Även en regnig tur är mödan värd

"Jag ser folket samlas". Så lär "patron" Jägersköld i Nors by i Söderbärke enligt min mor ha sagt då min mormor och morfar stretade uppför backen och närmade sig patrons vackra Bergsmansgård. Skälet till besöket var att patron hade födelsedag och mina morföräldrar kom med presenter. Till saken hör att mina morföräldrar var de enda som kom och att patron var lätt förståndshandikappad. Om det var orsaken till att han kallade mina två morföräldrar för "folket" eller om det rentav var ett högst medvetet skämt, det förtäljer inte historien. Huruvida alltihop är sant eller inte är jag inte heller helt säker på. Min släkt där i Nors by, alla i generationen före mig idag tyvärr bortgångna, var i några fall ena riktiga skojare och jag hade blivit lurad många gånger förr. 



Den här gamla skrönan kom jag att i alla fall att tänka på då jag stod där vid busshållplatsen på Stortorget i Falkenberg och inväntade eventuella deltagare i den promenad vi den dagen skulle ha mellan Agerör och Glommen. Det var utan överdrift ett sjuhelsickes väder med hårt vind, regn och snöblask. Min förväntan var att ingen mer än jag skulle komma. Jag skulle ju leda dagens promenad, så för mig var det ett måste att stå här på plats. Men se, där kom ett äldre par runt hörnet på Pressbyrån och jag höll precis på att liksom patron Jägersköld utropa "Jag ser folket samlas"! Men i tid hann jag upptäcka att det äldre paret nog inte alls skulle med mig på promenaden. Den äldre damen hade nämligen stora svårigheter att gå, hon linkade fram. 

Någon mer kom inte och jag anade att jag nog skulle få promenera själv. I och för sig har jag inget emot det, men ibland är det ju trevligt med sällskap. Dock tänkte jag absolut gå den tänkta sträckan. 

Jag var ju rejält klädd. Och det brukar alltid hända något intressant när man är på resa, även om det bara är en promenad i grannskapet.  Jag hoppade på buss 7 mot Glommen när den strax dök upp och avbröt mina tankar. 


Till hållplatsen Agerör är det en bit och jag hann försjunka i mina egna tankar igen en stund igen. Denna gång gick jag tillbaka till den bussresa jag nyss hade företagit från Glommen, där jag numer bor, in till Falkenberg och Stortorget. Jag skulle in till stan för att köpa fikabröd till den fika jag utlovat i mitt hem efter promenadens slut. Dessutom tänkte jag som sagt möta upp vid den buss deltagarna hade ombetts ta. 

Mellan Glommen och Falkenberg ligger Olofsbo camping. Likt många andra campingar i landet har den delvis förvandlats till flyktingläger. Ska jag in till stan tar jag nästan alltid bussen och jag har därför inte kunnat undgå att det är väldigt många flyktingar som gör detsamma. De åker in till stan och provianterar. Tillbaka släpar de på tunga kassar med mat. Utan att veta har jag gissat att flyktingarna kommer från Syrien, Afganistan och Somalia. De flesta är rätt unga och männen är flest. 


Trots att jag åkt samma buss många gånger tidigare har jag aldrig tidigare tilltalat någon av dem. Jag har bara antagit att ingen kan vare sig svenska eller engelska. Just den här dagen steg ett dussin rätt unga män på vid Olofsbo. De pratade glatt med varandra på. Ett språk som jag inte förstod ens vilket det var, jag kände inte igen det. Av någon anledning lockades jag till samtal. Jag frågade en av killarna på engelska om han pratade just engelska. Han förstod tydligen frågan och pekade på en av de andra. Han visade sig vara rätt bra på engelska (åtminstone lika bra eller dålig som jag själv). Det visade sig att sällskapet var från Afganistan. 


Han med engelskan, gissningsvis kring 25 år, berättade att de varit på Olofsbo i tre månader. De hade kommit till Sverige via Iran, Turkiet, Grekland och Tyskland. På frågan om de åkt i de där båtarna över havet mellan Turkiet och Grekland nickade han. Jag frågade om det hade varit hemskt och då höll han ihop handflatorna framför sig med fingrarna riktade uppåt, så där som man gör när man tillber eller tackar högre makter. Det framgick också av vårt samtal att de inget visste om framtiden, t ex inte hur länge de skulle få bo där på campingen. Rykten hade tydligen gått om att de inte kunde få vara kvar. 


När vårt samtal tystnade tittade jag upp. Men var tusan var bussen på väg? Den var inte på vanliga rutten. Har chauffören kapat bussen? Och jag som har en tid att passa där ute i Agerör. Jag gick fram och frågade. Och blev då upplyst om att han bara skulle göra en extrarunda till Busstorget, detta för att hämta upp ett äldre par som gått till fel ställe för att ta buss 7. Jag blev alldeles paff av denna vänlighet hos chauffören, så paff att jag inte kom på att fråga hur han visste att dom stod där vid Busstorget. Väldigt generöst i alla fall av honom att hämta dom. 


