LRF Mjölk och tidningen Land använder felaktigt Naturvårdsverket som slagträ

LRF Mjölk och tidningen Land använder felaktigt Naturvårdsverket som slagträ i debatten om mjölkproduktionens betydelse för odlingslandskapets biologiska mångfald.

I ett pressmeddelande ”Naturvårdsverket: Svensk mjölk nödvändig för att uppnå miljömål” från LRF Mjölk i början av november påstår Lisa Ehde, miljö- och klimatexpert, följande om Naturvårdsverket:

I årets fördjupade utvärdering av riksdagens miljömål konstaterar Naturvårdsverket att svensk mjölkproduktion är en förutsättning för att uppnå miljömålet ”Ett rikt odlingslandskap”. Utvärderingen bekräftar att svensk mjölkproduktion är fundamental för att bevara hagar och ängar.

I Naturvårdsverkets utvärdering står det: ”Det är främst rekryteringsdjur inom mjölkproduktionen och am- och dikor, samt stutar som utgör majoriteten av de nötkreatur som betar naturbetesmarkerna. Mjölkproduktionen utgör motorn i systemet för att bevara betesmarkerna och en lönsam mjölkproduktion är därmed en förutsättning för en långsiktig hävd av betesmarker.”

Som källa anger hon Naturvårdsverkets slutrapport (nr 6666) för utvärderingen: Styr med sikte på miljömålen – Naturvårdsverkets fördjupade utvärdering av miljömålen 2015

Pressmeddelandet dök sedan upp som nyhetsartiklar i flera tidningar.

I en ledare ”Våra val i butiken avgörande för miljön” i Land 11 november hävdar även redaktör Kerstin Davidsson att Naturvårdsverket pekat ut mjölkproduktionen som motorn för miljömålet Ett rikt odlingslandskap.

Det är ett allvarligt problem med detta. Naturvårdsverket påstår nämligen inte detta i sin slutrapport för den fördjupade utvärderingen. Utpekandet av mjölkproduktionen som motorn för att hålla naturbetesmarkerna öppna (citatet ovan) fanns endast i en av underlagsrapporterna (nr 6662) till utvärderingen, men Naturvårdsverket fann tydligen ingen anledning att ha med detta påstående i slutrapporten. I den talar myndigheten istället om betydelsen av en levande landsbygd i allmänhet för att miljömålet ska kunna uppnås. Naturvårdsverket tar således inte ställning för vilken eller vilka produktionsgrenar som kan bidra till den levande landsbygden.

Det borde vara i landsbygdens långsiktiga intresse att LRF och Land, men även Jordbruksverket, frågar sig hur nya produktionsgrenar kan utvecklas och bli lönsamma. Nu klamrar man sig fast i en skattesubventionerad produktion som i Sverige och andra rika länder behöver minska för att få tillstånd en hållbar global utveckling.  

LRF överdriver mjölkproduktionens betydelse för biologisk mångfald

Nedanstående text är en längre version av den debattartikel ”Mångfald utan mjölk” som idag 5 november 2015 finns på UNT Debatt:

http://unt.se/asikt/debatt/mangfald-utan-mjolk-3958286.aspx

 Det har varit mycket uppmärksamhet i media på senare tid om “mjölkkrisen”. LRF har drivit en kampanj för ökat stöd från regering, detaljister och konsumenter till landets mjölkbönder. Kampanjen har varit framgångsrik, för en tid sen lovade regeringen minskad dieselskatt och nationell tilläggsfinansiering av EU-bidrag, sammantaget värt hundratals miljoner kronor.

Bakgrunden är bland annat Arlas sjunkande producentpriser. Dessa motiveras av ett nyuppkommet globalt överskott på olika mjölkprodukter. Överskottet är främst ett resultat av att Ryssland svarade med importstopp när andra länder införde handelssanktioner i protest mot Rysslands krigsaktiviteter i Ukraina. Den lägre betalningen till mjölkbönderna har enligt LRF:s ledning gett akuta problem för cirka 800 av landets totalt 4300 mjölkbönder.

Mjölkproduktionen är en ekonomiskt viktig bransch i Sverige, den står för en tredjedel av jordbrukets produktionsvärde. Jordbruket är också samtidigt en av staten och skattebetalarna mycket omhuldad bransch. Statligt bidrag, som mestadels går via EU, utgör 20-25 procent av produktionsvärdet.

För att vinna sympatier för ökat stöd från regering och konsumenter har LRF använt flera olika argument om ”svenska mervärden”. Dessa ska visa hur angelägen mjölkproduktionen i Sverige är. Ett återkommande argument är att mjölkproduktionen har avgörande betydelse för den biologiska mångfalden och därmed för möjligheten att uppnå miljömålet ”Ett rikt odlingslandskap”.

"Svensk mjölkproduktion bidrar även med andra miljövärden. Den öppnar landskapen och biologiska mångfalden förutsätter betande djur." Så skrev Palle Borgström ordförande i LRF:s mjölkdelegation och Sture Johansson ordförande i LRF Mälardalen i en artikel "Svensk mjölk ger stora miljövärden" i LT Åsikter 23 oktober 2015.

Det är inget nytt argument. Redan för fyra år sedan, 2 december 2011, skrev Anna-Karin Modin Edman, miljöexpert på Svensk Mjölk (blivande LRF Mjölk), i en artikel ”Biologisk mångfald kan inte importeras” på DN Debatt att "Biologisk mångfald och ett rikt odlingslandskap behövs här, nu och i framtiden. Därför behövs det mjölkkor i hela Sverige.”  

I september 2015 kom tillsammans med SvD en reklambilaga från Mediaplanet. Där fanns en artikel av Annika Wihlborg, i vilken hon skrev "Mjölkproduktionen har dessutom flera positiva effekter på den biologiska mångfalden." Det framkom i bilagan inte vem som finansierat hennes artikel. Det är väl inte otänkbart att det var LRF.

