under alla tider varit omstritt. Otaliga länder/maktcentrum har turats om att ockupera ön, t ex Grekland, Romarriket, Bysantiska riket, Venedig och Ottomanska riket. Vi har försökt få grepp om detta genom att besöka muséer och att läsa. 

Jag ska här bara kort försöka beskriva det som hände militärt på Kreta under andra världskriget och då framförallt under åren 1940-41. De mest omtalade händelserna i vad som kallats "Slaget om Kreta" skedde under maj och juni 1941.  

Det började med att Fascist-Italien, efter att ha invaderat Grekland, försökte sig på att inta Kreta under hösten 1940. Det lyckades inte, utan de italienska trupperna slogs tillbaka av trupper från Grekland, Storbritannien, Nya Zeeland och Australien. Sen var det lugnt ett halvår innan helvetet bröt ut. Nazityskland hade insett att Kreta behövdes som bas för kontrollen över Medelhavet och som språngbräda till de strider som utspelade sig i Nordafrika.

De nazityska luftlandsättningarna (bild från nätet)

Under våren 1941 satsade Nazityskland på en massiv invasion från luften vars näraliggande syfte var att inta flygplatserna vid Maleme strax väster om Chania, vid Rethymnon och vid Heraklion. Tusentals fallskärmshoppare singlade ner. Bilden med fallskärmshoppare överst i detta inlägg är svartvit. I själva verket fanns skärmar i alla möjliga färger beroende på vem eller vad som hängde under, t ex hade officerare och meniga olika färger. Det tyska flygvapnet var vid denna tid överlägset de allierade, varför det lätt kunde sätta denna luftburna invasion i verket. Väl på marken  blev det hårda strider, men redan dessförinnan hade väldigt många tyska fallskärmssoldater blivit skjutna på vägen ner.  

I Retymnon och Heraklion var de allierades försvar övermäktigt  och Nazityskland lyckades inte erövra flygfälten. Det gjorde man dock i Maleme. Den flygplatsen blev sen brofäste för den tyska invasionen. När alla stridskrafter väl hade landats där krigade man sig österut mot Chania, Rethymnon och Heraklion. Det var lyckosamt för tyskarna och de allierade tvingades inse att slaget var förlorat och skulle kunna resultera i stora förluster. Särskilt illa var det kring Rethymnon. Efter nån månad gavs där order om reträtt till Chora Sfakion på Kretas sydkust där mannarna skulle evakueras med båt till Egypten. Från Heraklion gissar jag att allierad trupp kunde evakueras båtvägen direkt.

Minnesplatta vid evakueringsplatsen i hamnen i Chora Sfakion

Femton tusen soldater begav sig gående från Rethymnon längs vägen söderut. Detta skedde under stora umbäranden och utan skydd från luften. Chora Sfakion var på den tiden bara en liten fiskeby och vägen norrifrån var inte helt utbyggd. Sista kilometrarna fick soldaterna traska fram i obanad terräng. Det var ständiga attacker av tyska trupper. Av det femton tusen allierade soldaterna som gett sig av på vandringen kom cirka elva tusen fram under ett par-tre dagar och blev nattetid evakuerade per båt. Resterande fyra tusen blev avsnörda av tysk trupp och togs tillfånga. 

De allierades krigskyrkogård vid Souda-bukten

Totalt räknar man med att 4000 allierade soldater och 7000 tyska dödades i slaget om Kreta. En stor del av dessa är begravda på dels de allierades krigskyrkogård vid Souda-bukten i Chanias östra utkant, dels den tyska vid Maleme, ett par mil väster om Chania och belägen lite högt på sluttningen ner mot havet. Båda är mycket vackra platser med utsikt över havet. 

Den tyska krigskyrkogården vid Maleme

Kyrkogårdarna är också mycket välskötta. På den tyska var det tydligen platsbrist eftersom det ligger två män under varje sten där. På gravstenarna ser man att majoriteten av de dödade var unga män i tjugoårsåldern. En betydande andel av de begravda har ingen känd identitet utan begravdes som en "Okänd soldat". Den skriftliga informationen på plats var avsevärt mer genomarbetad och omfattande på den tyska kyrkogården än på de allierades. Där fanns t ex ett antal berättelser om enskilda personers krigsöden. Det gav konkret liv åt all tragik som var förknippad med krigshändelserna.  

