Den blev byte nummer 18 i min jakt på Sveriges numer 30 nationalparker. Den här parken Dalby Söderskog är lätt åtkomlig, den ligger en mil öster om Lund i ett svagt böljande landskap. Den är Sveriges och Europas minsta nationalpark, endast 36 hektar stor. Den bildades redan 1918 med syftet att bevara ett stycke sydsvensk ädellövskog, vilken man vid den tiden trodde var en urskog. Senare har man förstått att den dåvarande ganska glesa skogen var rätt kulturpräglad. Men sen bildandet har skogen fått sköta sig själv. Parken ligger sen en tid i ett bälte av skyddad natur som sträcker sig norrut.
Det är en mycket bördig plats, skogen växer på den näringsrika baltiska moränen. Många arter finns företrädda. Almen var dominerande träd tidigare, men den led svårt av almsjukan. Ek, bok, ask och lönn är istället alla vanliga nu. I buskskiktet finns mycket hassel. På vårarna sägs marken prunka av olika sippor och nunneörter. Skogsbingel är vanlig och blommar längre fram på sommaren. Jag övervägde att skjuta på mitt besök till våren för blomsterpraktens skull. Men det fick bli ett nedslag under hösten. Jag tycker om grådis och att fotografera i gråskalan. Men det var trots allt gott om färg i form av gulnande höstlöv.
Stigar finns det och de är bra. En går i områdets ytterkant, en rakt igenom på mitten i nord-sydlig riktning. De är uppmärkta på ett bra sätt, det är inga svårigheter att hitta. Här och var finns påkostade skyltar med information uppsatta. Om man är ute efter att gå lite distans så blir det inte mycket i själva parken.
Dock gjordes nånstans reklam för ett fint litet Naturum vid Skryllegården 3 tre kilometer norrut. Och dit finns en vandringsled. Plus att man kan ta bussen till Lund direkt därifrån. Jag nappade på denna möjlighet. Tyvärr visade det sig att vandringsleden till Skrylle bitvis var mycket dåligt uppmärkt. Van att orientera som jag är hittade jag dock dit. Förvaltaren kanske kan ta sig en titt. Naturum var fint, innehållsrikt och som utlovat litet. Jag kunde vid en snabb titt dock inte upptäcka nån koppling tematiskt till nationalparken vilket var lite förvånande. I Skrylle finns för den hungrige en restaurang.
Jag tycker det är spännande att av miljöskäl testa om det går att ta sig fram till besöksobjektet med tåg och eller buss. Dessutom helst som en dagsutflykt. Till Lund är ju lätt att ta sig med tåg. Det tar t ex knappt två timmar från Falkenberg där jag bor. Strax utanför stationen i Lund går buss 159, det tar 20 minuter till parkentrén. Mitt besök vid Dalby tog totalt knappt tolv timmar inklusive transporter.
Lite otur hade jag med vädret, det regnade hela dagen. Prognosen hade varit lite mer positiv. Trots regnandet dröjer sig den fina lövskogen kvar på näthinnan. Jag ser många ädla lövträd, stora, små och många döda som lågor. Det största jag såg var en ask med fem meters omkrets. Jag ser bitvis en mur av hassel. Och bra är att jag på näthinnan ser en total frånvaro av barrträd. Av nån anledning hade jag lågt ställda förväntningar på naturen i denna park. Det visade sig att jag var helt fel ute. Nu ser jag en minivariant på Bialowieza framför mig. Det får nog bli en vårlig tur också.
Ett pensionärsprojekt jag fått för mig är att besöka alla svenska nationalparker, mer precist dom jag inte redan hade varit i då jag gick i pension. Det finns totalt 30 nationalparker och jag har nu kommit drygt halvvägs. Blå Jungfrun och Norra Kvill blev i och med sommarens besök nummer 16 och 17. Flertalet jag har kvar ligger i övre Norrland. Det kommer att krävas flera större expeditioner bör att fånga in alla dom.
Under ett par dagar i mitten av augusti i år besökte jag och kärestan Blå Jungfrun och Norra Kvill. Vi tog tåget från Falkenberg till Kalmar, där vi hyrde en bil. Därefter for vi till Oskarshamn för övernattning på vandrarhemmet. Det ligger bra till mitt i stan och var bra.
Blå Jungfrun
Rederiet Solkusten kör båtar till Blå Jungfrun dels från Oskarshamn som vi utgick ifrån, dels från Byxelkrok på Öland. De sista reguljära turerna är i mitten av augusti, vi var där med ett par dagars marginal. Man bör anmäla sig på nätet, dessutom ska man ringa en telefonsvarare på kvällen och kolla att dom inte ställt in turen på grund av vädret eller för få anmälningar.
