Skogsbrandshistorik för Sverige 1915 - 2013

 

Bilden ovan visar en stamtrissa från en tall avverkad i Älvdalen på 1940-talet. Trädet var ca 600 år gammalt och hade på den tiden varit med om och överlevt nio skogsbränder, vilket visas av de markerade s k brandljuden. Bilden är tagen på Naturum i Fulufjällets nationalpark. 

Med anledning av den enorma branden i Västmanland i juli – augusti 2014 blev det mycket diskussion om hur mycket det brunnit tidigare i Sverige. Det saknades vad jag kunde finna en översiktlig redovisning av den historiska utvecklingen. Jag behövde få en bild av denna som underlag för en artikel och gjorde därför en genomgång av statistiken. En kort sammanfattning av vad jag fann redovisas nedan.  

Mina slutsatser

Det är svårt att säkert fastställa om det förekommit verkliga trender under hela 100-års-perioden, detta med anledning av förändringar i statsstödets utformning till kommunal brandbekämpning och därmed de ansökningar som utgör statistikunderlaget. Bäst underlag finns från 1950-talet och framåt.

Det är relativt stor variation i årlig areal som brunnit, medeltalet under hela perioden är 2100 hektar. Den totala arealen som brunnit tenderar att successivt ha minskat något med ca 3 hektar per år.

Det genomsnittliga antalet bränder under hela perioden var 1400. Fram till ca 1970 ökade stadigt antal bränder som rapporterades – ökningstakten var då ytterligare 70 bränder per år. Förändringen kan under perioden vara en effekt av ett förändrat rapporteringsmönster och/eller en ökad brandfrekvens. För perioden fr o m andra världskriget och framåt finns ingen tydlig trend i antalet bränder per år, variationen är stor.

Årsgenomsnittet för en enskild brands storlek är 1,5 hektar under hela perioden. Före andra världskriget var medelbranden 11 hektar, efter det 1,1 hektar. Denna stora förändring kan vara en kombinerad effekt av att rapporterings-/ansökningsmönstret förändrades och/eller att brandbekämpningen blev bättre med tiden.

 

Om data

Datakällorna är:

Det enskilda skogsbruket År 1950. Sveriges Officiella Statistik. Kungl. Skogsstyrelsen. Tabell sid 118.

Skogsstatistisk Årsbok 1960. Tabell 193, sid 156.
Skogsstatistisk Årsbok 1970. Tabell sid 58.
Skogsstatistisk Årsbok 1979. Tabell sid 82.
Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) – särskild dataleverans för 1998 – 2013.

Ett stort tack riktas till Linn Christiansen på Skogsstyrelsen och Mikael Malmqvist på MSB för tips om data respektive leverans av data.

Statistiken lider av en del problem som gör det svårt att bedöma om det finns någon verklig trend under 100-års-perioden. Fram till 1979 kunde de kommunala brandkårerna söka statsbidrag för sin brandbekämpning och statistiken fram till dess bygger vad jag förstår på deras ansökningar. Under perioden 1944-1952 rapporterades inte små bränder mindre än 0,1 hektar på det sätt som senare skedde. Huruvida små bränder rapporterades innan 1944 har jag inte förstått. Utifrån data får man intrycket att rapporteringen inledningsvis endast gällde mycket stora bränder för att sedan krypa ner i storlek med tiden. Möjligen kan detta ha varit kopplad till förändrade regler om hur stora brandobjekt skulle vara för att rendera stöd. En annan problematiserande faktor är att den officiella statistiken före andra världskriget endast gäller ”enskild” (d v s bolagsskog plus privatskog) skogsmark, vilken omfattade ca ¾ av skogsmarksarealen. Skälet till detta var sannolikt att ansökan om statsbidrag för brandbekämpning endast kunde göras när brandbekämpning skett på denna typ av mark. Fr o m andra världskriget gäller rapporteringen all mark, således även statsägd.

De data som redovisas nedan gäller hela landets skogsmark och är i huvudsak 5-års-medelvärden, detta eftersom det är sådana som finns i den officiella statistiken fram till 1950. För data efter 1950 är det jag själv som beräknat 5-års-medelvärdena utifrån årsvärden. I några enstaka fall är redovisade data 3- eller 4-års-medelvärden, i fall där något års data saknades.  

Data tagna ur Skogsstatistisk Årsbok gäller produktiv skogsmark plus impediment. Data från MSB har en något annan terminologi. De jag använt är en summering av produktiv skogsmark och ”annan trädbevuxen mark”.

