Hermans
inlägg skedde med anledning av att Skogsstyrelsen nyligen publicerade en
rapport om 30 års övervakning av skogstillståndet på de s k Obs-ytorna,
framförallt gällde det skogens kronutglesning (Akselsson m fl, 2015). Senare kom
jag på att jag ville fördjupa och utveckla mina tankar något. Resultatet blev
nedanstående inlägg.
Intressant
att detta ämne kom upp nu igen, just våren 2015 när Peter Högberg är föreslagen
till ny rektor för SLU. Peter gjorde tillsammans med Harry Eriksson, Tryggve
Persson och undertecknad en avgörande insats för att slå undan fötterna på den
tidens skogs- och miljöpolitiska mantra "Skogsdöden". Det var förutom
en politisk strid också en riktig akademisk strid med två lag - Lund vs
Uppsala/Umeå. Striden illustreras t ex i ett nummer av Forskningsrådsnämndens
(FRN) populära serie Källa (nr 42, 1993, "Behöver skogen
intensivvård") och har också varit föremål för en doktorsavhandling
(Bäckstrand, 2000).
Nämnda
skrift lanserades förresten vid ett kvällsmöte i Lund i regi av FRN som i alla
fall jag själv döpt till "Slaget vid Lund". Stickorna rök och orden
var hårda. Jag minns att Anna Lundborg, numer på Energimyndigheten, förvånades
över att vi panelkombattanter (Harry Eriksson, Bengt Nihlgård, Harald Sverdrup
och undertecknad) vid utgången från lokalen fredligt kunde sitta tillsammans
med varsin bira på ”After-battle”. Det
gällde då som nu att kunna skilja på sak och person.
Så småningom
fick vi ”skogsdödsförnekare” i alla fall rätt – "Skogen dog inte",
som sagt. Och som Herman skrev – ”tur var väl det”. Peter Högberg skrev
förresten 2001 i Forskning och Framsteg en bra summering av diskussionen under
1980- och 1990-talen i ämnet (se litteraturlistan på slutet).
Här vill jag
passa på att kommentera ett par andra saker som Hermann skrev om i sitt
blogginlägg.
Först något
om orsaken till den "skogsdöd" som noterades i stor skala i
Centraleuropa och som Herman själv tydligen såg på nära håll vid ett besök. Jag
var förstås själv ner där ett par gånger då debatten var som hetast. Första
gången var vi ett gäng från Sverige under ledning av Leif Strömqvist som t o m
fick tillstånd att resa relativt fritt i Tjeckoslovakien, detta var precis
innan ”frigörelsen” från Sovjets inflytande 1989. Från det besöket minns jag bl
a att Prag var nergånget, att gränsvakterna var vända inåt landet och att folk
hade börjat fly från Polen via Tjeckoslovakien in i Österrike. Vi blev särskilt
varnade att överträda gränslinjen och att beblanda oss med okända.
Vi tog oss
upp i Erzgebirge precis i hörnet mot Polen och dåvarande Östtyskland. Det var
mycket omfattande skador på skogen i höjdlägena. På stora ytor var granskogen
död eller döende. Stora ytor var också mer eller mindre kala eftersom träden
redan fällts och förts bort. Det var inga moln den dagen och vi kunde se rätt
långt in i alla tre länderna trots föroreningsdiset. Vi såg ut över ”Black
Triangle”. Sannolikt såg vi ett par mil åt vardera hållet. Där vi stod såg vi så
många brunkolseldade kraftverk, att deras samlade utsläpp av svavel var större
än hela Sveriges dåvarande utsläpp.
Det låg ju
nära tillhands att koppla de omfattande skadorna i Erzgebirge och andra
centraleuropeiska bergsområden till svaveldioxiden, svavelnedfallet och
markförsurningen. Att höga halter svaveldioxid kunde döda granskog fanns det
egna svenska erfarenheter av från äventyret under andra världskriget med svensk
oljetillverkning från skiffer i Kvarntorps-området. Där dog all granskog på ett
par kilometers avstånd från utsläppet och tillväxten var reducerad inom ca 7 km
radie (Östlin, 1959).