Båten tar 1,5 timme ut. Turschemat är gjort så att man är på ön 3-4 timmar. Det är tillräckligt för att se det viktigaste. Ingen stuga finns för övernattning, däremot finns ett par vindskydd att sova i. Under semesterperioden finns personal på ön, de bor i en "Vaktstuga". Några av personalen tog emot då båten lade an vid klippan; det saknas en kaj så det kan krävas viss assistans. Av dom fick vi på plats också en första introduktion om ön.
Blå Jungfrun är en 86 meter hög kalott av rapakivigranit, slätslipad i norra änden, men mer sönderbruten i den södra. Arealen är 66 hektar, varav merparten är kal mark. I söder finns en del lövskog med både björk och mer ädla lövträd. Djurlivet är sparsamt, nämnas kan skogshare, fladdermöss och tobisgrissla.
Det finns en uppmärkt stig runt ön med vars hjälp man får se det som är av särskilt intresse. Den är inte alltför lättgången. Jag tycker mycket om att bada. Tyvärr är det ganska svårt att ta sig i och ur vattnet på ön. I alla fall för en som jag som börjat bli stel i kroppen.
På eftermiddagen var det dags att lämna Blå Jungfrun. Det var ett intressant och spännande besök. En mycket speciell plats, olik allt annat jag besökt vad gäller nationalparker. Bland de jag besökt intar Blå Jungfrun förstaplatsen tillsammans med Store Mosse. Det var betydligt mycket mer sjögång på hemvägen till Oskarshamn än det varit ut, men vi kom i hamn utan problem.
More ravin och kastell
Vi tog sikte mot nordväst och nästa mål: Norra Kvills nationalpark. Det blev dags för att övernatta, det gjorde vi på en B&B en mil söder om Målilla. Av värden fick vi tipset att på vägen till Norra Kvill besöka också More ravin och kastell. Vi hade inte hört talas om dessa märkvärdigheter och åkte därför givetvis dit, speciellt som det inte innebar nån större omväg.
Ravinen, som slutar vid Trånshult, ligger ett par mil söder om Målilla. Den bildades av en förkastning för mycket länge sen i berggrunden som består av porfyr. Stora vattenflöden under och strax efter istiden gröpte ur sprickan längs en sträcka på åtta kilometer. De stenar och block som bröts loss ligger nerströms i deltat vid Trånshult, som då utgjorde strand vid dåvarande Östersjön. Ravinen är cirka trettio meter djup och hundratalet meter bred.
Några hårdare formationer i ravinen stod pall för det forsande vattnet, en var den som kallas More kastell. Vi tyckte det såg ut som berget här utgjordes av en diabas, men helt säkra var vi inte. Ett sevärt ställe. Som vi förstod det av skyltningen på plats och av googlande på nätet, är området inte reservatsskyddat. Vilket i så fall är förvånande. Tilläggas kan att vi endast besökte ravinens västra ände, nära Morebo. Det är en grusväg dit, men det är hyfsat skyltat. På plats där finns rikligt med info-skyltar som är intressanta.
Kvilleken
Bara några kilometer från entrén till Norra Kvill nationalpark finns den berömda Kvilleken, ibland kallad Rumskullaeken. Den är berömd för sin mäktighet och ålder. Den har en omkrets på 13 meter och anses vara ett tusen år gammal. Stammen och de grövre grenarna har sen länge hållit på att rämna. Den hålls samman av ett band, som jag vill minnas nuförtiden består av kolfiber. Under det senaste året har det frekvent ryktats om att eken dragit sin sista suck. Men det visade sig vara fel. En av de grövre grenarna hade ett grönt lövverk som såg bra ut när vi var där Jag mejlade denna glada nyhet till Ekfrämjandet.
Norra Kvill
Entrén till Norra Kvill nationalpark är anspråkslös. Den ser ut ungefär som entrén till vilket naturreservat som helst. Parken är liksom Blå Jungfrun, en av landets minsta, drygt ett hundra hektar. Den inrättades 1927, men utvidgades rejält 1994. Som jag uppfattar syftet var det att bevara en sydländsk barrblandskog med urskogskaraktär. Det finns både mycket gamla träd och lågor. Det är rätt stor höjdskillnad inom parken. På högre höjd dominerar tallen, på lägre granen.
De "sevärdheter" som lyfts fram är Stora och Lilla Idgölen, samt Idhöjden med sin utsikt. Parken är artrik. Det lär finnas cirka 200 olika mossor och 100 olika lavar. Man ser spår av tidigare skogsbränder. Av så kallade brandljud på nu existerande tallar att döma har det brunnit åtta gånger, men den senaste var så längesen som för ett hundra år sen.
