Extremväder i Halland under sex månader - från katastrofal blöta till dito torka på ett halvår

Nötkreatur som försöker hitta något ätbart, juli 2018, Svartrå

Det har knappt regnat nånting i Halland nu på dryga två månader, detta mitt i vegetationsperioden när växternas behov är som störst. Normalt har Halland landets högsta årsnederbörd med som mest cirka 1200 millimeter där den halländska delen av småländska höglandet reser sig ur slätten. Slättlandet består i huvudsak av sandjord, en typ av mark som har mycket liten vattenhållande förmåga. Regn då och då behövs för att underhålla växtligheten. I skogslandet upp till Högsta kustlinjen, som här ligger på endast 70 meter över havet, består marken av svallade moräner, också de med låg vattenhållande förmåga. Här och var är de överlagrade av grova sediment som sand och mo, som inte gör saken bättre. Ovan Högsta kustlinjen är moränen inte svallad, och har därför en kornstorleksfördelning som är mer gynnsam för att hålla vatten för växtligheten. 

Kornåker, juli 2018, Älvsered (kartans höjd 15 cm)

Betesvallar på åkermark och ängar är nästan helt bruna. På slåttervallarna hann lantbrukarna ta en första skörd, men även de är nu brunbrända. Spannmålen, särskilt den vårsådda, ser ynkligt dålig ut. Stråna är korta och axen taniga. Endast höstvete och -råg ser någotsånär bra ut. De hann skicka ner sina rötter djupt innan torkan slog till. Potatisen, i alla fall den som odlas i min närmiljö från Glommen vid kusten och en mil inåt skogslandet till, den har bevattnats. Vi får se hur länge till det kan pågå. Falkenbergs kommuns vattenbolag Vivab har i dagarna infört bevattningsförbud i kommunens inre delar runt Ullared. Fortsätter torkan lär det snart bli en utökning till hela kommunen. 

Huvudinflöde till Gamlarydssjön ca 15 ha stor, juli 2018, Älvsered

I skogen mot slätten har lövträden, speciellt björk, börjat vissna. Barrträden ser än så länge vitala ut. Bäckarna går tomma. Sjöarnas vattenyta har sjunkit rejält. Stora åar, som Ätran och dess största biflöde Högvadsån, har en extremt liten vattenföring. 

Sumpafallen, juli 2018, Högvadsån, Svartrå

I Ätraforsdammen, som ligger i Ätran cirka två mil uppströms Falkenberg vid havet, är flödet bara en fjärdedel av det normala. Både Högvadsåns och Ätrans avrinningsområden domineras av skogsmark, 85 respektive 56 procent. 

Ätraforsdammen, juli 2018

Nationellt är läget mycket krisartat. Uppskattningar säger att spannmålsskördarna endast kommer att vara mellan 25 och 75 procent av de normala. Brist på foder gör att slakten måste öka kraftigt, till och med talas om nödslakt på gårdarna på grund av köer till slakterierna. Djurkropparna måste då brännas eller grävas ner till ingen nytta. Kalvfödandet kommer då förstås också att reduceras kraftigt, vilket innebär att djurhållningen kan drabbas upp till ett par år efter det att nederbördsförhållandena förhoppningsvis normaliserats. 

Hälleskogsbrännan, Västmanland, september 2016

I Sveriges skogsland brinner det i mycket stor omfattning. Den sammanlagda arealen är redan större än den stora skogsbranden i Västmanland 2014. Som mest brinner det i Hälsingland och Jämtland. Hela samhällen har fått evakueras. Halland är nu ett av de tre län i landet som ännu förskonats från skogsbrand. 

I detta inlägg visar jag en del bilder jag tagit så sent som förra veckan på turer i Falkenbergs kommun från kusten och upp till trakten av Älvsered, dit det är cirka fem mil. De bekräftar hur himla torrt det är och hur illa det står till med grödorna.

Tullbron, Ätran, Falkenberg, juli 2018

Vårt minne är kort. Därför visar jag också som jämförelse några bilder från slutet av förra året. Då var det nämligen extremt blött här på trakten. Nederbörden under oktober till och med december var mellan 50 och 100 procent högre än normalt. Åkrarna stod under vatten. Innan höstregnen började hann merparten av skörden bärgas. En del fodermajs runt Glommen togs in för sent, med stora körskador som följd. 

Skördat fodermajsfält, Glommen, hösten 2017

I Ätraforsdammen var luckorna helt öppna och vattnet sprutade rakt ut. Vattenföringen var 29 december 138 kubikmeter per sekund, vilket är fyra gånger så mycket som medelvattenföringen för året och 17 gånger så mycket som nu i torkan.