Den här chauffören visade sig vara en riktig hedersknyffel och vardagshjälte. För tillbaka på den normala rutten var nästa hållplats utanför ICA. Där väntade en gammal dam vid sin rullator. Den var helt nedlastad med matvarukassar. Chauffören stannade bussen, sänkte ned dess högersida, gick ur bussen och kånkade in såväl damen (som hade märkbara problem att röra sig), som hennes rullator och alla matkassar. Efter några kilometer, i Skogstorp, skulle den gamla damen av. Proceduren upprepade sig, fast baklänges.

Efter det som kändes som "lång dags färd mot natt" var bussen äntligen framme vid hållplatsen Agerör vilket var den egentliga startpunkten för dagens vandring. Jag steg av bussen. Platsen var lika ödslig som jag förväntat mig, ingen hade tagit sig hit för egen maskin. Regnet pågick fortfarande. På marken var ett lager snösörja. 


Efter att ha väntat ett par minuter på rätt klockslag gav jag mig iväg längs den lilla traktorvägen ner mot stranden. Ett rådjur, faktiskt det första för mig i Glommens närområde, skuttade ur ett buskage. Nere vid stranden ligger en småbåtshamn. Höger där och sen var jag ute på beachen Olofsbo havsbad.

Regnet avtog och det var riktigt angenämt. Årets första tofsvipa stod där plötsligt framför mig i slasket. Den såg pinad ut i vinden, men lyfte strax på vingliga vingar när jag närmade mig. 


Från passagen förbi Korshamn och Tången minns jag inte särskilt mycket förutom att det var skönt att gå och minst sagt ödsligt. Ingen annan än fyren och jag var därute. Ett par blå skoskydd som låg och skräpade var det enda avbrottet. På långt håll hade jag med ryggmärgen reagerat och undrat vad det var för en fågel.

På Fyrvägen mot Glommen kastade jag ett öga mot den trist förfallna hallandslängan där. Undrade om det ska behöva vara så här, rucklet misskrediterar hela det vackra närområdet med strandängarna och Breviken. Den svarta rödstjärten som rapporterats där gäckade mig även denna gång. 


Nu var jag snart hemma. Vandringens avslutande fika som jag utlovat hemma, det fick jag njuta av själv. Fördelen var att jag kunde äta hur mycket jag ville av den goda vetekransen från Stålboms konditori. 

Ja, som sagt är även en regnig tur mödan värd. Följande var mina främsta lärdomar från dagen. Dom fick jag för att jag vågade mig ut i regnet och snöblasket:  





1/ Att den aktuella busschauffören på buss 7 var väldigt snäll


2/ Att flyktingarna på Olofsbo är från Afganistan, åtminstone de som jag pratade med 


3/ Att man bör utgå ifrån att i alla fall någon flykting kan engelska 


4/ Att det smyger omkring rådjur i buskagen mitt på slätten 


5/ Att den första tofsvipan hade kommit 


6/ Att Stålboms gör supergoda vetekransar

Tribute to Morups tange light-house

Our own Night-watch out there on the sea-war water front

Protects us from GOT-wildings' attacks from the North Sea

Not even the hurricane Good-ran could battle him down

Bless Tange light-house @TngeFyr

Fin lång februarivandring i Åkulla Bokskogar med omgivande odlingslandskap

"Granar" av frost som växer ur isen vid Björkasjö

En solig dag i mitten av februari med fem minus grader på morgonen och några plusgrader lite längre fram. Det blev en ganska lång vandring i Åkulla Bokskogar och omgivande odlingslandskap, totalt 21 km på sex timmar. Ett syfte med vandringen var att rekognoscera inför ett par kommande vandringar för Facebook-gruppen "Promenera i Falkenberg med omnejd". 

Startpunkten var parkeringen vid Sumpafallen. Tyvärr blev det tvunget med bil den här dagen, busstidtabellen tillät inte en vandring av den längd som var aktuell. Annars går det att ta sig till Sumpafallen med bussen från Falkenberg mot Ullared. Man stiger av och på bussen ute på väg 154 vid hållplats Klockarbacken Ulvsbo. Den hållplatsen finns i verkligheten men syns inte på Hallandstrafikens tidtabeller. Den ligger nära bron över Högvadsån där vägen mot Skinnarlyngen tar av. Bron är alldeles uppströms fallen. Symtomatiskt är att inte ens Länsstyrelsens hemsida för reservatet beskriver hur man kommer dit per buss. Endast bil- och cykelväg till reservatet finns med.   

Bussförbindelserna från Falkenberg och Varberg till Åkulla Bokskogar kunde med fördel förändras så att de stimulerade till kollektivt resande av natur- och friluftsintresserade dit. Idag verkar den som planerat förbindelserna inte ha haft en tanke på denna kundkategori. 

