Körskador i skogsmark - vad händer med omfattningen?

Nån entusiast har planterat intill en körskada. Den gula färgen tyder på syre- och näringsbrist.

Marken, den övre delen av det lösa jordlagret, är grunden för växtligheten och dess produktion. Förmågan att producera mat och virke påverkas starkt av markens egenskaper. Därför ska marken vårdas. Jordbruksmarken förstörs idag globalt i en rasande takt på grund av försaltning och erosion. Men även av byggande av städer och vägar. 

Svenskt skogsbruk ger ibland uppkomst till svåra körskador på marken. Detta främst som en följd av virkesskotning vid gallring och slutavverkning. Man kör då ofta många gånger längs samma sträcka, ofta med tunga maskiner och med stora lass. 

Grunden till att skador uppkommer är att man kör på mark med låg bärighet. Hög bärighet finns där det antingen är tjälat, eller där marken har låg vattenhalt, d v s är rätt torr. Förr avverkade man bara på vintern med tjäle, men nu sker det året om. Detta har givetvis gjort problemet med körskador större. 

Ofta när jag är ute i skogen dyker körskador upp. Det handlar frekvent om djupa hjulspår, ofta vattenfyllda. De kan vara nya eller många årtionden gamla. Skadorna självläker inte. Jag hittar ibland fortfarande körskador som jag vet gjordes när jag var liten, d v s för cirka 60 år sen. 

Vad gör det väl med lite körskador i skogen? Många tycker om vacker skog. Då ser det himla trist ut med körspår. Friluftslivet utövas av många i skogen. Förutom att körskadorna ser tråkiga ut hindrar de också framkomligheten. De djupaste spår jag stött på har närmat sig en meter. Ibland finns svåra körskador på etablerade och väl utmärkta vandringsleder. 

Beroende på förhållandena kan körspår ibland fungera som diken. De kan då med vatten transportera mineraljord, humus- och näringsämnen, i olyckliga fall ut i vattendrag, vilka då påverkas negativt.  Jorden som rörts om av körningen ger även upphov till växthusgaser. Ofta växer träd intill körskadan. Dessa träd hade rötter ut i det område som kom att köras sönder. Följden blir minskad tillväxt och stormtålighet hos träden. Körningen innebär också att marken packas en bit ner, vilket hindrar rötters tillväxt och vattnets perkolation.

På min blogg har jag flera exempel på hur det kan se ut i skogen med körskador. Trist värre ibland. Tyvärr är mitt intryck att det inte blir bättre med tiden och jag är ute i skogen väldigt mycket. Förstås numer mest lokalt i Halland där jag bor. Mitt intryck av att det inte blir bättre är förvånande, detta med tanke på att flera skogspolitiska instrument borde verka i riktning mot en förbättring. Enligt Skogsvårdslagens hänsynsparagraf ska allvarliga körskador undvikas. Det finns en branschgemensam (Skogsindustrierna och LRF Skogsägarna) policy mot körskador. Certifieringen behandlar också körskador.

Jag ville ha svar på frågan hur omfattningen av körskador utvecklat sig över tid. Tänkte att jag måste höja blicken över det halländska skogslandet. Jag kände till att Skogsstyrelsen under en längre tid inventerat körskador. Så jag vände mig dit och fick en rapport där uppgifterna skulle ingå. Bilagt var dessutom ett uttalande som jag återkommer till.  

Jag fick tips om Skogsstyrelsens Rapport 2019/2 "Fördjupad utvärdering av Levande skogar 2019". Den skulle ha uppgifter om det jag efterfrågade. Mycket riktigt, i Figur 2 visas statistik över körskadorna från millenieskiftet och till och med 2017. Några senare uppgifter finns inte sammanställda. Figuren presenterar andelen av inspekterade föryngringsavverkningar som representerar "ingen", "viss" och "stor" påverkan. Merparten, cirka 70 procent, av objekten uppvisar stabilt över tid inga körskador. Resten, 30 procent, fördelar sig mellan "viss" och "stor" påverkan. Över tid 2002 - 2008 tenderar andelen "svår" påverkan att öka något. 

I stora drag händer inte mycket med kurvorna fram till ungefär 2012. Men då händer det grejer. Enligt kurvorna blir det tydligt mindre omfattning av körskadorna. Har då ambitionerna att minska skadorna gett effekt?

