Utsikt från Slåttdalsberget
Skuleskogen är ett säreget stycke
natur som är beläget strax öster om E4 mellan Härnösand och Örnsköldsvik. Jag gjorde med trevligt och kunnigt sällskap ett dagsbesök i början av juni. Området blev nationalpark 1984. På
andra sidan vägen vakar det höga och branta Skuleberget och där finns också
besökscentrum Skule Naturum. Skuleskogen ingår också i världsarvet Höga Kusten.
Nationalparken är ca 30 kvadratkilometer stor, väglös, och innefattar hav, strand, kalspolade höga berg,
klapperstensfält, gles hällmarkstallskog, bördig granskog i sedimentrika
dalgångar och sluttningar, myrar och några tjärnar.
Ingenstans i landet
är spåren efter istiden och framförallt landhöjningen därefter så påtagliga som
här. Området har världsrekord i landhöjning, högsta kustlinjen ligger på
286 m över nuvarande havsnivå.
Ett s k kalottberg
Förutom de allra
högsta topparna, s k kalottberg, är hela området påverkat av havets påverkan
över den tid när landet successivt höjts ur havet. Vågorna har spolat bergssidorna
rena från jord. Klapperstensfält har bildats där strandlinjen stod under en längre
tid och då vaskade vågorna ur allt finkornigt jordmaterial. Den jord som spolats
bort från bergen har avsatts som sediment nere i dalgångar och på havsbottnen.
På kalottbergen finns moränjorden kvar och där finns skog av gran och tall.
Stora klapperstensfält nedan Slåttdalsberget
Förutom landskapets
storslagenhet och vida utsikter torde Slåttdalsskrevan vara parkens främsta
dragplåster. Den är 40 m djup, 10 m bred och 200 m lång. Man kan gå nere i den.
Troligen har den bildats genom att där varit ett skikt med en mer lättvittrad
bergart än vad som finns intill.
Slåttdalsskrevan
De äldsta resterna av
mänsklig aktivitet i parken är de gravrösen från bronsåldern som finns i den
sydöstligaste delen. De las strax ovan dåtidens strandlinje, idag ca 50 m ovan
nuvarande. Några fäbodar har funnits i området.
Övernattningsstugan vid Skrattabborrtjärn
En av dem, vid
Skrattabborrtjärn, är idag platsen för en fin rastplats med övernattningsstuga.
Möjligen har slåtter skett på myrarna, men det saknas kvarvarande tecken på
detta. Människans tidigare närvaro i området kan också ses på inhuggna märken,
bläckor, på träd. De kan ha markerat stigar eller gränser.
Lönn i en sydsluttning
Skuleskogen består som nämnts mest av gles tallskog och bördig granskog. Området utgör gränszon mellan en hel del sydliga och nordliga växter. Vi såg t ex lönn och hassel i sydsluttningar. I nordsluttningar i norra delen av parken ska en del fjällväxter finnas. Rariteten långskägg (hänglav på gammal gran) ska finnas i parken, men den såg vi inte. Ormbunken kambräken dök upp i en bäckravin. Den har en västlig utbredning och är inte så vanlig i denna del av landet.
Vid parkens entré
Parken har tre entréer vilka nås med bil: i syd, väst och norr. Tyvärr verkar det inte gå att komma till nån av entréerna med buss. Det finns gott om vandringsleder i parken. De är av varierande framkomlighet, alltifrån mjuka stigar på sediment, till lite krånglig klättring i steniga bergsluttningar.
Fin lättgången stig ned mot Dal
Det finns en handfull övernattningsstugor utspridda. På några ställen finns enkla vindskydd. Tälta kan man göra på ett knappt tiotal påbjudna platser. För bekvämare övernattning kan t ex pensionatet vid Dal varmt rekommenderas, det ligger en kilometer strax sydväst om parkgränsen. De har fina rum och god mat.
Skuleskogen var ett fint nytt kryss i pensionärprojektet "att besöka de av Sveriges nationalparker jag inte varit i tidigare". Glädjande finns ännu många att beta av. Pröva du också!
