Sydamerika!? Vi lever i klimatförändringens tid. Många har klimatångest. Hur då motivera att flyga ända dit? Det är ju en väldigt lång sträcka, Arlanda - Buenos Aires är 2500 mil tur och retur. Tidsskillnaden är endast fyra timmar, men Buenos Aires ligger väldigt långt söderut.
När diktaturen var slut återvände många till sina hemländer, men bara på "deltid". Idag lever många halvtid i Sverige och halvtid i Argentina/Chile. Vi blev inbjudna att komma över och se hur de har det över där. Vi var sex inbitna svenska vänner som nappade på gästfriheten. Vi reste tillsammans och besökte dels våra vänner M & T utanför Cordoba i Argentina, dels C & A strax utanför Santiago de Chile. Vi bodde en dryg vecka på vardera stället. Därutöver gjorde vi korta och längre utflykter, i det senare fallet med boende.
Vår resa i stora geografiska drag
Vi flög Arlanda - mellanlandning Paris - Buenos Aires. Rutten gick längs Västafrika och sen över till Sydamerika där Atlanten är som smalast (karta).
Vi var i Sydamerika under sex veckor. I enlighet med kartan nedan besökte vi 1/ Buenos Aires, 2/ Cordoba, 3/ Mendoza, 4/ Santiago de Chile, 5/ Pucón, och 6/ San Martin de los Andes. Från Santiago gjorde vi även en avstickare ut till kusten på några dagar och bodde då i Isla Negra / El Quisco. Pucón och San Martin besökte endast kärestan och jag, de andra var då på hemväg.
1. Buenos Aires
Vi var där tre-fyra dagar för att lära känna staden. Ingen av oss svenskar hade varit där tidigare. En dag åkte vi runt med en "Hop-on hop-off" buss för att få överblick. Det är en stor stad med tre miljoner i stadskärnan och dryga tio utanför. När vi kom dit var det varmt, omkring 30 grader. Trots det gjorde vi flera långa promenader.
Vi kunde konstatera bl a många pampiga äldre hus, många jättehöga moderna skyskrapor, generellt breda gator oftast med alléträd, många parker, en del fattiga kvarter med uteliggare.
I Buenos Aires väger fotbollen tungt. Särskilt i stadsdelen Boca. Där växte Maradona upp och påbörjade sin karriär, Klubben heter Boca Junior. En stadion finns förstås.
I kvarteren runt är det färggrant och mycket kommers. Ett par museibesök hann vi med. Bäst minns jag det för Latinamerikansk Modern konst.
Kontanta pengar var ständigt på tapeten. I Argentina görs ett pålägg på 15 procent för utlänningar om man betalar med kort. Därför var det kontanter som gällde. Sådana tog man ut på små kontor och det smusslades med dom för vi hade fått höra att man kunde bli rånad.
Senare, i slutet på hela resan, mellanlandade kärestan och jag ånyo i Buenos Aires under ett dygn, detta i väntan på flyget till Europa. Vi passade då på att se det stora reservatet som ligger precis invid havet. Ett stort våtmarksområde har försetts med några upphöjda gångvägar. Det är några kilometer runt. Vi erfor då också att Rio de la Plata inte är en flod utan ett övergångsområde mellan två floder (Parana- och Uruguay-floden) och havet. Vattnet har mest karaktären av lervälling, vattnet är gråbrunt.
2. Cordoba
Cordoba är en stor stad som ligger en dagsresa NV från Buenos Aires. För vår del var det snarare en nattresa bort, vi tog nämligen nattbuss dit. Det fungerade utmärkt, man sov i alla fall hyfsat. Vi tittade inte alls på staden utan for direkt några mil till samhället Cuesta Blanca där våra vänner M & T huserar. De bor i ett terrasshus på sluttningen ner mot ån Rio San Antonio. Där hade vi fina dagar i värmen som fortsatte. Vi hängde på altanen och vi badade i ån.
Ett par minnesvärda utflykter orkade vi med dagar då det var mindre varmt. En dag for vi på utflykt till Alta Gracia. Där finns två begivenheter. En är huset där Che Guevara växte upp. Det är idag ett museum som visar upp olika faser i hans liv.