Okänd soldats grav

Andra världskriget skulle ju komma att pågå ända till våren 1945. Nazityskland ockuperade Kreta fram till krigsslutet. Trupperna där, då cirka tio tusen soldater, fick order från Berlin att lägga ner vapnen. 

Vi har hört att Nazityskland var en grym ockupationsmakt. Det pågick, med bas i bergen, ett ständigt gerillakrig riktat mot tyskarna. Dessa i sin tur avrättade en massa civilbefolkning för att de hjälpt de kretensiska motståndsmännen. Vare sig kvinnor eller barn skonades. Det finns tydligen några böcker om Kreta under ockupationen. Dom har vi kvar att läsa. Den nedan är redan beställd. 

Hamnen i Glommen - utveckla dess mervärden för större attraktionskraft

Axfoods nedläggning av Falkenberg Seafoods verksamhet i Glommens hamn öppnar möjligheter. Dessa borde ha förstärkts av kommunens köp av byggnaden, som för övrigt står på kommunal mark. Kommunen har nu enligt uppgift på allvar tagit tag i arbetet med en ny detaljplan för området. Det är därför nu tillfälle att uttrycka sin åsikt.

Kommunen borde i samverkan med de boende i Glommen ta tillfället i akt att förädla de mervärden för boende och besökande som finns i hamnområdet. Dessa mervärden uppfattar jag vara utsikten över havet med dess oändlighet, vackra solnedgångar och spännande stormar, det lokala fisket med båtar och sjöbodar, småbåtshamnen med gästplatser och service, samt fina möjligheter till bad, restaurangbesök och fågelskådning alldeles i närheten. Falkenbergs Seafoods före detta stora byggnad bidrar inte positivt till dessa mervärden, snarare är den ful och en flaskhals för en positiv utveckling av området.

De flesta människor älskar att vara vid vatten i form av hav, sjöar och vattendrag. Det har man i många kommuner förstått och tagit fasta på i ett modernt samhällsbyggande. I många tätorter vid vatten pågår arbetet med att göra vattenfronten tillgänglig för människors boende och friluftsliv. Gamla industrianläggningar och liknande som ej längre nyttjas avlägsnas. Det finns flera lysande exempel på sådana förändringar i stadsbilden: Göteborg, Malmö, Örebro, Ludvika och Stockholm. Även i Falkenberg och Varberg pågår en sådan förändring. Detta är något som även borde ske i Glommen. Chansen finns nu. 

Min framtidsbild är att hamnområdet görs ännu mer attraktivt än idag genom följande åtgärder:

1/ Falkenberg Seafoods före detta byggnad ersätts av sjöbodar

Byggnaden rivs och ersätts av en länga med flera lite större sjöbodar. Dessa hyrs ut till företagare, organisationer och privatpersoner som vill bidra positivt till hamnområdets attraktionsvärde för boende och besökare.

Det kan till exempel handla om café, pub, pizzeria, hantverksbutik, ateljé med galleri, klubblokal, gym, mindre vandrarhem, fiskbutik och kurslokal. Flera av nämnda verksamheter kan sannolikt dessutom samutnyttja en enskild lokal för bättre ekonomi, till exempel café, ateljé och galleri.

En utmaning blir att finna former för ett nyttjande året runt. Detta i och med att antalet besökare i Glommen är stort på sommaren och lågt på vintern. Särskilda insatser behövs säkert för att locka många besökare även under vinterhalvåret. Det går nog att hitta på mer än Julmarknaden och idéer om kontinuerliga aktiviteter som lockar boende och besökare även under vintern är välkomna.

2/ Byggnaderna av korrugerad plåt ersätts av låga bostadslängor

Det rör sig om dels gamla trålbinderiet, dels den hangarliknande gröna byggnad som tydligen fortfarande ägs av Falkenberg Seafood. Dessa rivs därför att de är fula, knappast används och står i vägen för positiv förändring av markanvändningen.

Den då frigjorda platsen efter trålbinderiet och den öppna ytan strax bakom nyttjas förslagsvis till att bygga en eller ett par låga längor med bostäder för uthyrning. Dessa ska vara så låga och så fina att de boende på Båthusvägen snarast upplever en förbättring av miljön jämfört med nu. 

Ovanstående är min bild av en möjlig utveckling av hamnområdet. Den innebär att behålla redan existerande byggnader och verksamheter som har hög attraktionskraft. De som saknar en sådan byts ut mot nya som kan locka både boende och besökare.