Det är ett tråkigt brott i tidsserien 1980 – 1998. Orsaken verkar främst vara att det inte fanns något särskilt statligt stöd till brandbekämpning efter 1979. Då försvann ansökningar och därmed också statistikunderlag. Därefter kom samhället på att det vore bra med brandstatistik och MSB fick i uppdrag att svara för brandstatistik fr o m 1996. Någon form av rapporteringsskyldighet verkar ha införts för de kommunala räddningstjänsterna. Att statistikavbrottet gäller även 1996 och 1997 beror på att MSB anser att data håller så låg kvalitet att man väljer att inte redovisa dem.

 

Brunnen areal i hektar

 

Linjär korrelation:
Korrelationskoefficient (r) = -0,089, Förklaringsgrad R² = 0,01, Lutning (k) = -3,4 hektar per år
Variationskoefficient (STDAV(s)/MEDELTAL) = 0,56

 

Antal bränder

 

 

Linjär korrelation:

1/ Hela perioden

Korrelationskoefficient (r) = 0,60, Förklaringsgrad R² = 0,36, Lutning (k) = 26 stycken per år

2/ Fram t o m 1973

Korrelationskoefficient (r) = 0,87, Förklaringsgrad R² = 0,76, Lutning (k) = 70 stycken per år

3/ Fr o m andra världskriget (1941)

Korrelationskoefficient (r) = 0,26, Förklaringsgrad R² = 0,07, Lutning (k) = 13 stycken per år

 

Areal per brand i hektar

 

Linjär korrelation:

1/ Hela perioden

Korrelationskoefficient (r) = -0,65, Förklaringsgrad R² = 0,42, Lutning (k) = -0,21 hektar per brand per år

2/ Före andra världskriget (1938)

Korrelationskoefficient (r) = -0,93, Förklaringsgrad R² = 0,86, Lutning (k) = -1,47 hektar per brand per år

3/ Fr o m andra världskriget (1941)

Korrelationskoefficient (r) = -0,18, Förklaringsgrad R² = 0,03, Lutning (k) = -0,017 hektar per brand per år

På ett hygge i Älvdalen – fann fem fel

 

På resa genom norra Dalarna stannade vi till vid ett hygge strax NV om Åsdammen, en bit N om Älvdalen. Vi behövde en paus och vid hygget som låg alldeles vid stora vägen tog en liten skogsbilväg av och där passade det bra att parkera. En lite närmare titt på hygget gjorde mig frågande om det jag såg framför mig var ett exempel på ett ok skogsbruk. Det var nog i allra högsta grad tveksamt.

Det finns en förening som heter Naturbrukaren. Jag minns att biolog Ambjörn Johansson från Botkyrka i ett inlägg på föreningens hemsida http://naturbrukarna.se/2014/07/14/varfor-vi-alskar-att-hata-kalhyggen/ och i tidningen Skogsaktuellt skrev texten ”Varför vi älskar att hata hyggen”. Svaret var ungefär att vi människor inte lever tillräckligt länge för att ha överblick över en hel skogsgeneration. Därför blir vi brydda vid en drastisk förändring som en hyggesupptagning. Vi ser inte bortom hyggesperioden och tänker inte på den nya skog som kommer att finnas där igen någon gång inom ett antal årtionden.

Det finns nog fler skäl än så att hata hyggen gissar jag. Hyggen är rätt trista miljöer jämfört med en skog, särskilt om det är en naturskog och inte en produktionsskog som är jämförelseobjektet. Så om ett hygge dyker upp där den enskilde vant sig att vara och trivas kan nog missnöjet ibland utvecklas till hat. Särskilt för den som inte har tid och resurser att dra till nästa skog i nästa socken, eller till naturreservatet i nästa län, eller till nationalparken i nästa landsdel.

Jag hatar själv inte hyggen, men är inte särskilt förtjust i dem, förutom att de ibland ger bra utsikt och kan vara en spännande miljö i och med den störningsdynamik de genererar - se ett tidigare inlägg på min blogg: http://hans-orjan.blogspot.se/2014/07/tva-dagar-pa-hyggen-i-halsingland-kan.html

Förutom att de ger bra utsikt kan hyggen ibland vara bra att plocka bär på, vilket LRF:s Gunnar Lindén (@GuLinden) inte missat att påpeka på Twitter. Dock kan läggas till att bärplockning där kan vara ytterst besvärlig med tanke på att hyggen ofta är svårframkomliga p g a kvarlämnat hyggesris och utförd markberedning. 