Nej, tyvärr kan man inte dra den slutsatsen. Av den bilagda texten från Skogsstyrelsen (nedan) framgår att man bytte inventeringsmetodik 2015, från Polytaxinventeringen till Hänsynsuppföljningen. Och att variabeln körskada inte är tillräckligt upprepningsbar i det senare fallet. 

Vi famlar således i mörkret i fråga om hur skogsbrukets körskador utvecklar sig. Tillsvidare kan jag vila i uppfattningen att det inte blir nåt bättre, detta trots alla positiva intentioner som uttrycks av skogsbruket. Det känns nästintill alarmerande att Skogsstyrelsen inte har koll på detta.  

Avslutningsvis har jag svårt att tro att 70 procent av föryngringsavverkningarna skulle sakna körskador ("ingen påverkan"). Jag kan inte gå ut på ett hygge utan att hitta körskador. Möjligen finns nåt gränsvärde så att det får finns max x antal körskador för att platsa som "ingen påverkan". Det kan säkert Skogsstyrelsen svara på. 

Fin vandring i Moseldalen hösten 2021

Mosel är största biflod till Rhen. De rinner ihop i Koblenz vid en plats som heter "Die Ecke" (hörnet). Mosel slingrar sig från SV, med källor i Frankrike. Den är 52 mil lång, men fågelvägen endast hälften. Branta berg reser sig intill, uppemot 4-500 meter över havet. Floden ligger på 40-50 meter. Den faller svagt av mot nordost. Här och var finns slussar. Berggrunden är mest skiffer. På norra sidan, där solen ligger på, är det idealiskt att odla vindruvor. Moseldalens vita viner är världsberömda.

Die Ecke - Mosel rinner från vänster in i Rhen till höger

I Moseldalen är det fint att vandra. Det finns 24 mycket väl uppmärkta etapper om 10-20 km. De är flertalet förvånansvärt kuperade, de följer nämligen inte floden utan tvärar över dess slingor. Vi gick en tredjedel av etapperna. Det blev i snitt cirka 15 kilometer per dag. 

I dalen finns både tåg och buss. De har stopp i alla de små vackra byar som är spridda längs dalen. I byarna finns hotell och restauranger. Vandringsleden har etappmål i sådana byar. Ibland dyker de upp även under etapperna.

Staden Cochem med borg i mitten

Variationen är stor i vegetationen längs vägen: ekskog, bokskog, granskog, vinodlingar, slåtter- och betesmarker. Utsikten är ofta hänförande över flod och byar. Lastpråmar och sightseeingbåtar rör sig sakta förbi.

Stigen (underlaget) rymmer också stor variation, från en smal skogsstig till en bredare skogsväg. På några få ställen varnas för en smal, slipprig stig med svindelkänsla. Vi tyckte det var överdrivet och hade inga problem att ta oss fram. Trappa och vajer fanns ibland för att underlätta. Nån gång gick vi kort på asfalterad väg, men det var verkligen undantagsvis.

Borgen Burg Eltz från 1100-talet

Särskilda sevärdheter, t ex medeltida borgar, finns det gott om i området. Vi gick strax intill berömda Burg Eltz strax norr om Moselkern. I Cochem lite uppströms finns en borg på ett berg mitt i byn.

Romerska stadsporten Porta Negra i Trier 

Ett natt bodde vi Trier, en stad på drygt hundra tusen invånare. Staden fanns redan på romartiden. Den fanns då som ett fäste för Romarriket. Byggnader finns fortfarande från den tiden, detta i form av en bro och en stadsport (Porta Negra). I Trier finns också Karl Marx barndomshem. Det är ett stort fint hus som idag är museum.

Människorna vi mötte, mest personal på på hotell, restauranger och transportmedel, var genomgående vänliga. Förmågan att prata engelska varierade. Skoltyskan hade vi ibland lite användning för.

Maten var sisådär. Jag äter inte kött. Fisken var svindyr. Ett frekvent förekommande italienskt kök med pizza, pasta och tiramisu blev räddningen. Särskilt tiramisun. 

