En dags vandring på Kreta i östra kanten av bergsmassivet Lefka Ori

I mitt senaste inlägg här på bloggen berättade jag om en nyss gjord vandring i Imbros-ravinen. Dagen efter blev det en vandring från byn Amoudari, granne med Imbros och belägen längs vägen mellan ”New National Road” och Chora Sfakion på sydkusten. Vår plan var att gå upp till stugan Tavris och sen tillbaka.

Amoudari är en liten fin by på bergsluttningen ner mot en stor högplatå med odlingar. På morgonen när vi kom dit var det ganska kallt och det låg en dimma där över platån. I byn finns en liten gata parallellt med stora vägen. Där finns tavernor, caféer och också startpunkten för vandringen. Så här i november var det mesta stängt, men vi hittade ett enkelt café. Man kunde i förstone inte se att det var öppet. Det såg stängt ut och vi förstod sen att det nog var kylan så här på morgonen som gjorde att innehavaren stängt dörren. Vi fick tips av en bybo på gatan att det nog var öppet. Det lönar sig som oftast att våga fråga.

Det var inte helt klart var vandringsleden upp mot stugan började. Men vi hittade intill fiket en väganvisning till Tavris 7 km och antog att leden kanske började där också. Anvisningen sitter på en liten blå skylt på en stolpe vid en stenlagd plats med en byst på en för oss okänd person. Sannolikt nån krigare, det brukar det ofta vara i dessa trakter. På denna plats kunde vi också ställa vår hyrbil som vi hade i brist på fungerande bussförbindelse så här års.

Vi började gå den smala asfaltsvägen. Efter bara några hundra meter upptäckte vi lite turligt att vandringsleden i en vänsterkurva på vägen tog av till höger in i skogen. Där satt en enkel och lite gammal trädskylt vid ledens start. Den sträcka vi skulle gå upp mot stugan är en del av vandringens ”E4” som går över hela Kreta i öst-västlig riktning. Vi fick veta av vänner på Kreta att denna E4 är ett helt privat initiativ av en enda person. Det innebär att det råder brist på tid och resurser för att underhålla leden. Därför är det också ofta si och så med märkningen. Det vet vi efter att ha gått flera delsträckor av leden. Här och var sitter en liten skylt ”E4” på en stolpe eller ett träd. Ibland är det målat svarta och gula streck på nån sten. Många gånger har vi kommit till stigkors där vi varit osäkra på vilken stig man ska välja. Då får man titta extra noga efter vilken flest människor verkar ha gått. Ibland får man bara testa den ena och kolla om det dyker om nån ledmarkering. Ibland händer det att man gissat fel. Då är det bara att traska tillbaks och testa den andra stigen.

Leden upp mot stugan bär ganska brant uppför, det är cirka 600 meters höjdskillnad mellan byn och stugan, detta på en sträcka av två kilometer fågelvägen. Man rör sig mellan ungefär 600 och 1200 meter över havet. Stigen är hyfsat enkel att ta sig fram på, men stavar och kängor rekommenderas. I branta partier slingrar den sig fram över sluttningen i serpentiner. Dessa är stenlagda och rätt breda. Stigen ser gammal ut och vi gissade att den var den väg man hade upp mot jordbruket som finns på ett par högplatåer längre upp. Detta var då innan bilvägen upp till stugan kom till, den ser rätt ny ut.

Många högt belägna stugor i bergen har numer körväg fram, detta för att få upp personal och resurser till den service som behövs under turistsäsongen. Men flera stugor längs E4:an saknar dock väg upp och bemanning. Där kan man övernatta men måste ha med sig mat. Vatten finns tydligen ofta, men det måste man kolla. Möjligen behöver man också sovsäck under den kyliga lågsäsongen. Vill man övernatta i de obemannade stugor som finns måste man i förväg kontakta alpinistklubben i Chania. Stugorna är tydligen generellt låsta, nåt som för oss nordbor verkar helt orimligt. Vi hörde en förskräcklig historia om en norrman som råkade ut för plötslig snö och kyla. Han tog sig fram till två stugor utan att komma in. Han höll på att förfrysa sig men lyckades turligt nog larma med mobilen och blev hämtad av några han kände på Kreta.  

Igår var jag i mejlkontakt med stugvärden vid stugan Kellergi i västra kanten av Lefka Ori. Där är, under lågsäsong stugan som helhet stängd, men ett rum som nås från utsidan är alltid möjligt att gå in i för att få skydd för svårt väder. Jag glömde fråga honom om detsamma gäller vid de andra stugorna också. Man kan hoppas att så är fallet.