Till och med några SLU-forskare har okritiskt anslutit sig till hyllningskören. Margareta Emanuelsson och Jan Bertilsson från SLU skriver tillsammans med Anders H Gustafsson Växa Sverige att "Mjölkproduktionen är dessutom positiv för många miljömål som har starkt stöd hos vår befolkning. Den bidrar till exempel till ökad biologisk mångfald...."  Detta i en artikel på SvD Debatt 5 mars 2015 "Livsmedelsverkets råd om mjölk slår helt fel."

Är då mjölkproduktionen så viktig för den biologiska mångfalden som ovanstående debattörer hävdar? I jordbrukslandskapet är det naturbetesmark som är den för biologisk mångfald avgörande delen. Åkermark är triviala miljöer med få arter. Naturbetesmark däremot är en artrik miljö med många rödlistade arter. De har därför ett högt bevarandevärde. Betesmark är mark som betas och som inte lämpar sig att plöja. Med naturbetesmark menar man betesmark som inte kultiverats eller gödslats på lång tid. Den är ofta glest bevuxen med träd. Arealen sådan mark har minskat över tid och är idag uppskattningsvis mellan fyra och fem hundra tusen hektar.

Först lite grundläggande biologi om mjölkkor. Kor börjar ge mjölk vid ca 2,5 års ålder efter att fått sin första kalv. Kalven blir ”lurad” på den mjölk som egentligen är avsedd för den och vi människor tar den istället. Efter ett knappt år avtar mjölkbildningen och kon måste då få en ny kalv för att få igång den igen. En genomsnittlig svensk ko får tre kalvar och ger då mjölk i tre perioder, så kallade laktationer. En tjurkalv som kon får blir kött efter slakt vid 0,5-1,5 års ålder. En kvigkalv får leva vidare för att så småningom ersätta de kor som tas ur drift när produktionen av mjölk börjar avta. När kalven blivit ett år kallas den kviga. Till ”mjölkproduktion” räknar man både mjölkkorna själva och de kalvar och kvigor som behövs för att ersätta dem, de senare så kallade rekryteringsdjur.

Naturbetesmarkerna är som det hörs till för bete och detta sker förstås under sommarhalvåret. Under resten av året får djuren foder som odlats på åkermarken. Vilka djur är det då som betar i naturbetesmarkerna? Ja, det är knappast alls några mjölkkor som betar där. Därtill är detta bete för magert och marken ligger ofta långt bort från den ladugård som korna måste in i två gånger per dygn. Däremot betar en del kvigor där. Från Jordbruksverket har jag fått uppskattningen att endast cirka 20-30 procent av naturbetesmarkerna betas av djur som hör till mjölkproduktionen. Merparten betas istället av djur i ren köttproduktion och också av hästar för fritidsändamål.

Det mesta, faktiskt hela 90-95 procent, av den näring som samtliga djur i mjölkproduktionen konsumerar, kommer enligt Jordbruksverket från åkrar, till en del belägna i utlandet. Av Sveriges åkerareal används hela ¾ till att odla foder för djurproduktion, det är mest vallar med gräs och klöver, men även en del spannmål och baljväxter till kraftfoder. Till denna areal kommer en yta motsvarande resterande ¼ som ligger i utlandet på vilken det odlas till exempel soja för kraftfoder. Åkermark, i alla fall som den hanteras idag, är rätt betydelselös för biologisk mångfald. Åkrarna är stora och enformiga. Avbrott i form av dikeskanter, gärdesgårdar och åkerholmar har utplånats. I en odling av foder används mycket få arter. Flest är det i en vall, där som mest en handfull arter ingår i fröblandningen. Soja importeras från Sydamerika och den odlingen har till en del inneburit att artrika regnskogar offrats.

Min slutsats är att mjölkproduktionen endast har ringa betydelse för jordbrukslandskapets biologiska mångfald. Den lilla del av naturbetesmarkerna som djur i mjölkproduktionen betar på kan lika gärna betas av andra djur, för köttproduktion eller fritidsändamål.

Det är möjligt att det finns goda skäl att välja svensk mjölk, men att göra det för att främja den biologiska mångfalden i landets odlingslandskap är inte särskilt verkningsfullt. För den som konsumerar animalier och vill främja mångfalden är ett viktigare bidrag att efterfråga naturbeteskött.

Litteratur:

Jordbruksverket (2015) Mervärden i svensk mjölkproduktion. Rapport 2015-07-01, 5 sidor. Finns på Jordbruksverkets webbplats


Nordberg, A. 2013. Utvärdering av ängs- och betesmarksinventeringen och databasen TUVA. Rapport 2013:32. Jordbruksverket, Jönköping.


Palmgren, E. 2010. Hur mycket naturbetesmarker har vi idag? Examensarbete i biologi vid SLU, Institutionen för skogens ekologi och skötsel. Rapport 2010:09. 58 sidor.


Sandström, J. m fl 2015. Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2015. ArtDatabanken Rapporterar. ArtDatabanken SLU. 64 sidor.

Styr med sikte på miljömålen - Naturvårdsverkets fördjupade utvärdering av miljömålen 2015. Naturvårdsverket Rapport 6666. 140 sidor. 


Sveriges Officiella Statistik – Statistiska Meddelanden JO 45 SM 1403: EEA - Ekonomisk kalkyl för jordbrukssektorn - Jordbrukets intäkter efter region och driftsinriktning 2013

Maskinkyrkogården i granskogen vid Nyponberget i Sörmland

I hjärtat av vad jag tycker är ett av Sveriges vackraste landskap, Södermanland, finns ett småbrutet och omväxlande landskap med sjöar, skogar, åkrar och naturbetesmarker. På vandring här fann jag ett litet ställe med nästintill namnet Nyponberget, ett vackert namn som passade bra med tanke på landskapets stora skönhet. Som vanligt kunde jag inte hålla mig ifrån att rota runt i terrängen på jakt efter spännande naturföreteelser och spår efter människans tidigare markanvändning. Men lugnast hade det varit om jag gjort det, d v s låtit bli att agera spårhund. Däremot inte sagt bra. För som ofta händer när jag rör sig i jordbrukets utmarker hamnade jag mitt i företeelsen ”lantbrukets städskuld”, ett begrepp jag försökt lansera på Twitter.

