Sammanfattningsvis: en fantastiskt fin vandringsled som överraskade mig med sin variation vad gäller landskapet och sin blandning av intressant natur och kultur. Den är också bra logistiskt med vindskydd mitt på de dagliga vandringarna och tillgång till mat och logi vid start- och slutpunkter. Möjligheten att ta sig dit och därifrån med tåg och buss är ett stort miljömässigt bonus. Den kan verkligen rekommenderas! Se gärna till också att ha sånt bra väder som vi hade. Det förgyller alltid.
En trevlig årlig tradition bars vidare. En överraskningstur i april-maj. Denna gång i mitten av maj. Överraskningen består i att kärestan och jag turas om att planera och håller det hemligt för den andre. Ingenting avslöjas i förväg förutom tid för avresa och hemkomst, samt utrustning. Vi åker företrädesvis tåg-buss, dels av miljöskäl, dels för att det möjliggör att börja på ett ställe och sluta på ett helt annat. Sen blir det lite spänning som i TV-programmet "På spåret" - den som inget vet får gissa slutmålet. Ibland kan det dröja tills ganska nära innan polletten trillar ner.
Jag hade googlat runt lite på nätet och av nån anledning fastnat för Järnbärarleden. Namnet lät spännande och jag visste att ingen av oss vandrat där förut. Den är inte alltför avlägsen från där vi bor utanför Falkenberg och det finns bra kommunikationer dit och därifrån. Slutmålet Store Mosse var också givet. En fantastisk plats och kärestan hade inte varit där på mycket länge. Själv var jag där för två år sen och visste då att jag måste tillbaka.
Järnbärarleden går från Isaberg till Gnosjö, cirka 20 kilometer. För att sen närma sig Store Mosse går man Kävsjölänken från Gnosjö till Hillerstorp, också cirka 20 kilometer. På Store Mosse finns flera alternativ att vandra, i huvudsak norr eller söder om Naturum och den väg som passerar nära. Vi valde den södra sidan och gick även där cirka 20 kilometer. Totalt blev det 60 km på tre dagar, vilket vi tyckte var ett lagom beting. Vi var ute 7-8 timmar per dag. De två första etapperna hör till Smålandsleden som är ett nätverk av sex olika leder.
Resa till Isaberg - dag 1
Anresan till en sån här vandring är ett nöje i sig, både att planera och att genomföra. Till vissa vandringar vi gjort har det varit mycket enkelt att ta sig. Denna gång var logistiken lite mer komplicerad med buss-buss-tåg-tåg-buss-buss. Vi startade vid lunchtid i Glommen där vi bor strax norr om Falkenberg. För att komma till järnvägsstationen från Glommen går det åt två busslinjer. Därifrån tåg till Halmstad, sen tåg till Smålandsstenar, därefter två bussar med byte i Gislaved. Den sista bussen stannar vid entrén till Isaberg stugby. Hela resan tog 4 timmar. Anslutningarna fungerade bra. Den enda längre väntan (50 minuter) var i Smålandsstenar. Men den pausen var bara välkommen. Vi hann då gå på favoritfiket sen länge Göstas Café, beläget bara ett par kvarter bort. Där har dom bra fikabröd i en väl bibehållen 50-tals-miljö.
Järnbärarleden - dag 2, 20 km
Efter frukosten kom vi iväg. Man går under vägen och sen mot nordost längs sjön. Efter ett tag går leden i kanten på Ettö naturreservat, en vacker betesmark med stora lövträd.
En bro sen över Nissan som där är dämd, innan leden bär iväg österut, först över golfbanan där tallheden förvandlats till välgödslade greener och fairways. Leden svänger lite senare av mot sydost och syd ner mot Gnosjö.
Skogslandskapet längs leden är ganska omväxlande med tall- och granskog. Man passerar också en del dikade myrar med gles tallskog, samt tidigare hyggen med rätt mycket lövsly. Det finns en del kulturminnen längs stigen, här resterna av ett gammalt torp Månsabo-Busabo, bebott till 1920.
En väl skyltad källa dök också upp. Vattnet var klart och kallt, vilket passade bra i det rätt varma vädret. Här och var finns välkomna avbrott i skogslandet i form av betesmark som fortfarande är i hävd runt äldre boställen.
Ungefär halvvägs under denna dagsetapp fanns ett välskött vindskydd, som passade bra för en matsäcksstund. Getingar tyckte också det var ett bra ställe. Men de blev inte långvariga, två bon togs av daga med tanke på kommande vandrare.
Leden är mestadels bra uppmärkt med runda, orangefärgade stolpar. I vanlig ordning var det i detta fall, som ofta, lite bristfälligt i början. Skälet är att det vid start- och slutpunkter på en etapp ofta finns flera olika stigar/leder. Där är det extra väsentligt med tydlighet. En översyn kan rekommenderas från Isaberg till golfbanan.