Skogsbruk bedrivs på en mycket stor andel av den svenska skogsmarken. Av den produktiva skogsmarken brukas ca 90 %. Av all skogsmark, inräknat även impediment, brukas ca 80 %, den exakta nivån är omdebatterad. Sverige är bland de väldsledande länderna på att exploatera naturresursen skogsmark, eller alternativ uttryckt inte så bra på att i ett internationellt perspektiv avsätta skogsmark för naturvårdsändamål. Detta innebär att skogsbruk ibland bedrivs i marginalen av vad som kan bedömas hållbart. Ett exempel är avverkning av fjällnära skogar med stora naturvärden, bl a mycket gamla träd, och svårigheter att få föryngringen att fungera p g a höjdläget och det därmed hårda klimatet. När vi senare stod uppe på Fulufjället ovan Njupeskär var det illustrativt att se hur stora hyggesarealer där är på hög höjd på bergsluttningarna mot nordost och öster.

Skogsbruk på marginalen innebär också att virke ibland skördas på svaga (lågproduktiva) marker och med metoder som skapar tveksamhet kring om detta är förenligt med upprätthållande av den långsiktiga produktionsförmågan. Det för oss tillbaka till hygget norr om Älvdalen som är ganska många hektar stort. Det har tagits upp i ett lite glest tallbestånd av okänd ålder på mycket näringsfattig mark. Marken är lätt kuperad, sandig och överlagrar en berggrund av Älvdalsporfyr, en näringsfattig vulkanisk bergart. Ståndortsindex torde vara mycket lågt, med tanke på klimatläget (ca 450 m ö h) och markens egenskaper. Markvegetationen domineras av renlav plus en del risväxter. Jag fann i mitt tycke fem uppenbara felhanteringar med det upptagna hygget, vilket såg ut att vara bara några få år gammalt:

1/ En del av hygget var upptaget så att uppenbarligen en kant i ett särskilt vindkänsligt läge hade skapats för det intilliggande beståndet, med följd att många träd där hade blåst omkull. Dock hoppas jag att markägaren tar tillfället i akt att spara död ved i form av lågor, särskilt som det på hygget fanns så lite hänsyn lämnad (se nästa punkt).
 

 

2/ Väldigt lite naturvårdshänsyn hade lämnats, där fanns bara något enstaka träd kvar. Även om det möjligen inte fanns några speciella naturvärden i det avverkade beståndet, hade sådana kunnat skapas för framtiden genom att lämna trädgrupper. Noterbart var också att man inte lämnat fröträd. De hade kunnat fungera både som frökälla för naturlig föryngring och som material till död ved i den mån de eventuellt blåst omkull.

3/ Skogsbränsle (GROT = grenar och toppar) hade uppenbarligen tagits från hygget. Uttaget hade varit mycket effektivt för där fanns inte många grenar eller toppar att finna. Uttaget måste ha varit större än det max-värde på 80 % som Skogsstyrelsen rekommenderar. Av allt att döma hade man tagit ut GROTen med barren på. På en sådan här lågproduktiv skogsmark i ett geografiskt läge med låg deposition av kväve resulterar uttag av GROT, i synnerhet om barren tas med, i en klart negativ kvävebudget för omloppstiden. Brist på kväve är generellt i landet en begränsande faktor för trädens tillväxt på fastmark. Det aktuella uttaget hotar därför ståndortens långsiktiga produktionsförmåga.

 

 

4/Hygget var markberett innan planteringen. Körningen hade gjorts upp och ner för slänten så att fårorna och tiltorna låg vinkelrätt mot höjdkurvorna. Detta skapar en grogrund för att finjord kommer att eroderas nedför sluttningen vid kraftiga regn som överskrider markens infiltrationsförmåga.

Ja, detta var de tveksamheter jag tyckte var iögonfallande. ”Men”, säger den som nu hängt med, ”du skrev ju inledningsvis att du ”fann fem fel, detta var ju bara fyra!” Javisst ja, jag glömde det femte: snitseln ”naturvård” satt med texten upp och ner, man fick stå på huvudet för att läsa den. Skämt åsido, så var den naturvårdssnitseln mest som en provokation. Någon egentlig naturhänsyn fanns inte på hygget, mer än det lämnade trädet på vilket snitseln satt och några få till.