Möjligen skapade
i Erzgebirge svavelföroreningar och därtill kopplad markförsurning försvagade
bestånd. Men de halter av svaveldioxid som uppmättes i bergen ansågs vara
alltför låga för att ge de omfattande akuta skador som uppvisades. Det som jag emellertid
först i efterhand uppfattade som en högst troligen utlösande faktor var ett
mycket kraftigt temperaturfall på ca 40 grader inom några timmar under en
nyårshelg, då en kontinental luftmassa rörde sig mot sydväst och träffade bl a Erzgebirge
där de värsta skadorna kom att uppträda tiden efter. Om detta temperaturfall pratades
det tyst i Sverige och på den tiden - svavel och försurning var ju det som etablissemanget
(en stor del av akademien, Skogsstyrelsen, Skogsindustrierna,
naturvårdsorganisationerna) hade bestämt sig för att man trodde på. Det var
ganska tufft att vara motvals då. Men vi var ett gäng som stod på oss. Det
underlättade att inte vara helt ensam.
Herman
vurmade i sitt blogginlägg för den långvariga uthålliga miljöövervakningen (som
genererar värdefulla "långa mätserier"), med exempel från det nu här
aktuella ämnet skogsskador p g a luftföroreningar. Jag tror också att den
långvariga miljöövervakningen är viktig. Men den räcker förstås inte och kan
vara farlig i den meningen att man kan hamna helt fel i slutsatserna.
Övervakningen säger endast att något sker, men alls inte varför. För att ge
mekanistiska (orsak – effekt) förklaringar och indikera lämpliga åtgärder
behövs givetvis forskning, där man i experiment under kontrollerade
förhållanden testar hypoteser om hur saker och ting hänger ihop. Annars är det
lätt att vetandet endast reduceras till att bygga på korrelativa samband.
Den
akademiska striden i Sverige kring skogsskador/skogsdöd stod dock inte mellan
miljöövervakare respektive experimentalister, utan mellan modellerare och
experimentalister. De förras främste banérförare var Harald Sverdrup, teknolog
från LU, som modellerade det mesta som kom i hans väg. Från ett enkelt samband
mellan plantors tillstånd eller utveckling och BC/Al-kvoten i deras näringslösning
i laboratorie-studier räknade han ut hur skogsdödsfronten storskaligt skulle
röra sig upp över landet. Ganska snart visade sig denna dystra prognos vara
helt uppåt väggarna.
Men i
kalklobbyn var den seglivad och ganska länge pågick argumentationen för
kalkning av skogsmark. En aha-upplevelse var när jag insåg att en av
skogsmarkskalkningens främsta förespråkare, Lennart Schotte, samtidigt var
ordförande för styrelsen i Svenska Kalkföreningen. Skogsstyrelsen hade länge en
förkärlek för skogsmarkskalkning och drev i egen regi länge ganska storskalig
försöksverksamhet. Den verksamheten tror jag numer är lagd i slutförvar,
förhoppningsvis väl inkapslad i svårvittrad marmor.
Upprinnelsen
till Hermans blogginlägg var ju att han noterat och möjligen noga läst
Skogsstyrelsens Rapport nr 1 2015 (Akselsson m fl, 2015), som handlade om 30
års erfarenheter från de s k Obs-ytorna. Dessa lades ut främst för att följa
utvecklingen av skogsskadorna, och i ett senare skede också för att möjligen förklara
dem. Jag har också ögnat den rapporten. Även om det kommit ut en hel del
resultat från de 30 åren och det stora antalet mätningar som gjorts, så var min
reaktion spontant: ”Gav inte allt detta mer?”. Huvudslutsatserna enligt
rapportens sammanfattning var ungefär följande: i/ Kronutglesningen ökade i
början och planade sen ut, för att idag vara i nivå med den för 30 år sedan,
ii/ Kronutglesningen var lägre hos skog med hög tillväxt än hos skog med låg
tillväxt, och iii/ Trädens barr hade högre N-halt på mark med låg kvot C:N i
måren än på mark med hög kvot.
Den första
observationen hade man kanske kunna gjort på ett enklare och billigare sätt än
att fara runt på 200-400 skogsytor och titta på krontaket underifrån med hjälp
av kikare. I alla fall idag finns det nog bättre metoder á lá fjärranalys. Det
finns ju också en bias i fasta provytor där ju träden över tiden blir
successivt äldre. Om en förändring iakttas kan det inte enkelt uteslutas att
det är en åldranderelaterad förändring. Den andra observationen känns ju som
precis vad man kan förvänta – tillväxten beror ju primärt av att det finns
mycket barr per enhet markyta (bladyteindex). Den tredje observationen visades
redan för 20-år sedan, t ex av undertecknad på ett relativt stort material
(Nohrstedt & Jacobson, 1994).