I långa tider har diverse skräp av olika slag placerats i skymundan i jordbrukslandskapet. Många är de f d grustag som blivit deponier. Det är allt från konservburkar till vitvaror och stora kasserade maskiner som slängts. Överblivna plastbalar är ett annat vanligt ”skräp” som kan återfinnas. Med ”städskuld” menar jag att det borde vara nuvarande generationers uppgift att städa upp efter de tidigare. Nuvarande generation har ärvt rikedom som ju hade varit mindre om de tidigare sett till att skräpet hade återvunnits eller deponerats på för samhället acceptabelt sätt.

Jag hade inte mer än lämnat Nyponberget så dök de upp där längs den smala skogsbilvägen, de utrangerade jordbruksmaskinerna. Det bara fortsatte längs vägen, de blev fler och fler och fler. Där inne bland granarna fanns allt som tänkas kan: gödselspridare, slåtterkrossar, slaghackar, transportband, fingerharvar, tallriksharvar, hövändare, plogar, vältar och vagnar. De var så många att jag nästan trodde jag drömt. Jag gick vägen tillbaka, räknade och stegade. Totalt fanns där på en sträcka 350 meter hela 27 stora föremål som dumpats. Detta var det i särklass värsta jag sett och jag har levt ett långt liv under vilket jag rört mig mycket i jordbrukets utmarker. 

Av de kasserade maskinernas utseende att döma verkade vägsträckan sedan länge ha fungerat som soptipp för en eller flera gårdar i omgivningen. Det fanns t ex några maskiner som ovanpå sig hade börjat få en nybildad jordmån med insådda växter. Verksamheten såg också tyvärr ut att fortgå, en del maskiner såg rätt nydeponerade ut.

Alltihop är helt enkelt förskräckligt! Det är min förhoppning att den kommunala miljömyndigheten får upp ögonen för eländet och ser till att det blir avlägsnat.

Om nedskräpning står i Miljöbalken:

15 kap, par 30

"Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till."

                                                                                       

29 kap, par 7

"Den som med uppsåt eller oaktsamhet skräpar ned på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräpning till böter eller fängelse i högst ett år."

Vilka länder?

Ländergåtorna nedan är ett resultat av min yngste son Frejs och mitt lattjande över nätet för en tid sen. Pröva gärna själv att lösa dem. Svårighetsgraden är högst varierande. För att komma fram till svaren behöver man bolla med svenska, engelska, slang, skriv- och talspråk.

Om du vill veta rätt (vårt) svar, så hör av dig via min epost-adress honohrstedt@hotmail.com

Tillgång till våra svar får man om man först betalar in 40 kr till Vi-skogen plusgiro 90 05 08-3 och i eposten till mig bifogar kopia/foto på inbetalningen. Ditt bidrag till Vi-skogen räcker till två träd att plantera vid Viktoriasjön. Där motverkar de erosion och bidrar till bekämpning av fattigdom.

Länderna:

Gott om långhåriga i tätorterna

Utförsäljning av nöt

Alltid något för den som är på språng

Kan känd göteborgare det, kan hans fru det också

Som återkommande idrottstävlingar i stor amerikansk kuststad

Ett mått av populär fransk bok- och tv-serie för barn

Det är endast en omstridd organisation i ett område med återkommande strider sen 60 år

Lång erfarenhet av cowboystövlar

Där anstränger sig folk ordentligt

Bolaget som ofta skrämmer iväg

Inget att dra på munnen åt

Där finns många artiga tjejer

Innehåller vattenväxter

Jag sprang därifrån

Där är endast kvinnor

Skänka en utsvävelse

Land med utförsäljning av teckningsgrejer

Stor chans hitta en andragångsnarkoman

En berömd kvinnlig artists musikaliska verk kan skönjas där.

Fall av dubbelpronomen

Vattenfågel i verkliga livet

Land med brittisk nederbörd plus a

Skräddaren har vaknat

Sjö- och skogsfågel, men a i st f e

Återkommande i matematisk term

Där finns ful fisk

Där kan data- och kommunikationsteknik lagras

Visst, skjul för frisyrskötsel!

Ofta dålig vinter på sjön

Fiskaren blev så när hen förlorat sin förvaringsbur för levande fångst

Fåglar från en lägenhet i Uppsalas västra utkant under 13 år

Även i en lägenhet kan man med behållning skåda fågel. I oktober 2002 flyttade vi in i en lägenhet på sjätte våningen i Eriksberg i Uppsalas västra utkant. Nu har vi bott här i 13 år och ska snart flytta. Då är det läge att göra bokslut för den lägenhetslista vi började med strax efter inflyttning.

Huset ligger bra till för fågelskådning. Att det ligger i kanten av staden och högt upp med fönster åt tre håll gör att överblicken är god över himlen och landskapet. Det finns skogsbryn med träd intill i två riktningar som gör att vi lätt kan se småfåglar där. Mot nordväst har vi fri sikt ut mot Ekebydalen och den största av de två f d lertagsdammar som finns där. Med hjälp av en tubkikare kan vi se sjöfåglar på vattnet och i vasskanten.

Fågelskådning sker inte bara med ögonen utan minst lika viktigt är öronen. Många småfåglar upptäcks lättast med hjälp av sången och en del av dem, t ex olika sångare, är så små och kamouflagefärgade att de är nästan är omöjliga att få syn på. I listan nedan finns dels fåglar vi sett, dels sådana som vi hört. I flera fall har vi givetvis också gjort både och för enskilda arter.

