På Kreta hösten 2025 - vad var nytt under solen?

Norra änden på ravinen vid Kato Poros

Sol var det hela tiden. Vi var som vanligt där cirka sex veckor under oktober och november. Under den tidens första del gjorde vi i stor utsträckning sånt som vi gjort tidigare och på bekanta platser som Chania, Chora Sfakion och Plakias. Liknande har jag berättat om i tidigare blogginlägg och ska inte repetera här. Nedan ska jag istället fokusera på några för oss nya vandringar/platser/områden. 

Anopolis

Anopolis är en liten by som ligger en kort men krokig bilfärd strax nordväst om och högt ovan staden Chora Sfakion på sydkusten. Den ligger på en liten slätt omgiven av berg. Invånarantalet är bara drygt två hundra, men det finns två enkla hotell med restaurang. Vi gjorde först en dagsutflykt dit med vänner och tyckte då att det var trevligt. Omlandet verkade spännande för vandringar så vi återvände dit lite senare och bodde då några dygn på hotell Anopoli. 

Med hotellet som bas gjorde vi tre vandringar. Vi hade en hyrbil vilket var nödvändigt. Längs vägen västerut mot byn Agios Ioannis korsar man Aradena Gorge på en spektakulär bro. 

Den ravinen är dryga hundra meter djup och populär att vandra i. 

Ravinen går mot havet och mynnar vid Marmara Beach. Dit tar det 3-4 timmar att gå. I ravinen finns några riktigt svårframkomliga partier, men där leder man med hjälp av vajrar och trappor oss vandrare förbi.

En vacker och spännande tur var det. Fantastiskt skönt var det att bada i havet vid ravinens mynning efteråt. I alla fall för en badoholic som jag.

Väl framme vid stranden är frågan hur man tar sig tillbaka. De riktigt hurtiga går helt sonika samma väg tillbaka till sin bil. Vi hade dock avtalat med vår hotellvärd att hämta upp oss på en serpentinväg i närheten. Det fungerade bra och vi blev lämnade vid vår hyrbil. Under högsäsong kan man åka båt längs kusten till Marmara och sen gå ravinen fram och tillbaka. 

De två andra turerna startade vi i Agios Ioannis. Dit kommer man om man fortsätter några kilometer med bilen efter bron över Aradena Gorge. Det är en mycket liten och tyst by. Vi ställde bilen där. Vår ena tur gick upp till Krousia, platån norr om byn. Dit var det flera hundra höjdmeter och vi tog oss fram längs en grund ravin med mycket sten och tallar. 

Det var en varm dag så det blev rejält svettigt. "Platån" visade sig vara flera små sådana och det var lite svårt veta om man var framme.

Den första (ovan) var liten, men mycket fin. En lite större hade tre gamla grundvattenbrunnar (nedan), vi trodde att kanske denna var den som avsågs. 

Ner och tillbaka till byn tog vi oss längs den knaggliga serpentinväg som finns. 

Den andra turen från Agios Ioannis gick mot nordväst och grottan Kormokopos. 

Längs vägen dit finns en kort avstickare till utsikten vid Papakefala. 

Utsikten var fantastisk och platsen väl värd ett besök. Man ser ner mot kusten och mynningen på Samariaravinen. Vattnet var alldeles turkost där utanför. Lägligt fanns också ett bord för fika vid utsikten. 

Vi fortsatte sen stigen mot grottan, men gick inte ända fram. Det var rätt brant på slutet. Vi vände där man hade bra utsikt mot grottan på andra sidan dalen. Fram och tillbaka var det en knapp mil. Generellt var det lättgånget med ovanligt lite backar och bra underlag. 

Plakias

Vi återvände ett par dagar till det välbekanta och trevliga Plakias. Mest för att förnya hyrbilskontraktet. Vi hann dock med tre mindre utflykter. Vi tittade på grottorna i berget strax öster om stranden. De förfärdigades tydligen under WW2 av de tyska trupper som ockuperade Kreta. En dag gick vi på stränderna vid Rodakino, en kort biltur väster om Plakias. Vi upptäckte där Peristere Beach där den under ockupationen kidnappade tyske överbefälhavaren Kreipe skeppades ut av engelsmän. 