Idealt vore någon slags mindre buss som för- och eftermiddag med en timmes mellanrum gick "skytteltrafik" mellan Falkenberg och Varberg via platser som Köinge, Svartrå, hpl vid uppfarten mot Bråtadal vandrarhem, Bockstensmosse, Åkulla, Skärbäck, Ästad, Öströö och Tvååker. Utifrån dessa platser når man sen lätt det dussin vandringsleder som finns i området och skulle då också kunna starta på ett ställe och sluta på ett annat. Det skulle likna t ex de skidbussar som i Härjedalsfjällen trafikerar Ramundberget - Fjällnäs med flera stopp längs vägen. 

Ett parti längs vägen sydvästvart om gården Ängarna

Vandringen bestod i stort av en tur från Sumpafallen t o r Björksjön och runt densamma. Dock var det olika vägar på dit- och tillbakavägen. Vandringen följde till att börja med den traktorväg som går förbi gården Ängarna och sydvästvart bort mot vägen mellan Svartrå och Skinnarlyngen. I början av den och på höger sida finns ett rätt högt berg med en fantastiskt fin utsikt över dalen nedanför, kallas i folkmun helt sonika "Utsiktsberget". Dit upp finns det en liten stig som börjar på vägen mellan Sumpa och Skinnarlyngen, bara en liten bit längre bort än där vägen mot Ängarna går in. 

Vy över dalen bort mot Svartrå kyrka

Efter att ha passerat gården Ängarna, som verkar obebodd och i förfall efter ett ägarbyte nyligen (någon lantbrukare ville antagligen åt marken, men hade inget intresse av byggnaderna, däremot syntes det att vallen var skördad så sent som i fjol) kommer man ut i en vacker och svagt böljande dalgång. Lång borta till vänster skymtar man Svartrå kyrka. Över dalen svävar ofta någon röd glada, men inte denna dag tyvärr. I mitten av dalen korsar man en liten bäck som rinner ner mot Lillån och Högvadsån. Bäcken har med tiden skurit sig ned i marken och bildat en rejäl ravin. 

Vackra linjer i landskapet bort mot Utsiktsberget

Intill bäcken finns också resterna av den smalspåriga järnvägen mellan Falkenberg och Ullared. Den kallades Pyttebanan. Resterna utgörs av den igenväxande banvallen. Järnvägen lades ner i slutet av 1950-talet och då tog man också bort själva rälsen. 

Väl uppe på vägen Svartrå - Skinnarlyngen håller man vänster. Innan nedförsbacken börjar ner mot ån så går det in en liten väg till höger som är ganska svår att upptäcka. Den går in till gamla Svartrå by (ca 500 m) som där låg väl gömd bakom ett krön så att den var svårupptäckt för fiender som tog sig fram längre ner i dalen. Hela Halland var ju under lång tid ett orosland med ständiga svensk-danska konflikter.

Gamla Svartrå by

Från gamla Svartrå by får man sen gå tillbaka ut till vägen ner mot Svartrå kyrka, det verkar nämligen inte finnas någon bro över Lillån där vid byn. Efter några hundra meter är det skyltat till höger mot bl a vandrarhemmet Bråtadal. Där i korsningen går man över Lillån och på höger sida finns rester av en gammal kvarndamm. Sen bär det långsamt uppför innan det är avtag vänster mot vandrarhemmet. 

Den väg man nu följer förbi Björkekullen Ekomuseum och mot Björkasjön är rätt fantastisk: smal, slingrande och omgiven av fina stengärdsgårdar. Om man tittar vänster en bit bort mot skogen vid Björkekullen ser man helt fantastiska stenformationer skapade av människohand när ny mark bröts. Vad jag har hört så är det mesta skapat av en enda man. Helt otroligt!

Vägen från Björkekullen bort mot Björkasjön

Framme vid Björkasjön blev det rast, fika och ett fruktlöst försök att göra en brasa. Den ved som låg där under bar himmel var för fuktig att kunna elda. Att hålla med lite torr ved där kanske är något för vandrarhemmet at fundera på, många av dess gäster bruka gå ner till badet. Sjön var belagd med spegelblank is, men isen var endast ett par cm tjock. Att åka skridskor skulle inte gå för sig.

Badplatsen vid Björkasjön - veden var inte torr nog

Sträckningen runt Björksjön beskriver jag inte här, har redan relativt nyligen gjort det i ett tidigare inlägg på min blogg. Länk till det inlägget:

http://hans-orjan.blogspot.se/2015/04/bjorkasjon-runt-skog-och-skogsbruk-till.html

En trist observation på sydsidan av Björkasjön var att inget hänt på ett år med det stora och farliga hål i marken som en grustäkt skapat. Detta i anslutning till att en skogsbilväg byggdes för att få ut fallet virke efter stormen Gudrun. Markägaren fick åläggande av kommunen att fylla ut hålet så att inte djupt vatten skulle kunna finnas längst ner och att fasa av de branta kanterna som innebär risk för att någon inte ser hålet och faller ner. Det blir nog till att tjata på kommunen igen...

