En dags vandring på Kreta i östra kanten av bergsmassivet Lefka Ori

I mitt senaste inlägg här på bloggen berättade jag om en nyss gjord vandring i Imbros-ravinen. Dagen efter blev det en vandring från byn Amoudari, granne med Imbros och belägen längs vägen mellan ”New National Road” och Chora Sfakion på sydkusten. Vår plan var att gå upp till stugan Tavris och sen tillbaka.

Amoudari är en liten fin by på bergsluttningen ner mot en stor högplatå med odlingar. På morgonen när vi kom dit var det ganska kallt och det låg en dimma där över platån. I byn finns en liten gata parallellt med stora vägen. Där finns tavernor, caféer och också startpunkten för vandringen. Så här i november var det mesta stängt, men vi hittade ett enkelt café. Man kunde i förstone inte se att det var öppet. Det såg stängt ut och vi förstod sen att det nog var kylan så här på morgonen som gjorde att innehavaren stängt dörren. Vi fick tips av en bybo på gatan att det nog var öppet. Det lönar sig som oftast att våga fråga.

Det var inte helt klart var vandringsleden upp mot stugan började. Men vi hittade intill fiket en väganvisning till Tavris 7 km och antog att leden kanske började där också. Anvisningen sitter på en liten blå skylt på en stolpe vid en stenlagd plats med en byst på en för oss okänd person. Sannolikt nån krigare, det brukar det ofta vara i dessa trakter. På denna plats kunde vi också ställa vår hyrbil som vi hade i brist på fungerande bussförbindelse så här års.

Vi började gå den smala asfaltsvägen. Efter bara några hundra meter upptäckte vi lite turligt att vandringsleden i en vänsterkurva på vägen tog av till höger in i skogen. Där satt en enkel och lite gammal trädskylt vid ledens start. Den sträcka vi skulle gå upp mot stugan är en del av vandringens ”E4” som går över hela Kreta i öst-västlig riktning. Vi fick veta av vänner på Kreta att denna E4 är ett helt privat initiativ av en enda person. Det innebär att det råder brist på tid och resurser för att underhålla leden. Därför är det också ofta si och så med märkningen. Det vet vi efter att ha gått flera delsträckor av leden. Här och var sitter en liten skylt ”E4” på en stolpe eller ett träd. Ibland är det målat svarta och gula streck på nån sten. Många gånger har vi kommit till stigkors där vi varit osäkra på vilken stig man ska välja. Då får man titta extra noga efter vilken flest människor verkar ha gått. Ibland får man bara testa den ena och kolla om det dyker om nån ledmarkering. Ibland händer det att man gissat fel. Då är det bara att traska tillbaks och testa den andra stigen.

Leden upp mot stugan bär ganska brant uppför, det är cirka 600 meters höjdskillnad mellan byn och stugan, detta på en sträcka av två kilometer fågelvägen. Man rör sig mellan ungefär 600 och 1200 meter över havet. Stigen är hyfsat enkel att ta sig fram på, men stavar och kängor rekommenderas. I branta partier slingrar den sig fram över sluttningen i serpentiner. Dessa är stenlagda och rätt breda. Stigen ser gammal ut och vi gissade att den var den väg man hade upp mot jordbruket som finns på ett par högplatåer längre upp. Detta var då innan bilvägen upp till stugan kom till, den ser rätt ny ut.

Många högt belägna stugor i bergen har numer körväg fram, detta för att få upp personal och resurser till den service som behövs under turistsäsongen. Men flera stugor längs E4:an saknar dock väg upp och bemanning. Där kan man övernatta men måste ha med sig mat. Vatten finns tydligen ofta, men det måste man kolla. Möjligen behöver man också sovsäck under den kyliga lågsäsongen. Vill man övernatta i de obemannade stugor som finns måste man i förväg kontakta alpinistklubben i Chania. Stugorna är tydligen generellt låsta, nåt som för oss nordbor verkar helt orimligt. Vi hörde en förskräcklig historia om en norrman som råkade ut för plötslig snö och kyla. Han tog sig fram till två stugor utan att komma in. Han höll på att förfrysa sig men lyckades turligt nog larma med mobilen och blev hämtad av några han kände på Kreta.  

Igår var jag i mejlkontakt med stugvärden vid stugan Kellergi i västra kanten av Lefka Ori. Där är, under lågsäsong stugan som helhet stängd, men ett rum som nås från utsidan är alltid möjligt att gå in i för att få skydd för svårt väder. Jag glömde fråga honom om detsamma gäller vid de andra stugorna också. Man kan hoppas att så är fallet.

Under merparten av vår vandring upp mot stugan rör man sig i huvudsak i ett skogslandskap där trädskiktet domineras av cypresser. De blir allt lägre och mer vindpinade ju längre upp man kommer. Man bör stanna till ibland, vända sig om och då se ut över den stora vackra platån nedanför och också spana uppåt efter stora seglande rovfåglar. Vi såg tack vare en sån liten paus två gåsgamar på ganska nära håll. Den sista kilometern planar terrängen ut. Man passerar ett litet inhägnat område där nån bedriver fårskötsel. Strax därefter kommer man ut på vägen, vilken går till vänster fram till stugan. Den når man efter några hundratals meter.