En kväll gick vi upp strax ovan Sellia (by nära Plakias) för att titta på den uppodlade högplatå som finns där. Intressant som vanligt med dessa odlingar på hög höjd. Utsikten över Plakias och bukten var magnifik. 

Georgiopolis

Därefter överraskade vi oss själva med att under två-tre dagar slå ner bopålarna i Georgiopolis. Samhället ligger vid havet på nordkusten och har ett par tusen invånare. Vi har inte bott här tidigare. Det är mest en badort, hotellen är många längs den utsträckta stranden. Därför kanske inte så attraktiv för friluftsfolk som vi. Så här års är dock det mesta tomt, men runt torget är det lite liv, med en restaurang, ett fik och en sportbar öppna. Där hängde vi ett par kvällar, det visades både fotboll och rugby. Kärestan, som har svart bälte vad gäller att hitta boenden på nätet, hade fixat ett ok rum precis intill, nästan ovanpå bageriet. 

Härifrån gjorde vi tre utflykter, primärt för vandring. Den första skedde från byn Kuorna, ett par mil sydostut. Där finns en märkt rundled på tre timmar. 

Den passerar byarna Kastello och Patima och går genom dels fin lövskog, dels öppna hedmarker. 

Det slog oss att det var söndag och då är stadsbornas stora nöje att åka till nån bergsby och äta gott, företrädesvis grillat kött. När vi kom tillbaka till byn var det fullt med bilar och folk längs bygatan. Flera restauranger var öppna. Vi hade tur och lyckades klämma in oss på en av dem. En välförtjänt lunch-middag var därmed ordnad. Jag fick göra avsteg från det vegetariska. 

En annan dag tog vi bilen lite längre bort i samma väderstreck, till Kato Poros, en mycket liten och i stort sett öde by. Vi ställde bilen där och gick en runda på flera timmar. Rundan var som en triangel lite söderut bestående av två raviner som ben och med lite asfaltväg emellan i basen. 

Märkning fanns endast sporadiskt, den var inget att lita på. På ett ställe missade vi ett avtag och gick nån kilometer för långt. Vi passerade byarna Mountros och Vilandredo längs vägen, innan vi var tillbaka.  Ravinerna var förhållandevis enkla att ta sig fram igenom även om vissa korta partier ingav respekt (nedan).

Den tredje och sista turen med Georgiolis som bas var lättillgänglig och utan backar, vi gick helt enkelt fram och tillbaka på den mycket långa och så här års i stort sett öde sandstranden. Det blev en rejäl promenad. Skön som omväxling till alla raviner vi varit i. 

Chania trails

Den sista veckan innan vi skulle resa hemåt bodde vi i Chania igen. I stadsdelen Nea Chora som vi gillar bäst. Det visade sig att ägaren till en av våra favoritrestauranger där, Achilleas, hyr ut en liten lägenhet i huset intill. Bra på alla vis. 

Under den här avslutande veckan gjorde vi tre utflykter för vandring. I området runt Chania finns tio bra markerade "Chania trails". Vi testade två av dem. 

Först nr 7 som börjar vid klostret Agia Kyriaki och slutar i bergsbynbyn Theriso. Hela leden är 12 km och anges ta bortemot fem timmar enkel väg. Vi började vid nämnda kloster och gick bara de tre första kilometerna. Det var ganska jobbigt, det lutar uppför hela vägen. Den första biten är en lång, brant, stenlagd trappa, som leder upp till ett annat kloster. Den hade 414 trappsteg (ja, jag var tvungen att räkna). 

Bortom och ovan detta det andra klostret var det ett öppet och storslaget landskap. Utsikten var formidabel ut över Chania och havet. Längs stigen passeras lämningar av ett venetianskt fort. 

Strax söder om Chania och Mournies, vid Kryo Nero, finns "Chania trail" nr 6. Den börjar och slutar vid landsvägen. Parkeringen på vägkanten är tyvärr minimal och rymmer bara ett par bilar. 