Totalt har vi sett 76 arter av olika slag. Det har varit rovfåglar, sjöfåglar, kråkfåglar, trastar, småfåglar och en del annat. Våra i vårt tycke häftigaste observationer var:

• Passerande sångsvanar som flög så lågt och de syntes från ryggsidan
• En nötkråka som plötsligt passerade alldeles utanför fönstret
• En havsörn som dök upp över dalen då jag satt i fåtöljen och pratade i telefon
• En rörhöna som pilade tvärs över dammens vattenytan precis då jag råkade titta, den är annars skygg och svårupptäckt
• En bläsand som plötsligt låg där på dammen när dimman lättade en morgon för att sen strax försvinna och inte ses mer

Suraste missarna var att både vit och svart stork passerade dalen och rapporterades på Svalan då vi tyvärr var bortresta. 
   

Ett lustigt sammanträffande är att vi från vår lägenhet sett nästan exakt lika många arter som på vår sommarstugetomt vid stranden av Bottenhavet utanför Söderhamn. En lägenhet kan, om förhållandena är goda, således vara en ganska exotisk plats för fågelskådning.

Jag har tagit oräkneliga promenader runt ledtagsdammen nere i dalen. Flertalet arter jag då sett eller hört har jag också observerat från lägenheten. Några få tillkommande arter jag minns är sävsångare, rörsångare, hussvala och kattuggla.

Nedan våra observerade fåglar uppdelade i några olika grupper. Jag ber om ursäkt för den ovetenskapliga systematiken.

Rovfåglar (6):

Havsörn Fjällvråk Duvhök Sparvhök Ormvråk Fiskgjuse

Sjöfåglar (11):

Grågås Sångsvan Kanadagås Kricka Bläsand Vigg Svarthakedopping Storskarv Gräsand Knipa Storskrake

Hönsfåglar (3):

Sothöna Rörhöna Fasan

Vadare (2):  

Häger Storspov

Måsfåglar (4):

Fiskmås Silltrut Skrattmås Fisktärna

Kråkfåglar (6):

Kråka Skata Korp Råka Kaja Nötkråka

Trastar (7):

Björktrast Koltrast Dubbeltrast Stare Nötskrika Rödvingetrast Taltrast

Sångare (5):

Ärtsångare Törnsångare Gräshoppssångare Lövsångare Trädgårdsångare

Övriga småfåglar (26):

Talgoxe Blåmes Tofsmes Nötväcka Entita Kungsfågel Gråsiska Domherre Grönfink Grönsiska Svartmes Steglits Bofink Pilfink Sädesärla Svarthätta Svartvit flugsnappare Mindre korsnäbb Gulsparv Sånglärka Bergfink Gråsparv Stenknäck Rödhake Rödstjärt Sidensvans 

Seglare och svalor (2):

Tornseglare Ladusvala

Hackspettar (2):

Större hackspett Gröngöling

Duvor (2):

Ringduva Stadsduva

Fågelskådare borde resa mer miljövänligt

Gubbanäsans övergång i Femte vik

Nedanstående text är i stort sett identisk med en insändare som publicerades nyss i Sveriges Ornitologiska Förenings tidning Vår Fågelvärld (nr 5, 2015, sidan 51).

En morgon i april tittade jag från vandrarhemmet ut över parkeringen där, strax innanför den för fågelskådare populära streckfågellokalen Gubbanäsan, belägen längst ut på Getterön vid Varberg. Under de få minuter jag tittade anlände tre ensamma män i varsin stadsjeep. De tog sina tubkikare över axeln och vandrade ut till klipporna.

Det här är en typisk bild vid många fågellokaler. Inte just att skådarna kommer i stadsjeepar, men att de är bilburna, ensamåkande och oftast män. Jagandet efter kryss verkar göra att alla eventuella miljöbetänkligheter sopas under mattan. I bekantskapskretsen hör man om bilåkande i hundratals mil för att få ett nytt kryss. I min naivitet hade jag trott att fågelskådare är miljövänner, men nu har jag börjat tvivla. 

När jag googlade i ämnet skåda utan bil fann jag några få initiativ från gräsrötterna, t ex ”Microbirding” i sydligaste Sverige, ”Miljövänlig skådning” i Västerbotten och ”Ekoskådning” i Närke (se Vår Fågelvärld nr 1 2015). Gemensamt verkar ha varit att endast några få skådare har deltagit. Ett par av initiativen verkar efter ett tag ha runnit ut i sanden.

Mitt intryck är att Sveriges Ornitologiska Förening inte gör något substantiellt för att främja mer skådande utan bil. Något föreningen åtminstone borde kunna göra är att berätta för medlemmar och andra hur man tar sig kollektivt till fågellokaler. Men så är alls inte fallet.

Bland de vägbeskrivningar som finns hos de regionala föreningarna dominerar bilåkande totalt (95 % av fallen). Jag har studerat 75 vägbeskrivningar under 15 regionala föreningar, med fem slumpvisa lokaler per förening. I endast fyra fall beskrev man vid sidan om bilåkande också hur man tar sig dit per tåg, buss eller cykel. Glädjande var att tre av dessa fanns i min egen regionala förening Uppland. SOF borde verka för att de regionala föreningarna beskriver kollektiva lösningar på resandet där sådana finns och är rimliga vad gäller tid och kostnader.

För att visa att det kan vara fullt möjligt, utan vare sig anmärkningsvärt större tidsåtgång eller kostnader jämfört med bil, har jag nedan dokumenterat tre av mig själv testade fall i Uppland/Gästrikland, utgående från Uppsala:

Hjälstaviken – buss från Uppsala kostar 80 kr t o r och tar ca 45 minuter enkel resa med väl fungerande byte i Örsundsbro. Man kliver av i Hjälsta by och har då endast en kort promenad till Hjälstavikens norra ände. Det är ca fyra mil dit från Uppsala, så vare sig tidsåtgång eller kostnad skiljer sig märkbart från bil. Kostnaden är snarast lägre.