Mobilnätet var överlag rätt kass. Ett problem då man numer använder telefonen för att orientera och söka information. I flera fall saknades bra Wifi på hotellen.

Vädret var svalare än vi trott. På morgnarna var det ibland neråt 5 grader, på dagarna som mest 15. Det var oftast mulet, men nån dag solsken eller lätt regn. Vi trodde det skulle vara varmare och soligare. Vi var där i månadsskiftet september-oktober, precis när vinskörden börjat.

Vi gick med lätt packning. Ryggsäckarna vägde endast 3,5-4 kg styck. Vi hade endast med regnkläder, nån varm tröja och lite ombyte. Necessär, lite sjukvårdsmaterial och vatten dessutom.

Stavar är jättebra att ha med, ibland är lutningen stor och underlaget som rullgrus. Kraftiga vandringsskor med rejält mönster funkade bra för oss.

För orienteringen använde vi en broschyr som vi gratis erhöll på en turistbyrå i Koblenz. Sådana byråer finns lite varstans i dalens byar. Vi använde också en app "AllTrails". 

En del kontanter kan vara bra att ha med sig. Inte alla ställen tog kort.

Vi åkte tåg dagtid ner till Koblenz, där Moseldalen börjar. Från Falkenberg tog det cirka 14 timmar. Vi hade en övernattning ner (Flensburg) och två hemåt (Gelsenkirchen och Kolding). Det fungerade utmärkt.

Slutligen: när vi var ner var det fortfarande en del covid-restriktioner i Tyskland. Vi fick visa covid-pass i hotell och på restauranger. Dessutom bära ansiktsmask överallt inomhus.

Tre små historier:

En av byarna längs floden heter Schweich. Vi var i en annan by och skulle ta tåget dit. Jag gick in i tågexpeditionen (ja, det fanns sådana) för att köpa en biljett. Trodde att byns namn uttalades som landet Schweiz. Jag frågade personen i luckan: "We will take a train to Schweiz, do you know Schweiz?" Hon svarade: "Of course I know Schweiz, it is Switzerland." Då trillade poletten ned för oss. Vilken tur att vi inte hann köpa biljett dit. Inom parentes uttalas "ch" på slutet som ett sje-ljud.

På vägen ner övernattade vi innan vandringen på ett hotell i Koblenz. Vi blev törstiga på kvällen och gick ner i hotellets bar. Gissningsvis bad vi om ett glas vin och ett glas öl. Kärestan betalade och dristade sig då till att kommentera att det var så billigt i Tyskland jämfört med Danmark som vi rest igenom och Sverige som vi kom ifrån. Då kom det snabbt från kvinnan i baren: "Ja, innan man betalat dricks ja!" Vi fattade vinken och hon fick sin dricks. Vi hade glömt det. Men vi tyckte båda att det var ett mycket oblygt och påstridigt sätt att be om dricks.

På tågresan hemåt övernattade vi i Gelsenkirchen. Det är en före detta industristad i kanten av Ruhr-området. Idag rätt ruffig. För oss fotbollsintresserade svenskar är stan mest känd för en snörik VM-kval-match mot Österrike i november 1973. Sverige vann med 2-1. Vi fann ett hotellrum i ett höghus i en mörklagd stadsdel en bra bit från stationen. Det verkade lite sunkigt, men vi gladdes iaf åt att det var nyckelkort. Under hela resan hade det annars, med ett ytterligare undantag, bara varit riktiga och lite tunga nycklar. Men vi gladde oss för tidigt. När vi skulle in i rummet efter frukosten för att hämta packningen, då var det tvärstopp. Kortet vägrade fungera. Vi fick tre nya, men nej, ingen framgång. Vi började bli skärrade, tåget skulle strax gå. En städerska dök upp som räddande ängel. Hon fattade läget och lyckades så småningom få tag på en tekniker. Det visade sig att batteriet i låset var slut. För att få upp det behövdes en dator. Det löste sig. Vi fick vår packning och kom iväg till tåget i tid. Vi lovade att aldrig mer förakta gamla vanliga nycklar. 