Leden består av två delar. Första halvan är en ravin, den andra går tillbaka över höjderna i ett öppet landskap. Halvvägs finns en liten i stort sett övergiven by, Agios Georgios. 

Ravinen visade sig vara rätt spännande och svårforcerad, ibland var det lite klättring. Tillbakavägen var lätt, både att hitta och att gå. Detta trots att ledansvariga varnade för allt möjligt. De skyltarna var nog felvända, de verkade mest relevanta för den ravin vi redan passerat.

Enligt informationskartan var sträckan fyra kilometer och den skulle ta 1,5 timme. Vi har lärt oss att de där sträcktiderna nog avser nån yngre idrottstyp. Vi brukar dubbla tiden och det stämde på ett ungefär även denna gång.

I våra huvuden finns högtflygande planer. Likt klassiska bergsbestigare vill vi upp i bergen och upp på topparna, gärna de högsta. På Kreta finns det flera toppar över två tusen meter, de högsta är Psiloritis (2456) och Paknes (2453). Vi har fantiserat om att ta oss upp, men än så länge har det mest varit just fantasier. Vädret sätter ibland P, det är moln, kallt, blåsigt eller regn. Men ibland skulle det kunna tänkas att gå. Vi är ju inte så unga längre och vi har insett att det behövs skjuts med 4WD långt upp nära toppen och också gärna en guide. 

Än så länge har vi bara testat att gå upp till de alpina stationerna ("refugio"). Vi har varit vid tre sådana, den högst belägna av dem vi besökt heter Kallergi (ovan) och ligger på berget ovan Omalos-platån och entrén till den populära Samariaravinen. 

Stationen ligger 1680 meter över havet. Man startar vandringen dit på parkeringen till Samariaravinen, där finns en ok märkt stig uppåt . Halvvägs till stationen mynnar stigen ut på den serpentinväg som går hela vägen upp. Totalt från parkeringen är det drygt fyra hundra höjdmeter som tog oss 2-3 timmar. 

Vi gjorde turen för tiotalet år sen. Den gav mycket positiva vibbar, det var fint väder, makalös utsikt och som bonus kom vi i närkontakt med med en stor (27) flock gåsgamar. De lyfte ur en liten klyfta alldeles intill vägen vi gick. Nu, det här året, ville vi försöka göra om den fina turen. Och se, det lyckades. Det var precis lika fint som förra gången. Och vår ork räckte bra trots att vi var tio år äldre. Men någon stor flock med gåsgamar blev det inte. Dock såg vi ett mindre antal på håll. 

 

Det blev sammantaget sex mycket fina veckor på Kreta. Vi upptäckte som sagt mycket nytt. Kreta är verkligen outtömligt. Och drömmen om Paknes och Psiloritis lever!

Slaget vid Glommagar

 

Kolonialister har alltid försökt ta land de vill ha med vapenmakt. Nya Lödöse i norr har länge varit ett centrum för rövartåg. 

Nu har rövare därifrån lyckats forcera vårt skydd i norr, Ismuren. Våra brittiska bröder kämpade vid Trafalgar, nu kämpar vi vid Glommagar. En mörk ovädersnatt kom de med fulla segel och  smög sig in hos oss vid udden Drakkäften, tidigare namngiven till Glommagar av de isländska rövarvikingarna som härjade här. 

Nu har Lödöse-rövarna lyckats ta och besätta den norra delen av Drakkäften. Den där hoberna bor i enkla pörten. De är fega och gjorde inget motstånd. Dock hoppas vi att de snart kommer över till oss på södra sidan Stora vattnet. De har ju flera små båtar redan ilagda. De anfallande rövarna från Lödöse har nu snabbt byggt upp ett stridsfort, hotande och svart. Det kallas redan The Black Keep av våra brittiska vänner.