Fysingen – SL tåg från Uppsala med byte i Upplands Väsby. Detta tar ca 45 minuter inklusive bytet. Tyvärr är det lite dyrt, det kostar drygt 200 kr t o r för en biljett om man inte har SL-kort. Från stationen i Rotebro är det sen en promenad på 15-20 min till Fysingen. Fysingen ligger också ca 4 mil från Uppsala. I detta fall blir den kollektiva lösningen något mer tidsödande och kostsam än bil, men å andra sidan mer vilsam och miljövänlig.

Bönan – den gamla lotsplatsen strax nordost om Gävle. Den ligger ca 12 mil från Uppsala. Det var förvånansvärt billigt och snabbt att ta sig dit. Först Upptåget till Gävle, där byte till buss. Hela resan kostade ca 200 kr t o r. Avsevärt billigare än bil. Det tog knappt två timmar att ta sig dit.

Lokalen Ledskär på norra Upplandskusten har jag ännu inte prövat. Jag har dock kollat upp tidtabeller för Upptåget och anslutande buss (UL) från Tierp. Det ser lovande ut och torde vara billigare än bil och bara något långsammare.

Så ni ser att det kan fungera att resa med tåg och buss. Det är bara att pröva. Och SOF borde som sagt kunna göra mer för att främja kollektivt resande.

Rör inte pulkabacken i Eriksberg!

Pulkabacken är slänten i vänster bildkant, ovan den översta

gruppen av tegelfärgade hus (planerade). Grå hus finns redan.

Den svarta ringen är ett område som kan komma att bebyggas.

Uppsala kommun och byggföretaget Wallenstam är i full färd med att strypa pulkabacken vid korsningen Stigbergsvägen – Eriksbergsvägen i Eriksberg. De är kloka nog att inte bygga bostäder i själva backen, men tänker sig en strypsnara i form av en tillfartsväg där, som ska gå fram till de nya bostäderna som projekteras i den s k Hammarparken. Hammarparken är den skogsridå som finns längs Eriksbergsvägen bortom pulkabacken i riktning västerut. Tillfartsvägen skulle dels hindra barnens tillträde från de nuvarande bostäderna till pulkabacken, dels hindra de minsta barnens användning av pulkabackens baksida.

Uppsala kommun fortsätter att växa så det knakar och behovet av nya bostäder verkar omöjligt att mätta. Redan existerande bostadsområden förtätas och nya obebyggda områden exploateras. Eriksberg är en stadsdel där båda dessa processer sker samtidigt. Ett hittills obebyggt område som expansionsivrarna kastat lystna blickar på är Hammarparken. Det är en äldre blandskog från Gnejsvägen ner mot Eriksbergsvägen och Ekebydalen. Skogen avgränsas i väster av Granitvägen och i öster av nämnda pulkabacken vid Stigbergsvägen.

I Hammarparken avser Uppsala kommun att det ska byggas ett antal flerfamiljshus för några hundra nya Eriksbergsbor. Kommunen har anvisat marken till företaget Wallenstam för projektering. Vid den informationskväll som kommunen hade för boende i Eriksberg 24 september framkom det ungefär hur Wallenstam tänker sig exploateringen. Planen fanns av något skäl inte uppsatt på de utställningar som fanns där, men företagets representant på plats hade med sig en ritning i handen. Att den inte satt uppe menade han var därför att den fortfarande bara är preliminär. Detta har dock inom parentes inte hindrat kommunen att tidigare skicka ut den efter förfrågan om vilka planerna är för området.

Av ritningen framgick att Wallenstam ritat in två tillfartsvägar till de huskroppar som planeras, en från Granitvägen i väster och en från Stigbergsvägen i öster. Den senare är tänkt att gå in precis nedanför huset Stigbergsplan 1 (Brf Klockstapeln) som ligger längs Stigbergsvägen för att sen löpa i kanten på pulkabacken och in bakom dess högsta del och fram till de nya huskropparna. Förutom att helt omringa Brf Klockstapeln med gator och störa dem som bor där, skulle denna gata bli ett dråpslag för framförallt barnens utnyttjande av pulkabacken.

Större självgående barn som kommer från husen vid Stigbergsplan och angränsande gator skulle tvingas att ta sig över en nya gatan för att komma till pulkabacken, med de trafikfaror som detta innebär. Dessutom skulle den planerade gatan stjäla den lilla pulkabacke som är på baksidan av den högsta punkten. Denna backe används av de allra minsta barnen, de som är för små att åka i den stora backen ner mot Eriksbergsvägen. Att denna lilla backe på baksidan används av de minsta barnen tror vi att den som projekterat helt saknar kunskap om.

För tillfarten till det nya bostadsområdet borde det räcka med en gata från Granitvägen i väster. Dra den förresten ner till den nuvarande trevägskorsningen Granitvägen – Eriksbergsvägen – Ekebydalsvägen och passa på att göra en rondell där, om det inte redan är tänkt så. Idag vet ingen hur man ska köra i den korsningen. Om det planerade området av någon outgrundlig anledning måste ha två tillfartsgator bör en dras direkt ner norrut mot Eriksbergsvägen. Jag har hört rykten om att det skulle vara för brant för att bygga en gata där. Detta är ett minst sagt häpnadsväckande argument. Har Upplands pannkaketopografi gjort stadsplanerarna helt galna? Hur gör de i städer som Sundsvall och Örnsköldsvik? Och hur kommer det sig att Uppsala kommun inte helt stänger av Carolinabacken? Den måste ju vara livsfarlig. Nej, där plöjs istället massor med pengar ned för att göra en paradgata. 

