Skogsbrukets markberedning och körskador - några sammanfattande kommentarer

Markberedning väster om Storuman, Lappland - sedd från marken

Jag tycker att markberedningen ofta är på tok för drastisk. Fåror och tiltor utgör efter harvning en onödigt stor andel av markytan. Detta med tanke på att syftet med harvningen är att skapa bra planteringspunkter, inte att vända upp och ner på en dominerande andel av markytan. Bra för renbetet är den inte. Risk för fornlämningar finns, liksom att kvicksilver mobiliseras och hamnar i bäckar. Fortfarande ser man också ofta att harvningen görs tvärs höjdkurvorna på rätt brant mark, med erosion som följd (fårorna blir diken/bäckar som tar med sig mineraljord neråt). Dessutom är det mitt intryck att det harvas mycket i onödan, där det skulle gå minst lika bra med fläckmarkberedning som är mer skonsam mot marken och miljön i övrigt. 

Samma markberedda hygge som ovan - sett från drönare

Vad gäller markberedning finns förresten en myt som miljösidan ofta tar upp i brist vetskap om vad forskningen visat: man hävdar att markberedning ger en större avgång av koldioxid och en större utlakning av kväve än opåverkad mark. Det har visat sig att det är precis tvärtom, markberedning är positiv ur miljösynpunkt vad gäller dessa två aspekter. Nyckelfaktorn är vegetationens (fält- och trädskiktet) respons på markberedningen. Den gynnas och binder då både koldioxid och kväve. Jag har själv varit direkt inblandad i flera av dessa studier via tidigare medarbetare och doktorander. Studierna har redan eller kommer snart att publiceras i vetenskapliga tidskrifter.

Körskada på samma hygge som ovan

Jag är också kritisk till hur skogsbruket hanterar marken vad gäller de körskador som ofta uppkommer i samband med hyggesupptagning och utförsel av virke och biobränsle. Trots storstilade formuleringar i miljöpolicies och certifieringsstandarder ser man alltför ofta grava körskador. Skogsstyrelsens inventeringar visar också att det finns en stor förbättringspotential. Körskador är negativa för miljön på det sättet att träd inte kan växa där (utebliven kolbindning och en förlust också för markägaren), att kväve kan lakas ut till ut- och grundvatten och att växthusgasen metan kan bildas. Metan är en mycket mer verkningsfull växthusgas än koldioxid. Körskador är också ett elände för friluftslivet i och med att det blir svårt att ta sig fram. Jag har på min blogg och i media tidigare lyft fram flera grava exempel på körskador. 

Körskada på vandringsled, Björkasjö Halland

Skogsbruket verkar långsamt inse att något måste göras åt körskadorna. Södra skogsägarna lämnar t ex en garanti om återställandende av marken om man skulle orsaka körskador. Skogsbruket utnyttjar i ökande grad tillfälliga specialtillverkade "broar" för överfart av bäckar och fuktiga partier. Forskning och utveckling genererar fuktighetskartor för skogsmarken så att körning kan planeras bättre för att undvika körskador. Utbildningar för förare hålls frekvent inom området. Man får innerligt hoppas att allt detta successivt leder till förbättring i fält, att det inte bara är ett spel för gallerierna. 

Jag snubblar nog vidare ett tag där ute på hyggena bland fåror, tiltor och djupa körskador. Ser fram emot den dag det går att gå där utan att hela tiden behöva ha näsan i marken. Jag vill se fåglarna, älgarna, bergen, sjöarna, himlen, ljuset…

Markberedning södra Lappland - sedd från satellit

Ovanstående text är ett utdrag av en kommentar jag skrev till Lars Sandberg i Öjebyn, Piteå kommun, med anledning av ett inlägg han gjorde i en e-post-diskussion om skogsbrukets metoder i framförallt övre Norrland. Det är SNF som driver på den diskussionen. Den e-post-lista med potentiella mottagare som finns är lång. Bl a finns där representanter för Sveaskog, Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen och Riksdagen. Han berörde många aspekter på skogsbruket i sitt inlägg. Min kommentar ovan berör endast markberedning och körskador, ett område som jag känner relativt väl till. Texten nedan är lätt förändrad för att bli läsvärd, lite tagen ur sitt sammanhang som den är.

Skogsbrandsutredningen – MSB synes ta skogsbrukets ansvar på allvar

Nu i veckan genomfördes Skogsvårdsförbundets årliga s k Höstexkursion. En av de två dagarna ägnades på plats åt den stora skogsbranden i Västmanland. Ett passande val verkligen i och med att det inte för så länge sen var ett år sedan branden utbröt. Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta, men rapporteringen via Twitter har varit minst sagt riklig. Skogssveriges twittrare verkade nästan tävla om att visa att nu var man minsann där.

Under tiden sen branden har jag förvånats över att det diskuterats så lite om skogsbrukets ansvar för att hindra uppkomsten av en storbrand genom olika förebyggande åtgärder. Den mesta diskussionen efter branden har kommit att handla om myndigheternas agerande. I två debattinlägg på SvD Brännpunkt har jag under det gångna året problematiserat skogsbrukets roll och också Skogsbrandsutredningens direktiv från dels den förra regeringen, dels den nya som överraskande ändrade detsamma och samtidigt gav MSB ett tilläggsuppdrag.

De två inläggen finns återgivna på min blogg och här är länkarna:

http://hans-orjan.blogspot.se/2014/09/skogsbruket-bor-gora-mer-for-att-stavja.html 

http://hans-orjan.blogspot.se/2015/04/skogsbrandsutredningen-skogsbrukets.html

Jag förstod att MSB skulle vara färdigt med sitt tilläggsuppdrag i januari 2016. Efter den gångna sommaren började jag fundera över hur deras uppdrag utvecklade sig och om de tänkte ta i frågan om skogsbrukets roll och ansvar. I slutet av augusti skickade jag därför en formell fråga till MSB om de dels tagit del av mina inlägg i SvD, dels tänkte utreda skogsbruket som en del i uppdraget.