Återuppta Åkturen, förnya Hallandsleden

Nedanstående text fanns införd som insändare i Hallands Nyheter 28 september 

Uppmaning om att parkera rätt

Pandemin fick vandringen i Halland att explodera. Parkeringskaos uppstod liksom slitage på stigarna. Vi undertecknare har utvecklat Facebook-gruppen “Vandra i Halland”. Även den exploderade under pandemin. Vi var 300 medlemmar innan och nu hela 9900. 

Insändare i HN 2016

För fem år sen föreslogs en skyttelbuss Varberg - Åkulla bokskogar - Falkenberg under helgerna. Målet var att göra bokskogen tillgänglig för folk utan bil. Dessutom skulle bilburna kunna lämna bilen hemma, till fördel för miljön. Efter två år kom “Åkturen”, men bara mellan Varberg och Åkulla. När vi undrade varför Falkenberg exkluderats sas att den aktuella dragningen var på försök och skulle kunna komma att ändras. 

Åkturen var populär. Därför var det överraskande att den lades ned. Och detta lagom till det andra pandemiårets vandringssäsong. Obegriplig tajming. Lika obegripligt var skälet som angavs: “Hallandstrafikens uppdrag är endast pendlingstrafik”. Uppdrag kan väl ändras om viljan finns. Vi föreslår att Åkturen återupptas, och då i sin helhet inklusive Falkenberg.

 Hallandsleden i riktning Grimmared

Ett andra förslag för en mer miljövänlig tillgång till vandring gäller Hallandsleden. Den går på linje genom Halland, från ena änden till den andra. Mycket är bra, men den brister i logistik och saknar anpassning till miljö och moderna vandrare. Dessa vill oftast ut och gå tio till femton kilometer och sen komma tillbaka till startpunkten. Det är inte möjligt idag som leden är uppbyggd. Det förutsätter nu två bilar, där en placeras vid målet. Buss saknas i stort sett helt på helgerna. Att gå samma stig fram och tillbaka är inte attraktivt.  

Hallandsleden (röd) vid Nösslinge. Svart tillfällig rundslinga

Vi föreslår därför att leden kompletteras med rundslingor. En etapp på leden nyttjas då till en del under turen, men kompletteras med en helt ny slinga tillbaka. Detta mer än halverar bilbehovet. Inom ramen för “Vandra i Hallands” turer har vi gjort flera sådana tillfälliga slingor. Dom kan vi bjuda på. De bör dock märkas upp permanent efter samråd med markägare.

Hans Örjan Nohrstedt, Glommen

Elisabeth Hedlund, Grimeton

På spåret - längs Pyttebanans banvall i Svartrå, mellersta Halland

Banvallen efter Pyttebanan, Kogstorp

I dryga 20 år har jag umgåtts flitigt med Svartrå-trakten. Det är en mycket vacker trakt, så jag är gärna där. Givetvis är den också kulturhistoriskt intressant. En påtaglig företeelse i vissa landskapsavsnitt är den gamla banvallen efter Pyttebanan. 

Pyttebanan, som var en smalspårig järnväg, invigdes 1894. Den började i Falkenberg och gick sen tio mil via Ullared till Limmared. Både person- och godstrafik var på agendan. Busstrafiken konkurrerande senare ut tåget och redan 1959 lades tågtrafiken ned. Räls och syllar bröts upp. Banvallen gjordes om till väg (t ex Kogstorp - Ullared), cykelväg (t ex Ullared - Älvsered), åkermark eller fick förfalla.

Vissa avsnitt av banvallen i Svartrå med omnejd är idag framträdande. Jag tänker då på vägen Kogstorp - Ullared. Söder om Svartrå kyrka finns en kort sträcka synlig. Plötsligt en dag slog det mig att jag inte hade en aning om hur  järnvägen hade gått mellan kyrkan och korsningen vid Floastad bort mot Kogstorp. Jag konsulterade boken om Pyttebanan, där finns en karta, dock inte med så hög upplösning. På satellitbilder (Hitta, Google maps) anar man en hel del. 

Så jag gav mig ut i terrängen och letade ett par gånger. När jag hade fått fatt i tråden var det inte så svårt att nysta upp banvallen. Besvärligt var det dock, framkomligheten var det både si och så med i olika partier. Nedan visar jag ett antal fotografier från sträckan, med början i söder vid Svartråhed och sen successivt mot norr-nordost till Kogstorp-Skinnarlyngen-korsningen nära Floastad. Fotona är oftast tagna i den riktningen om inget annat anges.