I nämnda
rapport från Skogsstyrelsen finns ingen uppgift om vad äventyret med Obs-ytorna
kostade. Privatspanare som jag är har jag förstås försökt ta reda på det. Sture
Wijk på Skogsstyrelsen, som f ö varit i högsta grad inblandad i
obs-yte-verksamheten, svarade beredvilligt på frågan. Lätt var det tydligen
inte och enligt Sture var det orsaken till att man inte tog med uppgiften i
rapporten. Vad svarade då Sture? Totalt kostade obs-ytorna ca 45 miljoner kr
för de 30 åren. Till det kommer ca 28 miljoner kronor för det s k
Krondroppsnätet under en delperiod. Tillsammans blev det således drygt 70
miljoner kronor, en aktningsvärd summa pengar.
Idag pågår
tydligen en diskussion på Skogsstyrelsen om en eventuell fortsättning av
verksamheten på en del av Obs-ytorna. Själv är jag tveksam till vad en sådan
skulle ge. Skogstillståndet följs idag tillräckligt noggrant genom
Riksskogstaxeringen och Ståndortskarteringen. Specialstudier av tillståndet i
krontaket borde bättre kunna följas genom fjärranalys. För att förstå vad som
händer är de skogliga experimenten mest värdefulla. Det är av stor vikt att
sådana hela tiden får finnas i representativa miljöer, gärna långliggande
experiment, men det måste kontinuerligt såväl startas nya försök, som läggas
ner gamla. I senaste numret av Miljöaktuellt (Götmark m fl, 2015) reses också
frågan om inte naturreservat också borde kunna startas med forskning kring
naturvårdsmetoder som ett av flera huvudskäl vid sidan av bevarande av natur
för biologisk mångfald och rekreation. Jag tycker det är en rimlig idé,
framförallt viktig för södra Sverige. Från norra Sverige är det min erfarenhet
att skogsbolagen välvilligt reserverar mark långsiktigt för fältstudier av
natur- och miljövård, således inte bara för skogsproduktion.
Litteratur:
Akselsson,
C., Pihl Karlsson, G., Karlsson, P. E. & Ahlstrand, J. (2015)
Miljöövervakning på Obsytorna 1984-2013. Skogsstyrelsen, Rapport nr 1, 140 s.
Bäckstrand, K. (2000) What can nature withstand:
Science, politics and discourses in trans-boundary air pollution diplomacy. Doktorsavhandling. Statsvetenskapliga
institutionen, Lunds universitet. 294 s.
Högberg, P.
(2001) Skogsdöden som kom av sig. Forskning och Framsteg nr 2, s. 8-13.
Johansson,
L. (1993) (Red.) Behöver skogen intensivvård? Delade meningar om skogsskadorna.
Forskningsrådsnämnden, Källa nr 42. 108 s.
Landin, B.
(1986) Om träd kunde gråta. Prisma. 280 s.
Götmark F. m
fl (2015) Utnyttja naturreservaten för vetenskaplig forskning. Miljöaktuellt på
nätet 9 april 2015.
Nohrstedt, H.-Ö. (1984) Studies of forest floor
biological activities in an area previously damaged by sulphur dioxide emissions.
Water, Air, and Soil Pollution 25, 301-311.
Nohrstedt,
H.-Ö. & Jacobson, S. (1994) Samband mellan näringshalter i mark och
årsbarr. Skogforsk, Redogörelse nr 7, 18 s.
Sundqvist,
G. & Lundgren, L. J. (2014) Kampen mot försurningen. I: Lundgren, L.
J. & Schough, K. (Red.) Generationsmålet – tankar om miljöpolitik och
samhällsomställning. S. 250-279. Naturvårdsverket. ISBN
978-91-620-1295-3.
Tunlid, A.
(2007) Ett konfliktfyllt fält: förtroende och trovärdighet inom
miljöforskningen. I: Agrell, W. (red.) Forskningens gråzoner. Carlsson
Bokförlag. ISBN 978-91-7331-085-7. Sid. 134-151.
Östlin, E.
(1959) Opublicerat manuskript på svenska. Refererat i Nohrstedt (1984).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar