I mitt senaste inlägg här
på bloggen berättade jag om en nyss gjord vandring i
Imbros-ravinen. Dagen efter blev det en vandring från byn Amoudari,
granne med Imbros och belägen längs vägen mellan ”New National
Road” och Chora Sfakion på sydkusten. Vår plan var att gå upp
till stugan Tavris och sen tillbaka.
Amoudari är en liten fin
by på bergsluttningen ner mot en stor högplatå med odlingar. På
morgonen när vi kom dit var det ganska kallt och det låg en dimma där över platån. I byn
finns en liten gata parallellt med stora vägen. Där finns
tavernor, caféer och också startpunkten för vandringen. Så här i
november var det mesta stängt, men vi hittade ett enkelt café. Man
kunde i förstone inte se att det var öppet. Det såg stängt ut och
vi förstod sen att det nog var kylan så här på morgonen som
gjorde att innehavaren stängt dörren. Vi fick tips av en bybo på
gatan att det nog var öppet. Det lönar sig som oftast att våga
fråga.
Det var inte helt klart
var vandringsleden upp mot stugan började. Men vi hittade intill
fiket en väganvisning till Tavris 7 km och antog att leden kanske
började där också. Anvisningen sitter på en liten blå skylt på en stolpe vid en stenlagd plats med en byst på en för oss okänd person. Sannolikt nån krigare, det brukar det ofta vara i dessa trakter. På denna plats kunde vi också ställa vår hyrbil som vi hade i brist
på fungerande bussförbindelse så här års.
Vi började gå den smala
asfaltsvägen. Efter bara några hundra meter upptäckte vi lite
turligt att vandringsleden i en vänsterkurva på vägen tog av till
höger in i skogen. Där satt en enkel och lite gammal trädskylt vid
ledens start. Den sträcka vi skulle gå upp mot stugan är en del av
vandringens ”E4” som går över hela Kreta i öst-västlig
riktning. Vi fick veta av vänner på Kreta att denna E4 är ett helt
privat initiativ av en enda person. Det innebär att det råder brist på
tid och resurser för att underhålla leden. Därför är det också
ofta si och så med märkningen. Det vet vi efter att ha
gått flera delsträckor av leden. Här och var sitter en liten skylt
”E4” på en stolpe eller ett träd. Ibland är det målat svarta
och gula streck på nån sten. Många gånger har vi kommit till
stigkors där vi varit osäkra på vilken stig man ska välja.
Då får man titta extra noga efter vilken flest människor verkar
ha gått. Ibland får man bara testa den ena och kolla om det dyker
om nån ledmarkering. Ibland händer det att man gissat fel. Då är det bara att traska tillbaks och testa den andra stigen.
Leden upp mot stugan bär
ganska brant uppför, det är cirka 600 meters höjdskillnad mellan byn
och stugan, detta på en sträcka av två kilometer fågelvägen. Man
rör sig mellan ungefär 600 och 1200 meter över havet. Stigen är
hyfsat enkel att ta sig fram på, men stavar och kängor
rekommenderas. I branta partier slingrar den sig fram över
sluttningen i serpentiner. Dessa är stenlagda och rätt breda.
Stigen ser gammal ut och vi gissade att den var den väg man hade upp
mot jordbruket som finns på ett par högplatåer längre upp. Detta
var då innan bilvägen upp till stugan kom till, den ser rätt ny ut.
Många högt belägna
stugor i bergen har numer körväg fram, detta för att få upp
personal och resurser till den service som behövs under
turistsäsongen. Men flera stugor längs E4:an saknar dock väg upp
och bemanning. Där kan man övernatta men måste ha med sig mat.
Vatten finns tydligen ofta, men det måste man kolla. Möjligen
behöver man också sovsäck under den kyliga lågsäsongen. Vill man
övernatta i de obemannade stugor som finns måste man i förväg
kontakta alpinistklubben i Chania. Stugorna är tydligen generellt
låsta, nåt som för oss nordbor verkar helt orimligt. Vi hörde en
förskräcklig historia om en norrman som råkade ut för plötslig
snö och kyla. Han tog sig fram till två stugor utan att komma in.
Han höll på att förfrysa sig men lyckades turligt nog larma med
mobilen och blev hämtad av några han kände på Kreta.
Igår var jag i mejlkontakt med stugvärden vid stugan Kellergi i västra kanten av Lefka Ori. Där är, under lågsäsong stugan som helhet stängd, men ett rum som nås från utsidan är alltid möjligt att gå in i för att få skydd för svårt väder. Jag glömde fråga honom om detsamma gäller vid de andra stugorna också. Man kan hoppas att så är fallet.
Igår var jag i mejlkontakt med stugvärden vid stugan Kellergi i västra kanten av Lefka Ori. Där är, under lågsäsong stugan som helhet stängd, men ett rum som nås från utsidan är alltid möjligt att gå in i för att få skydd för svårt väder. Jag glömde fråga honom om detsamma gäller vid de andra stugorna också. Man kan hoppas att så är fallet.
Under merparten av vår
vandring upp mot stugan rör man sig i huvudsak i ett skogslandskap där trädskiktet domineras av cypresser. De blir allt lägre och mer
vindpinade ju längre upp man kommer. Man bör stanna till ibland, vända
sig om och då se ut över den stora vackra platån nedanför och
också spana uppåt efter stora seglande rovfåglar. Vi såg tack
vare en sån liten paus två gåsgamar på ganska nära håll. Den sista kilometern planar
terrängen ut. Man passerar ett litet inhägnat område där
nån bedriver fårskötsel. Strax därefter kommer man ut på vägen, vilken går till vänster fram till stugan. Den når man efter några
hundratals meter.