Så här ligger den gamla banvallen i stora drag

Söder om Svartrå kyrka, längs vägen mot Köinge, ligger gårdarna vid Svartråhed. Där låg en gång i tiden en station på Pyttebanan. Den tillkom på privat initiativ 1908, men redan 1925 togs bemanningen bort och den gjordes om till hållplats. Byggnaden, som var gjord av tegel, revs i sen tid. Skylten har överlevt och sitter på en lada vid vägen. 

Om man står på stora vägen vid Svartråhed med ansiktet norrut mot kyrkan så finns den gamla banvallen en bit till vänster ute på fältet. Därifrån löper den sammanhängande bort mot kyrkan och vidare. På fältet närmast Svartråhed saknas banvallen, den är sannolikt nedplöjd. 

Från kyrkans röda servicebyggnad går en grusväg mot sydväst. Det är den vägen som ses snett till höger i bilden ovan. Ungefär 300 meter från kyrkan korsar vägen den gamla banvallen, den som går snett in till vänster i bild omgiven av sly.  

Banvallen gör här en grund båge på fälten för att så småningom nå asfaltvägen väster om kyrkan. Bilden ovan är tagen söderut, hundratalet meter söder om asfaltvägen. Det är lustigt att jag inte tidigare tänkt på banvallen här, så nära vägen. 

Precis här, vid den relativt nya transformatorn, korsar resterna av banvallen asfaltvägen, detta mellan de två skarpa kurvorna. När järnvägen var i drift fanns här en bom som stängde av vägtrafiken när tåget kom. Bommen sköttes av en vakt som bodde i den banvaktarstuga som ligger ovanför transformatorn. Stugan är väl bibehållen. 

Banvallen fortsätter snett ner till höger bortom transformatorn. 

Efter transformatorn är banvallen ingen vall, utan snarare ett brett dike. Slyvegetation växer i och vid sidan av "diket". Markägaren har fällt en del sly, det ligger kvar på marken och försvårar framkomligheten här. Efter hundratalet meter når man en åker, den får man runda i vänsterkant utanför stängslet. Marken börjar nu slutta ner mot Lillån (som rinner ut i Högvadsån) och den nedsänkta banvallen övergår successivt i att bli en upphöjd dito.

Efter en kort sträcka på vallen, som här nästan ser ut som en ås, når man i mitt tycke upptäcktsfärdens stora överraskning: brofästena vid Lillån. De är riktigt mäktiga, säkert fyra meter höga. Själva brospannet är borta tyvärr, det går inte att ta sig över. 

Vattnet strömmar på bra i ån. Det går inte att vada över till andra sidan. Jag fick gå upp till asfaltsvägen, över Lillån och sen nerströms till brofästet på andra sidan. 

På andra sidan Lillån är också en rejäl banvall. Bilden nedan är tagen mot söder, i riktning tillbaka mot Lillån.

Här fortsätter färden mot nordost i riktning Floastad och Kogstorp. Det ser lovande ut och med antydan till banvall. Den har sannolikt legat just här men förvandlats till en liten traktorväg. Bortom kröken vid trädet finns inga spår efter Pyttebanan. Den måste ha fortsatt vidare över fältet här, men sannolikt blivit upplöjd. För att komma framåt utan att gå på åkern gick jag i åkerkanten på höger hand.

Här (nedan) är det alltså avbrott i banvallen. Istället är det åkermark. Fotot är taget mot söder i änden på banvallen man ser på bilden näst nedan. 

På grusvägen som går mellan gården Ängarna och Svartrå, mitt däremellan, korsar banvallen. I riktning mot kyrkan (sydväst) finns en relativt intakt del av banvallen; bild nedan. Det finns till och med ett antal ganska beständiga stolpar. 

När banvallen korsat nämnda grusväg blir den riktigt blöt en bit. Det är låglänt och grundvattnet trycker på uppifrån berget Ängabjär på höger hand. 

Nedanför berget är det ett område med öppna betesmarker som banvallen löper igenom (fotot nedan mot sydväst).

Härifrån och fram emot Kogstorps-korsningen passerar banvallen igenom ett lite bergigt skogsområde. Det är här och var fuktigt på marken. På några ställen har det huggits sten ur berget för att skapa plats. 