Extremfallet var vid ett trevägskors strax söder om Kärringabacka (bilden ovan). Vi gick förstås fel och hamnade vid Kramphult. Vi valde då att därifrån gå vägen söderut tills vi träffade på leden igen, där den tar av från vägen och går österut mot Götarpssjön. Där längs sjön ligger en rad med ganska påkostade hus. Där fanns också på sjösidan av vägen en mindre röd stuga med badbrygga, som vi uppfattade som en gemensam byangelägenhet. Jag tog mig i alla fall friheten att ta mig ett välbehövligt bad.
Inte långt därefter dyker en industribyggnad upp invid Götarpsån. Alldeles intill industrin, men på andra sidan ån, finns en riktigt malplacerad rastplats med tillhörande informationsskylt. "Kvarnarasten" kallas platsen. Här utgör ett gammal kvarnhjul i sten ett bord som omges av ett par rejäla stenblock som bänkar.
Markägaren är tydligen Växjö stift vilket framgår av skylten. På den står bland annat att man "kan höra bruset från Götarpsån". Det stämde säkert förr innan industrin intill kom tillstånd. Idag dominerar bruset från industrins ventilation totalt över åns brus. Jag tror inte nån vandrare här skulle vilja "dricka sitt medhavda kaffe" eller "grilla sin medhavda korv". Rastplatsen är som ett dåligt skämt. Om inte annat borde texten ändras och bara säga nåt kort om kvarnhjulet.
Efter sju timmars vandring var vi framme vid området Töllstorp i Gnosjös norra kant. Lägligt placerat här nära invid leden finns STF:s vandrarhem. Det ligger precis i anslutning till Töllstorps sporthall. I den finns bland annat simbassäng och en kafeteria med även en del enklare maträtter. Receptionen till vandrarhemmet finns också där.
Lite kuriosa var att vi först där, av den unga kvinnan som jobbade i receptionen, fick en förklaring till namnet Järnbärarleden. I Töllstorps utkant mot nordost finns idag ett industriminne efter det som tidigare var ett s k tråddrageri. Av järnstänger, som bars på axlarna av män ända från Nissafors bruk, gjordes här i flera steg ståltråd.
Trots att mat fanns i Sporthallens restaurang, valde vi dock att gå ner och titta på Gnosjös med centrala delar. Den thai-restaurang vi hoppats på var tyvärr stängd tillsvidare, så det blev den obligatoriska pizzerian, förstås driven av en invandrare. En sån finns alltid, även i landsbygdens mindre orter. De är att lita på, öppettiderna är också oftast generösa. Besöksnäringen på landsbygden skulle dö ut utan de värdefulla insatserna av invandrare.
Vandrarhemmet var mycket bra. Ganska nytt, rent och fräscht. Frukost kan ätas i Sporthallens restaurang.
Kävsjölänken - dag 3, 20 km
Efter en bra frukost vid Sporthallen gick vi direkt en liten bit norrut till Töllstorps industrimuseum, vilket ligger vid vandringsleden. Där fanns ett så kallat tråddrageri, där man gjorde ståltråd av de järnstänger som bars genom skogen från Nissafors bruk.
Längs den här dagens led var skyltningen bra hela vägen. Ingenstans behövde man tveka. Efter industrimuséet kommer man strax fram till Töllstorpasjön. Där finns en bit bort invid leden en kopia på en kolar- eller huggarkoja. Där kan man gå in och rasta en stund om vädret ger anledning.
För en f d markforskare som jag dök det upp en hel del intressant. Det var rätt gott om dikad torvmark, sådan som ger ifrån sig mycket växthusgaser då torven bryts ner på grund av att syre kommer ner i marken. I kanten på myren var dikena ofta 1-2 meter djupa. Så mycket till förbättrad trädtillväxt verkar inte dikningen ha gett, av beståndet att döma.
Lite varstans längs leden fanns exempel på att man kört skogsmaskiner på vandringsleden. Det är inte ok enligt Skogsvårdslagen, skogsbrukets egen policy och vad som sägs i standarden för certifieringen. Det värsta exemplet fanns i närheten av Rudö, lite längre fram längs leden.
I en vägskärning framträdde jordmånen på fastmarken (mineraljord) tydligt. Det var en väl utvecklad podsol på en sandjord.
Här var vi på en höjd av cirka 200 meter över havet. Högsta kustlinjen (HK) i området ligger på cirka 130 meter över havet. Detta var så högt som havsytan nådde som mest under tiden när inlandsisen smälte. Över den höjden finner man normalt inte sediment annat än i ådalar. Sedimenten finns företrädesvis under HK. Skälet till att man ändå hittar sandsediment här är att området täcktes av issjön Fornbolmen vilken dämdes upp mellan landhöjningen i de området söderut som blivit isfria och iskanten i norr. I en sådan sjö avsattes sandsediment.