Det gick inte många dagar innan ett svar kom från Åke Svensson på MSB (3 september 2015, Dnr 2015-97). Nedan citerar jag ett stycke ur svaret:

"Vi anser att skogsnäringen som alla andra näringar måste ta det fulla ansvaret för sina risker.  Skogsnäringen behöver i samspel med andra aktörer utveckla sin förmåga genom att till exempel följa prognoser och index och vidta försiktighetsåtgärder vid höga brandrisknivåer. I riskhänsynen bör rimligen också ingå en balanserad skogsskötsel med klok återplantering som ger skydd mot framtida skador (min kursivering). Vi bedömer det också som rimligt att i vårt uppdrag pröva om inte skogsnäringen ska ta ansvar för de risker näringen genererar och hålla egna resurser för upptäckt, begränsning och släckning av skogsbrand."

Det gladde mig mycket då jag läste detta svar. Det visade tydligt att MSB verkligen tänker utreda vad skogsbruket kan göra i förebyggande syfte för att hindra uppkomsten av en ny storbrand. Samma budskap lämnade Anna Johansson från MSB under Skogsvårdsförbundets exkursion på platsen, detta enligt information på Twitter från kontot @skogssverige. Johan Gert på MSB har också via Twitter låtit meddela att myndigheten ska försöka ordna mer information om det fortsatta arbetet på webben, detta som svar på min fråga om hur MSB tänkte genomföra uppdraget från nu och till i januari 2016 då jobbet ska vara klart.

Den här utvecklingen verkar mycket lovande. Lycka till MSB! Skogsbruket får inte passera under radarn vad gäller ansvaret för att förebygga stora bränders uppkomst. I skogen finns mycket att göra för att minska riskerna.

Några skogstankar m a a dikten Gläntan av Tomas Tranströmer

Tyvärr har jag trots idogt googlande på nätet inte lyckats med att ta reda på utgivningsåret. Den som vet får upplysa mig. Senare, i april 2017, berättade Eric och Anette Bagger vänligen för mig att dikten finns i samlingen Sanningsbarriären från 1978 (se kommentar nedan) .

Gläntan är en älskad och ofta återgiven dikt i olika sammanhang. Den kan tolkas både bildlikt och bokstavligt. Den ger tydligen tröst till många i svåra stunder, men vittnar också om skogslandskapets variation och människans användning av det över tid. Gläntor finns även i den icke brukade skogen och uppkommer genom t ex stormar, bränder och insektsangrepp. De är viktiga i skogsekosystemets föryngring (finns en ”GAP-theory” som är populär bland ekologer).

Gläntorna minner i den brukade skogen om alla de torp där det förr fanns fullt av aktivitet. Idag är de i bästa fall bevarade av entusiaster med spår som husgrunder och vårdträd. I sämsta fall är de slukade av granåkrar.

Den finaste skogsglänta jag vet är den som ligger vid ”Bonnastigen” mellan Sumpa och Kogstorp söder om Ullared i Halland. Där var förr ett öppet landskap runt om, men idag tränger granarna på från alla håll. Jag vet från nyligen att den gläntan är bevarad.

Den nästa finaste glänta jag minns ligger en bit öster om Leken längs Bergslagsleden genom Kilsbergen i Närke. Där satt jag för längesedan under ett vårdträd och drömde i samband med en två-dagars-vandring från Mogetorp till just Leken. Jag har tyvärr ingen bild därifrån och minns inte det exakta läget. Möjligen var det vid sjön Stora Tväggelåten. Nerikes Skogskarlar gjorde tidigare en stor kulturgärning och märkte upp alla gamla torpställen i Kilsbergen. Vet att jag haft en förteckning i form av en stencil och får leta i gömmorna.

/ Nu någon månad senare, i samband med en flyttstädning, hittade jag glädjande denna förteckning över Kilsbergtorp. Det visade sig t o m vara en bok med detta namn "Kilsbergstorp", utgiven 1992 av nämnda Nerikes Skogskarlar. Jag mindes helt rätt vad gäller gläntans/torpets belägenhet strax (100 m) öster om Stora Tväggelåten. Torpet hette Trunhem och "huset" hade bestått av tre jordväggar och en timmervägg. Siste brukaren var en Robert Berglund som dog 1920./ 

Att jag kommit att tänka på dessa gläntor och Tranströmers dikt kan jag tacka Anna-Maria Rautio på SLU för som i sin doktorsavhandling inledningsvis citerade första halvan av den. Inte bara en intressant avhandling utan även en handling som satte igång tankar på annat. Avhandlingen heter “People – Plant Interrelationships – Historical Plant Use in Native Sami Societies” och är ifrån 2014.

Och så till Tranströmers dikt äntligen, tycker ni nog:

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.

Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena.
Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.

Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.

Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.

Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

SLU:s nya campus – ett symbolrikt och dyrt maktcentrum

Nu står den där, den stora svarta kuben som markerar SLUtet på den byggboom som på kort tid förvandlat Lantbruksuniversitetets campus Ultuna från att vara utspritt och agrart till att bli en toppmodern city-like skapelse. Universitetsledningens vision har varit ett tätt campus med moderna funktionella byggnader där det är nära till allt. Studenterna, som är mycket få jämfört med alla andra högskolor och universitet, ska känna sig som tillhöriga ett kollektiv och ska för anställda och gäster se många ut. Kuben inrymmer den centrala förvaltningen, bl a fakultetskanslier och rektors kansli.

Kuben, som heter Ulls hus, är i flera våningar. Överst sitter förstås rektor. Kuben är den högsta byggnaden på campus så rektor kan ha god överblick och se ner på sina undersåtar - förlåt medarbetare. Allt i enlighet med den nya ledningsfilosofin "linjeorganisation" eller "New Public Management" på engelska där alla beslut går från toppen till botten där arbetet utförs och där inflytandet är minimalt. Rektor satt tidigare i den låga charmiga gula stenbyggnaden vid samma torg, i folkmun ”Gula torget” med tanke på de tre byggnaderna där i olika nyanser av gult. Att sitta kvar i det huset anstod förstås inte en rektor för ett universitet. Då hade ju någon kunnat se ned på rektorn, i alla fall bokstavligt talat, när de nya byggnaderna runt om växte snabbt i höjden som hybridasp ur jorden.