Riskabel grustäkt som inte åtgärdats på ett år

När nästan hela varvet runt Björkasjön var fullbordat visade det sig att det nya och unga ägarparet till vandrarhemmet var ute på gårdstunet. Vi pratade en stund. De var mycket trevliga och entusiastiska inför öppnandet som sker 18 mars. Det blir våfflor en vecka senare på Våffeldagen, som också är påskens Långfredag.  Dessutom verkade de ha ett genuint intresse att ge vandrarhemmet mer profil av friluftsliv. 

När man på tillbakavägen gått förbi Björkekullen igen finns efter ett tag en mycket gammal väg, med tillhörande stengärdesgård, som går in till höger och nästan håller på att växa igen. Den kan man ta så blir det en genväg ner mot Svartrå kyrka. Den gamla vägen kommer strax fram till en lite större väg, den kan man gå rakt över och fortsätta sen den lilla traktorväg som går i kanten på åkrarna. Och sen är man strax framme vid kyrkan. 

Genväg över åkrarna ner mot Svartrå kyrka

Kyrkan är väldigt nätt och fin och ligger vackert i det lite böljande odlingslandskapet. Den är troligen från slutet av 1100-talet och har klarat sig igenom flera hot om rivning. Den tillhör Okome församling. Tornet är av trä och byggdes i sin nuvarande skepnad i slutet av 1700-talet. Resten av kyrkan är av sten. Jag vill minnas att den är vacker inuti, var in i den en gång när den på sommaren var öppen som Vägkyrka. Nu var den låst.  

Svartrå kyrka från 1100-talet

Vid gården strax bortom kyrkan går en liten körväg in. Den kan man följa längs och igenom ett ravinlandskap bort mot Högvadsån och Sumpafallen. Fallen hör man på lång väg så det är lätt att hålla huvudriktningen. Man har fin utsikt över den nedanförliggande ån när man kommer fram till ravinkanten, jag skulle gissa att höjdskillnaden kan vara 20-30 m. 

Forsarna i naturreservatet Sumpafallen

Ett par hundra meter innan man är åter vid parkeringen går en gångväg snett ner längs ravinens sluttning. Det är ett måste att gå ner där för att se och lyssna på de mäktiga forsarna. Där nere vid slutet av forsarna finns resterna av en gammal kvarn i form av en grund. Ett par kvarnhjul ligger också kvar. Sumpafallens naturreservat bildades 1978 med syfte att bevara de unika forsarna och miljön omkring. I åkanten finns den ovanliga ormbunken safsa eller kungsbräken. I vattnet finns en artrik bottenfauna och också flodpärlmussa. Bland för denna miljö speciella fåglar märks strömstare, forsärla och kungsfiskare. Från den gamla kvarnmiljön kan man följa åkanten och forsarna uppströms ända till bron på vägen mot Skinnarlyngen. 

Dagens tur avslutades med uppförsbacken tillbaka till parkeringen. Detta således efter 6 timmar och 21 km. Tanken är att denna långtur ska utgöra grunden för två kortare turer på ett par timmar vardera med i inledningen nämnda Facebook-grupp; en runt Björksjön och en Sumpa - Utsiktsberget - Ängarna - Svartrå kyrka - Sumpa. En liten förhoppning finns också om att kanske kunna inleda ett samarbete med Bråtadals vandrarhem kring utflykter i bokskogslandskapet. 

Vandringslederna i Åkulla bokskogar

. 

Glommen på Hallandskusten - hett ställe även mitt i vintern

Hus och sjöbodar på norra sidan av hamnen 

Glommen tog mig med storm, både bokstavligt och bildligt talat. Flyttlasset från Uppsala välkomnades nämligen av stormen Helga. Och det är fantastiskt fint här, även på vintern. Att det är det på sommaren visste jag ju efter ideliga turer till grannen Tången och också efter tre husvisningar i augusti. 