Stugan vid Tavris ligger vackert på en liten kulle. Man ser havet långt borta mot norr. Den mest hänförande utsikten är mot väster där bergsmassivet Lefka Ori tornar upp sig. Mitt i blickfånget ser man en av massivets högsta toppar. Berget heter Castro och är 2219 meter högt, vilket är hundra meter högre än Kebnekaise. Bergen har en ljusgrå färg på håll, det är den bara kalkstenens färg på ytan. Det är tydligen den som gett massivet dess namn Lefka Ori (Vita bergen). Vi trodde tidigare att namnet kom sig av att det ofta ligger snö där på vintrarna, men det visade sig vara fel.

Stugan är en ganska ny byggnad i två våningar och väl tilltagen. Den och gården utanför ser ut att vara byggd för framförallt lägerverksamhet. Där finns klättervägg, en minimal fotbollsplan och ett barrredskap för gymnastik. Nu var stugan helt igenbommad. Dörren var låst och för fönstren var luckorna av metall stängda. Dock fanns vad som gladde oss, en bänk i lä på stugans altan. Där blev det en skön matstund med den obligatoriska menyn med tomat, bröd, ost och vatten. Allt gott och av kretensiskt ursprung.

Efter den sköna stunden gick vi vidare längs E4 nån kilometer, dels för att se på den lite större högplatå som ligger där, dels för att spana efter om det fanns nån informell stig upp mot toppen på Castro. Inte för att vi tänkte ta oss dit vid detta tillfälle, utan mer av hypotetiskt intresse. Jag tittade en stund uppåt i kikaren och insåg att en tur till toppen nog skulle vara ytterst krävande och besvärlig, detta på grund av alla små raviner och den blockiga och branta terrängen. Där på platån mötte vi vandrare nummer två och tre under våra nio vandringar hittills på landsbygden på Kreta. De var även dessa från Tyskland, likt den man vi mötte i Imbros-ravinen. Denna dag gick de från Imbros till Amoudari förbi Tavris. De hade under tolv dagar gjort olika vandringar och vi var de första vandrare de träffade. Således är det väldigt lite vandrare ute i november. Det kan vara både en fördel och en nackdel. Bra är det för den som vill uppleva vildmarkens tystnad och avskildhet. Sämre är det för den som mycket uppskattar återkommande små samtal med folk man möter. Ur säkerhetssynpunkt är det förstås en nackdel när det är ont om vandrare. Då är det svårt att få hjälp om nåt allvarligt skulle hända. 

Vi hade inte kommit iväg från byn förrän vid 11-tiden. Tiden hade tickat på och det hade blivit tid att vända åter till bilen för att hinna köra hem innan det blev alldeles mörkt. Vi valde att ta grusvägen neråt, detta främst för att jag började känna av de två dagarnas vandring i knäna. Och vägen slingrar sig förstås neråt mycket mindre brant än stigen. Vägen är 7,8 kilometer lång till byn, således 2,5 gånger så lång som stigen som nämns vara 3 kilometer. Tidsmässigt var de ändå ungefär lika, stigen uppåt tog knappa två timmar, vägen ner detsamma.

Längs vägen ner drev moln in från nordost och vi hamnade i eller ovan molnen. Det var absolut inte något problem med sikten och inte kallt. Istället blev det ett spännande och vackert ljus och vi tog flera fina kamerabilder. Jag tittade lite extra på de vägskärningar som skapats av vägbygget. 

Där var den grå berggrunden av kalksten blottlagd. Man såg hur skivig den var och att den när den vittrade sönder skapade som rektangulära byggstenar. I flertalet vägskärningar fanns stora partier med rostliknande färg. Det är också rost. Den bildas när vatten med reducerat järn sipprar fram ur berget och möter luftens syre. Jag knackade bort en bit på en rostig sten och kunde då se den ljusa kalkstenen inunder.

Sista knappa kilometern ner gick vi ånyo stigen, detta ifrån där vägen och stigen korsar varandra vid en liten bro. Vi var nere vid byn i fyra-tiden och hade då varit ute i fem timmar och gått 16 kilometer enligt våra Iphone-mobilers app ”Hälsa”. Vi var förvånade att det blev så långt, men det förklaras av stigens och vägens alla kringelkrokar.

Sammantaget var vi mycket nöjda med denna vandring. Speciellt bra var det att komma upp så pass högt och se de höga bergen på nära håll. Den upplevelsen förutsätter förstås så klart väder som vi hade. Om inte mina knän känts lite överansträngda hade vi nog då på plats valt att gå stigen även ner. Det val vi gjorde hade dock det goda med sig att vi med god utsikt fick se molnen komma in. Dessutom såg vi ut över den vackra platån nedanför byn, vilket inte var fallet så bra då man gick stigen. Vilken väg man lämpligen väljer beror således till exempel på vad man vill uppleva och på som i mitt fall knästatus.