I Halland, i skogslandet bortom och ovan slätten, finns Åkulla bokskogar:
Området, som är ca femtio
kvadratkilometer stort, syftar till att bevara bokskogen till gagn för
friluftslivet. Det är ett bälte av bevarade eller restaurerade bokskogar och
innehåller flera naturreservat. Skogarna är fantastiskt vackra och då förstås särskilt
på våren och försommaren, strax innan eller efter lövsprickningen. Alldeles i
början av maj är det som bäst. Turistnäringen satsar hårt på området, med bl a
vandringar på menyn. Det finns ett dussin leder uppmärkta och med tillhörande
karta tillgänglig på hemsidan. De är av varierande längd, från 1,5 till 6 km.
En av lederna går runt
Björkasjö (eller ”Björkasjön” i folkmun) belägen några km sydväst
Svartrå kyrka. En bra startpunkt är den lilla badplatsen på sjöns norra sida. Dit
hittar man från vägen mellan Svartrå och Skinnarlyngen genom att följa
vägskyltar mot vandrarhemmet (Bråtadal). Alldeles där den smala grusvägen med
stengärdesgårdar på sidorna tar slut strax efter Björkekullens kulturgård
kommer man till en korsning. Där fortsätter man rakt fram i st f att ta till vänster
mot vandrarhemmet. Vid badet man då kommer till efter ett par hundra meter
finns en sandstrand, långgrund och ofta med varmt i vattnet, vilket möjliggör
ett skönt bad före och/eller efter vandringen.
Behöver man logi före
eller efter vandringen kan Bråtadals vandrarhem varmt rekommenderas. Ett
riktigt "retreat" där man kan njuta av lugnet i sällskapsrummet med
möbler från 1940-talet. TV och radio finns inte.
Vandringsleden är ca 6 km.
Som f d banlöpare i unga år rör jag mig helst motsols och beskrivningen nedan
följer den ordningen. Jag kan överhuvudtaget inte minnas att jag gått leden åt
andra hållet.
Strax bortom parkeringen
vid badplatsen fortsätter en liten skogsbilväg bakom en låst vägbom. Följ den
vägen bortåt. Efter ett par hundra meter västerut finns en till strand, denna gång
modell mini, men mer ostörd. Där är ofta, tack vare att färre badar här, vackra
böljeslag i sanden på bottnen.
När man gått förbi den
lilla badplatsen dyker en inhägnad skogsföryngring upp i slänten på höger sida.
Det höga stängslet behövs för att hålla älg, rådjur och eventuella hjortar
borta från de lövträdsplantor som planterats där. Utan stängslet går det inte
att få en lövskog att växa upp.
I det här partiet brukar
man ofta höra gärdsmyg, rödhake och gransångare. Plus förstås den allerstädes närvarande
bofinken. Efter inhägnaden går man en stund genom en lite äldre granskog,
ganska öppen så man ser ut över viken till vänster. Där simmar ofta knipor och
ibland en eller flera storlommar.
Efter en kort stund lämnar
man den lilla skogsvägen, där en stig viker av till vänster. Det är skyltat
där. Efter ett tag går man på en minimal spång över en mindre bäck, som rinner
precis i kanten av en ungskog av gran som där möter en. Där är inte gallrat, så
det är lite mörkt och fuktigt. På marken kan det därför vara lite geggigt.
Mörkret i granungskogen är tack och lov en kort bekantskap. Efter bara något
hundratal meter skådar man ljuset.
Nu stiger man in i
Älmebjärs naturreservat. Där har man gallrat fram det som nu är en ljus fin
björkskog. Vilken skillnad mot den mörka trista granungskogen! I alla fall
innan lövsprickningen är det fin utsikt över sjön.
Ut ur björkskogen leder en
minimal nedförsbacke fram till en vändplan för en mindre skogsbilväg. Den
följer man till vänster, genom ett lite låglänt parti med ganska öppen skog, bl
a en del al.
I högra vägkanten i en
mycket svag vänsterkrökning växer lundgamander (Teucrium scorodonia), en relativt ovanlig kransblommig växt inom
plisterordningen. Växten blir 3-4 dm hög, växer tätt som i ruggar och blommar i
juli - september. Den är inte inhemsk och har endast hittats på ett 40-tal
platser i landet. Den aktuella
växtplatsen vid Älmebjär rapporterades 2012 i Svensk Botanisk Tidskrift (SBT) som
”nytt fynd i Halland” (Kärnefelt & Johansson, 2012), men vi hade då redan
sett den tidigare. Min sambo hade dessutom rapporterat fyndet i juli 2011 i
Artportalen. Kontakter med redaktören Bengt Carlsson och via honom Hallands
botaniknestor Kjell Georgson gav vid handen att lokalen dessutom hade hittats
redan 2008 av Henrik Malm på länsstyrelsen i samband med en
naturvårdsavverkning av gran. Till skillnad från författarna av artikeln i SBT
trodde varken Henrik Malm eller vi att växten hamnat på platsen ”spontant” genom
naturlig spridning. Mer sannolikt är att den kommit dit med det grus som lades
ut då skogsbilvägen förbättrades inför avverkningen av gran eller av trafiken
längs vägen i samband därmed. Det var bra att SBT uppmärksammade fyndet, men
fel att det angavs som ”nytt”. Trist var det också att flera inblandade botaniskt
insatta personer inte hade använt Artportalen för att rapportera fyndet eller
för att kontrollera om det redan var rapporterat. Detta hade kunnat undvika den
felaktiga titeln på artikeln i SBT.