Vi var snabba att mobilisera. Stenmuren till skydd var redan på plats. En hög ful sak som inte varit i bruk på länge. Men nu gjorde den verklig nytta, den omöjliggjorde fiendens vidare anfall. Såna måste nu komma över Stora vattnet. Därför hade vi till skydd förankrat alla våra båtar längs södra kajen. Dessutom hade bärsärkarna SotDrönarna släpat hit två gamla flytetyg. De är ännu märkta ”SD” men ska målas över med det mer passande ”FG” (FG  = FiskeGruppen, i dagligt tal det mer militanta Svärdfiskarna). Det är ju vårt namn. Tycka vad man vill om rövarpacket SotDrönarna, men det var inom parentes bara dom som kom när vi kallade till supportermöte tidigare. 

Även från Tyskland strömmade kampvilliga vänner till. De samlades lite norrut vid Norsan i skydd av sanddynerna. Tanken var att de ska falla fienden i flanken. De kom i dina bestyckade  och bepansrade husbilar och väntar vid utgångsläge för anfall (UFA) "Lilla Hamburg".

Vi i Svärdfiskarna sammanträder nu nästan kontinuerligt i GeneralDirektoratet, eller som vi själva säger ”GubbDagis”.  Där har vi fantastiskt bra spaningsläge mot andra sidan det Stora vattnet. 

Dödläge nu, vad finns att hoppas på? En förhandlare är tillsatt för att mäkla vapenstillestånd och kanske fred. Oroande är att mäklaren, tillreste Pär Svens från Dalarna, tydligen enligt vår kurir spelat under täcket med härföraren för invasionen och bett honom Planera Detaljerna. 

—-

Jag hoppas på ljus i tunneln. Att båda sidor kan se uns av klokskap i den andra sidans argument. Ingen förändring är inte hållbart. Jag tror inte att ett stort hotell är ekonomiskt hållbart. Det tränger också undan bilden av fiskeläget rent fysiskt, det som folk kommer hit för se. Jag tror inte heller att fisket här är hållbart, fisken är ju redan slut. Vi som samhälle kan inte leva på havskräftor, möjligen nån enstaka fiskare ett tag. 

Havs- och Vattenmyndighetens föreslår att  Glommens och Buas fiskelägen inte längre ska ha status som riksintresse. Förslaget har ifrågasatts av Sveriges Fiskares Producentorganisation som menar att nämnda hamnar har en vital roll, bl a för livsmedelsförsörjningen. Det sista tycker jag är gripet ur luften. Det finns ju nästan ingen fisk kvar. Dessutom - blir det t ex en avspärrning så är det tillgången på drivmedel som stryps först, innan tillgången på mat tar slut. Det visar en stor utredning av Livsmedelsverket. Och utan diesel inga kräftor eller annat ätbart.

Fiskelägens värde ligger i många fall mer på turismens bord. Folk är som galna i att åka och titta på fiskelägen, och kanske fika och äta. Det känner jag till från här, Ostkusten, Nordnorge och Island. Bästa attraktionskraften är kanske när båtarna håller sig hemma. I Husavik på norra Island har många fiskebåtar gjorts om för val- och fågelskådning. 

Mitt eget förslag är:

Riv fula industrihuset och fula trålbinderiet. De används knappt. Bygg en länga av typ mindre sjöbodar. Dessa kan sen hyras ut till café, pizzeria, litet vandrarhem, galleri, fiskbutik…

På Gotaleden - två dagar från Lerum till Norsesund

 

Två mycket fina dagar. Både tack vare vackert brittsommarväder och varierande och intressanta omgivningar, stundtals mycket vackra. Ibland dock med störande trafik från E20 intill. 

I stora drag tåg Göteborg - Lerum med Västtåg. Därifrån 19 km till Näs fabriker där vi övernattade. Dag 2 till Norsesund 11 km där vi tog Västtåg tillbaka till Lerum, sen ersättningsbuss till Göteborg. 

Dag 1 - följde leden Säveåns dalgång. Ibland nära så man såg den forsande ån. Under de tre-fyra första km var det ett lite störande trafikbrus från E20. Ju närmare Floda vi kom desto bättre blev det - ingen störande trafik och fin lövskog i ravinen. Ek, lind, ask och bok, plus en massa hassel. 

Vi åt lunch på restaurang Folkets Garverier i Floda. En mycket bra och trevlig restaurang inredd i en gammal industrilokal. Maten var fantastiskt god. Bättre än till kvällen på Näs fabriker faktiskt. 

