Handlar det om vurm för hästars lidande eller är det bara vanligt varghat?

 

Maria Haldesten, ledarskribent på Hallands Nyheter, spär i mitt tycke på varghatet i tidningen 12 april. Detta genom att i ledaren lyfta angrepp på tamdjur, nu senast aktualiserat av ett angrepp på två hästar i Roslagen. Och därifrån fokusera på skyddsjakt. Detta gör hon redan innan nån varg har ens säkert etablerat revir i Halland. 

Nej Maria, det duger inte. Som den vidsynta ledarskribent som du oftast är, borde du ha diskuterat vargen också ur ett naturvårds- och solidaritetsperspektiv. Det blir tydligt om man ser på kartan. Hela sydvästra Götaland har sen länge varit helt tomt på stationära vargar, förutom några enstaka i Skåne.

 

Vargen är en naturlig del av den nordiska faunan. Men vi människor jagade den tidigare hårt och den försvann nästan helt för hundra sjuttio år sedan. Så sakteliga lyckades den mot alla odds långsamt återetablera sig. Den fann en relativ fristad i de stora glesbefolkade skogarna i västra Bergslagen. Där ökade vargstammen till den idag rådande nivån på cirka fyra hundra djur. 

Populationen har flera problem. Den är inavlad framförallt därför att ett flöde av nya gener från Finland - Ryssland effektivt hindras av tjuvjakt. Den lider av att inte ha kunnat sprida ut sig geografiskt. När nån enstaka individ gett sig iväg har den mötts av förakt och jakt. Det nationellt beslutade antalet vargar har trängts i Västerbergslagen. Detta med problem för lokalbefolkningen som följd. Vare sig myndigheter eller jägarorganisationer har lagt två strån i kors för att jämna ut mängden. 

Dock, alldeles nyligen, har länsstyrelser i samverkan föreslagit regionvisa nivåer på ”flyktingmottagande” i form av mål för antal vargar. Det behövs verkligen. Men som väntat är motståndet kompakt. Det är som att bygga trafikinfrastruktur - alla vill ha den, men bara inte vid min dörr.

Gläds nu Maria istället åt det nya paret som valt att bosätta sig nästan hos oss, i gränslandet mellan Halland, Småland och Skåne. Ett revir i ett hav av tomrum vad gäller varg. Fundera istället över hur vi kan förbättra deras överlevnadsmöjligheterna. Fundera över hur Halland kan komma att husera sitt första par och sen fler.

En varg har alldeles nyligen i Roslagen dödat två hästar. Mycket olyckligt och ovanligt. Men varför skriva  så mycket om det samtidigt som så många hästar dödas av andra orsaker? Det blir till ett populistiskt snyftreportage med kanske inte avsedda konsekvenser. Om det är hästars och hästägares lidande som är det viktiga att belysa, då finns annat av mycket större omfattning.

Vi har letat sammanhållen statistik över dödsolyckor för hästar. Men sådan har varit svår att finna. Agria vill inte lämna ut uppgifter. Hästnäringens Nationella Stiftelse (HNS) säger sig inte ha dessa data. Än så länge har vi bara funnit några exempel genom googlande. Under en längre period dog 4-5 travhästar per år vid träning/tävling på grund av cirkulationssvikt. Ett annat år dog 14 hästar i trafiken, de hade rymt på olika ställen och blivit påkörda.

Antalet hästar har stadigt ökat i landet sen 1970-talet. Sen tiotalet år är antalet nu större än antalet mjölkkor. På de senaste femtio åren har antalet hästar i landet ökat sex gånger, från sextio tusen till trehundrasextio tusen. I Halland har hästantalet ökar femtio procent på knappt tjugo år, från tolv till arton tusen.

Flertalet hästar är fritidshästar och de är i huvudsak koncentrerade till de stora befolkningsregionerna. När mängden hästar hela tiden ökar får man tyvärr räkna med ökade konflikter med den vilda faunan. Det är inte självklart att den ska flytta på sig. Vill vi ha en vild naturlig fauna, kan vi människor och vår verksamhet inte alltid komma i första rummet och expandera ohämmat. Stall med upp till tio hästar kan till exempel etableras utan tillstånd.

Vargen är en naturlig och därmed självklar del av den svenska faunan. Den fyller en viktig roll som toppredator. Utan den tenderar till exempel älgstammen att växa med skador på skog och olyckor i trafiken som följd.

Pilgrimsfalken och havsörnen är liksom vargen också sentida återvändare. Tänk tanken att en eller flera falkar/örnar skulle börja specialisera sig på katter eller små hundar. Skulle det då resas krav på skyddsjakt? Lek med tanken - falken, en symbol för Falkenberg och Naturskyddsföreningen. Nej, tanken är otänkbar. Det vore som att skjuta sig själv i foten. Lika orimligt borde det vara att i ord och handling underblåsa hatet mot sydvästra Götalands nästan enda vargpar.

Texten ovan är en tidigare preliminär version av den debattartikel som idag publiceras av Hallands Nyheter (bild nedan). Bakom den står styrelsen för Naturskyddsföreningen i Falkenberg, där jag är ordförande.

Nu är den härliga tiden när alla säsongsflyktingar välkomnas

Glommen är ju lite trist under vinterhalvåret. Grått och blåsigt. Knappt en människa utomhus. Tänk vilken skillnad det blir till sommaren då alla säsongsflyktingar kommer. De har matbrist hemmavid och söker sig till vårt överflöd. På vägen får de kämpa sig genom allsköns skjutningar. Nästan framme är det lätt att passera gränsen. För de främlingsfientliga i landets regering har inte kommit på hur få stopp på dom.

 

Så roligt det är när de kommer - svarta, bruna, röda, you name it. Snygga är dom och de låter härligt. Vi upplåter gärna bostad på tomten. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. 

En kraftig blågrå sak bor i björkens grenverk. På stammen i den sitter en holk, där bor den lilla med blått på huvudet. I holken på garaget bor den med röd bak och intill i häcken den med röd fram. På hustaket under tegelpannorna ett par olika. 

Följande arter vet vi eller tror vi häckar på tomten: ringduva, blåmes, rödstjärt, rödhake, gärdsmyg, sädesärla, gråsparv och koltrast. Det ska erkännas att en inte är välkommen. Det är Grå-i-truten. Där är det spikmatta som gäller.

Fågelstrul - vad får man göra mot störande fåglar?

 

Jag är ny ordförande i Naturskyddsföreningen i Falkenberg. Mitt namn och telefonnummer står på föreningens hemsida. Det har gett mig nya insikter om hotet mot naturen. Ett gäller våra bevingade vänner fåglarna. Det finns ju en stor och välrenommerad ornitologisk förening i Falkenberg och man kan tro att folk i förstone ringer dit. 

Många fågelarter är bara glädjeämnen. Men när det är många individer på ett ställe där de för oväsen och skitar ner, då kan måttet bli rågat för intillboende. Det är förståeligt. I Uppsala bodde jag en tid granne med en råkkoloni. I Glommen är det livat värre med trutar, måsar, strandskator m m. 

En anonym person i grannbyn tipsade om att närboende hade rivit ner råkbon med levande ungar, detta i en talldunge. Fågelungar som slogs ihjäl. Och sen hade marodörerna grävt ner dom. Jag cyklade förbi dagen efter och kunde då konstatera att råkorna kretsade över träden, men några bon kunde inte ses.

Jag bor själv sjönära på den halländska kusten. Här är många människor väldigt irriterade över de trutar och måsar som bygger bon på hustaken. Dessa arter häckar normalt på stranden, men när minken spred sig blev de tvungna att flytta upp på hustaken. Folk som inte står ut pickar eller tar ägg. Själv har jag agerat förebyggande, jag har lagt en egentillverkad spikmatta i ett hörn på taket där trutarna vill bygga. Det funkar suveränt bra.

Det finns även små och gulligare fåglar som kan irritera. Jag hade under en period med dålig sömn stora problem med en skränande gråsparvshane. Den höll på all ljus tid. Min dotters stora hatobjekt var en period en koltrast som sjöng vackert, men ihärdigt och framförallt alltför tidigt på morgonen. 

Vad får man egentligen göra mot fåglar som stör? Grundregeln enligt EU:s fågeldirektiv är att alla vilda fåglar är fredade, med undantag från dem som har reglerad jakttid. EnlIgt detta direktiv är inget agerande tillåtet som dödar eller skadar fåglar, ägg, bon och livsrum. 

Men det finns ett kryphål som sista utväg: skyddsjakt. Om folk eller egendom är hotad får åtgärder vidtas vid sidan om ordinarie jaktordning. Dock måste man inneha jakträtten i det aktuella området. Jaktmetoderna måste vara tillåtna. I tätbebyggt område får man inte skjuta. I det fallet kan kommunal jägare tillkallas. 

I samband med Valborg kom jag i kontakt med en annan fågelrelaterad problematik. Upplagda rishögar är som magneter på fåglar som söker boplats. Högarna byggs på ofta flera veckor i förväg. Så fåglar hinner bygga bo och lägga ägg innan högen ska eldas upp. Kanske hinner även ungarna kläckas fram. 

Ett par dagar innan vår lokala brasa skulle eldas upp gjorde jag ett par korta besök för att se om där var fåglar. Ärtsångare, buskskvätta och gräsand (!) var skörden. En gräsandshane satt högst uppe på högen. Jag tänkte att en hona kanske låg gömd. Och mycket riktigt, när jag gick förbi strax intill, då tog inte bara hanen till vingarna, utan även en hona flög upp. 

Mina lokala rishögsoperatörer sa att dom brukade ruska om i riset för att fåglarna skulle fly och slippa stekas. I och för sig bra, men både ägg och ungar går till spillo. Även i detta fall torde det vara bäst att agera förebyggande. Hur får man fåglar att låta bli att bosätta sig i rishögar ämnade för brand? Ett sätt kanske är att sätta upp en sån där fladdrande rovfågelssiluett. Här finns utrymme för goda idéer. 

Sammanfattning:

Är du störd av fåglar - utgå ifrån att ingen motåtgärd är tillåten. 

Agera proaktivt - hindra dom att slå sig ner. 

Om du får panik och tänker på skyddsjakt - kolla med kommunen vad som är tillåtet. 

Hör gärna av dig om du har synpunkter på detta ämne. Jag tycker själv att det är svårt, särskilt detta med skyddsjakt.

Fin vandring i Horreds sportklubbs område med märkta leder

Testade att vara lite vandringsotrogna idag, gjorde nämligen en tur utanför Halland. Besökte för första gången Horreds sportklubbs eminenta vandringsleder. Horred ligger längs väg 41, tre-fyra mil  från Varberg. Spårcentral vid Kilagården strax norr om samhället. Sällskapet utgjordes av kärestan och fyra andra medlemmar i FB-gruppen ”Vandra i Halland". 

Det var ganska lätt att hitta dit. Google maps känner igen namnet Kilagården och vi leddes dit på en mindre asfaltväg. Spårcentralen ligger invid ett lite större rött hus. I bottenplanet finns toalett. Sannolikt också dusch och omklädning, men det var inget vi nyttjade. 

Spårcentralen är på västra sidan av huset. Där finns en stor tydlig informationstavla med karta och de olika lederna markerade. Det finns fyra olika leder av olika längd. Genom att kombinera dem kan man gå upp till 15 km. Det var vår plan men på grund av lite tidsbrist fick vi korta lite och det blev 10 km slingan. Lederna var mycket bra märkta, faktiskt i toppklass. Vi behövde aldrig tveka.

Det är ganska kuperat, i alla fall för mig och kärestan som bor på kustslätten. På nåt ställe ser man ut över stora Agnsjön från ett högläge. 

Området dominerades av granskog i olika åldersklasser. En del tallskog var det också. Hyggen fanns längs vägen. De var inte så stora och hyfsat mycket naturhänsyn var lämnad. 

Leden går på stigar och skogsbilvägar. Den är överallt väl bibehållen och i blöta partier är det spångar. Spängerna är försedda med kycklingnät så att man inte ska halka. På den 10 km led som vi gick fanns ungefär halvvägs en bra rastplats i en glänta. Där finns en grund, en jordkällare och en del gamla pryttlar. 

Ett eller flera besök i området kan starkt rekommenderas!

Jägmästare Axdorff skönmålar skogsbruket i angrepp på friluftslivet

 .

Det började som en krusning på övre däck. Ordföranden Susanne Maarup och generalsekreteraren Josefine Åhrman i Svenskt Friluftsliv hade nyligen en debattartikel i Expressen där de lade fram en rätt rimlig begäran om att den nya skogsutredningen måste beakta skogens sociala värden inklusive betydelsen för fysisk och psykisk hälsa. Där kommer friluftslivet in. De föreslog mer forskning om alternativa skötselmetoder och att skogsägarna måste ges incitament för att premiera bland annat friluftslivet.

Detta fick jägmästare Rickard Axdorff att gå igång på X (Twitter). Han gillade uppenbarligen inte budskapet. För flera år sen (2016) skrev han replik på en debattartikel av dåvarande ordföranden Per Klingbjer i Svenskt Friluftsliv. Den artikeln handlade främst om problemen med hyggen, men Axdorff tyckte nu ändå att repliken kunde passa även denna gång. Men han högg sig in på svenskt friluftsliv med en mycket trubbig yxa. Och en sån yxa studsar lätt tillbaka. Jag återkommer strax till innehållet i Axdorffs replik. 

Vem är han då denne Axdorff? Han är lantbrukare och politisk sekreterare för moderaterna i Örebro. Också känd tidigare för tidningen Skogsaktuellt. På senare tid aktiv twittrare och också poddare. "Bondepraktikan" gör han ihop med i jordbrukskretsar inte helt okände Per-Ola Olsson, mest känd på X som @snyggbonde. Axdorff är även ordförande i föreningen Naturbrukarna. 

Nedan kursiverat - citat från Axdorffs replik, med mina kommentarer därefter.

”Men hela vårt landskap, detta sköna vackra land, är inte ”naturligt” i den meningen utan skapat av mänsklig hand under årtusenden.”

Axdorff menar att all svensk skog är så människopåverkad att man inte behöver bry sig om lite hyggen. Nej Axdorff, all svensk skog är inte "man-made". I vårt avlånga land skiljer sig skogshistorien markant mellan landsändar. Intensiteten och arten av markanvändning är väsensskild. Människans omstöpning av det skogliga ekosystemet avtar mot norr. Endast en liten del naturskog finns kvar och minskningen fortsätter tyvärr i snabb takt, Det moderna skogsbruket med sina kalhyggen har rullat fram och mest skapat monokulturer av gran eller tall. Efter kalhuggning av naturskog reproduceras inte naturskog, utan en monokultur skapas. 

”Nej, kalhyggen förstör inte naturen.” ”Vi har istället motsatta förhållanden med en ökande artrikedom där kalhyggena är en barnkammare som föder mängder av arter och djur.” ”Där det en gång avverkats finns snart gammal skog igen.”

Axdorff presenterar hygget som en livgivande ”barnkammare”. Men ett hygge innebär primärt slakt. Träden kapas vid fotknölarna och lemlästas, huvuddelen förs bort. Många växtarter minskar kraftigt för lång tid, framförallt trädbundna eller skuggfördragande arter som ved- och mykorrhizasvampar, mossor och blåbär. Många i skogen vanliga fåglar försvinner, särskilt de som är beroende av träd, till exempel kungsfågel, trädkrypare och tofsmes. Kvarlämnade att dö blir ungar och ägg när huggningen sker på sommaren. Förr begränsade sig skogsarbetet till vintern, men numer tvingar virkeshungern fram körning året runt. Hygget blir dock framgent inte alls livlöst, snarast tvärtom. Axdorffs "barnkammare" blir som ett gökbo med allsköns intränglingar. Det blir under flera år en helt ny hyggesflora med björksly, björnbär, hallon, kruståtel, piprör, korsört, lingon med mera. I särskilt sydvästra Sverige blir hyggena ofta helt oframkomliga, främst beroende på hallon och björnbär. Fåglar som ökar på hygget är till exempel trädlärka, trädpiplärka och nattskärra. En helt avgörande aspekt ur naturvårdssynpunkt är om den ursprungliga floran och faunan så småningom återställs. Det verkar dock inte finnas så långa studier som krävs för att svara entydigt, men skogsekologer jag pratat med bedömer att det tar en stor del av en omloppstid. Detta ifall det var en produktionsskog som avverkades. Var det en naturskog som fälldes återskapas den inte alls under överskådlig tid.

Axdorff drar en lans för hyggen. Men han glömmer att diskutera en hel del andra viktiga miljöaspekter på kalhyggesbruket än arter och biologisk mångfald. Kalhyggesbruket påverkar till exempel växthusgasflöden, hydrologin med avrinning och grundvattennivå, körskador på mark och vatten, och vindfällen i beståndskanter som öppnats upp. Det hade varit intressant att få höra hur han värderar dessa.

”De som de facto till största delen vistas i skog och mark är jägare och skogsbrukare.”

Axdorff tror att det främst är skogsägare som hålls i skogen och underförstått att Svenskt Friluftsliv inte ska bry sig. Nej, Axdorff, det är inte främst skogsägarna som hålls i skogen. En stor del av de privata skogsägarna bor dessutom inte på sin fastighet utan i nån tätort. Många privata skogsägare sköter inte heller den egna skogen, utan de köper tjänsten av entreprenörer, oftast sin egen skogsägarförening. Friluftsfolket är många fler. Nittio procent av landets invånare är i skogen minst en gång per år. En stor del av dessa givetvis många gånger. Intresset att vara i skogen tog stor fart under pandemin. 

Exempelvis i Halland är idag tjugotusen människor med i friluftsorganisationer inriktade på vandring och då oftast i skog. Detta är mer än dubbelt så många som antalet skogsägare. Jag är i skogen och rekar vandringar, gör cirka 150 mil per år. Vardag som helg och oftast inte på färdiga vandringsleder. I stort sett aldrig stöter jag på nån markägare. Däremot möter jag av och till vandrare. 

Jägare syns ju ibland till under jaktsäsongen oktober - januari, Men de är bara ute en del av den tiden. Dessutom är de ofta samma personer som markägarna. Vi vandrare är till skillnad ute året om, särskilt i södra Sverige där det är mycket barmark.

”Vi har en vacker natur som är välbesökt av många på grund av att den brukas.”

Det är en myt Axdorff sprider att friluftsfolk och annan naturturism föredrar den brukade skogen. En myt som åtminstone två tidigare landsbygdsministrar (Bucht och Erlandsson) bidragit till att sprida. 

https://hans-orjan.blogspot.com/2016/08/landsbygdsminister-sven-erik-bucht.html?m=1 

De i särklass populäraste skogslokalerna är skyddade skogar i form av reservat eller nationalparker. Besöksantalet är en kombo av attraktionskraft och läge i förhållande till stora tätorter. Tyresta nationalpark strax söder om Stockholm verkar vara den mest besökta skogslokalen med en halv till en miljon besökare per år. Landets nationalparker har tillsammans drygt tre miljoner besökare per år. I mellersta Halland där jag bor är de allra mest populära skogslokalerna de reservat som ingår i Åkulla bokskogsområde. Där var det så många besökare under pandemin att polisen fick rycka ut och styra upp parkeringsröran. Många bokskogsreservat ligger på tekniska impediment, det vill säga där skogsbruket inte kom åt att förvandla dom till granskog.

”Sverige är i dessa sammanhang närmast ett paradis på jorden. De problemen med utdöende på grund av skogsbruk som man hittar på andra håll i världen har vi inte här.”

Inom svenskt skogsbruk vill man gärna intala sig att man är i internationell framkant vad gäller miljö- och naturvård. Det är ont om jämförande internationella studier. Om man begränsar sig till Europa och den boreala och tempererade zonen så är bilden definitivt den att det finns länder som ligger före Sverige. Två exempel är Schweiz och Slovenien.  

Avslutningsvis

Det är sorgligt att Axdorff och flera av hans meningsfränder driver en så antagonistisk linje i förhållande till friluftslivet. Många samhällsaktörer har intresse av skogen och bör givetvis lyssna till varandra för att finna samförståndslösningar. I Naturbrukarnas kölvatten hörs i alla fall på X (Twitter) ofta röster som kräver att allemansrätten ska avskaffas. Dessa röster vaknar till så fort kritik framkommer mot skogsbrukets praktik. I rättvisans namn ska sägas att de rösterna ofta är från anonyma trollkonton. Men å andra sidan har jag aldrig sett någon företrädare för Naturbrukarna gå i polemik. En folk- eller en riksdagsomröstning om allemansrätten är inget som friluftslivet behöver oroa sig för. Men andra bör.  

När vi nu ändå pratar om organisationen Naturbrukarna: Axdorff själv driver linjen att skogen i Sverige inte är "naturlig". Varför heter organisationen då just "Naturbrukarna"? Det är ju generellt ingen natur som brukas, förutom då att de sista resterna av naturskog i Norrland mejas ner. Därför borde väl föreningens huvuddel heta "Onaturbrukarna". Och om det sen finns en avdelning i nordvästra Norrland, då är väl "Naturförbrukarna" ett passande namn.

Sammantaget ger Axdorffs text en mycket förskönande bild av svenskt skogsbruk. Artikeln var inte bra för åtta år sen och har inte blivit bättre sen dess. Det hade varit respektfullt att svara Svenskt Friluftsliv på ett mer ämnesfokuserat sätt, än att slänga in nåt som för länge sen passerat bäst-före-datum. 

Okända bråket efter Gekåsägarens omstridda husprojekt - artikel på HN:s hemsida 6 april

 

Texten nedan är en kopia av text skriven av Niclas Åkerström på Hallands Nyheter, detta efter intervju med mig. Den övre bilden är tagen av Dick Gillberg på HN, resten av mig.

Gekåsägarens planer på ett nytt husbygge i Falkenberg var en långdragen historia - med politiska dimridåer och ett historiskt beslut i Högsta Domstolen. Nu kan HN avslöja att den även varit infekterad. Hans-Örjan Nohrstedt, 73, anklagas av Thomas Karlsson för att ha bedrivit en privat agenda. 

- När man får problem med sakfrågan börjar man skjuta på budbäraren, svarar ordföranden i Naturskyddsföreningen i Falkenberg.

Det är mellan naturreservaten Sumpafallen och Floastad i Svartrå, några kilometer utanför Ullared, som den utdragna följetongen inleddes.

Här ville Thomas Karlsson komma närmare sina rötter och bygga en slottsliknande herrgård med tinnar och torn, orangeri och swimmingpool. Året var 2017 och Gekåsägaren hade förhoppningar om att färdigställa drömhuset inom en hyggligt snar framtid.

– Det blir väl om ett par år och det blir ett roligt projekt, sa han till HN.

Till sommaren har det gått sju år sedan dess. Det boningshus som funnits på fastigheten har visserligen rivits, men i övrigt lyser resultatet av ”Villa Svartrå” med sin frånvaro.

Nu är det vinter 2024 och Hans-Örjan Nohrstedt, 73, håller ett stadigt tag om räcket för att inte halka på de isiga trappstegen på vägen upp till utkiksplatsen.

– Här har det häckat pilgrimsfalk för länge sedan. Den försvann nästan helt och då försökte man föda upp ungar i fångenskap och lade ut ägg. Då var det ett försök på den här platsen, men den ville inte häcka här, säger han.

Han tittar ut över landskapet som breder ut sig. Blicken landar på en uppgrävd yta med en jordhög vid sidan om. Det är det enda tecknet som finns kvar av Gekåsägarens storslagna byggplaner.

– Vad ska man säga... Om det är så farligt? Ja, jag tycker det. Det är jävligt störande. Sen är det onödigt, för det gjordes för att det skulle byggas där.

Thomas Karlsson har en helt annan inställning till den bortschaktade marken. Det visar ett dokument som HN tagit del av och som vi ska återkomma till senare.

På vägen genom det svenska rättssystemet tog ”Villa Svartrå” med sig en principiellt viktig fråga: har miljöorganisationer överklaganderätt i samband med bygglovsärenden?

Jag reagerade blixtsnabbt på att det här var jättetokigt

Inga grannar hade nämligen något att invända mot lyxbygget. Däremot reagerade Hans-Örjan Nohrstedt som skrev av sig på X, dåvarande Twitter.

Hans inlägg dök upp i flödet hos Mats Widgren, professor emeritus inom kulturgeografi vid Stockholms universitet, som bestämde sig för att ta kontakt med Hans-Örjan Nohrstedt.

– Jag reagerade blixtsnabbt på att det här var jättetokigt, berättar Mats Widgren.

Den nykomponerade duon bestämde sig för att tillsammans försöka överklaga bygglovet. När chansningen inte gick hem vände sig Hans-Örjan Nohrstedt i stället till Naturskyddsföreningen i Falkenberg, men de ansåg inte att frågan var deras sak att ge sig in i. Då gick han till grannkommunens naturskyddsförening – och fick napp.

– De var väl lite mer på tå. Det var ju de som drev det där ärendet. Ända till slutet, säger Hans-Örjan Nohrstedt.

Länsstyrelsen i Halland ansåg dock inte att Naturskyddsföreningen i Varberg hade något att säga till om i en bygglovsprocess i Svartrå.

Med hänvisning till Århuskonventionen överklagade föreningen till nästa instans, och nästa igen och på grund av att frågan saknade praxis prövades den ända upp i Högsta domstolen.

Nu är inte jag riksdagsledamot så jag har inte kunnat vara med och ändra det, men det är fortfarande något jag tycker är fel

Uppmärksamheten kring fallet var stort och Naturskyddsföreningen fick en hel del mothugg – även från högsta ort i Falkenbergs kommun. Dåvarande kommunalrådet Mari-Louise Wernersson (C) kallade föreningens försök att påverka processen för ”galenskap” och sa att hon skulle ta med sig frågan om hon tog en plats i riksdagen.

Flera år senare står hon fortfarande fast vid sitt inlägg på Facebook.

– Nu är inte jag riksdagsledamot så jag har inte kunnat vara med och ändra det, men det är fortfarande något jag tycker är fel, säger hon och uttrycker sina sympatier för Thomas Karlsson och hans familj:

– Här var det ett par som hör hemma i Ullared och som betytt så mycket för bygden...

Nästan tre år efter det att Thomas Karlsson lämnat in sin bygglovsansökan slog HD fast att det aktuella området hade ett så pass stort miljöintresse att Naturskyddsföreningen i Varberg hade rätt att överklaga bygglovet, även om det gällde grannkommunen.

– Jag tycker det tog onödigt lång tid, säger Hans-Örjan Nohrstedt.

Hur involverad har du varit i processen att överklaga?

– Jag var inte alls inblandad i det. Jag hade ingenting med det att göra, mer än att jag uppmärksammade dem på det.

Hård kritik från länsstyrelsen

Bara månader efter HD:s besked rev länsstyrelsen upp bygglovet.

Kritiken var hård från myndigheten som menade att ”Villa Svartrå” med sin storlek och karaktär kraftigt avvek från övrig bebyggelse i närområdet.

”[...] och berör ett landskapsavsnitt som kan sägas vara ett av kommunens mest värdefulla och innehållsrika med avseende på natur, kulturmiljö och friluftsliv. Kommunen har inte på långt när beaktat dess aspekter i sitt ställningstagande”, skrev länsstyrelsen.

Thomas Karlsson hade dittills varit sparsmakad med sina kommentarer om tvisten, men tidigare antytt att glädjen i projektet börjat sina. Han fortsatte inte heller kampen efter beskedet och därmed såg historien om ”Villa Svartrå” ut att få sitt slut.

Flera år senare ska den ta fart igen – och få Thomas Karlsson att gå till hård attack mot Hans-Örjan Nohrstedt i ett yttrande till domstolen.

"Vi har sen flera år tillbaka räknat ut att Hans-Örjan driver en helt privat agenda för att stoppa mina byggplaner på grund av att han har ont av mina framgångar med Gekås Ullared”, skriver han.

Men innan dess riktas blickarna mot Agerör utanför Olofsbo där en ny ansökan om ett spektakulärt bygge landar på kommunens bord.

Det beskrivs som det största husprojektet i Falkenberg på 100 år och ska byggas i ett område som är utpekat med ett särskilt bevarandevärde i kommunens fördjupade översiktsplan. Hur idén föddes är till en början en gåta då markägaren inte vill säga någonting om planerna. En av grannarna, Per Persson, luftar däremot sina åsikter i HN.

– Vi kommer givetvis ha invändningar mot att det som byggs inte passar in i omgivningen. Släpper de igenom detta kan man ju uppenbarligen bygga hur som helst, säger han och spekulerar i att det egentligen är någon annan som ligger bakom planerna:

– Markägaren säger bara att det är hemligt när vi frågar.

Politikernas dimridåer avslöjas

Även politiker i bygglovsnämnden gör sitt för att hålla hemligheten intakt. Målsättningen tycks vara att hålla den verkliga uppdragsgivaren okänd fram tills att risken för nya rättsprocesser är ur världen.

HN kommer över mejl som visar hur det förs diskussioner mellan bygglovsnämndens ordförande Yvonne Nilsson (S), vice ordförande Bo Gustafsson (M) och arkitekten bakom ritningarna. De säger att beställarens identitet ska ”hållas under radarn fram tills lovet vunnit laga kraft”.

I samma mejl framgår att den som egentligen tänkt genomföra bygget är Thomas Karlsson.

– Ja det är ju en säkerhetsfråga naturligtvis i grund och botten, förklarar Bo Gustafsson försöket att undanhålla Gekåsägarens namn.

"Värt att pröva”

Trots att kommunens tjänstemän såg risker med att bygglovet skulle kunna bidra till en olämplig utveckling av området är det en enig bygglovsnämnd som godkänner ansökan.

– Vi tänkte som så att det är värt att pröva det, säger Yvonne Nilsson.

Flera grannar väljer att överklaga beslutet. Även Naturskyddsföreningen i Falkenberg som lämnar in sitt yttrande genom dåvarande ordföranden Per Ranebo.

Sommaren går och i september kommer nästa bakslag för Thomas Karlsson: återigen slår länsstyrelsen ner på ett av kommunen godkänt bygglov. De skriver bland annat att byggnaden kommer ”förta upplevelsen av grannskapet”.

Bo Gustafsson från bygglovsnämnden medger att det ”låg i farans riktning” och beklagar att ”Villa Svartrå” inte släpptes igenom från första början.

– Det tragiska är att hade han bara fått bygga i Svartrå som tänkt, där ingen hade sett eller störts. Då hade vi inte behövt de här turerna, säger han.

Vem som var drivande kommer jag inte ihåg

Men den här gången ger sig inte Thomas Karlsson och lämnar in en justerad ansökan. Ändringarna uppskattas av kommunens tjänstemän som ger tummen upp och Gekås ägare beviljas på nytt ett bygglov.