Texten nedan sammanfattar mina observationer och reflexioner från de två månader som vi nu bott i Glommen. Den är främst en introduktion för dem som vet inget alls eller endast lite om Glommen, dels den släkt och de vänner i främst Mellansverige som kanske undrar vart vi tog vägen, dels de som eventuellt funderar på att besöka byn och området eller rentav flytta hit. Det finns redan en del beskrivningar av Glommen på nätet, men de är rätt kortfattade, så jag försöker här ge en något fylligare bild. Ni som redan vet det mesta om Glommen får givetvis hemskt gärna också läsa vidare. Sen är ni välkomna att höra av er om eventuella sakfel i texten eller med förslag till kompletteringar. Detta i kommentarsfältet längst ner eller om ni tycker det är krångligt per telefon eller e-post: 072-5050102, honohrstedt@hotmail.com  

Va!? Det är det första de flesta säger då jag till mina mellansvenska släktingar och vänner säger att vi flyttat till Glommen. Det beror nog inte på att de hör dåligt utan snarare på att de inte förstått vad jag sagt. "Vad och var är det" vill de nog säga. Glommen är inte direkt en välkänd metropol uppe vid Limes norrlandicus där jag länge hållit till. Men ganska många, och då förstås begränsat till de fågelintresserade, säger direkt "nej men Gud i himlen vilken lyckost". Fågellivet vid kusten runt Glommen är året runt nämligen av rent himmelska mått. Och alla dessa fåglar var ett tungt vägande skäl bakom flytten hit. 

Skidtur på stranden vid Olofsbo, fyren rakt fram

Om man likt jag tycker om att leva nära naturen och dess krafter, vandra, skåda fågel, äta fisk och bada ute, ja då är Glommen ett paradis. Under den korta tid jag bott här har "vintervädret" varierat enormt. Flytten skedde som sagt samma kväll som stormen Helga drog in. Då fick man hålla i hatten milt uttryckt. Vårt för oss nya hus visade sig stå stadigt i stormen. Därefter har det varit omväxlande tjocka, dagsregn och gnistrande kalla vindstilla dagar med skidföre. Snön fick tyvärr ligga endast en vecka. De som inte likt jag gillar att åka skidor tyckte nog detta var bara skönt. 

Fiskebåtar vid den inre piren en kall soluppgång

Glommen ligger på en udde och nästan längst ut finns den ännu levande fiskehamnen. Den anlades för ca 150 år sedan och det var också då som samhället började växa från att dessförinnan ha varit en ren jordbruksbygd med utspridda gårdar. Idag finns bara två-tre aktiva fiskebåtar, som mest var det tydligen drygt ett dussin.

Byn har idag ca 700 fastboende. Den består i grova drag av en äldre del på sjösidan av Handlar´n och en nyare del på inlandssidan. Det byggs en hel del nya bostäder löpande, för närvarande t ex ett tjog bostadsrätter. Särskilt kul tycker jag det är att det här och var i byn ligger insprängda hallandslängor från den tid när jordbruket var dominerande näring. De flesta av dessa verkar väl underhållna. 

En av de gamla gårdarna

Gatunamnen är ganska speciella och särdeles intressanta. Gatorna, liksom flera gamla hus, har namn efter personer som var de första att bygga här. Jag har noterat att man på den tiden tyckte att endast män förtjänade ett gatunamn. Än så länge har jag bara stött på en gata med kvinnonamn, nämligen Lina Beatas väg. Ett särskilt kapitel, som inte går att utreda här, är en varierande genitivform på mansnamnen, där man ofta men inte alltid lägger till "sa" på slutet, t ex Severinsa väg. Skylten nedan skulle man kunna tro hedrar en transperson, men ursprunget är tydligen en Bengt August Nilsson. 

Gata uppkallad efter Bengt August Nilsson

Längst ut på udden ligger den berömda Glumstenen, som är ett stort flyttblock. Under åtminstone ett årtusende har den tjänat som sjömärke. Idag är den mest berömd i fågelskådarkretsar. Platsen lär på hösten vara en av Västkustens allra bästa lokaler för att se atlantiska havsfåglar, som sulor, liror och stormsvalor. Vid kraftiga vindar från väster blåser dessa in från havet och studeras då av tillresta ornitologer som hukar i lä bakom Glumstenen eller den lilla röda boden intill. 

Fågelskådare tar skydd i den hårda vinden

På Glumstenen finns en berömd inskription av prosten Bexell som rör havsytans vattenstånd vid en tidpunkt på 1800-talet. Bakgrunden till den finns i den vetenskapliga diskussion som då var om havsytan sänkte sig ("Vattuminskningen") eller landet höjde sig. Man hade ju länge noterat att havet drog sig allt längre ut på flacka kuster i landet. Vattenståndsmärken på olika ställen i landet och det faktum att förändringen över tid var olika beroende på var man var innebar spiken i kistan för teorin om att havsvattnet försvann in i jordens innandöme, vilket var den förklaring som förespråkarna för teorin "vattuminskning" gav till vart allt vatten tog vägen.

Frusna böljeslag i den grunda Breviken

Kusten i centrala Halland mellan Falkenberg och Varberg är i huvudsak mycket flack med långa sandstränder här och var avbrutna av hällar. Dessa sandstränder är på sommaren förstås populära för badturister. Men höst och vår lockar de mest rastande flyttfåglar, framförallt vadare men även mycket annat. Strax söder och norr om Glommen finns berömda rastlokaler för dessa flygande flyttgäster, t ex Korshamn vid Morups tånge och Lynga. Inom cykelavstånd från Glommen finns faktiskt sex av Falkenbergs kommuns bästa fågellokaler. Förutom de tre redan nämnda även Munkagårdsfloen, Bengtsgårds äng och Ramsjö/Lis mosse.