Vid Floda dök sjön Sävelången upp med bad- och båtbryggor. Som namnet säger en avlång sjö som sträckte sig i vår avsedda riktning. 

Mot slutet av dagens vandring gick leden en extra runda på Nääs slotts ägor. Mycket pastoralt vid sjön. Godset har funnits sen 1500-talet. Det köptes 1868 av August Abrahamson. Han var intresserad av slöjd och hantverk och utvecklade en slags slöjdakademi med byggnader och utbildningar på området. Idag förvaltas slottsegendomen av en stiftelse med den inriktningen. 

Gymnastiksalen

Mellan Nääs slott och Nääs fabriker hamnade vi på ledens lågvattenmärke. Längs en knapp kilometer fick man gå på en asfaltväg med E20 dånande intill. Det partiet måste jobbas bort på nåt sätt. 

Efter det eländet bar det upp i skogen. Till skillnad från tidigare blandskog med gran, tall och björk. Snart bar det av ner mot Tollered och Nääs fabriker. Sistnämnda var fint och intressant på många sätt och vis. I mitt tyckte mycket vackra gamla industribyggnader i rött tegel. Jag gillar tegelbyggnader. Lertäkt och tegelbruk fanns i egen ägo. Peter Wilhelm Berg lät en bit in på 1830-talet bygga ett bomullsspinneri med teknik som nyligen utvecklats i England. Nyckeln till lokaliseringen var tydligen två sjöar med 60 m fallhöjd emellan. Man byggde en tub emellan. Via den kom vatten, men också kraft. El fick man först på 1880-talet. Senare utvidgades verksamheten med ett till spinneri. På området var det flera hundra anställda. De hade bostäder och egen täppa med gris. En skola startades redan innan skolplikten infördes. 

Nu är Nääs fabriker helt annorlunda, inriktade på hotell, konferens, bad, butiker etc. Och har varit så i växande grad sen 20 år. 

Rummet vi fick var stort med utsikt över sjön, fortfarande Sävelången. Middagen sisådär, lunchen på Folkets i Floda som sagt bättre. Frukosten var formidabel, precis vad en vandrare behöver inför dagen.

Dag 2 - vandringen fortsatte som förut i sol och lite höstkänsla. Efter en lång uppförsbacke kom vi till skogs igen. En riktig skogsstig genom en fin barrblandskog med marken täckt av blåbärsris. 

Efter skogen passerade vi ett öppet landskap med några små gårdar. Ett par av dem hade höns och tuppar som gol oavbrutet. 

Efter detta kom vi till det lilla vackra samhället Ingared. Där var kanske dagens finaste passage - en stig alldeles intill sjön.  

Sedan var det inte mer än nån kilometer kvar till järnvägsstationen i samhället Norsesund. Där tog vi Västtåg tillbaka mot Göteborg. 

Lite petimäter avslutningsvis:

Namnet ”Norsesund” är märkligt. ”Nor” i början av namnet betyder samma som namnets slut ”sund”. Så det skulle kunna utläsas: "Sund-se-sund". Konstigt minst sagt. 

En vandring med många "toppar" och några få "dalar". I snitt definitivt positivt. Vi blev sugna på att undersöka fortsättningen förbi Alingsås och till ändstationen i Vårgårda.  

Varför mer avrinning från hygge än från skog?

 

Många studier visar att avrinningen från hyggen under flera år är större än från skog. Schablonmässigt brukar man tala om en ökning på 200 mm per år. Det innebär en ökning av avrinningen med cirka 50 procent. Varaktigheten beror på ståndort och bördighet. Kortast, cirka fem år, i södra Sverige där hyggesvegetation och plantor kommer igång snabbast. Norrut tilltar varaktigheten och kan vara 10-15 år. 

Varför ökar avrinningen från hyggen jämfört med skog? Nedan försöker jag förklara detta i ord och bild.  

1/  

En mindre del av nederbörden fastnar i vegetationen (interception) och kan sen avdunsta därifrån. Siffror uppemot 50 procent nämns, men beror mycket på regnets intensitet och hur fuktigt krontaket redan var då regnet började. Det är denna förmåga hos trädkronorna vi utnyttjar då vi vid regn söker skydd under träd. 