Mest känd är hans revolutionära bana som vuxen. Han reste tidigt runt på MC i hela Sydamerika. Hans tid hos Castro på Kuba är känd, men själv mindes jag inte att han varit en period i Kongo. Förvånade mig gjorde också att han var fyrabarnsfar, med samma kvinna dessutom.
I närheten finns också det gamla jesuiterklostret (Jesuit Estancia), idag museum. Det är en vacker byggnad, sannolikt byggd 16-1700-tal. Jesuiterna följde i spåren av den spanska invasionen i Sydamerika.
Den andra minnesvärda och rätt dramatiska utflykten gick till nationalparken med kondorer "Parque Nacional Quebrada del Condorito". Kondoren är liksom gamen en asätare. Den är värdens största rovfågel men finns bara i Sydamerika. Den är svart med vita fält på vingarna.
Från receptionen och parkeringen går man ca tre-fyra kilometer på tydliga stigar för att komma fram till den utsiktsplats där man kan få se kondorer. De häckar på en jättestor brant klippsida och kan ses sväva på uppvindarna.
Vi hade glädjen att ganska snart få se fem-sex kondorer. Ett par kom så nära att att vi lyckades fotografera dem med mobilkamera. Verkligen häftiga fåglar!
Dramatiken därefter var av en helt annan art. Vår värd och guide M hade besökt platsen tidigare flera gånger. När vi gick till utsiktsplatsen sackade han efter en del, kondisen var sämre än genomsnittet i gruppen. För att inte fördröja sällskapet på hemvägen så sa han vid framkomsten att han skulle gå före tillbaka till bilen. Så skedde och vi andra dröjde kvar ett tag, kanske en halvtimme. När vi senare var åter vid bilen så fanns M inte där. Väldigt konstigt, stigen var ju bred och han hade varit på besök här flera gånger. Vi blev förstås direkt oroliga - vad kunde ha hänt!? Dimmor drog in och mörkret var bara nån timme bort. Mobilkontakten dessutom usel. Småningom fick vi kontakt med receptionen och tre parkvakter skickades ut. Inte helt på måfå, man hade lyckats få en kort mobilkontakt med M så man visste på ett ungefär var han fanns. Nu hittades han ganska snart och var i gott skick förutom en del ytliga skrubbsår. Hans förklaring var att han skulle ta en genväg mellan stigar och då tappat orienteringen. Själv funderade jag över vad vi andra gjort för fel så att situationen ens uppkom. Jag erinrade mig en regel jag lärt på Friluftsfrämjandets vandringsledarutbildning: "Splittra aldrig gruppen".
3. Mendoza
Staden ligger ytterligare en bra bit västerut, nästan vid foten av Anderna. Mest känd är den kanske som centrum i ett berömt vindistrikt. Till Mendoza reste vi från Cordoba med ytterligare en nattbuss. Även den fungerade bra och vi sov ok.
I Mendoza stannade vi bara en dag (två nätter). Övriga i gänget hyrde cyklar och for på dem till en vingård. Där åt de tydligen en bra lunch. Själv hade jag problem med med magen och fick stanna hemma.
4. Santiago de Chile
Nu skulle vi över Anderna och in i Chile. Då fick det bli en dagbuss. Vi ville ju se när det högsta passet passerades, vilket skulle vara på drygt 3000 möh. Dessutom ryktades det om att man från bussen skulle kunna se toppen på Amerikas högsta berg Aconcagua. Det är lite knappt 7000 möh och ligger i Argentina alldeles nära gränsen till Chile. Det var inte långt efter Mendoza som de första vägskyltarna mot Chile dök upp. Bussen började klättra uppför och uppför. Efter ett tag dök resterna av en gammal smalspårig järnväg upp. Vi åkte parallellt med den mest hela tiden. Vi fick veta att det för längesen gick att åka tåg mellan Buenos Aires och Santiago. Och så plötsligt dök Aconcaguas helt snöhöljda topp upp, långt borta på höger sida. Det fanns ju många toppar i sikte, men det var ingen tvekan om att detta var den högsta.