Ätraforsdammen, december 2017

På endast sex månader har vi alltså haft nederbördsextremer åt två håll, med mycket besvärande torka respektive översvämning som konsekvens. Det är såna här extremsituationer som bedöms bli avsevärt vanligare framgent om IPCC:s klimatscenarier blir verklighet. Jag kan konstatera, på basis av det sista halvåret, att beredskapen och förmågan att hantera såna här väderextremer, helt saknas för lantbruket. Det är mycket oroande. Såväl branschorganisationerna, som ansvariga myndigheter, måste ta ett ordentligt grepp i kragen. 

Tullbron, Ätran, Falkenberg, december 2017

Jag kan också konstatera, att den nationella Livsmedelsstrategi, som togs ifjol av riksdagen efter stor vedermöda och med livsmedelskedjans alla aktörer inblandade, är totalt blank vad gäller medvetande och handlingsplaner vad gäller klimat och extremväder. Inget annat än en skandal! 

Finnbygden i norra Värmland - besök med Skogshistoriska sällskapet

Gård i Mattila strax norr om Östmark

Ända sen jag var liten har finnbygderna fascinerat. Grogrunden las då jag i mammas bokhylla hittade och sen läste Dan Anderssons böcker. Flera gånger har jag besökt Luosa-stugan vid Skattlösberg i sydvästra Dalarnas finnbygd, där Dan bodde en tid. 

Nu, via Skogshistoriska sällskapet, dök möjligheten upp till en djupdykning i finnmarkerna då och nu. Sällskapet ordnade en intressant exkursion vid Mattila i norra Värmland.

Deltagarna på väg från Mattila bort till Juhola finngård

Under slutet av 1500-talet, 1600-talet och en bit in på 1700-talet flyttade tusentals finländare, främst från landskapet Savolax, till vad som idag kallas finnbygden i Sverige, detta för att finna nya utkomstmöjligheter. De tog sig per båt över Bottenhavet. Kolonisation skedde inom landet, Finland var ju då en del av Sverige.

Drivkrafterna var fattigdom, ständiga krig med Ryssland och att Gustav Vasa och sen Karl IX införde några års skattefrihet för alla som ville kolonisera utmarker (främst skog). Kungarnas baktanke var, som jag förstått det, att öka sina skatteintäkter från mark.

Vacker ängsflora vid finngården Juhola

De som kom var främst svedjebönder och de hade kunnande att producera mat ur skogen. De eldade upp skogen och odlade därefter i askan. En svedja brukades under fyra-fem år, då producerades råg och rovor. Grödorna nyttjade näringsämnen som mobiliserats av branden. Denna tog sen slut. Sen användes svedjan för bete en period innan den oftast fick växa igen. En ny svedjning kunde först göras efter några tiotals år. Svedjorna som tagits upp på bördigare mark kunde bli permanent åkermark.

Kolonisatörerna slog sig först ner i Sörmland, Östergötland, Gästrikland och Tiveden. Sen flyttade både nya kolonisatörer, och även barnen till de tidigare, längre in i landet, ända bort mot norska gränsen. Finnbygder fanns från Tiveden i söder till norra Ångermanland. Största koncentrationerna var i Dalarna och Värmland. Som mest fanns tiotusentalet skogsfinnar i landet. I vissa län kunde de utgöra en betydande del av befolkningen, t ex i Värmland som mest 15-20 procent.

Finngården Juhola sedd från kullen bakom

Den finska kulturen levde länge kvar i dessa trakter. Finska talades frekvent ända fram till en bra bit in på 1900-talet. Försvenskningen slog igenom först på 1800-talet med folkskolans och industrialiseringens intåg.

Svedjningen förbjöds så småningom då den konkurrerade med gruvnäringen (träkol till järnbruk) om virket. Den förbjöds 1647 på all krono- och allmänningsmark, men 1692 upphävdes efter protester förbudet på mark som var bortom gruvindustrins intresse. En del svedjefinnar övergick med tiden till att bli skogsbönder.

Finrummet i bostadshuset på Juhola finngård

Idag är finnbygderna i stort ett område för fritidsboende. På en del håll vårdas kulturlämningar från tiden för koloniseringen. Som t ex den stora finngården Juhola en bit norr om Östmark i norra Värmland. Den skapades 1740 och ägs idag privat i rakt nedstigande led från byggaren Johan (Juho) Eriksson Oinoinen. Gården är en del av den fastighet Multtjärn som bildades 1640. Gården rymmer flera byggnader och är idag ett kulturreservat som sköts i Länsstyrelsens regi.