2/ 

En mindre del av nederbörden kan tas upp av växter för deras tillväxt (transpiration) och också för deras näringstransport och kylning. Denna post är per dygn inte så dramatiskt stor, som mest 4-5 mm per dygn då det växer som bäst. Posten är ingen effektiv buffert hydrologiskt vid skyfall, Däremot är den på årsbasis en viktig post

3/ 

I samband med och efter avverkning körs med många tunga maskiner: skördare, skotare, risskotare, markberedare - dessas tryck packar marken vilket leder till mindre infiltration och mer ytavrinning om marken lutar. Det ger ett snabbare flöde till bäckar och åar. 

4/

Markberedning i sluttning kan om den görs på fel håll (tvärs höjdkurvorna) skapa fåror som kan bli små diken vilka ger ytvattenavrinning och ett snabbare flöde ut.

5/

Mindre utrymme för att ta emot mer vatten eftersom grundvattenytan redan tidigare höjts - schablonmässigt höjer en kalavverkning grundvattenytan ca 0,5 m under flera år. Detta innebär att en del av markens förmåga att magasinera vatten vid kraftiga regn redan har tagits i anspråk. 

6/ 

Att grundvattenytan höjts innebär att utströmningsområdena utgör en större andel av arealen än innan. i sådana områden ligger grundvattenytan mycket ytligt, det klafsar om fötterna. När regn faller på sådana områden blir det ett relativt ytligt flöde, vilket snabbare resulterar i att vattenföringen ökar i bäck/å än då det faller på ett inströmningsområde.

—-

Faktorerna ovan följer i nummerordning ungefär vattnet väg från regn till bäck.

Det är min bedömning att de ökar successivt i betydelse som orsak till flödestoppar i ytvatten, dvs nr 1-2 minst, nr 6 mest. 

Här var sex faktorer som bidrar till ökade flöden p g a hyggen. Jag kan inte komma på något sätt som hyggen skulle kunna ge minskade flöden. 

Ett komplext och dynamiskt hydrologiskt system - avancerad modellering behövs för att generera det exakta skeendet bakom flödestopparna i enskilda fall, t ex Skorped. 

Tsunamin vid Skorped

”Tsunamin” i Nätraån vid Skorped i Ångermanland - vilken kan eventuellt vara skogsbrukets roll?

 Konsekvenserna av skyfallet 6 sept är enorma och ännu omöjliga att överblicka. En man dog då han med bilen for ner i ett jättestort hål i vägen. Vägar och järnvägar har slitits sönder och måste byggas upp. Trafiken måste ledas om med stora tidsförluster och kostnader som följd. Hus och byar har satts under vatten.

Ingen har väl missat vattenkatastrofen 6 sept och framåt, den pågår ännu. Den dagen vräkte det ned. Media pratar om ”100 mm”, vilket är näsan två månaders nederbörd i området. På en dag alltså.

Uppströms Skorped hittade jag bara en aktiv nederbördsstation, det var Aspeå som visade 72 mm station 6 sept. Nederbörden 1-14 sept var 1,5-2 ggr den normala. Förutom den 6 sept regnade det egentligen bara en dag under två-veckors-perioden, och då alls inte mycket. Det var 11 sept, då föll 18 mm.

Om det regnar 100 mm ger det 32 miljoner extra kubikmeter som ska ut ur avrinningsområdet (320 km2 strax nedan Skorped). Det finns i Nätraån egentligen bara en station som registrerar vattenföring. Den är vid Stugusjön strax uppströms Skorped. Når det regnat så kraftigt ökar vattenföringen i ån nästan omedelbart. Den 7 och 8 sept, dvs de två första dagarna efter skyfallet var vattenföringen i Stugusön 20 ggr högre än veckan innan. En vecka senare var den ännu 10 ggr så hög. Det kommer alltså en störtflod direkt, som sen har ett utdraget förlopp.