Vid gränsstationen fick vi gå ut ur bussen. De var noga med att vi inte förde in några livsmedel i landet. Kontrollerna gick rätt fort och vi behövde inte vänta så länge. Tur det för det var rätt kallt uppe på den höga höjden, har för mig ca 2500 möh. Därefter kom en äventyrlig stund, det var hur brant som helst nedför och serpentinerna på vägen slog nästan knut på sig själva. Bilder på detta spektakulära vägparti har jag sen sett lite varstans i media.
När vi lämnade Andernas sluttningar bakom oss var det inte så långt kvar till Santiago. Det är också en jättestor stad. Där på busstationen mötte C, vår chilenske värd, med en minibuss. Med den for vi till Las Vertientes, där C och A har ett hus. Det ligger högt på kanten till floden Rio Maipo. Den är rätt stor, brusar vilt och vattnet är gråbrunt av suspenderat material. Ungefär samma färg som vattnet utanför Buenos Aires.
Kort nedströms pågick omfattande och högljudda arbeten i floden. Syftet var tydligen att dela upp flödet i två strömmar, en till vattenverket för Santiago och en för bevattning av jordbruksmark i regionen. Jag försökte ta reda på varifrån allt materialet i vattnet kommer, med jag blev inte riktigt klok på det. Sannolikt en kombination av gruvbrytning i dagbrott och erosion från jordbruksmark.
En angenäm vistelse var det på tomten. En pool, vindruvor och vilstolar. Som tydligen är standard i Chile var tomten inhägnad och låst. Men ut kom vi dock på flera utflykter. Den häftigaste var till Santiagos centrum. Det bara råkade vara så att dagen efter vår ankomst var Internationella Kvinnodagen 8 mars. Vi tittade närmare på demonstrationen. Den var enorm på flera sätt. Nån bedömde att där var bortemot femtio tusen deltagare. Bara kvinnor, män verkade vara bannlysta. Det var ett högljutt och ihållande ljud från trummor. Deltagarna dansade fram iförda allsköns utstyrslar.
Demonstrationen passerade presidentpalatset. Det var bevakat. Mot slutet av demonstrationen lämnade vi den och gick en runda i centrum, en runda som slutade just vid presidentpalatset.
Våra värdar C och A hade varit nära händelsernas centrum 1973 då Pinochets militärkupp skedde. Presidenten Salvador Allende fanns i palatset då det anfölls av flygvapnet. När han insåg att allt var förlorat sköt han sig själv, han ville inte falla i militärens klor. Vår värd C hade då arbetat i Riksbanken på andra sidan gatan. Hustrun A var gravid och hemma i lägenheten alldeles i närheten. C blev senare gripen, fängslad och torterad. Dock lyckades hustrun A med hjälp av advokater få honom fri. De lämnade sen snarast landet.
På väg hemåt i tunnelbanan fick vi oss en riktig överraskning. På linje 6 vid stationen Los Leones finns en Via Suecia. Det är en hundratalet meter lång tunnel som målats full med svenska kännetecken.
Det var t ex kända personer som Astrid Lindgren, ABBA och Linné. Och det var välbekanta vyer i Stockholm, t ex Globen och Stadshuset. Någon med svensk anknytning hade tydligen planterat idén och lyckats få finansiering.
Vi gjorde ett par naturutflykter på nån timmes bilfärds avstånd. En var i området San José Rio Maipo på rätt hög höjd i närheten av ett kalkbrott. Vi gick några kilometer i svagt uppförslut. När vi passerat motsvarande Kebnekaises höjd tog vi rast och jublade förnöjt, i alla fall jag.
Den andra gick till Parque Nacional Rio Clarillo, ett skogsområde där det fanns en kortare vandringsled. I dess början fanns en skylt som uppmärksammade oss på att det finns puma i området. På den lokalen fanns en å, sannolikt Rio Clarillo. I den lyckades vi ta ett skönt bad.