Förutom kuben finns nu centralt flera s k "center" med flera institutioner samlade i en byggnad. De nya byggnaderna är bra att arbeta och studera i, inte tu tal om det. Onda tungor skvallrar om att det inte alls var något större fel på flera av de byggnader som lämnades till förmån för de nya. Ett exempel är min gamla institutionsbyggnad Markvetenskap. Den fungerade bra förutom att den var rätt trist i innandömet. Att den fungerar bra visas av att nya medarbetare flyttat in efter oss när vi flyttade in i det nya flashiga MVM-centret. Den gamla byggnaden är dessutom K-märkt och får inte rivas. Den lär säkert användas under lång tid.

Det torg som nu ligger mellan de nya byggnaderna för tanken till t ex det gamla kejserliga Rom eller dagens Petersplats där. På torget samlas massorna för att lyssna till kejsarens senaste dekret eller också för att hylla kejsaren efter stora segrar och jämna födelsedagar. Det maktfullkomliga nästan religiösa formspråket förstärks av likheten mellan Ulls hus och muslimernas svarta kub Kaba (betyder just kub), belägen mitt på den stora centrala gården i moskén Masjid-ul-Haram i Mekka. Dit vallfärdar muslimer och ska gå sju varv motsols runt Kaba. Helst ska också den svarta stenen vidröras eller kyssas. Kaba lär ha endast en dörr, med tröskeln två meter över marken.

Svårigheten att ta sig in i Kaba är ytterligare en likhet med Ulls hus. I Ulls hus är det låst till alla korridorer som hyser det viktigaste av allt som ett universitet har, nämligen administrationen. I folkmun har Ulls hus därför inte bara fått namnet Kaba. Den påtalade svårigheten att ta sig in har också gett huset namnet Mordor. Någonstans i böckerna Sagan om ringen lär det hävdas: ”One does not simply walk into Mordor”.

Vet förresten de muslimska fundamentalisterna om att det finns en kopia på deras mest heliga byggnad Kaba i Uppsala? Det visade ju sig tyvärr vara mycket farligt att avbilda profeten, är det kanske det också att kopiera Kaba? Hoppas inte. Istället kanske Ultuna blir en alternativ vallfärdsort för de många muslimer som tvingats på flykt från Syrien och slutligen landat i Sverige. En ny nisch för SLU kanske? Den gode Ull, styvson till Tor, har möjligen synpunkter på en sådan utveckling. Jag hoppas på att han är storsint, generös och välkomnande.

Av en händelse råkade jag en gång närma mig Ulls hus ifrån kårhuset. Där i backen finns statyn "såningsmannen", en uråldrig påminnelse om den mankraft som för länge sedan bröt och odlade ny mark. Jag närmade mig honom snett bakifrån och fick då också svarta kuben i blickfånget. Man ser då hur han knyter näven och riktigt tar sats för att dela ut en rejäl smocka mot det nymodiga huset.

En pikant detalj med kuben, vilken inte direkt har med maktspråk att göra, är allt träet i en del av byggnaden. Första och hittills enda gången jag tittat in där slogs jag av allt trä i trapphuset. Jag tänkte direkt att "nu har de beaktat kritiken att de nyss färdiga centren inte byggts i trä utan i stål och betong", en kritik levererad av tidningen Skogen som tyckte att bygga i trä borde vara självklart för ett Lantbruksuniversitet.

Men så förvånad jag blev när jag lade handen på träet i trappan. Det kändes konstigt på något sätt, varför jag knackade på det och direkt insåg att allt bara var en tunn kuliss som täckte stålkonstruktionen inunder. Samma var det med de stående balkarna som också ser ut att vara av solitt trä. Det var också bara en kuliss. Synd, nuförtiden lär det gå bra att bygga även rätt höga hus helt i trä i stället för stål, sten och betong. Nu blir den tunna träkulissen snarast lite patetisk.

Byggboomen som bl a helt förvandlat SLU:s campus har förstås inte varit gratis. Prislappen lär inklusive en del andra nybyggen ha varit på uppemot fem miljarder kronor. Det är som normalt inte SLU som byggt och äger, det är Statens Fastighetsverk som står för den biten. SLU är beställare och hyr de byggda lokalerna genom långtidsavtal.  Byggboomens pris är en höjd hyra för SLU.

Hyresandelen i SLU:s budget skulle som resultat av allt byggandet öka från 12 till 17 procent under perioden 2012-2017 sas det tidigare. SLU:s ledning förfördes inför byggboomen av argumentet att det var ju inte så mycket med 17 procent "för det hade ju flera andra svenska universitet, bl a Stockholms". Det lät ju inte så mycket med fem procents ökning (från 12 till 17) och andra verkade ju ha klarat av det, varför man körde på med detta argument i ryggen. Det ledningen inte verkar ha förstått direkt var att det är en rätt stor relativ skillnad i hyra att få från 12 till 17, närmare 50 procents ökning. En massa extra pengar skulle fram för att betala den stora hyreshöjningen. En rätt svår ekvation att lösa eftersom inga höjda anslag alls aviserades från regeringens sida. 

Personer nära ledningen har gett insidervinkar om att några väl insatta medarbetare ville varna ledningen för vad som komma skulle, men att de aktivt hindrades därtill av den dåvarande förvaltningschefen. Det var han som till ledningen sålt in det fantastiska byggprojektet med att hyreshöjningen var en bagatell i och med att andra universitet minsann redan hade en hyreskostnad i budgeten på 17 procent. När ledningen fattade att man förts bakom ljuset eller förförts, då sparkade man förvaltningschefen. Förstås inte utåt från universitetet, utan som brukligt är snett åt sidan inom organisationen. Där sitter han antagligen ännu med fin titel och hög lön. En sådan här åtgärd brukar kallas att hitta en syndabock. Egentligen var det väl så att styrelsen inte såg till att skaffa sig ett tillräckligt bra beslutsunderlag.