Hoppas att ni läsare tycker att mina förslag är värda att fundera över. Förhoppningsvis stimulerar denna text med bilder till ert eget tänkande kring hamnens framtid. 

En novembermånad i Chania på västra Kreta

Chania med Lefka Ori (2400 möh) i bakgrunden

November i Sverige är ingen kul månad. Redan för ett år sen då vi vandrade på västra Kreta väcktes tanken på bo en längre tid på Kreta, möjligt nu då både kärestan och jag är pensionärer. Redan då rekade vi i Chania efter en lämplig lägenhet utgående från diverse kriterier, där priset förstås var ett, men för mig var närheten till bad också viktig. Vi hittade en bra lägenhet i stadsdelen Neo Chora bara 10 minuters promenad väster om den venetianska hamnen i Chania. Där bodde vi nu under fem veckor. 

En av gränderna i östra utkanten av Old town

Människorna och folklivet

De människor vi kom i kontakt med i affärer, på restauranger, bussar, vandringar m m var mycket vänliga. Vi såg inga berusade personer, vi kände oss också helt trygga på gatorna. Vi tvekade inte att passera tonårsgäng i halvmörkret på hemväg om kvällarna. Så här efter toppen av turistsäsongen såg vi mest vad vi uppfattade som greker. Vi såg mycket få färgade och asiater. Detta förvånade oss med tanke på vilken smältdegel Kreta har varit för olika influenser under tusentals år. 

Vi spekulerade över huruvida kretensarna nu var så trötta på att vara ockuperade av än den ena än den andra stormakten, att man envetet vänder sig inåt och odlar den inhemska kulturen. Maten och vinet är i huvudsak från Kreta. Samtidigt kanske det är förståeligt att man vill hålla på sin egen kultur när ön svämmar över av turister under sommarhalvåret. Den kretensiska kulturen är väl också en starkt bidragande orsak till att Kreta och Grekland är så populärt.

Bland yngre och på restauranger, i affärer samt på museum är kunskaperna i engelska bra. Bland äldre än vi är det si och så. En del äldre på landet kan ingen engelska alls, men kropps- och teckenspråk går oftast bra. Det är nog bra att lära sig det grekiska alfabetet om man, som vi, vill stanna lite längre. Det går rätt snabbt att göra det. Då kan man t ex utläsa vad det står för destination på bussarna. Kul är också att försöka begripa ord på skyltar, affärer m m.


Grönska, odlingar, bussar

Apelsinträd

Här och var i staden är det rätt mycket grönska. Det finns en del lite större parker. På bakgårdar och trottoarer finns många citrusträd. Redan i stadens ytterområden finns finns insprängda olivlundar. Längre ut på landet uppträder förutom odling av nämnda citrusfrukter och oliver, även odling av vindruvor. 

Olivlund

Det regionala bussnätet är rätt bra, men så här års är det få turer per dag till orter längre bort, framförallt till sydsidan av ön. Detta försvårar så här års vandringar i vissa bergsområden, på det viset att man får hyra bil istället och då tyvärr blir tvungen att komma tillbaka till samma plats. 

Man bör se upp med busstidtabellerna. Dels betyder ”all days” som står där inte det man tror utan ”veckodagar”. Dessutom byts tidtabellerna rätt ofta ut, så man bör kolla dagen innan eller så vilken tabell som gäller. Gällande tabeller ligger i en hylla vid informationen utomhus på busstationen. Tiderna finns säkert på nätet också, det är värt att kolla. För regionalbussarna är det svårt att veta riktigt vilken väg de går. Bra är därför att fråga i informationen om det är nån särskild by man vill till.

 Vinodling i typiskt landskap utanför Chania

Lokalbussarna är lite svåra att greppa. De verkar ha nån annan huvudman än de regionala och möjligen nån egen station nånstans. En kiosk för information finns i alls fall på södra sidan av saluhallen. Destinationerna som står på bussarna är bara på grekiska. Busshållplatser finns lite varstans.

Överlag verkar bussarna stanna och ta upp den som vill med lite varstans om man vinkar. Samma om man vill gå av. Det är ganska billigt att åka buss, cirka hälften mot hemma. Regionalbussarna kostar 2-5 euro beroende på vart man ska. Vi var som längst till Rethymnon per buss.