Santiago ligger rätt långt från havet. Det lär bero på att spanjorerna ville ha anfallande flottor på avstånd. Vi själva ville dock se Stilla Havet. Kanske också bada även om vi hört att Stilla Havets vatten är kallt längs hela den amerikanska västkusten. Under några dagar hyrde vi ett hus alldeles vid havet, på en klippkust. Byn heter El Quisco, området Isla Negra. Det var fint att se ut över det vackra havet som var i ständig rörelse. Sjok med skum flöt ovanpå. Flockar av olika sjöfåglar drog förbi. De flesta mot norr. Tjusigaste rörelsemönstret uppvisade sulor, de flög gruppvis som i vågor. Pelikaner var också rätt vanliga.
Vi hade en stor fin altan. Förutom till fågelskådning använde vi den till mobiltrafik. Nätet var sisådär, men bäst var det om man stod upp på bänken på altanen. Ett par gånger gick vi på långpromenad till den stora badstranden. Det fanns en hel del vackert och spännande och se längs vägen, bl a fåglar och fint färgad låg vegetation. På den ena turen blev det ett snabbdopp. Ja, det var rätt kallt.
Pablo Neruda, Nobelpristagare i litteratur 1971, levde sitt liv i El Quisco, Hans hem är numer ett fint och intressant museum, vilket vi förstås besökte. Jag minns bäst hans fantastiska sovrum i vilket han kunde ligga och se ut över havet.
Ett nästan ännu häftigare sovrum vad gäller utsikt hade våra värdars vän, "Pepe" den förre ambassadören i bl a Italien och Sverige. Vi blev generöst inbjudna dit på mat, vin och trevligt samtal. Han talar svenska. Vår grupp blev även bjuden till "Pancho", en annan vän till vårt värdpar C och A.
Vi åkte alla åter till Santiago, en natt endast för min och kärestans del, medan de andra stannade några dagar ytterligare innan hemfärd till Sverige. En bra fotbollsmatch hade funnits på önskelistan, men den blev inte av. Matchen var tyvärr flyttad i sista stund och passade då inte vårt schema.
5. Pucón
Kärestan och jag lämnade gruppen för att pröva lite mer natur och vandring söderut i norra Patagonien. Vi flög en timme söderut till Temuco i Lake District, Det fanns buss från flygplatsen direkt till staden Pucón som var vårt mål. Pucón med 24 tusen invånare ligger vid sjön Lago Villarrica, med rätt stor, fin badstrand, men vattnet var tyvärr svagt grönt av alger.
Åt andra hållet finns vulkanen Villarrica, cirka 1800 möh. Den är av de mer aktiva i södra Chile, med utbrott cirka vart tionde år, oftast med bara aska. Senaste utbrottet med lava var 1984-5.
En del riktigt gamla hus finns kvar från mitten 1800-talet då det var guldrusch. Den förtjänar några ord. Spanjorerna som kom hit noterade att indianerna hade rikligt med guldsmycken. De antog då att det fanns rika lokala fyndigheter och lycksökare tog sig hit. Men antagandet var helt fel, de lokala indianerna hade handlat sig till guldet från andra områden.
Peak turism i Pucón är i februari då det är eftersommar i Chile. Vägarna kan då vara helt igenkorkade med bilar. Nu var det sent i mars, men ändå rätt mycket folk. Vi bodde på vandrarhem några nätter och ett par hos släktingar till våra chilenska vänner. Bra alltihop.
Tre utflykter hann vi med, varav två gånger till nationalparken Huerquehue. Dit går det en buss som tar en knapp timme. Det finns två leder att hålla sig till. Båda är rätt krävande då lutningen är stor.
Den ena går till ett rätt högt berg, det andra till en samling med flera sjöar. Båda gångerna gick jag/vi leden till sjöarna. Rätt mycket uppför var det. Mest var det skog med för oss okända arter. Flera jätteträd, t ex släktet Nothofagus (två arter) - mycket grova, de högsta uppåt 40 meter.
Längst upp vid sjöarna, på ca 1200 möh, finns skog med trädslaget Araucaria aracauna (brödträd). Arten finns bara i Patagonien och anses vara 150 miljoner år gammal. Trädet liknar inget annat jag sett, men räknas tydligen till barrträden. Inom släktet finns ett tjog arter.