Hur betalas då den stora mångmiljonerhöjningen av hyran, nu då regeringen inte vill ge något extra anslag p g a ökade hyreskostnader? Ja , det finns bara två sätt, endera minskas andra kostnader eller så ökas intäkterna. SLU gör bådadera. Eftersom personalkostnaden är den stora posten i varje organisations budget är det där SLU sparar pengar. Anställda, bl a forskare, har fått sluta. Avgående personal har inte ersatts. Trycket ökar på de forskare som är kvar – färre ska dra in mer externa bidrag. Det innebär också att mer overhead (administration, lokaler m m) måste sökas från olika externa bidragsgivare som t ex de statliga forskningsråden vilka får tilldelning av våra skattepengar via regeringens beslut. En byggboom som den på SLU innebär mindre andel pengar till den faktiska forskningen och istället ökad andel till hyror.  

Den andra möjliga vägen för SLU att få mer pengar till hyror är som sagt att öka intäkterna. De svenska universiteten är rika. De äger bl a skogs- och åkermark. Det gör förstås även SLU. Man drar nu in pengar på att sälja av mark, t ex till Uppsala kommun som vill expandera söderut vidare förbi Ulleråker och ut på åkrarna kring Ultuna. Detta är tråkigt därför att bördig åkermark är en begränsad resurs som bör bevaras. Trist är att Uppsala kommun ämnar bygga på åkermark. Förskräckligt är att SLU upplåter bördig åkermark till bebyggelse, ett lantbruksuniversitet borde gå i fronten för att skydda den istället. Ultuna förlorar ytterligare sin agrara prägel när delar av åkermarken runtomkring försvinner och SLU blir gömt bakom bostadskomplex. Det stärker nog tyvärr för framtiden de röster som ifrågasätter att SLU ska vara ett eget universitet. SLU har mycket få studenter och är avsevärt mindre än en enskild fakultet på ett typiskt traditionellt universitet.

Att åkermarken vid SLU Ultuna försvinner är negativt för forskningen och undervisningen, särskilt den senare. Möjligheterna för studenterna att i fält ha nödvändiga lektioner och provtagningar i närområdet reduceras. Miljöbelastningen ökar när studenterna istället måste förflyttas avsevärt längre per buss för sina fältstudier.

Sammantaget är baksidan av de flashiga nya byggnaderna på SLU campus en ökad press på forskarna som blir kvar att söka medel, att en ökad andel forskningsmedel går till hyreskostnader, bebyggelse av åkermark och en minskad agrar prägel på området vid Ultuna, samt en ökad miljöbelastning och tidsåtgång för fältundervisningen. Var den brutala omstöpningen av campus värd det?

Vill du kanske göra dig en egen uppfattning om SLU:s campus? Det är i så fall mycket vällovligt. Två chanser finns i en nära framtid. Tisdag 22 september kl 11.30 är det invigning av Ulls hus. Anmälan krävs, se SLU:s hemsida. Lördag 26 september är det Öppet Campus för alla kl 10-16. Gratis bussar går från Uppsala Konsert och Kongress med start 9.30. Åk dit och se vad du själv tycker.

Skog och skogsbruk längs vandringsleden Storvreta - Jälla utanför Uppsala

Sol och lite höst i luften, de första gula löven hade landat på marken efter en natt med nära noll grader. Vi, en grupp på åtta vandrare från Friluftsfrämjandet och STF i Uppsala, gick Jällaleden 7 km genom Storskogen mellan Storvreta och Jälla. Inklusive en rast på totalt 45 minuter vid ledens två vindskydd tog det oss ca fyra timmar att komma från start till mål.

En bra sak med leden för oss Uppsalabor är att man kan ta sig till startpunkten och från slutpunkten med tåg eller buss. Dessa går relativt ofta. Leden är ganska stenig med många rötter. Därför är det bäst att gå lugnt. Kängor och stavar är att rekommendera. Största risken vid vandring på leden torde vara att man snubblar eller halkar omkull.

Vi inledde med att ta Upptåget till Storvreta, det tar 10 minuter och kostar 40 kronor om man har UL-kort. Leden börjar strax bortom idrottsplatsen när man kommer från järnvägen. Startpunkten är mer exakt vid Friluftsfrämjandets stuga intill den f d slalombacken.

Ganska snart kommer man in i reservatdelen av den skog som leden går igenom. Här finns en ca hundraårig granskog på näringsrik moränmark. Hur skogshistorien ser ut på platsen vet jag inte. Jag har ännu inte snubblat över någon dokumentation, men har heller inte letat aktivt. Min gissning är att skogen inte brukats åtminstone under de senaste 100 åren.

Skogen är, i denna gamla urskogsliknande del, skyddad enligt EU:s Natura 2000. Här finns många stora granar som fallit och lämnats att förmultna på det sätt som skedde innan människan började bruka skogen. Tack och lov håller reservatets förvaltare rent längs leden så intresserade besökare kan ta sig fram och njuta av reservatet Det finns också en hel del stående träd som dött utan att ännu falla omkull. Många idag ovanliga organismer är beroende av stående eller liggande död ved för sin överlevnad. Det är inte bara granar i trädskiktet, även om de dominerar. Det finns en del stora aspar och tallar. Under de höga träden finns en hel del små ekar och lindar.

Morän är den vanligaste jordarten. Där är här väldigt blockig. Blocken är överväxta med ett frodigt täcke av mossa. En av deltagarna påpekade likheten med John Bauers skog. Jag berättade lite om hur kalt och gråvitt det ser ut på det stora brandfältet i Västmanland där markens vegetation brunnit bort nästan helt. Här och var i den storblockiga Storskogen finns små kärrmarker insprängda. I en del finns t o m vass kvar, vittnande om att här en gång varit en havsstrand.