Efter denna lite
sensationella botaniska utvikning fortsätter man den lilla skogsvägen mellan
sjön och berget Älmebjärs (almberget) brant ner mot densamma. I sjökanten växer
stora klibbalar. Berget, som gett namn åt reservatet på denna sida av sjön, är
beväxt med ett äldre, i stort sett rent, bestånd av bok. Någon alm har jag inte
sett själv. Förutom för sin mäktighet och vackert välvda hjässa, samt sitt
vackra bokbestånd, är Älmebjär särskilt känt för två saker. Dels att det där
huserat stridbara rövare under Snapphanetid när detta var av både Sverige och
Danmark omtvistade gränstrakter. Denna sägen är särskilt livskraftig i halvmörkret
framför braskaminens sken i Bråtadals vandrarhem. Dock finns uppe på berget
större gropar i marken vilka skulle kunna vara rester av gamla jordkulor. Dels
är berget känt för sina små fynd av granater, en vacker svartröd svensk ”diamant”.
Vägen svänger höger runt
berget och går därefter uppför. I slutet av den därpå följande nedförsbacken
står en stor informationsskylt för reservatet. Därefter kommer man snart fram
till ett öppet område längs en lite större grusväg med en del sommarstugor i terrängen.
Här kan det ibland vara riktigt vackert tidiga morgnar när betande djur dyker
upp i ”skeddan” (lågt liggande dimma) efter regniga dagar eller nätter. Efter
husen passerar man över sjöns utlopp och är sen strax på den asfalterade vägen.
Nu går man med en vacker
vy över hela sjön och Älmebjär på sin vänstra sida. Särskilt vackert är det även
här att passera på morgonen, när solljuset fortfarande skapar djup och mildhet
i landskapet. Mellan den asfalterade vägen och stranden finns ett svårupptäckt ställe
där man kan gå i och ta sig ett dopp. Någon har placerat ett grovt bord och
tillhörande bänkar där. Plus en ledstång för att enklare ta sig i och ur
vattnet via den stora sten som finns i strandkanten. Kika snett tillbaka över
vänster axel så dyker det strax upp.
Där stranden viker av från
vägen och man ser ett rött hus nära vattnet, går snart vandringsleden in till
vänster på en smal skogsbilväg avstängd med en kätting mellan stolpar. På denna
sida av sjön och ända fram till vandrarhemmet, har tills nyligen en grovvuxen
granskog dominerat. Det sluttar en bit in från asfaltsvägen ganska mycket från
höger och ner mot sjön och det är en bördig miljö. I samband med Gudrun blåste
en hel del stora granar omkull, vilka det tog flera år innan de sågades upp hämtades
hem.
Vandringsleden går i
nedkanten på denna sluttning och ganska nära sjön. Därför är det normalt på
våren att det är fuktigt här och var längs stigen och man får se upp var man
kliver. Denna gång tidigt i april var det värre än någonsin. Orsaken var att
det var ett stort kalhygge i en del av sluttningen till höger. Den som gjort
det hade nog inte tänkt på att avrinningen ökar efter kalavverkning med följden
att grundvattenytan höjs. Det får förstås störst konsekvenser längst ner i
sluttningen, precis där leden går fram. Så där det normalt är fuktigt, var det
nu riktigt blött.
Som om inte det räckte
hade man nu vid skotningen av virket dessutom kört sönder leden en bit och där fanns
nu djupa körskador. Det var omöjligt att komma fram den vanliga vägen. Vi
lyckades komma längre upp i sluttningen genom att balansera på en låga över ett
djupt dike vilket avvattnar ett kärr nära den asfalterade vägen. Det var en
inte helt ofarlig övning. Jag kontaktade Skogsstyrelsen för att kolla om den
dåliga hanteringen på platsen var känd. Det var den inte och en representant
åkte därför ut i fält några dagar senare och kunde då konstatera att skadan på
leden var allvarlig och att markägaren skulle åläggas att återställa den. Jag
hoppas att så sker. I augusti går jag nog leden igen…
Bortom den bristfälliga
avverkningen fortsätter leden längs sjön. Även där kan det vara lite blött
längs leden på våren. På ett ställe går en stig upp till höger mot gården
Björka. Där gick leden förr, tills någon ny boende i gården tröttnade på att se
vandrare ibland. Detta ledde till att leden drogs om och istället vidare rakt
fram längs sjökanten, detta med tidvisa problem för framkomligheten, som sagt
särskilt på våren med högt vattenstånd i sjön.