Pulkabacken är för övrigt inte en backe som endast används för att åka pulka i. Den utnyttjas året om av olika kategorier människor för olika typer av friluftsaktiviteter. Vår – sommar – höst kan man se t ex folk som sitter på bänken högst upp och beundrar solnedgången över Flogsta, folk som ligger och solar, folk som har picknick, folk som löptränar uppför och t o m några som tränar ”hang-glider”.  På vinterns åks det förutom pulka även skidor och snowboard av dem som behöver skola in sig. Vinterns mest spektakulära evenemang är väl kanske Nyårsafton då mängder med folk samlas där och skjuter raketer. Den som tvekar över backens popularitet för pulkaåkning kan gå dit en söndag på vårvintern med vackert väder. Då är där massor med folk och alls inte bara lokalt boende. Uppsala är ju generellt extremt platt, så en dylik backe lockar många som kommer tillresande. Ibland utbryter lite lätt parkeringskaos p g a backens popularitet.

Pulkabacken i Eriksberg spelar således en viktig social funktion för människors rörelse och sammankomst utomhus. Den måste säkerställas dels mot naggande i kanten i form av det pågående projektet i Hammarparken, dels mot, gud förbjude, byggexploatörers våta dröm att göra bostäder där. 

Hälleskogsbrännan och Ängelsberg 26 september 2015 med några Friluftsfrämjare

Den södra halvan av brandfältet är sen en tid ett av Länsstyrelsen i Västerås förklarat naturreservat med det vackra namnet ”Hälleskogsbrännan”. Den centrala besöksvägen igenom reservatet öppnades officiellt 4 oktober under en Hälleskogsbrännans dag. Då var det tydligen hel tusentalet besökare. Vi hade förmånen att kunna åka den vägen en vecka i förväg och då få en titt på det besökscenter som finns där.

Intresset för det stora brandfältet i Västmanland är glädjande stort, bl a i Friluftsfrämjandet. Jag deltog nyligen i en vandringsledarkurs för medlemmar i Friluftsfrämjandet i Mälardalen. Inte heller då gjorde jag någon hemlighet av att jag blivit påtänd av branden. I alla fall någon lyssnade uppenbarligen och undrade om vi inte kunde ta och åka dit någon gång i höst.

Sagt och gjort, vi bestämde att vi drar dit och lyckades hitta en passandse helgdag. Vi gav oss iväg på morgonen och det blev en heldagsutflykt med hemkomst elva timmar senare. Ännu en oförglömlig dag på brandfältet blev det.

Det har blivit nu ett antal turer för mig dit. När man åker från Uppsala väljer jag alltid vägen över Sala och sen Fagersta-vägen nästan till Västerfärnebo.  Annars kan man också åka över Västerås och sen upp till Ramnäs. I Sala tycker jag det är bäst att åka rakt igenom centrum, sen vänster i rondell mot Fagersta och därefter strax höger avtagsväg mot Norberg och Fagersta. Den väg som visas runt Sala när man närmar sig är en himla omväg.

Om man vill få en överblick över hela brandfältet är en bra vända tycker jag att åka runt det medsols. För att komma på den rundan så tar man vänster i Norrsalbo, som man kommer till då man passerat Salbohed och sen passerat  den långa högerkurvan som slutar i just Norrsalbo. Möjligen står det Sörgärsbo på skylten där som pekar åt vänster. Efter ett par kilometer på den vägen kommer man till en fyrvägskorsning och där tar man söderut mot Skultuna.

Missar man avfarten i Norrsalbo, den dyker upp lite plötsligt, kan man fortsätta till Västerfärnebo och där ta söderut mot Skultuna vid kyrkan. I Västerfärnebo finns förresten ett mycket bra fik om man passerar. Det heter Svartådalens Café och Service och är förutom fik också bygdecentrum med apotek, post m m. Tips på boende kan man också få där.

När man sen är på vägen söderut mot Skultuna ska man hålla ögonen öppna efter Fläcksjön långt borta på vänster hand. När man första gången ser sjön är det dags att bli vaksam för då ska man strax ta till höger in på den lilla skogsbilväg som går mot sydväst över Sveaskogs marker. Där fanns så sent som när vi passerade ingen skylt alls som skvallrar om brandfältet och jag tror inte heller det kommer att komma upp någon. Skälet är att länsstyrelsen vill lotsa alla brandturister längs den centralt iordningställda väg som går mellan Gamleby i sydväst och Hörnsjöfors i nordost vid Hörendesjön. Fläcksjön är förresten värt ett eget besök, det är en mycket bra fågellokal med bl a häckande svarttärna. På dess östra sida finns ett Bed & Breakfast som jag ännu inte prövat.

Längs den skogsbilväg man nu kommit in på är det ett par kilometer tills brandfältet börjar. Före det är det ett stort nytt hygge på höger hand som man i förstone tänker är början på brandfältet, men så är det inte. Snart är man i alla fall inne på brandfältet. Man ser döda svarta träd och slående är också den säkerhetszon på båda sidor av vägen där man fällt alla träd inom en trädlängds avstånd. Småningom kommer man till Öjesjön på höger hand. Vi stannade i trevägskorsningen där det finns plats för ett par bilar. Intill ligger en jaktstuga som klarade sig från branden som genom ett under. Det var nog intensivt vattenbombande som räddade huset. T o m utedasset i plast klarade sig men är svett på baksidan. Ett jaktlag höll på med något snickeriarbete, antagligen förberedelser inför den stundande älgjakten.

Vi gick norrut från korsning ca en kilometer längs sjön. Där går en liten väg in till höger som vi följde efter att ha tagit en välbehövlig fika vid sjöstranden. Längs vägen ser man frambrända hällar och stående och omkullfallna ihjälbrända träd, mest tallar. Rotsystemen har varit mycket grunda så här på hällarna och uppvälta ser de ut som händer vilka försöker greppa sig kvar i livet. Målet för den här promenaden var det skördarlik som nästintill kremerats bakom en liten bergknalle. Det ser groteskt ut. Aluminiumplåtar har smält och flutit ut intill som avrunna och sen stelnade kroppsvätskor. Föraren hann tack och lov iväg. Tyvärr gick det ju som bekant sämre för den som omkom vid lastning av virke i en annan del av brandfältet och också för hans kollega, som brände sig mycket svårt men överlevde.