Stugan vid Tavris ligger
vackert på en liten kulle. Man ser havet långt borta mot norr. Den
mest hänförande utsikten är mot väster där bergsmassivet Lefka
Ori tornar upp sig. Mitt i blickfånget ser man en av massivets
högsta toppar. Berget heter Castro och är 2219 meter högt, vilket
är hundra meter högre än Kebnekaise. Bergen har en ljusgrå färg
på håll, det är den bara kalkstenens färg på ytan. Det är tydligen den som gett
massivet dess namn Lefka Ori (Vita bergen). Vi trodde tidigare att
namnet kom sig av att det ofta ligger snö där på vintrarna, men det visade sig vara fel.
Stugan är en ganska ny
byggnad i två våningar och väl tilltagen. Den och gården utanför
ser ut att vara byggd för framförallt lägerverksamhet. Där finns
klättervägg, en minimal fotbollsplan och ett barrredskap för gymnastik.
Nu var stugan helt igenbommad. Dörren var låst och för fönstren var
luckorna av metall stängda. Dock fanns vad som gladde oss, en bänk
i lä på stugans altan. Där blev det en skön matstund med den
obligatoriska menyn med tomat, bröd, ost och vatten. Allt gott och av
kretensiskt ursprung.
Efter den sköna stunden
gick vi vidare längs E4 nån kilometer, dels för att se på den
lite större högplatå som ligger där, dels för att spana efter om
det fanns nån informell stig upp mot toppen på Castro. Inte för
att vi tänkte ta oss dit vid detta tillfälle, utan mer av
hypotetiskt intresse. Jag tittade en stund uppåt i kikaren och insåg
att en tur till toppen nog skulle vara ytterst krävande och
besvärlig, detta på grund av alla små raviner och den blockiga och branta
terrängen. Där på platån mötte vi vandrare nummer två och tre
under våra nio vandringar hittills på landsbygden på Kreta. De var
även dessa från Tyskland, likt den man vi mötte i Imbros-ravinen.
Denna dag gick de från Imbros till Amoudari förbi Tavris. De hade
under tolv dagar gjort olika vandringar och vi var de första
vandrare de träffade. Således är det väldigt lite vandrare ute i
november. Det kan vara både en fördel och en nackdel. Bra är det
för den som vill uppleva vildmarkens tystnad och avskildhet. Sämre
är det för den som mycket uppskattar återkommande små samtal med
folk man möter. Ur säkerhetssynpunkt är det förstås en nackdel
när det är ont om vandrare. Då är det svårt att få hjälp om nåt allvarligt skulle hända.
Vi hade inte kommit iväg
från byn förrän vid 11-tiden. Tiden hade tickat på och det hade
blivit tid att vända åter till bilen för att hinna köra hem innan
det blev alldeles mörkt. Vi valde att ta grusvägen neråt,
detta främst för att jag började känna av de två dagarnas
vandring i knäna. Och vägen slingrar sig förstås neråt mycket
mindre brant än stigen. Vägen är 7,8 kilometer lång till byn, således
2,5 gånger så lång som stigen som nämns vara 3 kilometer. Tidsmässigt var de ändå ungefär
lika, stigen uppåt tog knappa två timmar, vägen ner detsamma.
Längs vägen ner drev
moln in från nordost och vi hamnade i eller ovan molnen. Det var
absolut inte något problem med sikten och inte kallt. Istället blev det ett
spännande och vackert ljus och vi tog flera fina kamerabilder. Jag
tittade lite extra på de vägskärningar som skapats av vägbygget.
Där var den grå berggrunden av kalksten blottlagd. Man såg hur
skivig den var och att den när den vittrade sönder skapade som
rektangulära byggstenar. I flertalet vägskärningar fanns stora
partier med rostliknande färg. Det är också rost. Den bildas när
vatten med reducerat järn sipprar fram ur berget och möter luftens
syre. Jag knackade bort en bit på en rostig sten och kunde då se
den ljusa kalkstenen inunder.
Sista knappa kilometern
ner gick vi ånyo stigen, detta ifrån där vägen och stigen korsar
varandra vid en liten bro. Vi var nere vid byn i fyra-tiden och hade då
varit ute i fem timmar och gått 16 kilometer enligt våra
Iphone-mobilers app ”Hälsa”. Vi var förvånade att det blev så
långt, men det förklaras av stigens och vägens alla kringelkrokar.
Sammantaget var vi mycket
nöjda med denna vandring. Speciellt bra var det att komma upp så
pass högt och se de höga bergen på nära håll. Den upplevelsen
förutsätter förstås så klart väder som vi hade. Om inte mina
knän känts lite överansträngda hade vi nog då på plats valt att
gå stigen även ner. Det val vi gjorde hade dock det goda med sig
att vi med god utsikt fick se molnen komma in. Dessutom såg vi ut
över den vackra platån nedanför byn, vilket inte var fallet så
bra då man gick stigen. Vilken väg man lämpligen väljer beror
således till exempel på vad man vill uppleva och på som i mitt
fall knästatus.