Vi kom att tala om hur den blockiga moränen bildats genom inlandsisens inverkan och därefter utvaskningen av all finjord med vågorna i det hav som täckte Uppland under lång tid efter det att isen smält bort. Företeelsen "högsta kustlinjen" väckte intresse. Vi kom in på när olika delar av Uppland p g a landhöjningen dök upp ur dåtidens hav. Och att någon högsta kustlinje inte finns i Uppland, eftersom höga berg saknas och att hela landskapet därför varit under vatten någon gång efter istiden.

Jag nämnde Maja Hagermans bok "Försvunnen värld" (Norstedts förlag 2011), där det finns illustrativa kartor över strandlinjens förändring över tid. Boken handlar, baserat på utgrävningarna inför motorvägsbygget E4 Uppsala-Gävle, om människans tidiga ianspråktagande av landskapet.

Ca 2,5 kilometer efter ledens början i Storvreta finns en av ledens mer spännande begivenheter: Trollberget. Det ligger ca 75 meter från leden där det finns en tydlig vägvisare som pekar åt sidan. Trollberget är en av inlandsisen i stora block uppbruten liten bergknalle som inte sticker upp mer än 5-10 meter över omgivningen. Här ligger de stora kantiga blocken huller om buller. Emellan dem finns 3-4 meter djupa hålor. Där vill man inte ramla ner för där finns trollen. Man tyckte sig ibland ana en viftande trollsvans nere i skuggorna och mörkret.

Någon mänsklig varelse hade uppenbarligen suttit eller övernattat på plats intill berget för att försöka få en glimt av trollen då de nattetid söker sig ut på eskapader. Där i skogskanten fanns nämligen tyvärr spår av trollspaningen i form av en eldstad, en presenning att sitta eller ligga under vid dåligt väder, ett kvarlämnat vedträ och två nummer av UNT från slutet av juni i år.

Leden har två vindskydd, efter från Storvreta räknat ca 3 respektive 5 kilometer. Vi stannade som sagt vid båda. Störst plats finns vid det första och stället ligger liksom i en stor gryta nedsänkt i marken. Av mängden klotter på vindskyddets utsida att döma är platsen väl besökt.

I klottret fanns en del lustiga och läsbara inslag som t ex "Arsenal" och "Stina hatar skogen". Denna Stina hade nog haft en tuff dag i skogen med mygg, regn och kyla. Kanske också en dålig natt i vindskyddet med för lite sömn. Annars har jag svårt att förstå hur man skulle kunna hata denna fina gammelskog. Någon vän av gammal sovjetisk ordning hade också varit på besök för ”hammaren och skäran” fanns tydligt ritad där på väggen.

Längs leden dök det här och var upp punktvisa spår av vildsvin. På några ställen hade de bökat runt rejält på ytor stora som ett normalstort rum. Vi pratade lite om vildsvinets levnadssätt och ursprung och också om dagens jakt på det. I kanten på kärren kunde man se spår av rådjur. På något ställe såg jag spillning efter älg.

Fågellivet märkte man inte så mycket av så här års (september). Fågellivet har sen länge tystnat för säsongen. Då jag dagen innan vår vandring gick leden för rekognoscering hörde jag korp, ringduva, större hackspett, nötskrika och några varnande rödhakar. I gruset på en korsande skogsbilväg dök också den precis igen utsedda nationalfågeln, koltrast, upp.

Den sista tredjedelen av sträckan går igenom en helt annan typ av skog. Den är föremål för aktivt skogsbruk. Trädslagsfördelningen och åldern på skogen var annorlunda. I ett längre avsnitt fanns 25-30 årig gles blandskog björk-ek-gran, som vi trodde aktivt skött för att vara attraktiv för sådana besökare som vi. Den skogen var ljus och nästan parkliknande.

Vi gjorde paus också vid ledens andra vindskydd. Här diskuterade vi en del tips om utrustning och säkerhet. Vad bör man ha med sig om olyckan mot förmodan är framme? Jag visade vad jag som gruppledare bör ha med i ryggsäcken. Sådant är bra att ha med även om man är ute själv eller i en mindre privat grupp. Listan finns längst ner i denna text.

I ett parti gick man genom en för länge sedan dikad torvmark. Här växte nu en nästan trädslagsren yngre björkskog, gissningsvis föregången av en generation gran. Före det har området sannolikt tjänat som slåtteräng för produktion av hö till kritter på någon bondgård i närheten. Många sådana slåtterängar förvandlades till skog vid tiden efter andra världskriget.

Mot slutet av leden stötte vi på tydliga bevis på ett aktivt skogsbruk. Leden passerar ett större modernt hygge. Dagens hyggen kan inte kallas "kalhyggen" eftersom mycket lämnas kvar för att tjäna naturvården, t ex mycket gamla träd, lövträd eller stående döda träd. På bergknallar och i kärr lämnas grupper av träd, dels för naturvårdens skull, dels för att de stora maskinerna svårligen kan köra där. Ett älgtorn en bit upp i sluttningen påminde om den älgjakt som börjar om en månad. I Norrland har jakten redan inletts nu i början av september. På hygget kunde vi också se att man nyligen gjort en skonsam fläckmarkberedning där gran sen hade planterats i den omvända torvan.

Vi passerade på ett annat ställe ett smalt hygge där leden sökte sig fram genom en djungel av manshögt gräs (piprör). Inne i denna djungel kämpade 7-8 åriga tallplantor sig uppåt för att äntligen nå över gräset och där kunna få del av mer av det infallande ljuset, så avgörande för fotosyntesen och tillväxten.

Efter det hygget passerar leden en kraftledning. Där finns en tråkig och tyvärr vanlig företeelse i skogsbruket, nämligen en kraftig gammal körskada på marken. Sådana uppkommer där de stora skogsmaskinerna oaktsamt körs fram på fuktig eller blötmark i samband med fällning av träd eller uttransport av virke. En viktig orsak till nutidens körskador är att skog avverkas året om numer, skälet därtill är att färskt virke är mer gynnsamt för industrin. Detta innebär körning även sommartid då marken inte är tjälad. En körskada syns tydligt i terrängen under årtionden, den självläker i stort sett aldrig. Den hindrar ny skog art etablera sig där och markägaren förlorar därmed tillväxt, den leder till näringsämnen kan utlakas till grundvattnet och till bildning av växthusgaser, främst metan.

Körskador uppträder besvärande ofta i även nu pågående skogsbruk, detta enligt egna iakttagelser (flera exempel i olika inlägg på min blogg) och Skogstyrelsens inventeringar. Detta trots hindrande föreskrifter från Skogsstyrelsen och företagens storstilade ambitioner i miljöpolicies och certifieringsstandarder. Förhoppningsvis blir det bättre med tiden genom information, utbildning och bättre kartmaterial.

Leden slutar strax innan Jälla naturbruksgymnasium, där motionsspåret börjar och intill elevernas tummelplats för att lära sig köra skogsmaskin. Efter en kort promenad söderut genom skolans område når man stora vägen in mot Uppsala och den hållplats varifrån bussarna 805 och 886 går in till staden.

Tyvärr var busskuren en skam för Uppsala kommun, bussbolaget UL och i synnerhet de personer som förstört och skräpat ned. Det fanns ingen papperskorg. Skräp var i mängder kastat i och runt busskuren. Bänken att sitta på i kuren var uppbruten till 2/3. Den ena kantplåten vid vindskivan var delvis uppbruten och dessutom vinklad nedåt med risk för skador på väntande personer. Jag slog själv huvudet i den.

Buss 886 går en gång i halvtimmen. För närvarande ca 5 minuter före hel och halv timme. Inne i staden kan man kliva av vid t ex Vaksala torg, Stadshuset och Centralstationen. En fin dag i skogen avslutades med att jag fick sällskap av en av deltagarna till mitt favoritfik Fågelsången. Vandringen hade verkligen gett mersmak och vi började direkt drömma om nya vandringar till nya mål...

Utrustningstips för säkerhet m m:

Yxa/machete för att kunna göra slanor till en bår, hugga ved eller tillverka ett natthärbärge

Tunt rep för att t ex kunna göra en enkel bår med slanor

Kniv för diverse ändamål

Reflexväst och pannlampa ifall man blir fördröjd och det mörknar Reservglasögon för den som måste ha sådana och de ordinarie går sönder Tändstickor för att göra upp eld

Karta och kompass för orientering

Mobiltelefon för orientering (om den har gps) och för att ringa efter hjälp i nödläge

Extraladdare till mobilen

Appen "Find me" eller liknande till smartphone (den skickar din position till en förutbestämd mottagare)

Visselpipa för att påkalla uppmärksamhet

Förbandslåda (Biltema har prisvärd med bra innehåll)

Skavsårsplåster

Ståltråd, liten avbitartång och silvertejp för reparationer

Lite extra mat

Druvsocker eller russin för extra energitillskott

Mycket saker är det, men de är sammantagna inte alls tunga. Är man en grupp kan man dessutom dela upp sakerna.

Klädseln är också en säkerhetsaspekt. Den finns mycket att säga om. Här ska jag bara nämna vikten av bra skodon för att hindra att man halkar, stukar vristen eller blir kall. Och att jacka eller ryggsäck gärna kan vara lite färggranna så att man syns i skogen och på vägar och så att man kan lätt återfinna dem ifall man lägger ifrån sig dem.  Stavar är också bra i besvärlig terräng, de ger fyrhjulsdrift.

Överkonsumtion av animaliska livsmedel i Västvärlden och hållbar global utveckling – vad gör LRF?

                                          Bild från nätet: Blogg Amelia

I Västvärlden inklusive Sverige är det en överkonsumtion av animala livsmedel. Den är en viktig orsak till problem med hälsan (cancer m m). För några år sedan gjorde jag lite research inför en debattartikel i UNT som handlade om inriktningen på EU:s forskningsprogram (jag satt då som nationell expert i EU:s ramprogram för forskning, specifikt i programrådet för livsmedel och areella näringar). Som en del av denna research ställde jag en rak fråga till Livsmedelsverket om dess uppfattning om hur mycket animalier svensken äter i förhållande till vad som är näringsmässigt befogat. Svaret var att vi äter avsevärt för mycket, ett svar som kom efter att man skruvade på sig lite besvärat. Detta eftersom frågan är kontroversiell och det är många starka lobbyister engagerade t ex LRF. Eftersom konsumtionen av animalier stadigt ökat i Sverige torde överflödet vara än mer markant idag.

Besvärat var förresten inte ordet om man ska beskriva reaktionerna i EU-programrådet då jag tog upp frågan till diskussion (huruvida en förändring av produktion och konsumtion från animala till vegetabiliska livsmedel borde vara ett viktigt område för forskning inom ramprogrammet). Representanterna från Danmark och Holland, båda stora producenter av kött och mjölk, gick nästan i taket för att jag ens vågade knysta om detta. Frågan var så kontroversiell även hos det svenska jordbruksdepartementet, vars chef då var Eskil Erlandsson (C), att man ur mina mötesanteckningar strök att frågan tagits upp, detta innan anteckningarna stadsfästes av ministern och diariefördes.

Det är inte bara hälsan som är problemet med att Västvärlden överkonsumerar kött. Ett annat problemområde är miljön. Animaliska livsmedel är en ineffektiv källa för att tillfredsställa befolkningens näringsbehov. Den odling som är inriktad på att producera foder åt lantbrukets djur kräver mycket stora arealer jämfört med en inriktning där vegetabilier produceras för human direktkonsumtion, som jag uppfattat det hela sex-sju gånger mer. I Sverige idag är ¾ av åkermarken ägnad åt vallar eller spannmål till djurfoder. Därtill kommer en areal ungefär motsvarande resterande ¼ för produktion i utlandet av foder till svensk djuruppfödning.