Strax därefter är man framme vid asfaltvägen mot Kogstorp, vilken är banvallens fortsättning mot Ullared. Till vänster går vägen mot Skinnarlyngen och till höger mot bron över Högvadsån, alldeles före 154:an. Strax intill låg järnvägens hållplats Floastad.

Vision

En idé har väckts när jag nu har funnit och tagit mig fram längs resterna av banvallen i Svartrådalen: "tänk vad fint det vore om vandrare kunde ta sig fram enkelt på den aktuella sträckan". Den är cirka två kilometer lång. För att få den i gångbart skick skulle några åtgärder krävas: 1/ buskröjning, 2/ spång på brofästena vid Lillån, 3/ förbifart (t ex grässvål i kanten) på två åkrar där banvallen är upplöjd, och 4/ dränering/spång i det blöta partiet där banvallen korsar grusvägen Ängarna - Svartrå.   

Min syn är att vandringsleder främst ska vara rundturer med start och mål på samma plats. Den tänkta spännande turen längs den gamla banvallen skulle kunna kombineras med att gå vägen till bron över Högvadsån, sen nedströms längs ån och Sumpafallen och slutligen vidare till kyrkan. I sistnämnda avsnitt (Sumpa - kyrkan) går det redan nu att hjälpligt ta sig fram, men några åtgärder skulle underlätta, som en permanent grässvål i åkerkanten och en stängselpassage. 

Det skulle bli en rundtur totalt på cirka 5-6 kilometer. Faktum är att jag många gånger fått frågan av presumtiva besökare till Sumpa om det finns vandringsleder i området. En som jag skissat på här skulle kunna få besökare att stanna lite längre. Ett utbyte av gäster med Gunnagård och Bråtadals vandrarhem är kanske möjligt. 

Resterna av banvallen ett viktigt kulturminne som borde vårdas och lyftas fram. Det skulle göra bygden än mer spännande och intressant. 

Längs vägen från Kogstorpskorset och fram emot bron finns på Ängabjär, berget till höger om vägen, två spännande punkter att upptäcka: 1/ "Rövargången", och 2/ Utsiktsberget (bästa utsikten i Svartrådalen). 

Vandra Skärsjön runt 2.0

                                Sjön sedd från bergen i norr

För fyra år sen skrev jag för första gången om att vandra runt Skärsjön vid Dagsås i mellersta Halland. Det var kärlek vid första ögonkastet. Sen dess har det blivit många turer där. Jag har justerat vandringsvägarna allteftersom och de är idag lite annorlunda än första gången. Därför skriver jag här en ny uppdaterad version.  

Behovet av lockande vandringsvägar har samtidigt ökat. Under pandemiåret har alltfler gett sig ut i markerna för att röra på sig. Om jag lägger ett tips om en vandring på nätet kommer nästan omedelbart frågan: "Är leden uppmärkt?" Det är nästan aldrig fallet eftersom jag söker efter nya vägar att vandra. Då brukar jag istället göra en relativt utförlig vägbeskrivning som jag lägger här på min blogg.

Hela rundan, startpunkten i sydväst

Vandringen runt Skärsjön presenteras nedan i form av några kartbilder plus en berättande text som förtydligar en del detaljer som inte framgår av kartorna. Kartorna har jag gjort genom att rita på fri hand i mobilen; kartorna är från appen Hitta. Millimeterpassningen är därför inte den allra bästa, men ni fattar nog bra om ni också läser texten.

Skärsjön är en av de större sjöarna i Halland. Den är tre kvadratkilometer stor och har ett djup på 22 meter. Vattnet är klart och det finns många fiskarter. Nästan hela sjön är omgiven av skog, varav det allra mesta är bok. Det är ganska kuperat i området.

Det finns som ni förstått ingen markerad led runt hela sjön. Sträckan är idag 17 kilometer. Det tillkom två efter det att länsstyrelsen fullt begripligt tvingat vandrare att inte gå över Skärbäcks gård. Presentationen av vandringen är medsols, med start vid OK Nackhes klubbstuga i Dagsås (längst i SV på kartan). Där finns det gott om parkeringar. 