Under merparten av vår vandring upp mot stugan rör man sig i huvudsak i ett skogslandskap där trädskiktet domineras av cypresser. De blir allt lägre och mer vindpinade ju längre upp man kommer. Man bör stanna till ibland, vända sig om och då se ut över den stora vackra platån nedanför och också spana uppåt efter stora seglande rovfåglar. Vi såg tack vare en sån liten paus två gåsgamar på ganska nära håll. Den sista kilometern planar terrängen ut. Man passerar ett litet inhägnat område där nån bedriver fårskötsel. Strax därefter kommer man ut på vägen, vilken går till vänster fram till stugan. Den når man efter några hundratals meter.

Stugan vid Tavris ligger vackert på en liten kulle. Man ser havet långt borta mot norr. Den mest hänförande utsikten är mot väster där bergsmassivet Lefka Ori tornar upp sig. Mitt i blickfånget ser man en av massivets högsta toppar. Berget heter Castro och är 2219 meter högt, vilket är hundra meter högre än Kebnekaise. Bergen har en ljusgrå färg på håll, det är den bara kalkstenens färg på ytan. Det är tydligen den som gett massivet dess namn Lefka Ori (Vita bergen). Vi trodde tidigare att namnet kom sig av att det ofta ligger snö där på vintrarna, men det visade sig vara fel.

Stugan är en ganska ny byggnad i två våningar och väl tilltagen. Den och gården utanför ser ut att vara byggd för framförallt lägerverksamhet. Där finns klättervägg, en minimal fotbollsplan och ett barrredskap för gymnastik. Nu var stugan helt igenbommad. Dörren var låst och för fönstren var luckorna av metall stängda. Dock fanns vad som gladde oss, en bänk i lä på stugans altan. Där blev det en skön matstund med den obligatoriska menyn med tomat, bröd, ost och vatten. Allt gott och av kretensiskt ursprung.

Efter den sköna stunden gick vi vidare längs E4 nån kilometer, dels för att se på den lite större högplatå som ligger där, dels för att spana efter om det fanns nån informell stig upp mot toppen på Castro. Inte för att vi tänkte ta oss dit vid detta tillfälle, utan mer av hypotetiskt intresse. Jag tittade en stund uppåt i kikaren och insåg att en tur till toppen nog skulle vara ytterst krävande och besvärlig, detta på grund av alla små raviner och den blockiga och branta terrängen. Där på platån mötte vi vandrare nummer två och tre under våra nio vandringar hittills på landsbygden på Kreta. De var även dessa från Tyskland, likt den man vi mötte i Imbros-ravinen. Denna dag gick de från Imbros till Amoudari förbi Tavris. De hade under tolv dagar gjort olika vandringar och vi var de första vandrare de träffade. Således är det väldigt lite vandrare ute i november. Det kan vara både en fördel och en nackdel. Bra är det för den som vill uppleva vildmarkens tystnad och avskildhet. Sämre är det för den som mycket uppskattar återkommande små samtal med folk man möter. Ur säkerhetssynpunkt är det förstås en nackdel när det är ont om vandrare. Då är det svårt att få hjälp om nåt allvarligt skulle hända. 

Vi hade inte kommit iväg från byn förrän vid 11-tiden. Tiden hade tickat på och det hade blivit tid att vända åter till bilen för att hinna köra hem innan det blev alldeles mörkt. Vi valde att ta grusvägen neråt, detta främst för att jag började känna av de två dagarnas vandring i knäna. Och vägen slingrar sig förstås neråt mycket mindre brant än stigen. Vägen är 7,8 kilometer lång till byn, således 2,5 gånger så lång som stigen som nämns vara 3 kilometer. Tidsmässigt var de ändå ungefär lika, stigen uppåt tog knappa två timmar, vägen ner detsamma.

Längs vägen ner drev moln in från nordost och vi hamnade i eller ovan molnen. Det var absolut inte något problem med sikten och inte kallt. Istället blev det ett spännande och vackert ljus och vi tog flera fina kamerabilder. Jag tittade lite extra på de vägskärningar som skapats av vägbygget. 

Där var den grå berggrunden av kalksten blottlagd. Man såg hur skivig den var och att den när den vittrade sönder skapade som rektangulära byggstenar. I flertalet vägskärningar fanns stora partier med rostliknande färg. Det är också rost. Den bildas när vatten med reducerat järn sipprar fram ur berget och möter luftens syre. Jag knackade bort en bit på en rostig sten och kunde då se den ljusa kalkstenen inunder.