 

 

Nu har jag klagat som den värsta närking eller norrlänning, vilket jag ju i och för sig delvis är (nio år i Sundsvall respektive Örebro under ungdomsår och skoltid). Fanns det då inget positivt med detta hygge, kanske du undrar kära läsare. Jag fick tänka ett tag, men kom faktiskt på en sak som var bra: åsynen av detta hygge gjorde mötena med de gamla oförstörda skogarna på Fulufjällets sluttningar, dit vi var på väg, än mer fantastiska. Där fanns t ex mycket gamla träd, såväl levande som döda. Mer om de mötena dyker snart upp i ett kommande inlägg.

Vem som äger den aktuella marken har jag inte en aning om. Av de kartor som finns tillgängliga på nätet att döma är det vare sig bolagsskog eller kyrkans skog. Det lutar åt att det aktuella hygget är privatägt.

Naturstigen vid Tönnebro rastplats – en skamfläck

 

Tönnebro är en för många känd och uppskattad rastplats vid E4 mellan Gävle och Söderhamn. Den ligger i Söderhamns kommun fint vid en sjö och där väg 83 till eller från Ljusdal ansluter. Här finns en stor mack, en stor restaurang och en hamburgerbar. Många långväga bil- och bussresenärer och lastbilschaufförer tar en välbehövlig paus på platsen. 

Någon kläckte för längesen den goda iden att kombinera trötta resenärers behov av avbrott och en stunds rörelse med det vällovliga syftet att informera om hälsingsk natur. Invid macken sitter en träskylt med den lockande texten "Naturstig". Den pekar söderut längs sandstranden bort mot skogsbrynet. Jag hade sett skylten förut men det hade aldrig blivit av att gå på stigen.

Den 13 augusti passerade jag Tönnebro. Jag hade åkt från Uppsala, var ovanligt trött och stel i kroppen och behövde röra på mig. Nu var verkligen rätt tillfälle att gagna stigen för att vakna till. Och som jag vaknade! Tyvärr var det av förskräckelse och inget skönt uppvaknande. Den s k naturstigen var en chock av vanskötsel och nedskräpning. Ingen verkar på lång tid ha tagit ansvar för stigen.

 

Redan innanför skogsbrynet där stigen börjar inleddes eländet. Där sitter ännu en skylt "Naturstig". Skylten var delvis förväxt och behöver röjas fram. Längs stigens fortsättning ligger diverse skräp utspritt. Folk från parkeringen verkar ha utnyttjat stigens närområde som toalett och papperskorg och även för att rasta sina medföljande hundar.

 

 

 

Efter ca 100 m kommer man till en glänta i skogen. På platsen sitter några gamla och illa skötta små informationstavlor ämnade att vällovligt berätta för vandraren om skog och träd. Dessa tavlor behöver bytas ut och uppdateras. Men det främsta intrycket av gläntan var soptipp! Bredvid info-tavlorna fanns nämligen en soptunna. Den såg inte ut att ha tömts på flera år och hade totalt svämmat över. Skräp var spritt över många kvadratmeter. Det såg helt enkelt förskräckligt ut!

I avsky lämnade jag gläntan och fortsatte stigen fram. Efter ytterligare ca 100 m var där en iordninggjord bred spång över ett fuktigt parti. Så långt var allt väl. Men från sidorna hade buskagen tillåtits breda ut sig så till den grad att spången nästan var oframkomlig. Här behövs röjningsarbete.

 

 

Nu fick jag nog, vände om och återvände till parkeringen. Detta hade varit allt annat än "natur". Det var mest en vanskött stig genom en soptipp. Jag vet inte hur lång stigen är. Möjligen är den bättre längre fram. Men inledningen förskräckte och fick mig att helt tappa lusten att fortsätta längre fram längs stigen.

Den s k naturstigen är i aktuellt skick en skamfläck för området och för kommunen. Den motverkar helt sitt troliga och vällovliga syfte, vilket väl en gång var att ge resenärer en stunds avkoppling och samtidigt skapa mer naturintresse och dito kunskap.

Jag vet inte vem som ansvarar för stigen och vem som äger marken. Sannolikt är det Söderhamns kommun. Oavsett vilket så är det i såväl kommunens som platsens näringsidkares intresse att göra något åt eländet, att sanera området och göra det iordning. Om inte detta sker omedelbart bör skylten ”Naturstig” tillsvidare tas ner. Stigen är just nu en skymf mot hälsingsk natur och mot besökaren.

Birgit Nilssons museum på Bjärehalvön - fint att besöka

På Bjärehalvön finns det för den natur- och kulturintresserade några ”måsten”. Min prioritetsordning är just denna, först natur, sen kultur. Efter att ha besökt Hallands Väderö och Hovs hallar, stod Birgit Nilssons museum i Svenstad, Västra Karup på agendan. Det ligger mellan Båstad och Torekov.