Miljöproblem relaterade till animalisk produktion är t ex eutrofiering av yt- och grundvatten, speciellt efter vallbrott och där djurtätheten är stor, och del i den allmänna utarmning som skett av den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet genom en arrondering mot allt större åkrar med borttagande av öppna diken och dikesrenar, stengärdesgårdar och åkerholmar. EU:s miljöstöd har ägnats åt att sistnämnda problem ska motverkas.

LRF:s älsklingsargument inom miljöområdet för kött- och mjölkproduktionen är att djuren håller landskapet öppet och också är avgörande för den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet. Speciellt inom mjölkområdet tror jag att argumentet är en stor överdrift. Mjölkkornas bete sker sannolikt endast i mindre grad på naturbetesmarker och i större grad på åkermark. Jag har försökt få fram data på detta, men misslyckats. Upplys mig gärna den som vet. För köttdjursproduktionen bedömer jag argumentet som mer relevant.

Landskapet kan hållas öppet även på andra sätt än genom animalisk produktion. Med minskande sådan produktion frigörs betydande arealer som kan användas för att istället odla lågväxande grödor för bioenergi eller för andra smarta ändamål där produkter kan substituera dagens fossilbaserade sådana. Allt som ett led i att utveckla en hållbar bioekonomi. För energiändamål kan också mer lövskog odlas, det finns flera arter som anses attraktiva för friluftslivet, t ex björk och asp. Sådana har också positivt värde för fågelliv, jaktbart vilt och marktillstånd.

En annan negativ miljöpåverkan är idisslarnas rapande av växthusgaser, framförallt metan som har en växthuseffekt som per vikt är ca 30 gånger större än för koldioxid. Hela jordbrukssektorn bedöms av IPCC svara för 15-20 procent av globens nettoutsläpp av växthusgaser.

Globens befolkning fortsätter att växa. Om tillräckligt med föda ska kunna produceras utan att miljöproblemen förvärras måste flera förändringar ske framförallt i Västvärlden, men även på andra håll: 1/ kraftigt ökande andel vegetarisk kost, 2/ mindre slöseri i livsmedelskedjan (idag förloras ca 30 procent i producent- och konsumentled), 3/ mer omfattande utnyttjande av förädling och GMO för lantbrukets växter och produktionsdjur, och 4/effektivare gödsling med mindre förluster.

LRF är tyvärr inte en aktör som helhjärtat verkar för dessa nödvändiga förändringar i hållbar riktning, speciellt inte vad gäller de två första fundamentala punkterna. LRF är därmed inte den ”planetskötare” som Johan Rockström Stockholms universitet efterlyst i radions sommarprogram, eller den av Gud givna globala ”caretaker” som Rickard Axdorff (Naturbrukarna och Skogsaktuellt) yrat om på Twitter. LRF:s hållning är i olika frågor snarast ett kortsynt försvar av medlemmarnas ekonomiska intressen, vilket i och för sig inte är förvånande, men jag tycker man kunde begära mer framsynthet och globalt tänkande av ledningen än så.

Noterbart i sammanhanget är hur opportunistiskt LRF och en del andra röststarka lobbyister använder miljöargument för att värna sina intressen. När man med näbbar och klor försvarar jordbruket och den mjölkproduktionen är biodiversiteten det främsta argumentet och växthuseffekten tonas ner. När man å andra sidan försvarar ett intensivt skogsbruk är växthuseffekten främsta argumentet (jfr utspel i av Göran Persson i SvD Näringsliv och Sven-Erik Bucht på Virkesforum).

Lästips:

J D´Silva och J Webster (Red.) 2010. The Meat Crisis – Developing More Sustainable Production and Consumption. Publisher: Earthscan. 305 s.

J S Foer. 2011. Äta djur. Norstedts förlag. 327 s.

Jordbrukets produktionsvärden och stöd 2013 - hur bidra till öppna landskap?

Den senaste tiden har det varit mycket uppmärksamhet i media om den s k ”mjölkkrisen”. LRF har drivit kampanj för ökat stöd till landets 4000 mjölkbönder. Bakgrunden är sjunkande producentpriser p g a ett globalt överskott på mjölkprodukter. LRF:s kampanj har inkluderat lobbying, mediala aktiviteter och namninsamling. Lokalt lär LRF t o m ha fått konsumenter att betala mer för mjölken. LRF:s kampanj har varit framgångsrik, i dagarna lovade Sven-Erik Bucht ökat stöd till landets mjölkbönder.

Jag som inte äter kött och konsumerar endast lite mjölkprodukter kliade mig i huvudet och undrade ”hur mycket stöd har egentligen landets lantbrukare?”. Det är ju allom känt att huvuddelen av EU:s medel används för att stödja ländernas jordbruk. Hur det ut i Sverige? Är det befogat att ännu mer av mina och andras skattepengar går till bönderna, de verkar ju redan vara en jämfört med andra yrkesgrupper omhuldad grupp?

Inga lätta frågor att besvara förstås, men en bra start torde vara att ta reda på hur det faktiskt ser ut. Det visade sig tyvärr inte vara så lätt snutet ur näsan. Jag skickade per epost nedanstående, i mitt tycke enkla och självklara fråga, till Jonas Hammarstrand på Jordbruksverket:

Jag vill veta hur stor andel av det svenska jordbrukets samlade inkomster som varit bidrag (EU respektive nationella) under 2012, 2013 respektive 2014. Plus samma siffror för landets mjölkproducenter.
Jonas var snäll och behjälplig och svarade snabbt. Men det jag trodde Jordbruksverket kunde svara på med vändande post var tydligen inte så enkelt. Det var många om och men. Och jag fick inget direkt svar, men väl länkar till några publikationer på nätet. Dom har jag grävt i och tycker mig ha hittat en del matnyttigt, se nedan.