Granngården Mattila, där det idag finns stugor och sommarrestaurang, bebyggdes av Johans bror Mattes. I Mattila och omgivningarna hade Skogshistoriska föreningen en intressant exkursion i juni 2018, vilken inspirerade till detta blogginlägg. Gabriel Bladh, professor vid Karlstads universitet och med en avhandling om finnbygden, var vår mycket kunnige och inspirerande ciceron.

Finnbygderna i landet samarbetar idag, bl a om en informativ hemsida www.finnsam.org

Dagen avslutades med en extra begivenhet för den som hade tid och lust. Det var ett besök på hyperitberget Rännberget som ligger strax norr om Östmark. Det är riktigt brant berg och toppen är 521 meter över havet. Vid basen är det möjligen kring etthundra meter, så det var en rejäl ansträngning att ta sig upp. 

Vår mångkunnige guide Gabriel Bladh berättar om Rännberget

Hyperit är en eruptiv bergart, i struktur mest liknande diabas och gabbro. Den förekommer ofta tillsammans med gnejs, som t ex här i norra Värmlands stora gnejsområde vilket sträcker sig söderut över hela västra Svealand och västra Götaland. Hyperit är näringsrik bergart och ger en yppig flora. Till detta bidrar också den normalt goda vattentillgången i branterna. 

Utsikt från Rännbergets topp långt in i Norge

Från högsta toppen var utsikten bedövande mot väster, långt in i Norge. Det var ett enda sammanhängande skogslandskap. Inte ett enda hygge vad jag kunde se. Med ett undantag (nån mast långt bort i sydväst) var horisonten helt fri från störande inslag som vindkraftverk och telemaster. Det gav en känsla av vildmark. En bit från toppen ser man mot öster och söder. Mot söder syns Östmark. Rakt i öster var ett skogsland, men här fanns vid horisonten ganska många vindkraftverk. Jag räknade ut att vi såg cirka åtta mil bort. Det är då en bit in i Dalarna. De marker vi hade framför oss är vargens rike. Det kändes gott att veta. 

En kort vandring på leden "Fem toppar" i naturreservatet Skogsbo i mellersta Halland

"Fem toppar" - varför heter den så, åtminstone i folkmun? Trots att leden sägs vara inte mer än 5,5 kilometer lång, så är den rätt krävande därför att den går upp och ner, över just "fem toppar". Två-tre av dom är rätt branta och kräver att man anstränger sig. På väg utför dom är det så brant att det är lätt att halka till på underlaget. Grova skor med kraftigt mönstrade sulor och stavar rekommenderas därför. 

Leden är en av tolv vandringsleder inom Åkulla bokskogar. Reservatet Skogsbo med leden ligger strax norr om Ästad längs vägen mot Åkulla. Vid vägen finns en parkering och en informationsskylt för reservatet. 

Under sommaren (1 maj - 30 september) kan man även åka buss dit från Varberg, detta på den nya s k "Åkturen". Tiderna är bäst att kolla på nätet. De anslagna tiderna på hållplatsen kan man strunta i, vid vårt besök stämde ingenting med tiderna som anges av Hallandstrafiken på dess hemsida. 

Vi gick där den sista dagen i juni. Det var ganska varmt i luften, 20-25 grader, egentligen lite för mycket för en krävande vandring. Men leden går till största delen i äldre bokskog, så det svalkade skönt i skuggan av lövverket. Förutom genom bokskog går leden på en mindre skogsbilväg, över ett mindre hygge, genom lite granskog och en kort sträcka på asfalterad väg. Det tog oss strax under två timmar att gå runt, då i rätt behaglig takt.  

Vi gick medsols, men man kan lika gärna göra det motsols. Den mer spektakulära begivenheten längs vägen är Hiaklitten, en av de fem topparna, och med en fantastisk utsikt söderut. Frågan om åt vilket håll man går stigen, avgörs lämpligen av om man vill ha denna godbit i början eller slutet av vandringen. 

Här kan man gå året runt, förutom när det är snö och is. Då kan det vara mycket halt i utförsbackarna. Vi har gått den vid olika årstider och var och en har sin tjusning. Det är alltid vackert i bokskogen tycker jag.

Den som har tid kan under varma sommardagar ta ett bad efter vandringen. Närmast är att gå över vägen, genom hagen och ut på halvön "Holma ö" i Byasjön. Längst ut går det bra att bada, men stranden är lite småstenig så ta det försiktigt. Ett mer ordnat bad med sandstrand och brygga finns vid Ästad, också i Byasjön. 

God tur!