Eftersom skogsmark är helt dominerande markslag i avrinningsområdet finns goda skäl granska dess bidrag till flödets storlek och fördelning över tid. I det avrinningsområde som töms förbi mätstationen vid Stugusjön är 83 procent av arean skogsmark.

I grunden är riktig skog gynnsam för att mildra effekten av kraftig nederbörd. Den kan ta upp och avdunsta vatten och minskar något den mängd som rinner av. Denna effekt är beroende krontäckningen, mängden barr-/bladyta per markyta. Tänk på att du gärna tar skydd under ett träd då det regnar intensivt. Bättre skydd ju tätare kronan är. 

Men flera skogliga åtgärder minskar skogens förmåga att mildra avrinningen. De två främsta är dikningen och kalhyggesbruket. Dikningen lämnar vi dock därhän, sådan sker inte längre.

Men kalhyggesbruket fortgår i oförminskad takt. Med slutavverkning efter i genomsnitt etthundra år kommer en procent av den brukade marken att bli nya hyggen varje år.

Men det dröjer innan de kalhuggna områdena  beter sig som skog, t ex vad gäller avrinning. Det tar först tid innan markberedning och plantering blir gjorda. Sen tar det flera år innan plant- och ungskogen slutit sig och beter sig hydrologiskt som en skog.

Denna ”hyggeseffekt” har olika lång tidsutsträckning beroende på markens bördighet och framförallt läge i landet. Man kan räkna med fem år i södra Sverige och 15 år i norra. I den aktuella delen i mellersta Norrland kan tio år antas som genomsnitt.

Men olika kalamiteter kan drabba den växande plant/ och ungskogen. Vid odling av tall är  till exempel skador på grund av älgbete vanligt. Det innebär att det dröjer längre innan ungskogen sluter sig. Satellitbilder av det aktuella området ger vid handen att avsevärt större områden än tio procent har nedsatt slutenhet.

Hydrologiska vetenskapliga studier av hyggen har visat att avrinningen ökar med cirka 200 mm per år och att grundvattenytan höjs som resultat därav med 0,5 meter. En ökning av avrinningen med 200 mm kan innebära 50 procent högre än bakgrunden. En 0,5 meter högre grundvattenyta innebär att en del av markens förmåga att magasinera vatten redan tagits i anspråk och inte kan buffra vid skyfall.

Om vi räknar med 0,5 meter höjning  och 50 procent porositet ger det 0,25 meter. Vi antar att 20 procent av avrinningsområdet har hyggesliknande förhållanden, det ger  -> 0,2 x 320 km2 -> 64 km2. Vattenvolym 0,25  m x 64 x 10^6 m2 -> 16 miljoner kubikmeter.

Siffran 200 mm ökning kommer från vetenskapligt upplagda studier. Där har saknats faktorer från det praktiska skogsbruket som ökar vattenflödet, särskilt vid intensiva regn: ristäkt, markpackning och körskador av tunga maskiner, och markberedning tvärs höjdkurvorna. Alla dessa kan ge snabbare och större avrinning.

Skyfallet 6 sept gav mycket svåra konsekvenser för samhället. En omkommen och avslitna vägar och järnvägar. Omfattande omledning av trafik med ekonomiska och miljömässiga följder.

En haveriutredning är angelägen. En sådan måste beakta skogsbrukets inverkan. 

En angelägen aspekt är markägandet. Skogsbruket har pratat mycket om ståndortsanpassning och landskapsplanering. Jag tror aldrig jag hört nämnas att skogsbruket kanske måste planeras för att ge hydrologisk buffert och beredskap. I södra Sverige råder privatskogsbruket, där finns en massa små markägare. Då kan hydrologisk landskapsplanering vara krånglig. 

Men i Norrland härskar skogsbolagen. De äger enorma fastigheter och borde kunna bedriva hydrologisk landskapsplanering inom sitt eget ägande. Jag har granskat vilka som äger de största fastigheterna inom Skorpeds avrinningsområde. Analysen pekar åt ett enda håll - Holmen. Företaget äger åtminstone fem av de sex största fastigheterna inom det aktuella området. Med en sammanlagd area på femton tusen hektar.