Sista knappa kilometern ner gick vi ånyo stigen, detta ifrån där vägen och stigen korsar varandra vid en liten bro. Vi var nere vid byn i fyra-tiden och hade då varit ute i fem timmar och gått 16 kilometer enligt våra Iphone-mobilers app ”Hälsa”. Vi var förvånade att det blev så långt, men det förklaras av stigens och vägens alla kringelkrokar.

Sammantaget var vi mycket nöjda med denna vandring. Speciellt bra var det att komma upp så pass högt och se de höga bergen på nära håll. Den upplevelsen förutsätter förstås så klart väder som vi hade. Om inte mina knän känts lite överansträngda hade vi nog då på plats valt att gå stigen även ner. Det val vi gjorde hade dock det goda med sig att vi med god utsikt fick se molnen komma in. Dessutom såg vi ut över den vackra platån nedanför byn, vilket inte var fallet så bra då man gick stigen. Vilken väg man lämpligen väljer beror således till exempel på vad man vill uppleva och på som i mitt fall knästatus. 

En fin vandring i Imbros-ravinen på Kreta

Raviner är ibland populära leder för vandring i kraftigt kuperade landskap, som t ex på Kreta. Det gäller där de är framkomliga och utan svåra klättringshinder, där de ofta är torra samt tillgängliga med buss eller bil i båda ändarna. 

Imbros-ravinen är en sådan ravin. Den är vacker, spektakulär, lättillgänglig och ganska lättgången, sannolikt därför en av Kretas mest populära för vandring. Dock inte i paritet med Samaria-ravinen. Jämfört med den har Imbros-ravinen flera fördelar: 1/ den kan nås med buss i båda ändarna, 2/ den är avsevärt kortare (ca 3 tim) för den som inte orkar gå så länge, 3/ det är tyst och lugnt p g a att det är avsevärt färre besökare. 

Vi var fem veckor på Kreta i november och ägnade oss bl a åt att vandra på olika ställen. Det är en bra månad att välja att vara på Kreta i november. Det  är ingen attraktiv månad hemma i Sverige. På Kreta är det lagom varmt, som en bra svensk sommar. Är det sol är det riktigt varmt. Man kan fortfarande bada i havet.

Vi vandrar av miljöskäl helst på ställen dit man kan komma med buss. Det finns många sådana alternativ. Den här gången fick det bli hyrbil. Bussen till Chora Sfakion går den här tiden bara en gång per dag och på tider som alls inte passar för vandrare. Bussen är till för dem som pendlar in till Chania för arbete eller skola.

Vandringen börjar i Imbros, en by längs vägen till Chora Sfakion. Där finns  under högsäsong flera tavernor. Nu var bara en öppen. Det är väldigt tydligt skyltat var leden börjar, det går inte att missa.

Ravinen går från Imbros till Komitades, också det en liten by med flera tavernor. Där kan man efter avslutad vandring åka taxi 4-5 km till Chora Sfakion eller tillbaka till Imbros för den som måste åka hyrbil till starten. En möjlighet är också att gå vidare till Chora Sfakion. Men det är en rätt tråkig asfalterad väg. Man kan testa att lifta också, det hade ett par vandrare vi mötte senare vid Imbros med framgång gjort. 

Ravinen är 8 km lång och tar cirka 3 timmar att gå.  Höjdskillnaden är 600 meter och det sluttar ganska jämnt. Vatten har under lång tid skurit ut ravinen ur den ganska lösa kalkstenen. Bitvis går man ca 100 meter under berget vid ravinens övre kant. Ravinen är generellt rätt smal, under en lång sträcka bara några meter. På smalaste stället endast 1,6 meter. 

Underlaget är hela vägen stenigt. All finjord har sen länge spolats ur ravinen av tidvis häftigt rinnande vatten. Det pågår en ständig erosion på ravinens sidor. Vi såg spår efter flera stora skred. Sannolikt är det vatten, frost och rötter som vittrar sönder berget.

Merparten av vägen följer stigen fåran där vatten tidvis rinner. På en del sträckor följer den lite på kanten intill och är ibland tillrättalagd med enkel stenbeläggning. Den ser ut att vara rätt gammal. Ravinen var innan vägen kom till en viktig led för transporter med hjälp av åsnor till och från Sfakion.

Med tanke på underlaget kan halvhöga kängor och stavar starkt rekommenderas. Det är lätt att halka till på alla de lösa och av vattnet rundade stenarna. Vid snösmältning (från Vita bergen, Lefka Ori) och kraftiga regn är leden oframkomlig och livsfarlig. I de smalaste passagerna är vattennivåerna sannolikt då flera meter höga, av utseendet på ravinens sidor att döma. 