Fågellokaler nära Glommen

Morups tånge är också känd för sin vackra strandäng som hålls öppen av bete, senast av hästar. På sommaren lyser delar av ängen rödrosa av blommande trift. Ängen lämpar sig utmärkt för picknick och promenader.  Av egen erfarenhet vet jag också att den är en utmärkt plats för små barn (mina barnbarn) med mycket spring i benen. 

Morups tånge ståtar även med sin fyr som fortfarande är i drift. Den 28 m höga fyren, byggd 1843, är i såväl ljus som mörker ett tydligt riktmärke i det flacka landskapet. Endast vid kraftig dimma kan den vara helt försvunnen för ögat även på rätt nära håll. Det finns en förening "Morups Tånge Fyrsällskap" bildad 2012 som förvaltar fyren och dess närområde. Glädjande är att Falkenbergs kommun tydligen beslutat att köpa fyren och marken intill, detta för att säkra området för turism och naturvård. Kul kuriosa är att fyren är aktiv på Twitter med kontot @TngeFyr. Det spekuleras en hel del om vilken mystisk person som finns bakom kontot. Antagligen någon gammal fyrvaktare som går igen och sitter däruppe och spanar...

En kall soluppgång över fyren och Breviken

Lite längre norrut mellan Björkäng och Galtabäck finns förresten deltaområdet Utteros, även det fantastiskt fågelrikt. Det är mycket väl fångat i ord och bild i boken "Tidvatten" av Thomas Andersson och Lars Rosenberg. Lars har också en fin blogg "Utteros" med nästan dagliga rapporter om naturens växlingar i området. 

Stora delar av de här för fåglarna värdefulla kustavsnitten är skyddade i form av naturreservat. Korshamn, Morups tånge och Breviken mellan fyren och Glommen är reservat och också vad jag förstått ett Natura-2000-område. Det närmaste reservatet strax norrut är Digesgård, en betad vacker udde med mycket enbuskar. 

Digesgårds naturreservat

Udden heter på kartan Pannaboudden. Namnet Digesgård som reservatet har måste komma från en gård med samma namn lite längre in åt landet. På någon gammal karta jag har sett stavas den gården Dikesgård. Det är väl den sydvästsvenska dialekten som med tiden gjort om "k" till "g". I reservatet finns också några gamla små stenbrott som lär hysa vattensalamander. Stenbrotten kom till i början på 1900-talet i samband med byggnation i hamnområdet. 

Dimma över vägen fram mot fyren

Fågellivet, så här mitt i vad som kallas vinter, har redan överraskat mig storligen. Främst tänker jag då på alla rovfåglar som kan ses vid eller nära kusten. På den korta tid jag varit här har jag sett fler rovfåglar än vad jag gjort i Uppsala under lång tid. På listan finns kungsörn, havsörn, duvhök, blå kärrhök, pilgrimsfalk, tornfalk, fjällvråk och ormvråk. Och då handlar det oftast inte om enstaka observationer, utan minst en handfull av varje art. Tornfalkar har jag dock bara sett två, medan kärrhöken är den jag sett flest av. Jorduggla har rapporterats i området, men den har jag ännu missat. 

Gård med lite högt läge vid Koggerudden

Sen finns här en hel del småfåglar som jag tidigare alls inte förknippat med vinterskådning. Lärkor syns ofta strandnära. Vanligast verkar ängspiplärkan vara. Den har jag många gånger sett leta mat i de bälten med gammal tång som ligger längs stranden. Rapporter finns på Artportalen också om sånglärka, skärpiplärka, vattenpiplärka, trädlärka och berglärka, men de har jag ännu missat. Möjligen har någon varit i lag med ängspiplärkorna på de där tångbankarna. De är svåra att få in i kikaren de små liven, de är ju nästan ständigt i rörelse.

Spovar, i detta fall småspov Ostkusten (foto Frej Nohrstedt)

Storspoven tycker jag är en vacker, majestätisk och spännande vadare. Den ser man nästan dagligdags även så här mitt i vintern. Åtminstone en eller två brukar jag se dagligen i Breviken här intill. Två gånger har jag också hört den spela.

Så här långt har jag skrivit mest och naturen runtomkring här. Men det sociala och kulturella då? På ytan är det ganska lugnt, men därunder sjuder det av liv. Om jag går runt i byn under arbetstid ses inte många människor till. Till det bidrar förstås också att rätt många hus här i den äldre delen av byn där vi bor är fritidshus. De befolkas mest bara under sommarhalvåret.