1. Från Nackhestugan till första rastplatsen

Från parkeringen vid Nackhestugan håller man vänster om det första röda huset och följer sen grusvägen norrut. Man går över näset mellan Skärsjön till höger och Stegasjön till vänster. Strax därefter är som en vändplan där vägen delar sig. Ta den som går snett framåt höger. Man följer den, en ganska ojämn traktorväg, ca 300 meter. Där dyker en liten väg upp på höger hand, den går tvärt snett bakåt. Följ den, så småningom slutar den med en vändplan. En stig fortsätter framåt snett till vänster på vändplanens bortre sida. Stigen slingrar sig fram genom bokskog och över ett hygge. Det står ett par skyltat längs vägen, strunta i dessa. Stigen är inte jättetydlig överallt, men det brukar gå bra. Efter ett tag möter man vändplanen på en grusväg, ta vägen till höger nedåt sjön. Där träffar man på "Näsetstigen", en av flera väl uppmärkta leder i Åkulla bokskogar. Följ stigen in i skogen mot sjön. Nu följer ett av vandringens vackraste partier, man går i bokskog längs sjön. Efter 3-400 meter når man en udde där det ligger en grov låga av ett bokträd. Där är perfekt att ta en rast. 

Lämplig rastplats på Näsetnabben

2. Från första rastplatsen till Karlsvik

Man fortsätter den märkta stigen. Så småningom kommer man till en bilparkering. Gå vägen snett höger och gå den ca 4-500 meter. Ett hygge dyker upp på höger hand. Efter ett tag går en tydlig stig in till höger på hygget. Ta den. Här är en vacker utsikt över sjön. Det ser nästan norrländskt ut.

Efter ca 300 meter på stigen kommer man ut till en grusvägskorsning. Ta inte den första vägen, men istället den andra ner till höger. Vägen följer så småningom en bäckravin. Gården Rörbäck passeras och sen rundar man på sjösidan gården Karlsvik. 

3. Från Karlsvik till Berget

Efter Karlsvik bär vägen av uppför, lätt slingrande. Det är bara att följa den så kommer man till ett T-kors med "Bexellstigen". Håll höger. Efter nån dryg kilometer når man de öppna markerna strax norr om Skärbäcks gård. Utsikten över Skärsjön är här fantastisk. I slänten upp till vänster är det bra att sitta på nån sten för en andra rast.

Vid de öppna markerna strax norr om Skärbäck

Numer går man vidare på en riktig omväg för att komma förbi Skärbäck. Man kommer först till "Lillasjöstigens" parkering. Sen följer man vägen västerut förbi Skärbäck. I nästa motlut med ett hygge på höger hand går "Bergastigen" in. Den tar man. 

4. Från Berget till Timoteustorpet

Efter en stund passerar man intill torpet "Berget". Där går stigen uppför i en stenig backe. Så småningom når man en grusväg som man följer. Efter ett tag kommer man till en vändplan/korsning där man når Öströö om man tar vägen till vänster. Vi går istället snett framåt höger på en stig. Man går mellan bergets brant på vänster sida och sjön på höger sida. Precis innan man når de öppna markerna vid Tillstorp genar man höger genom bokskogen. Där finns en antydan till stig. Sen är man strax framme vid en liten bro över det djupa diket. Väl över bron tar man vänster och sen höger vid Timoteustorpet. 

5. Från Timoteustorpet till Nackhestugan

Man går vägen alldeles framför det gamla torpet. Längre fram är några modernare hus. Efter dessa övergår vägen i en fin stig. Den når småningom en vändplan, där håller man vänster på den lilla vägen som går ut till den asfalterade vägen mellan Dagsås och Nackhestugan. Väl på den återstår bara 3-400 meter innan parkeringen nås. Se upp för bilar!

Hoppas det var värt de ca sex timmar som turen brukar ta. Hittar du några väsentliga fel i beskrivningen är jag tacksam för en vink om detta. Kommentarer kan skrivas i slutet av blogginlägget.

Min vandringstur (tunnt svart) och de etablerade lederna i 

Åkulla bokskogsområde (röda). 

Mitt förra inlägg om att gå runt Skärsjön:

http://hans-orjan.blogspot.com/2017/01/runt-skarsjon-i-inre-halland.html