Hyrbilsfirmor finns överallt. Så här års fick man en mellanklassbil för 30 euro om dan och fria mil, två dagar för 50 euro. Under högsäsong sades det oss vara ungefär det dubbla.


Boende, restauranger, kaféer

Att hyra en lägenhet under en månad på hösten går utmärkt.
Det är ett stort utbud efter högsäsongen. Många kan hittas på Airbnb. Många bra lägenheter finns i nära stranden. Trerummare med två sovrum kan fås från 700 euro per månad och uppåt. Förhandlingsläget är bra.

På bänkarna i venetianska hamnen kan man bara titta, tala i mobil eller fiska

Det finns massor med kaféer och restauranger, även tio minuters promenad från centrum. Bästa trycket under lågsäsong är från Old town och kvarteren österut, det är mycket ungdomar där. Den venetianska hamnen som är väldigt poppis under sommaren, den var mycket glesbefolkad i november. Flera hade stängt helt. Hamnens östra sida mot moskén är det dock rätt mycket folk på. Där är läget soligt och skönt.

Menyerna är något enahanda med liknande rätter överallt. Dock är de oftast goda. Efter nån vecka kom vi på den bästa måltiden, detta efter att ha varit ute med ett par grekiska vänner. Man beställer in flera smårätter av vilka alla tar, som en liten buffé. Huvudrätterna är oftast för stora. Bäst tyckte vi om de små, lokala restaurangerna med mest greker som gäster. Favoriten var Kantouni i Neo Chora. Där var alltid fullsatt på fredag- och lördagkvällar. För oss var det dock inga problem att få plats. Vi var nämligen ute och åt rätt tidigt likt nordbor i gemen. När vi var på väg hem, då strömmade grekerna in. Vi hittade inte många restauranger med icke-grekisk mat, närmare bestämt fyra varav tre asiatiska (vi prövade alla, Bao Tao var bäst) och en italiensk som vi inte testade. En middag med flera smårätter plus vin eller öl kostade cirka 12-15 euro per person.

Bästa måltidsupplevelsen var när vi med vänner åt en söndagsmiddag uppe i en bergsby, Theriso. Vi förstod då att det var ett populärt nöje bland Chania-borna att åka upp i bergen på detta sätt. Fullsatt var det nämligen på den restaurang vi var och även sådana vi åkte förbi. Fik fanns det överallt i stan. Bästa utbudet av fikabröd hade i mitt tycke överraskande fiket på busstationen.

I köpet av färsk fisk ingick rensning

Handla mat 

Till frukosten var det bara att gå ut i kvarteret och inhandla bra och billigt färskt bröd varje morgon, 1 euro för ett mastigt vitt bröd. Grönsaker och frukt är färskt, bra billigt. Fisk är rätt dyrt, även nere i den lokala fiskehamnen. Kött vet vi inte så mycket om, vi testade endast dels nåt litet grillspett, dels nån korv på matmarknaden i Koum Kapi.

Små affärer finns överallt, det är alltid en mini-market (öppna nästan jämt) eller ett bageri runt knuten. Dessutom finns många specialaffärer som i Sverige för 50-60 år sen: t ex köttaffär, fiskaffär, ostaffär och frukt&grönt. Matmarknader finns det en gång i veckan på åtminstone ett par platser, en på lördagar vid stadsmuren österut mot Koum Kapi och en på tisdagar i Neo Chora.


Överlag mycket bra väder


Trots att det av och till var regnprognoser hade vi sol mest hela tiden. Endast en förmiddag på fem veckor regnade det så mycket att vi behövde regnkläder. I luften var det på dagarna 20-25 grader om det var soligt. Efter klara nätter var det ibland knappa tio på grader på morgonen, men det blev snabbt varmt.

Den enda regniga dagen besökte vi den tyska krigskyrkogården vid Maleme

Bada gick det att göra hela tiden vi var där. Det var cirka 22 grader i vattnet då vi kom alldeles i slutet av oktober och cirka 18 då vi lämnade i början av december. Det sista badet tog jag 2 december.
Det finns bra stadsnära stränder både väster (Neo Chora) och öster (Koum Kapi) om centrum, cirka 10 min promenad därifrån. Vi bodde två kvarter från stranden i Neo Chora.


Stadsbild och kulturella sevärdheter

Man ser spår i stadsbilden av den svaga grekiska ekonomin. Många nybyggnationer hade avstannat innan de blivit färdiga. Det fanns i övrigt ett mycket stort renoveringsbehov. Men det konstiga var att det inte kändes särskilt förvånande eller upprörande. Vi är bortskämda hemma med att allt ska vara så himla perfekt.