Tillbaka i bilarna fortsatte vi ner till Ramnäs, där brandbekämpningen hade högkvarter i konferensanläggningen. Det lär finnas någon mindre utställning där om branden. Vi körde stora vidare vägen norrut mot Ängelsberg, väster om brandfältet och nära, men ändå utom synhåll. Mellan Ramnäs och Ängelsberg passerar man Gamleby där ena änden på besöksvägen genom brandreservatet finns. Ängelsberg är en vacker och mycket intressant småort där den ligger på Åmänningens östra strand. Sjön är Västmanlands största som är innesluten i landskapet och utgör en del av Strömsholms kanal. Kanalen sträcker sig från Smedjebacken ner till Mälaren och är 11 mil lång. Av denna sträcka är ca en tiondel grävd, resten går i sjöar och vattendrag. Kanalen öppnade 1795 och transporterade gods och folk. Den är fortfarande farbar i dess hela sträckning. Idag tror jag att den är mest av turistiskt intresse.

Trakten vid Ängelsberg har varit bebodd i åtminstone 1500 år. Det finns lämningar som visar att myrmalm utvanns i närheten. Idag bor här bara ca 150 personer. Runt förrförra sekelskiftet fanns här en konstnätskoloni som var grundad av Olof Arborelius. Husen i sluttningen är stora och pampiga. Mest utmärkande är Villa Ulvaklev ritad av Isak Gustaf Clason. Idag är det tydligen något företag som huserar där.

Orten har utmärkta järnvägsförbindelser. Linjen Västerås – Fagersta trafikeras av Tåg i Bergslagen (TiB). Tågen är rätt många och punktliga, det kan jag intyga av egen erfarenhet. Nedanför den stora stationsbyggnaden, som idag står tom men verkar renoveras, ligger bryggan från vilken man under sommarhalvåret i helgerna kan ta en liten färja ut till den s k Oljeön. På Oljeön finns världens äldsta bevarade oljeraffinaderi. Det anlades av säkerhetsskäl just på ön och året var 1875. En förlaga hade tydligen funnits på land, men gissar jag brunnit. Råolja importerades från USA och talg och fett från Ryssland. Man tillverkade lysfotogen, vapenfett och smörjmedel. Råvaror och produkter transporterades på kanalen. Verksamheten lades slutligt ner 1927.

Om man vill övernatta på orten finns åtminstone tre utmärkta alternativ: ett vandrarhem och två B & B. Det finns också en restaurang där man kan äta lunch, vilken jag testat med gott resultat, och man kan tydligen äta där även på kvällen alternativt beställa hämtmat. Jag har själv bott på vandrarhemmet och också på ett av B & B (Englaro). Båda var mycket bra. Utsikten över sjön är magnifik. När vi nu stannade till en stund nedan stationen träffade vi det norska ägarparet till ett av de två B & B. De berättade generöst en massa om bygden och Engelsbergs bruk.  

Längs ån bort mot bruket sträcker sig en konstpark. Där finns flera permanenta verk, men där är tydligen också ett årligt konstevenemang med tillfälliga utställningar. En bit bort och på andra sidan ån ligger bruket, en fantastiskt välbevarad bruksmiljö, tillika Världsarv (Unesco). Bruket anlades i slutet på 1600-talet, på en plats där det tidigare bedrivits småskalig järnframställning. En bit in på 1700-talet fanns här som mest i drift tre hyttor, tre hammarsmedjor, en såg och en kvarn.

Vid tiden för första världskriget köptes bruket av Axel Ax:son Johnson och inlemmades i Avesta Järnbruk. Strax därefter lades bruket ner. Familjen äger fortfarande bruket via Nordstjernan AB. Bruket restaurerades med hjälp av Riksantikvarieämbetet på 1970-talet och består idag av bl a den centrala hyttan och en hammarsmedja. Hyttmästarens röda tvåvåningshus är vackert liksom herrgården där jag antar att ägaren bodde. Idag används den tydligen till konferenser och middagar av företaget. Unesco upptog 1993 bruket på sin lista med Världsarv.

I samband med den stora skogsbrandens slutskede hotades hela Ängelsberg inklusive Världsarvet. Vi fick veta av de ovan omnämnda ägarna till ett av byns B & B att Antonia Ax:son Johnson på eget initiativ och egen bekostnad såg till att området säkrades genom omfattande vattenbombning från ett par helikoptrar. Enligt berättaren åstadkom denna bombning, och en viss vindkantring därtill, att både bruket och samhället klarade sig.

Det var läge för lunchpaus när vi kom till bruket och vi använde ett av flera bord som finns utställda vid brukets besöksparkering. Efter detta tog vi en stunds promenad och tittade på brukets olika byggnader och läste på de informativa skyltar som finns uppsatta. En jag fastnade för fanns vid kolhuset, mest för att det anknöt till information om kolningen vid brandfältet som jag visste komma skulle när vi senare tog oss in i dess centrala reservatsdel. Träkol var ju värmekälla och reduktionsmedel vid järnframstälningen. Sådan kol behövdes i massor. Där stod på den skylten att när bruket var i full gång behövdes så mycket träkol som motsvarade hela skogstillväxten i en cirkel runt bruket med sju kilometers radie. Det är lätt då att föreställa sig som det har talats om att hela Bergslagen successivt blev avskogad.

När vi var klara med Ängelsberg tog vi stora vägen nordostvart, mot Hästbäck där vägen mellan Sala och Norberg korsar. Skogsbranden gick över den här vägen och stannade först mot sjön Snyten som ligger parallellt med vägen på dess n ordvästra sida. Hade inte sjön funnits hade elden kunnat fortsätta mot Norberg och Fagersta, ja t o m kanske ända bort till Söderbärke och Säter, om den hårda vinden och värmen hade fortsatt. Ett förskräckligt scenario. Elden gjorde faktiskt en attack över sjön, någonting brinnande flög över sjön och antände på andra sidan. Från vägen mot Hästbäck kan man se det lilla brandfältet på andra sidan sjön. Tack vare ihärdigt vattenbombande lyckades man få stopp på branden där.