Om önskan att vandra är det primära med besöket, då finns det bättre ställen. Framförallt därför att det inte går att få ihop mer än 4-5 kilometer. Stigen är dock lite utmanande i övrigt. Det är stenigt, bitvis blött och ganska brant upp mot Idhöjden.
Lycka till därute!
Jag kollade för en vecka sen Vetenskapens värld på SVT. Programmet handlade om kvädet avseende vikingahövdingen Beowulf. Det är från 900-talet och röner mycket stort intresse i UK och USA. Det sägs ha inspirerat till både Sagan om ringen och Game of Thrones. Vanligtvis har det ansetts vara skrivet i England med en handling som utspelar sig i Danmark. Men ny forskning tror att tyngdpunkten är mer nordlig. Många platser och skeenden stämmer mycket väl in på förhållanden i det som skulle komma att bli Sverige. Av programmet att döma verkar det främst vara en ålderstigen svensk historiker som tror så. Jag ansluter mig gärna ett tag.
Plötsligt, en bit in i programmet, får jag i TV-bilden se fornborgen Broborg. Den är belägen mellan Knivsta och Rimbo, där Långhundraleden under vikingatiden gick in mot Uppsala. På den kunde man fara med skepp ända från Trälhavet utanför Åkersberga i södra Roslagen in till Gamla Uppsala. Fornborgen anses av den nya forskningen ha en viktig roll i kvädet om Beowulf.
Det var som tusan, Broborg i kvädet om Beowulf! Där har jag ju jagat rådjur massvis med gånger. Borgen ligger i hörnet av den jaktmark jag då hade del i. Rådjuren stod och tryckte i snåren som omger fornborgen. Nästan alltid blev det då nåt skjutet när jag släppte in hunden där.
Hunden gjorde också, enligt passkyttar på platsen, det till sin vana att som avslutning på såten svalka av sig i den Trefaldighetskälla som ligger strax norr om fornborgen. Lite ärevördigt kan tyckas, men vad gör man som överhettad springer spaniel. Till hans försvar vad gäller valet av badplats kan sägas att källan redan var rätt demolerad av de kritter som gick där i hagen.
Inget varar för evigt. Efter många lyckade rådjursjakter bytte hunden från de vanliga till de sälla jaktmarkerna. Hunden kremerades. Vad göra med askan? Valet var lätt, Broborg med fantastisk utsikt, bra jakter och en fantasieggande historia. En värdig gravplats för en fin jakthund.
Jag inser nu att det kanske var tveksamt om det var lagligt. Men nu är nog det eventuella brottet preskriberat. Dessutom ligger säkert askan så här dags långt ner i Långhundraledens vattensystem i södra Roslagen.
Det är bra. För där jagade jag också mycket med hunden. Lyckade jakter även där kan tilläggas. Det var under rävskabbens era i början av 1990-talet, då rådjuren stod som spön i backen. Då var det bra med stötande och kortdrivande hundar som den här.
Hunden hette Acke (Red Hackle) och var en engelsk springer spaniel som inte fattade att han var fågelhund.
En liten anekdot ur verkliga livet: Jag har mycket länge varit en fan av författaren Dan Andersson och också med i DA-sällskapet. Ärvde intresset av min mor, som växte upp i södra Dalarna, inte alls långt ifrån DA:s hembygd väster om Ludvika.
Jag gjorde även några tafatta försök att föra intresset vidare till mina egna barn. När min dotter var 3-4 år besökte vi Luossa-stugan. Den är sen länge platsen för en årlig fest där DA hyllas.
Det visade sig att jag nog hade förklarat situationen lite bristfälligt för henne. Hon trodde uppenbarligen att denne DA levde där vid Luossa-stugan när vi kom på besök. Efter en stund började hon nämligen upprepat fråga ”Var är Andersson?”, ”Var är Andersson?”, detta många gånger.
Det tog mig en rejäl stund innan jag förstod. Jag försökte förklara för henne att han var död, men det tog liksom inte skruv hos henne. Hon fortsatte sitt frågande.
Detta föranledde då ett som jag trodde pedagogiskt besök på Lyvikens kyrkogård i Ludvika där DA ligger begravd. Då kunde jag peka på graven och säga ”Där är Andersson”, ”Där är Andersson”. Jag tror att hon fattade. Hon slutade i alla fall att fråga mer. Hon minns idag inte detta själv primärt, däremot att hon fått det berättat för sig.
Slutligen ett tack till Mats Hannerz som fick mig att minnas denna lilla historia. Det var i en Facebook-tråd om en annan kulturpersonlighet från samma bygd, nämligen Karl-Erik Forsslund. Mats upplyste om att han ligger begravd på samma kyrkogård som DA. Forsslund förtjänar en egen historia.