Minoisk gravkammare i utkanten av Maleme, 3000 år gammal

Chania och dess omnejd är för den som är intresserad av historia verkligen en hot-spot. Hamnen med fyren och piren, liksom resterna av fästningen och stadsmuren vittnar om den venetianska tiden, moskéer och minareter om det Ottomanska riket. I staden finns även en del byggnadsrester från den minoiska eran. Många fynd finns utställda på det arkeologiska muséeet som är värt ett besök. Vi var också på det maritima muséet där båtar från olika 
tidsåldrar var i fokus. 

Minoisk vas på arkeologiska muséet

En par irritationsmoment

Typisk parkering av bil

Överlag trivdes vi mycket bra, men det fanns ett par-tre besvärande företeelser. I staden var det främst att många bilister, tydligen helt utan tillrättavisning och påföljd, parkerade på trottoaren så att fotgängare som vi tvingades gå på gatan. Där kände man sig alltid jagad och fick hela tiden se sig om över axeln.

I stadens utkant och på landet var skällande och ilskna hundar irritationsmomentet. Många gånger fick man hjärtat i halsgropen då man passerade ett hus och en vrålande hund kastade sig fram mot staketet. Ibland var de vrålande hundarna i alla fall kopplade en bit in på gården. En och annan hund sprang också lös. Det var inte kul, i alla fall inte när de var av den större sorten. En gång greppade jag faktiskt en påk då vi på håll närmade oss en lös, skällande lite större hund. Vi funderade då till och med att byta väg, men det fanns inget alternativ. Det förlöpte dock väl. Denna och andra episoder fick oss att halvt allvarligt överlägga om man kunde utveckla våra vandringsstavar till nån slags elpistol. Jag har en plan, men måste räkna ut hur man ska få den genom säkerhetskontrollen till flyget utan att bli misstänkt för att vara terrorist.

Några av Chanias trevliga skönheter

Inne i staden fanns det stora mängder katter som ingen uppenbarligen ägde. Katter är ju till skillnad mot odresserade hundar generellt vänliga och trevliga djur. Vi såg aldrig en råtta eller mus och vi antog att det var tack vare de många katterna. 

Till sist några ord om skräphanteringen. Inne i staden fungerar det hyfsat. På gatorna är det ganska rent förutom en och annan hundskit. De försvinner dock snabbt och vi antog att några sopar gatorna frekvent. De vi såg var mest husägare eller fastighetsskötare som städade framför den egna fastigheten. Några kommunala renhållningsarbetare förutom dom som hanterade sopbilarna såg vi inte. Sophämtningen funderade bra, vi såg i princip inte några överfulla soptunnor. Dessa fanns utplacerade lite varstans i kvarteren. Det fanns möjlighet till sopsortering med tunnor för respektive brännbart, plast och glas, men folk verkade inte bry sig om detta, allt kastades huller om buller. På landet uppträdde däremot här och var i landskapet veritabla sophögar. Oftast fanns de strax utanför byar och då företrädesvis i vägkanterna. Det är ungefär som på landet där det ligger mycket skräp av större och mindre art bakom lador och i grusgropar. 

Sopor i vägkant högt ovan Souda och Chania

Sammanfattningsvis

Vi var jättenöjda med den här vistelsen och kommer att göra om det, kanske redan nästa år. En stor del av vår tid använde vi till olika vandringar. De tre finaste finns redovisade i de tre senaste inläggen innan detta. Själv fick jag också lugn och ro för att måla en hel del akvareller. 

Definitivt värt att pröva för er som också gillar andra kulturer, vandring, bad och god mat!

En mycket nöjd resenär och skribent 

Klimatkompensation

Om jag flyger, vilket blir en till två gånger per år, har jag gjort det till en vana att klimatkompensera genom att köpa träd i Vi-skogen. Som efter förra årets resa till Kreta köper jag nu 10 träd i Vi-skogen, vilket till och med är en överkompensation. Den som är intresserad av beräkningarna bakom kan läsa mitt inlägg här på bloggen från förra hösten. Dessutom har vi hörsammat ett råd när det gäller att minska sin klimatbelastning av flygande: Om ni måste flyga, stanna då borta länge i stället för att göra flera korta resor.