Det var inte så mycket liv i ravinen vad vi kunde märka. En del getter såg vi, ibland spektakulärt klättrande på otroligt branta sidor av ravinen. Den ende vandraren vi mötte hade sett en del får med tillhörande herde. Fågellivet var sparsamt och inskränkte sig främst till korpar och klippduvor. Fåtaliga småfåglar fanns också, men de var rätt tysta och skygga, varför vi inte lyckades uppfatta vilka arter det var. Vi är inte heller några experter på Medelhavets fågelfauna. I ravinens botten fanns en del träd, framförallt ganska stora cypresser, men även en del fikonträd. På ravinens sidor klängde en del för oss okända buskar.

Det var föredömligt och mycket rent från skräp i ravinen. Vi såg nog inte mer än fyra-fem skräpartiklar. Det finns fina och väl skötta sopkorgar utplacerade på flera ställen. Vi fick senare veta av en tavernaägare att de bekostar personal som rensar bort eventuellt skräp. Det var till och med tomt på cigarettfimpar, som annars är ett elände. Bidrar till detta gör kanske att skyltar på ett par ställe undanber rökning i ravinen. Toalett fanns det i alla fall en liten bit ner från parkens övre entré. Även givetvis på de tavernor som finns vid vandringens start och slut.

Vi gick utför i mycket lugn takt med en fikapaus på mitten. Så här i slutet av november var det tyst och stilla i ravinen. Vi stötte på bara en annan vandrare, en äldre man från Tyskland. Det var en perfekt temperatur för vandring, ca 15 grader i skuggan nere på ravinens botten.

Från slutet på ravinen vid Komitades tog vi en taxi 14 km tillbaka till Imbros för att hämta vår hyrbil. Därifrån åkte vi ner till Chora Sfakion för övernattning. Endast två tavernor fanns öppna. Vi rekommenderar starkt Nikos, där var god mat och den drevs av ett mycket trevligt grekiskt äldre par. Där kan man äta frukost och middag, sannolikt även lunch. Det fanns endast ett hotell öppet, hotell Alkyon. Där kan man tydligen hyra in sig året runt, de har både rum och lägenheter. Vi betalade 35 euro för ett dubbelrum med sea-view utan frukost.

Chora Sfakion har en spännande och skräckinjagande militärhistoria från andra världskriget. Under 1940-41 var det hemska och böljande strider i något som kallas "Slaget om Kreta". Det började med att Italien ockuperade på hösten 1940. I mars-april 1941 drevs de italienska trupperna bort av de allierade, framförallt greker, britter, australiensare och nyazeeländare. 

Efter ett par månader gjorde Tyskland en massiv invasion med framförallt fallskärmsjägare koncentrerade till flygplatserna Heraklion, Rethymnon och Maleme väster om Chania. De tyska soldaterna dog i massor, men de lyckades ta kontrollen över sistnämnda flygplats. Via den och tack vare överlägsenhet i luften kunde där tyskarna landsätta en massa trupp och utrustning. De krigade sig sen framgångsrikt österut mot de stora städerna. 

Tyskarna var överlägsna och de allierade tvingades tyvärr till reträtt. Den 27 maj fick 16 tusen soldater order om att ta sig över gående till den södra sidan av Kreta, just till Chora Sfakion. Där var då endast ett litet fiskeläge och de sista kilometrarna dit saknades väg. Det blev stora förluster längs vägen fram p g a tyska attacker. Men 11 tusen lyckades under några få dagar ta sig fram till byn. De evakuerades under några nätter av brittiska båtar till Egypten. Den sista evakueringen skedde 1 juni. Sen lyckades tysk trupp sätta stopp för utskeppningen. 

Vid stranden finns ett minnesmärke med en hel del information. På Kreta finns två stora krigskyrkogårdar. En vid Souda för de allierade. Där ligger 1500 soldater begravda. Den besökte vi några dagar tidigare. En vacker kyrkogård på en vacker plats vid Souda-bukten. Den tyska finns vid Maleme, den har vi kvar att besöka. Där ligger tydligen 2500 soldater. 

Efter en vacker solnedgång, övernattning i Chora Sfakion, morgondopp (jag) och en god frukost på Nikos åkte vi upp till Imbros grannby Amoudari, för att där göra en ny vandring. Men den kommer jag att berätta om i ett senare inlägg.