Men Naturskyddsföreningen och flera av grannarna till fastigheten i Agerör överklagar till länsstyrelsen. Hans-Örjan Nohrstedt har vid det laget klivit in som suppleant i styrelsen för Naturskyddsföreningen i Falkenberg.

Var det du som från föreningens sida initierade att överklaga?

– När vi överklagar någonting i föreningen är det ett styrelsebeslut. Det är alltid en diskussion. Det kommer upp vilka stora byggen som är på gång. Vem som var drivande kommer jag inte ihåg, säger han.

Trots att två personer i länsstyrelsen ville säga nej även till det nya förslaget blir det tredje gången gillt hos myndigheten för Thomas Karlsson. Glädjen blir dock kortvarig då Naturskyddsföreningen går vidare med en överklagan till mark- och miljödomstolen. En av grannarna i Agerör följer efter och gör likadant.

Men domstolen köper inte deras argument och fastställer bygglovet. Och längre än så går inte ärendet; Thomas Karlsson får i slutet av maj 2023 grönt ljus att bygga ett nytt hem.

Hur han ser på alla turer är vid det laget fortfarande okänt då han inte velat kommentera alla överklaganden. Däremot avslöjar ett dokument som HN kommit över en hel del frustration.

För vid sidan om glädjebeskedet har ett annat ärende dykt upp. Det handlar om den bortschaktade marken vid ”Villa Svartrå” som Hans-Örjan Nohrstedt stört sig på så mycket.

Flera år efter att bygget stoppades valde Naturskyddsföreningen i Falkenberg, nu med Hans-Örjan Nohrstedt som ordförande, att lämna in en anmälan till länsstyrelsen med ett krav om att marken skulle återställas.

Länsstyrelsen tyckte inte det fanns anledning nog för att gå vidare och avslog anmälan.

Då överklagade Naturskyddsföreningen beslutet till mark- och miljödomstolen. Där framhöll man att en del av den bortschaktade marken bestod av åkermark, något som skulle visa sig få viss betydelse.

"Han har ont av mina framgångar”

Thomas Karlsson får chansen att bemöta uppgifterna för rätten. I ett yttrande uppger han att man kommer bygga på platsen så småningom och att jordhögen ska återföras när huset står klart.

I samma dokument väljer Gekåsägaren också att peka ut Hans-Örjan Nohrstedt som ansvarig för de överklagade byggloven sedan 2017.

”Det är ju oerhört befängt hur han som med överklaganden stoppade vårt bygge av en gård i Svartrå på den aktuella tomten nu klagar på konsekvenserna av hans agerande”, står i yttrandet till mark- och miljödomstolen som skrivits under av Thomas Karlsson.

Han anklagar också Hans-Örjan Nohrstedt för att ha skrivit negativa inlägg om honom och Gekås på sociala medier och ger honom även skulden för att ha orsakat många miljoner kronor i advokat- och arkitektkostnader.

Bemöter kritiken

Hans-Örjan Nohrstedt säger att han tar kritiken med ro. På frågan om han engagerat sig mot byggnaderna i Svartå och Agerör för att han har en personlig vendetta mot Thomas Karlsson svarar han:

– Nej, absolut inte. Det där är en ganska känd retorik. När man får problem med sakfrågan börjar man skjuta på budbäraren, och det är så jag tolkar det här. Jag har inte ett dugg intresse av honom som specifik person. Han är ju ganska anonym.

Men är det så enkelt som en slump att det är två byggprojekt signerade just Thomas Karlsson som Hans-Örjan Nohrstedt jobbat emot?

– Det är klart att det finns en personlig aspekt för att jag råkar känna till de här områdena. Jag hade inte engagerat mig i något ärende någonstans i Småland som jag inte visste om.

Det händer med marken i Svartrå

Hur blev det då med den bortschaktade marken i Svartrå?

Mark- och miljödomstolen gav länsstyrelsen rätt i att ingreppet inte påverkade naturmiljön. Däremot ansåg rätten att länsstyrelsen inte analyserat den delen som påstods bestå av jordbruksmark.

För den som vill ta jordbruksmark ur produktion krävs i vanliga fall en anmälan, något som inte hade gjorts, och därför gick målet tillbaka till länsstyrelsen för ny prövning. Men Thomas Karlsson klarade även den granskningen.

”Detta anser Länsstyrelsen vara en så liten del av fastighetens jordbruksmark, att den inte bör kräva en anmälan om nedläggning av jordbruksproduktion.”

Thomas Karlsson har avböjt att medverka i en intervju