Den tredje utflykten gick upp på sluttningen av vulkanen Villarica. Vi fick skjuts och guidning av vår vän C:s släkting. En cirka 3 km lång led tog oss runt i lövskog och över hedmarker. Vi såg många spår på sluttningen av storskaliga processer som lavafält och smältvattenkanaler. Vulkanen är ju hög så på vintrarna är den ofta snötäckt.
Det började tyvärr bli dags att tänka på hemfärd. Planen var buss till San Martin de los Andes i Argentina och den flygplats som finns i närheten. Därifrån flyg till Buenos Aires för utfärd till Paris och Arlanda. Vi hade kollat att bussen gick på måndagar. Men inte denna måndag tyvärr. Informatören glömde säga att det var nationaldag till minne av alla offer för militärdiktaturen. Så det fick bli taxi, vilket kostade en slant eftersom det var tre timmars körning. Men lite kul var det. Bilen var nämligen en sån där macho stor pickup som jag drömt om i lönndom.
6. San Martin de los Andes
Staden hade lite samma karaktär som Pucón men var större och kändes lite rikare. Den ligger också, liksom Pucón, intill en sjö.
 |
Vi bodde där två nätter på ett äldre, tydligt tysk-influerat hotell. Man berättade att byggherren först byggt ett hotell i Tyskland och sen en kopia här. Vi fördrev tiden med promenader i omgivningarna. Det visade sig att det finns ett Che Guevara museum även här. Jag tog en snabbtitt på det. Det var en enklare version av det jag besökt tidigare i Alta Gracia. Bakgrunden till muséet här var att Che Guevara övernattat i stan nån natt på nån av sina resor.
Dagen därefter tog vi bussen till flygplatsen och flög sen till Buenos Aires. Där var vi ett dygn i väntan på flyget hemåt. Vad vi gjorde då har jag redan berättat om i slutet på avsnittet om Buenos Aires.
Nåt att minnas
Så få pratade engelska, lär dig gärna spanska innan resan
Mycket vänliga människor
Stora landområden, f d betesmarker, låg för fäfot mellan Cuesta Blanca och Preandines
Murar och stängsel i Chile, "gated communities"
Vänliga hundar generellt
Rent i stad och på landet
Opraktiska pengar, många nollor, massa sedlar i plånboken
Många parker i de stora städerna, breda gator ofta med alléer
Trist mat - godast var det som gänget lagade hemma och dessutom potatisomelett (i Buenos Aires), grillning (hemma hos M och T) och Pad Thai (i Pucón).
Praktiska tips:
Packning - gick utmärkt med bara handbagage (jag 6 kg)
Pengar - strunta i sedlar, använd kort
Mobil, internet - finns speciellt simkort att köpa, men om man kan nöja sig med Wifi går det bra, använd Whatsapp och Messenger
Sjukdom - vi höll oss friska i stort, jag dock kass i magen ett tag
Mediciner - ta med nåt mot magen plus det vanliga
Försäkringar - räcker med hemförsäkring
Boende - funkar som hemma, pris likvärdigt
Bilaga Länderdata
Vi-Skogen
Sthlm - Buenos Aires t o r är 2500 mil = 25000 km
Utsläpp Airbus m fl:
115 g CO2 per personkilometer
25000 x 115 = 2875000 g = 2,9 ton CO2
Hur många träd?
Ett ton CO2 kan kompenseras av 31 till 46 träd .
Snitt 38 träd för ett ton.
För 2,9 ton behövs 2,9 x 38 = 114 träd
Det kostar 25 kr per träd.
114 x 25 = 2850 kr
Plus inrikesflyg
Santiago - Pucón 70 mil
Chapelko - Buenos Aires 70 mil
Summa 140 mil, 1400 km
115 g CO2 per kilometer
Ger 1400 x 115 = 161000 g = 0,16 ton
Motsv 0,16 x 38 = 6 träd
Totalt 6 + 114 träd = 120 träd
Kostar 120 x 25 kr = 3000 kr