Handlar´n, lokalen för postboxar och pizzerian mitt i byn

Jag tycker att det gått lätt att komma i kontakt med människorna här. Alla jag stött ihop med är vänligt välkomnande och intresserade av samtal. Mitt fågelintresse och det faktum att jag är ute och strövar mycket har förstås bidragit till många kontakter. Livsmedelsbutiken "Handlar'n" mitt i byn är en samlingsplats, liksom den lokal med alla postboxar som finns intill. Butiken har länge varit på fallrepet och nu precis bytt ägare. Man får hoppas att den överlever, det är mycket värdefullt att ha en sådan nära, socialt men inte minst ur praktisk synpunkt och miljösynpunkt. Vi i byn får se till att handla merparten av den mat vi behöver hos Handlar´n och inte i de stora affärscentrumen inne i Falkenberg och Varberg. Bredvid i samma hus finns också en pizzeria. 

Vad gäller näringsverksamhet dominerar Falkenberg Seafood AB som har en industri i hamnen med ca 25 anställda. Vad jag förstått rensar, filéar och packar de fisk. Tydligen är det inte som man först kan tro att industrin försörjs med fisk av de båtar som ligger i hamnen utan fisken rullar in och ut ur byn med stora långtradare som ideligen far längs Glumstensvägen. Lokaliseringen av den här industrin verkar inte alls optimal idag, lämpligheten ur bl a säkerhetssynpunkt kan ifrågasättas. Långtradarna tar upp nästan hela den smala Glumstensvägen, med svårigheter för andra trafikanter, såväl gående som cyklister och bilister.

Till hamnområdet har precis gymmet Vindstyrkan flyttat. En vårdcentral Capio Familjeläkarna  ligger centralt i byn. Vid rondellen inåt land ligger byns skola. Därutöver finns det några småföretag, varav en del vaknar till först på sommaren samtidigt med sommargästerna, t ex en fiskkrog. 

En av diskarna hos Gårdsbutik Thuressons

Strax utanför samhället finns Glommens Rör och också den i trakten välkända Gårdsbutik Thuressons. Där säljs "lokalproducerat" kött av olika slag. Mycket är dock producerat på andra ställen i Halland. Affären verkar mycket populär. Folk åker från när och fjärran för att handla där. Jag besökte butiken strax före jul. Redan en kvart före öppning ringlade en lång kö utanför butiken. Väl inne i butiken möttes jag av ett par diskar som måste vara en köttätares våta dröm (själv är jag vegetarian). När jag såg alla bilarna på parkeringen funderade jag över det miljövänliga i denna logistik, att massor med folk åker i egna bilar långt ut på landet för att handla. Sannolikt är det avsevärt bättre ur miljösynpunkt att fullastade lastbilar kör livsmedlen från producenterna in till tätorterna där de flesta människorna bor. 

Glommens Bygdegård, mitt i byn

I byn finns en samlingslokal ”Glommens Bygdegård” där det är regelbundna aktiviteter för såväl barn som vuxna. Strax före jul var där en välbesökt julmarknad. Den brukar normalt vara i hamnen, men flyttades in p g a oväder. En annan typ av samlingslokal är det "Gubbdagis" som ligger i den yttre sjöboden på hamnens södra sida. Jag har många gånger gått förbi och sett skylten, men ingen har varit där som jag kunnat fråga om vad som pågår. Men häromkvällen fick jag napp, ett par män var på plats och mekade med en bil. De berättade att ett antal aktiva eller pensionerade fiskare brukar träffas där på förmiddagarna för fika och samtal. 

I hamnen är det en årlig Kräftfestival i juli. Fyra-fem kvällar håller den tydligen på. Man dansar till levande musik och äter förstås havskräftor. Festivalen lär vara välbesökt med uppemot 25000 personer totalt under de dagar den pågår. 

Entré till Glommens IP

Det finns en idrottsförening Glommens IF, som verkar hålla på mest med fotboll. Idrottsplatsen ligger i byns utkant österut, på andra sidan rondellen och en bit bortom skolan. Jag var förstås ut på planen och kände på gräsmattan, den verkade riktigt bra. Jag ser fram emot att få gå dit och heja på hemmalaget. Som vanligt på mindre orter är det väl barn- och ungdomsverksamhet som dominerar gissar jag. Jag  vill minnas att det på hemsidan stod division 6 för herrlaget och division 3 för damlaget. Föreningen verkar jobba mycket effektivt, jag har nämligen redan fått inbetalningskort i brevlådan. Självklart går jag med i klubben. Som bonus får man se hemmamatcherna gratis. Som jag förstått det är det också  idrottsföreningen som gör det mesta jobbet med kräftfestivalen. 

Vill man se allsvensk fotboll är det nära in till Falkenberg. Det tar bara 20 minuter med stadsbussen. Falkenbergs FF spelar ju i allsvenskan på herrsidan. Mig passade det synnerligen bra att FFF slog ut Sirius från Uppsala i den gångna höstens kvalspel. 