Huvudkälla:

Sveriges Officiella Statistik – Statistiska Meddelanden JO 45 SM 1403: ”EEA - Ekonomisk kalkyl för jordbrukssektorn - Jordbrukets intäkter efter region och driftsinriktning 2013”

Jordbrukets totala produktionsvärde 2013 var 49 miljarder kr. Det totala stödet var 9,3 miljarder kr, vilket är 19 procent. Jordbrukets verksamhet stöds alltså till 1/5 med våra skattemedel, varav huvuddelen gjort en loop via EU.

Stödet gick i sjunkande ordning till: Jordbruksväxter, Mjölkkor, Köttdjur och en rest bestående av trädgård, får m m.

Hela 72 procent av stödet gick till gårdar över 50 hektar, 51 procent till gårdar över 100 hektar. Skånes storbönder var de riktiga vinnarna.

Störst andel stöd av produktionsformerna hade får, knappt 40 procent.

Stödet bestod av gårdsstöd (5,8 miljarder kr), kompensationsbidrag (0,7), nationella stöd (0,3), miljöersättning (2,5) och djurvälfärd (0,1).

Mjölkproducenterna (ca 4000 företag) stod för 27 procent av produktionsvärdena.

Stödet till mjölkproduktionen var 2,3 miljarder och produktionsvärdet var 13, det innebär ett stöd på 17,5 procent. I Figur E i rapporten ser det dock ut att vara lite lägre, typ 15-16 procent.

Den skatteåterbäring avseende diesel som regeringen nyss aviserat motsvarar tydligen 0,6 miljard. Mjölkproduktionens stöd blir då 2,9 miljarder, motsvarande 22 procent, d v s lite högre än för sektorn som helhet (19 procent, se ovan).

Småbruk hade stor andel stöd, hela 42 procent. Småbruk är företag med mindre än 400 standardiserade arbetstimmar per år.

Störst andel stöd i förhållande till produktionsvärdet hade Jämtlands och Norrbottens län. Lägst andel fanns i Halland, Blekinge och Skåne.

_ _ _ _ _

Som synes har jordbruket ett stort direkt skattestöd. Sannolikt större än alla andra icke-offentliga produktionsgrenar. Är detta rimligt? Ja, vad tycker ni?

Själv vill jag inte betala skatt för kött och mjölk eftersom jag knappt använder det och för att jag inte tro på det inom ramen för global hållbar utveckling. Däremot bidrar jag gärna till öppna landskap och biodiversitet. Men där tror jag både inriktningen och metoderna kan vara annorlunda än idag, men med samma mål i sikte.

Eller kan öppna landskap och biodiversitet rentav finansieras på en kommersiell marknad? Med exempel taget från de sk ”lärkrutorna” skulle lantbrukarna erbjuda sig hålla landskapet öppet mot ersättning och dessutom sälja de extra produkter som genereras, t ex bioenergi eller fårkött. Det vore väl i linje med Alliansens frihetsideal? Och i linje med utvecklingen på tv/film-området där man vill välja själv att se det man tycker om, inte se ett strömlinjeformat utbud på statsfinansierade kanaler. Skulle det vara möjligt?

Utveckling på de s k Gudrun-hyggena

 

Nedanstående text är en kommentar till ett inlägg ”10 år efter Gudrun” som Marianne Eriksson LRF gjorde 1 september 2015 på sin blogg. Min kommentar finns även där.

http://blogg.lrf.se/marianne-eriksson/10-ar-efter-gudrun/

Tack för trevligt och intressant inlägg i ett dramatiskt ämne. Ja, nog är naturens återhämtningsförmåga förunderlig. Även människans kraft när det krisar. En parallell i dagarna är utvecklingen på det stora brandfältet i Västmanland, både vad gäller vegetationen och skogliga aktiviteter.

Nog är det lite synd att det blev mer gran efter än före Gudrun. Ett bra tillfälle att bryta granifieringen av Götalands skogar togs inte tillvara tack vare att penningen fick råda. Mer tall och ädla lövträd hade jag hoppats på. Nu har gran planterats på mark mer passande för tall. Södras skogschef Göran Örlander har flera ggr uttryck missnöje med detta.

Jomenvisst kommer det mycket lövsly på Gudrunhyggena, vilket är glädjande. Det lär väl vara mest björk plus en mindre del asp och rönn. Hur det blir med lövandelen på sikt beror av markägarens röjning och gallring. Låt oss hoppas att hen låter en betydande del löv vara kvar. Det vore bra för biodiversiteten, svampplockningen, det estetiska och marktillståndet. Lövandelen på sikt beror också förstås av hur mycket älg och hjort som finns där. De kan rensa rätt effektivt. Hoppas markägare och andra jägare förmår hålla nere viltet på en rimlig nivå.

Du berör också de f d Gudrunhyggenas kolbindning. Glädjande att den redan nu är positiv i den meningen att mer koldioxid fastläggs än vad som avgår. Dock är det betydande mängder som uteblev att fastläggas under de första åren p g a stormens ödeläggelse av trädskiktet. Vilka de där ”olyckskorparna” var och vilka förutsägelser de hade om varaktigheten i den negativa kolbindningen kan du gärna få berätta. Jag minns det nämligen inte på raken.

Slutligen låter det oroväckande med det där PHP V5.5.X som du drabbats av. Det låter som en muterad fågelinfluensa som nu gett sig på att äta upp blogginlägg. Vi får hoppas att IT-folket kan hitta någon verksam vaccination emot den. Jag oroas nämligen över min egen blogg också.

 

Förtydligande i efterhand:

I en senare kommentar till Marianne Erikssons inlägg förtydligar Göran Örlander att Södras bedömning är att det kommer att bli ungefär lika mycket gran på Gudrun-hyggena som det var innan och att lövet är den stora vinnaren. Han menar också att föryngringarna ännu inte kommit i balans vad gäller kolflödena, utan att det tar ytterligare 10 år innan inflödena är större än utflödena.