Nu tidigt i april gick jag
leden runt Björkasjön två gånger. Den första gången själv och med kängor. Då
tog jag leden vidare längs sjön fram mot vandrarhemmet. Det var ganska blött,
men gick bra i alla fall. Strax före vandrarhemmet kom jag till den största
rotvälta jag någonsin sett. Jag bedömde höjden till 5-6 m. Möjligen är det
svenskt rekord. Jag har sänt ut bilden på Twitter och frågat om någon sett en
större, men ingen respons finns än så länge. Rotvältan hänger ihop med en ca 30
m lång och grov gran. När den så småningom börjar murkna kan det nog vara skäl
att göra något åt rotvältan, som annars kan bli en farlig fälla.
När man passerat rotvältan
är det sen inte så långt kvar till vandrarhemmet och efter det några hundra
meter ytterligare till badstranden med parkeringen.
Vid den senare turen samma
vecka var jag i sällskap och vi hade då inte lika kraftiga skodon, varför vi då
istället valde vägen upp mot gården Björka. En bit upp i sluttningen stötte vi
på ännu ett nytt hygge. Det såg rätt OK ut, med vederbörligen lämnad hänsyn.
Någon hade t o m satt upp ett par fågelholkar. Grenar och toppar hade tagits ut
för energiändamål och låg nu på tork vid sidan av hygget. Utsikten var fin ut
över sjön, en positiv effekt av en del hyggen i kuperad terräng.
Snart träffade vi på ett
nytt stort sår i naturen. En ny skogsbilväg hade för några år sedan byggts uppe
i sluttningen. I samband därmed hade man gjort en jordtäkt för att få material
till vägbygget. Den uppkomna gropen var rejält stor, så stor att jag bedömde
den potentiellt farlig för folk och fä. Gropen var ca 5 m djup med vatten i
botten till ett uppskattat djup av en meter. Kanterna var branta på ena sidan
och särskilt från söder syntes inte gropen på håll. Löpande orienterare och
jagade djur som inte har ögonen med sig riskerar att falla i gropen.
Skogsstyrelsen var och
tittade även på detta objekt och bedömde att kanterna måste fasas av, en åtgärd
som man hoppas enkelt kan fixas av markägaren efter påstötning. När jag
twittrat om den här gropen har ett par naturvårdsintresserade personer hört av
sig och påpekat att det ibland kan vara positivt för naturvården med en sådan
här störning i form av blottad mineraljord och en vattensamling. I princip
instämmer jag, men denna grop var för brant och därmed farlig.
Efter att ha passerat
gropen och gått upp mot vänster kommer man till Björka gård. Där är det lite
komplicerat att passera gården utan att störa. De nya ägarna har blockerat den
väg över gårdsplanen man tidigare kunde gå enkelt ner mot vandrarhemmet. Den
vägen kan man nå längre bort även nu, men då får man klänga över ett par
stengärdesgårdar inklusive taggtråd.
Ett alternativ är att ta
sig rakt fram över den vänstra ängen och ända bort till skogskanten. Där leder
en stig flera hundra meter rakt igenom en jättetrist ungskog av gran. En sådan
som får en att baxna när man tänker på att Karin Perers, ordförande i
Mellanskogs styrelse, och Sture Johansson, ordförande i LRF Mälardalens styrelse, i en replik på DN Debatt hävdat att folk i gemen ”föredrar brukade skogar
framför risiga reservatsskogar”. De tänker då bort att halva omloppstiden (och
halva landets skogsareal) i den brukade skogen är totalt ointressant ur
rekreationssynpunkt.
När stigen når nästan
slutet av granskogen och man har en inäga på höger hand, håller man vänster och
når snart de öppna markerna kring kulturgården Björkekullen. Det är ett
fantastiskt ställe, en gammal gård som nu är natur/kulturreservat. Det mest
fantastiska är de formationer av hopplockad sten som finns där, t ex
gärdesgårdar och terrasser, varav en med små prång där hässjestörar sannolikt
förvarades. En eller annan finns där ännu. Om man går igenom gården, där ingen
bor, kommer man ut på den slingriga grusvägen igen. På den håller man vänster
och är sen snart åter vid badet och parkeringen.
Sammantaget är det en
fantastiskt trevlig och varierad vandring runt Björkasjön. Skog av olika sorter
passeras. Trist är det dock att en skogsägare eller dennes entreprenör förstört
en bit av vandringsleden.
Man bör räkna med ett par
timmar för turen runt sjön om man följer sjökanten förbi vandrarhemmet på
slutet. Tar man vägen via Björka gård och Björkekullen bör man lägga på en
timme.