I Glommen finns en samhällsförening sen ett drygt 10-tal år. Den engagerar sig i frågor som den framtida utvecklingen av samhället i form av boende, infrastruktur och service. Konkreta frågor har handlat om förskolans existens, rensning av stranden från tång, fiberdragning och nu senast dialogen kring kommunens utvecklingsplaner för byn och kustområdet intill. 

Vågorna slår in över den yttre piren i hamnen

I sin översiktsplan har kommunen pekat ut bl a Glommen som ett möjligt och önskvärt utvecklingsområde. I dagarna genomförs flera dialogmöten kring denna plan. Det finns också ett "Planprogram för Glommens hamn" upprättat i oktober 2015 för samråd med invånarna. Programmet innehåller olika förslag till förändringar i det hamnnära området, det gäller t ex etablering av nya bostäder, parkering, husbilscamping och hotell/restaurang. I höstas genomfördes ett samrådsmöte i byns samlingslokal. Tyvärr missade jag det. Samrådet lär fortgå en längre tid.

På nätet sjuder det också av liv i Glommen med omnejd. Samhällsföreningen har en hemsida www.glommen.se och finns också på Facebook. På Facebook finns även en grupp "Vi som bor i och gillar Glommen" med flera hundra medlemmar. Där läggs bilder upp och förmedlas allehanda information. Den förening som sköter fyren "Morups Tånge Fyrsällskap" har också en hemsida och finns på Facebook.

En föränderlig strand med sanddyner och en meandrande bäck

Ja, ni ser att Glommen lever även vintertid. Den stillhet som finns på ytan så här i mitten av februari, bedrar när man kommit byn och dess människor lite närmare in på livet. Och att fågellivet är relativt hektiskt det har ni ju redan förstått. Det blir spännande att följa årets utveckling framöver. Om det är så här bra mitt i vintern, hur häftigt ska det då inte bli i vår och sommar? Mycket mer folk lär det definitivt bli med alla sommarboende och badturister. Jag ser fram emot att kunna börja bada. Och havskajaken, nu i Hälsingland, ska nog få komma hit och tjänstgöra. 

Ni som inte redan bor i Glommen eller varit här  - gör gärna ett besök. Det är det mycket väl värt. Från Falkenberg, dit man enkelt kommer med tåg, tar man först buss nr 10 in till centrum, sen buss nr 7 från Stortorget. Kliver av gör man på ändhållplatsen vid Handlar'n. Då är du mitt i byn. Hamnen och havet nås genom att gå Glumstensvägen några hundra meter västerut. 

Litteratur:

Fåglar i Falkenberg – Guide över fågellokaler i Falkenbergs kommun. Falkenbergs ornitologiska förening. www.fof-fbg.se

Glommen – Ett fiskeläge och dess omgivningar, en vandring i tid och rum. Ingvar Karlsson m fl (red.) 2006. Förlag Utsikten, Varberg. 368 sidor.

Planprogram för Glommens hamn. Samrådshandling upprättad 2015-10-20, Dnr KS 2010/629. Falkenberg.

Tidvatten. Dagbok från Kattegatts kust. Thomas Andersson (foto) och Lars Rosenberg (text). Tryckt hos GRAFIKA Falkenberg 2011.

Bilaga – om namnet Glommen

Varifrån kommer det märkliga namnet Glommen? En teori finns utvecklad på Samhällsföreningens hemsida. En sammanfattning av teorin följer här.

Namnet har primärt med Glumstenen därute på udden att göra. Glum (eller glaum) i fornnordiskan betyder tydligen ungefär buller/oväsen/larm. U har sen blivit O av dialektala skäl, gamla hallänningar byter tydligen U mot O, t ex Gunnar blir då Gonnar (eller Gånnar). Glumstenen betyder då med dagens svenska Bullerstenen (man menar förresten att detta är samma ord som i engelskans Boulder).

Egentligen borde Glumstenen dock heta Bullerblocket. En "sten" ska i alla fall i vetenskaplig terminologi vara maximalt 2 dm längs största diametern. Allting därutöver är just "block".

Bullerstenen är således ett block med avrundade kanter. Blocket är bildat under inlandsisen genom att det slitits loss från berggrunden. Sen kan det ha frusit fast i isen eller rullat under den i smältvattenälvar. Det kan ha transporterats mer eller mindre långt tills det smälte fram när isfronten drog sig tillbaka då klimatet blev varmare. Blockets från början skarpa kanter har rundats av genom att det rullat och genom att de slipats av isälvsvatten med innehåll av sand och grus.

Bullret i sammanhanget är ljudet då dessa stora block kommer i rullning i slänter. Detta kan ske genom att jord som stödjer blocket kan ha eroderats bort av vatten eller på grund av jordbävningar.