Ett mycket välskött torp dök plötsligt upp. Svensbo-Skogen heter det och var permanent bebott under cirka 150 år fram till 1947. Idag har någon det som feriehus, pedantiskt skött. Lite längre fram vid Norrebo öppnade landskapet sig och där finns flera större hus, i flera fall med stora vårdträd.
Där ligger också en träindustri. Vandringsleden går en kort sträcka på asfalterad väg. Efter att sen ha gått genom skogen ett tag korsar man Kvarnboån. Där finns en tre-fyra meter hög damm kvar. Av åns namn att döma bör där ha funnits en kvarn, men av den såg vi inte några spår.
Strax därefter kom vi fram till denna dags vindskydd. Det är beläget vid vad som idag är ett hygge. Det finns toalett där och intill även ett jakttorn med bra sikt åt alla håll (jag kunde inte låta bli att klättra upp i det och torrskjuta lite). Intill står en skylt "vatten", men vi lyckades inte hitta var det skulle finnas. Vi anade att det möjligtvis hade varit i den bäck som nu var delvis förstörd i kanten av hygget. Det borde kollas upp av ansvarig för leden.
Inte långt därefter kom vi fram till byn Rudö. Härifrån kunde man i soldiset se ut över Store Mosse, som var nästa dags mål. Leden gör från byn en sväng upp på berget strax österut. Man är här drygt 300 meter över havet. Tack vare att detta hade varit ett hygge för inte så många år sen kunde man se ut över både den stora sjön Flaten och över Store Mosse. Storslaget värre!
Sen bar det stadigt utför. Strax söder om byn Slungås genade vi söderut mot samhället Hillerstorp där vi skulle bo. Leden fortsätter bort till Kävsjö kyrka.
Vid det lilla stället Björkholmen gick vi en liten stig mot sydväst, vi ville inte ut på myren då vi hade märkt att det redan var mycket mygg på såna ställen. Vi missade nånstans där stigen och gick på känn ner mot betesmarkerna vid gården Hillerstorp. Där fick vi ta oss igenom att antal elstängsel innan vi kom ut på vägen som leder ner mot samhället.
Det var bara att traska på längs vägen ända ner till järnvägen i Hillerstorp. Efter åtta timmars vandring var vi nu framme vid Haga Värdshus där jag bokat rum. Receptionen var så dags inte längre bemannad, men vi hade fått en kod. Vi tog oss in och hittade nyckel och rum. Innehavaren hade dessutom, vilket vi kände till, haft vänligheten att ställa varsin tallrik mat i kylen. Den grekiska salladen, med mycket vattenmelon i, smakade mycket bra. Perfekt mat efter ännu en varm dag. Annars fanns som vanligt inget annat näringshak i samhället än en pizzeria i grannhuset. Den var förstås som alltid driven av en invandrare. Utan invandrarna skulle besöksnäringen förtvina på landsbygden.
Vid kl 20 gick vi ut på byn ett par kvarter åt vardera hållet. Det var helt lugnt. Jag ställde mig mitt i den mest trafikerade korsningen. Inte en bil eller människa åt nåt håll. Ett öde samhälle så dags.
Store Mosse - dag 4, 18 km
Även här på Haga Värdshus var frukosten bra. Bra var också att den serverades tidigt, från 06.30. Vi var nämligen ivriga att komma ut på mossen i det fortsatt fina vädret. Dessutom var planen att hinna åka hem på kvällen. Bara ett par kvarter bort från värdshuset finns "busstationen". Vi tog bussen till parkentrén tre-fyra kilometer bort, detta för att slippa gå leden den biten, där den går alldeles intill vägen. Bussen går två gånger i timmen, så det var lätt att hitta en avgång som passade.
Jag var på Store Mosse för ett par år sen och skrev efter det besöket ett ganska utförligt inlägg här på min blogg.
http://hans-orjan.blogspot.se/2016/04/ett-spannande-besok-pa-store-mosse.html
Det kan rekommenderas för läsning i anslutning till det här inlägget, i alla fall för den som vill veta mer. Här kommer bara några bilder från den här dagens besök.
Hem kom vi efter buss till Värnamo, tåg till Falkenberg via Halmstad, och stadsbussen ut till Glommen. I Värnamo gjorde vi ett längre stopp för att hinna både äta middag och fika. I vanlig ordning var det ett näringshak av utländskt påbrå som dök upp alldeles i närheten av buss- och järnvägsstationen. Denna gång var det en japansk variant. För mig blev det dumplings. Jättegoda.
Väl hemkomna var vi mycket nöjda med de dagar vi varit på vandringsutflykt. Den här turen kan verkligen rekommenderas. Tur med vädret hade vi också. För egen del kan jag säga att jag var rätt så positivt överraskad, framförallt på grund av att sträckan var så variationsrik vad gäller natur och kultur. Jag var inför vandringen lite oroad över att den skulle bli enformig och mest gå genom trist produktionsskog.
Min oro visade sig helt obefogad och berodde nog mest på att jag inte varit så mycket tidigare i Småland. Jag är glad att min oro kom på skam.
God tur!