När man åker längs vägen slås man än kraftigare av hur våldsam elden måste ha varit, liksom en eldstorm. Jag tror att det är det faktum att markägaren här, Karl Hedin AB, avverkat den brunna skogen till stora delar, som gör att intrycket blir så starkt. Bolaget kom tidigt på att det går att använda delar av de svärtade stockarna. Den avverkade stora arealen känns som ett overkligt och sterilt månlandskap. Man slås också av hur väldigt stenig terrängen är sedd så här när träden och all markvegetation är borta. Hur har det överhuvudtaget kunnat växa något förut i detta kan man undra. Det organiska humuslagret, som innehåller mycket näring, är helt uppbrunnet. Så det lär bli tufft när de nya plantor som nu kommer in vis sådd eller plantering ska växa till sig. Det finns dock nere i djupare marklager finare mineraljord än på ytan. Där finns en del näring och också vatten. Skälet att det ser så stenigt och blockrikt ut i markytan är att hela området ligger under högsta kustlinjen. I det läget vaskade det hav, som då fanns intill randen på inlandsisen, den ytliga marken ren från finare mineraljord och lämnar sten och block kvar.

När vi passerat brandfältets norra del tog vi stora vägen riktning höger mot Sala. Efter ett tag passerar man Hörendesjön på höger sida. Den fungerade också som ett naturligt spridningshinder för branden. Den som inte kör bilen kan på sjöns andra sida ana brandfältet på höjderna på andra sidan sjön. Vid slutet på sjön finns den stora gården Hörnsjöfors. Där tar man in, åker över den lilla ån och sen västerut på den mindre vägen. Efter ca en dryg kilometer finns ena änden på den centrala besöksvägen genom brandfältet. När vi var där fanns ingen skylt som markerade detta, men när vägen nu öppnats antar jag att en vägvisare satts upp.

Efter ett par kilometer längs besöksvägen når man entrén till reservatet, en entré som markeras av två stora sotade och upprättstående stockar, en på vardera sidan av vägen. Där finns också en bra informationstavla om brandfältet. Vi åkte vidare och stannade efter ett tag till på den plats där det står en liten informationstavla om kolning på varsin sida om vägen. På den ena sidan en skylt som visar en intakt kolarkoja, invid skylten finns rester av en kojas eldstad byggd i sten. Här har en kolare bott när han passade ett antal milor intill. På den andra sidan vägen sitter en skylt som visar hur en kolmila såg ut. I den tillverkades genom pyrolys träkol. Skylten står intill en av traktens mycket talrika kolbottnar, som är den rest som finns kvar efter att träkolen transporterats bort. En kolbotten är ungefär cirkulär med ca 10 m radie. Marken är full av aska, trädkolsrester och mineraljord (täckningsmaterial). Av brunna trädrester att döma har var många kolbottnar trädbevuxna när den stora skogsbranden drog fram.

Trädstammar i längder om ca tre meter ställdes upp mot varandra i en cirkel och täcktes sen med jord för att hindra syretillförsel. En bit tidigare längs vägen finns en del uppgrävda stora hål i marken som man tror är en plats där jord hämtats med häst och vagn för att användas till milor i närheten. I kolmilans mitt fanns en rökgång genom vilken rök släpptes ut. Vid pyrolysen, som sker under begränsat lufttillträde, avgår vatten och flyktiga kolväteföreningar från veden. Kvar blir en rest av träkol. Bara på brandfältets reservatsdel finns drygt 300 kolbottnar som hittats med hjälp av flygbildstolkning.

Efter korta studier i vissa kolningens omständigheter fortsatte vi färden och var snart framme vid ett T-kors med bommad väg rakt fram och besöksvägen till vänster. Vi ställde bilen åt sidan och gick vägen rakt fram ner till Stora Vallsjön. Min ambition var att visa gruppen ett exempel på att boningshus brunnit ner. Tidigare stod bara murstocken kvar av ett hus alldeles intill sjön. Nu var den omsorgsfullt riven och var nu bara en tegelhög. Vi trodde att den var riven för att den inte helt eller delvis skulle ramla och skada besökare. Stålskelettet efter en brygga som fanns tidigare var borttaget.

På vägen tillbaka fick vi se ett exempel på eldens sprängkraft. Ett stort block var som med ett kirurgiskt snitt delat i två delar. Frostsprängning kan också ha hjälp till efter det att värmen gett det första brottet. Längs vägen tillbaka till bilarna upptäckte vi också larv av större snabelsvärmare. Den vuxna fjärilen tycker tydligen om mjölkört viket det finns rikligt av på brandfältet.

  

Efter ca en kilometer söderut kom vi till den s k informationscentralen. Där fanns när vi var där en parkering, samma informationstavla som vid entrén och dessutom en grillplats. Runt omkring är kala stenar och block åt alla håll liksom en hel del träd, några stående och andra liggande. Några av oss tog en liten rundtur i omgivningen, skuttandes på stenarna. Inte alldeles lätt att ta sig fram. På ett ställe hittade jag plantor av både tall och björk som grott.

Ett öga måste man också hålla på de stående träden och vara beredd på snabb reträtt om de skulle falla. Vi stötte på ett ställe på en kamera fastsatt på ett träd. På skylten under stod det att den övervakar vegetationens utveckling.

Tillbaka i bilarna tog vi samma väg tillbaka ut till Hörnsjöfors och sen vidare direkt åter till Uppsala via Västerfärnebo och Sala. Vi var tillbaka hemma nästan exakt elva timmar efter avfärd. Alla verkade nöjda med utflykten. Ett tecken på det var att jag dagen efter fick en fråga om jag ville ta med en grupp från Främjandet i Storvreta på tur till brandfältet. Och givetvis ville jag det. Brandfältet lockat till besök hur många gånger som helst. Nästa gång kanske kungsörnen som ständigt gäckat mig dyker upp…