Jag visste i förväg inte om att muséet fanns i området, men det gjorde min hallandsuppväxta käresta. När vi på väg mot Torekov och Hallands Väderö fick se vägskylten till muséet, lade vi genast in i resplanen att besöka det på återvägen. Ett besök det verkligen inte finns skäl att ångra, det var en höjdare. Detta trots att jag personligen aldrig varit någon stor fan av vare sig opera eller Birgit Nilsson (1918 – 2005).

 

 

Hon växte upp som enda barn på lantgården där muséet finns på plats sen 2010. Särskilt fadern verkade ha tänkt sig att Birgit skulle bli kvar inom lantbruket. Sin musikaliska utbildning inledde hon ganska sent och främst med stöd av modern, som dock tyvärr omkom i en trafikolycka vid gården då Birgit bara var drygt 20 år.

Birgit lyckades som bekant fantastiskt bra i sin musikaliska karriär och blev en världsstjärna. Hon plockade som del i den karriären uppenbarligen hem en hel del pengar. Hon var enda barnet och hade dessutom inga egna barn. Sina tillgångar hade hon testamenterat till främst två saker, dels det fantastiskt fina muséet på föräldragården, dels världens största musikpris på 1 miljon dollar vilket delas ut ca vart tredje år. I år ska det gå till Wiens filharmoniker.

 

 

Förutom muséet finns idag vid gården det gamla boningshuset kvar intakt och där sker dagligen flera guidade visningar. Dessutom har ett utmärkt kafé inretts i det gamla kostallet. Vi hann vid vårt besök med muséet och kaféet, en titt på boningshuset får anstå till nästa gång.

Muséet innehåller både delar om hennes uppväxt och om hennes karriär. Där är montrar med rikligt med material. Man går omkring i egen takt försedd med hörlurar och väljer själv vad man vill lyssna till. Där finns berättelser om olika skeden i hennes liv, men också brottstycken ur kända operor där hon haft framträdande roller. Själv tyckte jag särskilt om att lyssna på Tosca av Puccini.

 

 

Längst in i muséet finns en filmsal där det ständigt rullar en film, ca 1 timme lång. Det är en SVT produktion från 1975, där Sigvard Hammar intervjuar Birgit Nilsson och där det finns delar ut olika konsertframträdanden. Filmen var intressant att lyssna till. Birgit var en god berättare och hon verkar ha varit en snäll människa.

Personalen ska avslutningsvis ha en särskild eloge, mycket välkomnande, trevliga, kunniga och berättarglada.

Planera in ett besök där, det var mycket givande!

Förskräckligt boende på Sjöbyggaregården vid Torekov på Bjärehalvön

Vi hade gjort ett dagsbesök på Hallands Väderö och behövde i anslutning till det en övernattning i närheten av Torekov. Vi hade förbokat på Sjöbyggaregården Bed and Breakfast efter att ha studerat en vad vi insett efteråt mycket förskönande hemsida http://www.sjobyggaregarden.se/ , som i alla fall i delar inte kan anses vara annat än falsk marknadsföring. Bilden på gården är flera år gammal (åtminstone sen 2008 då hemsidans copyright är daterad, men troligen äldre) och byggnaderna är avsevärt mer överväxta nu. Bilderna från rum, toalett och gemensamma utrymmen måste vid tagningen ha varit upplysta av speciallampor. Verklighetens rum är mycket mörkare. På hemsidan står bl a ”Vi har 8 st ljusa dubbelrum med sköna sängar.” Genomgången nedan visar att detta inte är sant.

Tyvärr kom vi dit lite för sent på kvällen för att orka med att flytta på oss när alla brister successivt uppdagades. Vi var trötta och möjligheterna att i sista minuten hitta alternativt boende mitt under högsäsongen i ett populärt turistområde bedömde vi som mycket begränsade.

De tar 850 kr för ett dubbelrum, vilket är ett grymt överpris för ett rum som var under all kritik. Värdinnan gav oss vid betalningen, som i entrén deklarerades ska ske kontant vid ankomst, inte spontant ett kvitto; det skulle vi få "imorgon" sa hon när vi efterfrågade ett. Hon kom alls inte med ett sådant nästa dag.

Nedanstående beskrivning gäller det rum vi bodde i, vilket låg längst bort till vänster i korridoren, granne med dusch och toalett längst bort. Något nummer på rummet minns jag inte. Om beskrivningen översiktligt gäller andra rum har vi ingen aning om, men egentligen inget skäl att betvivla.

 

Dörren till vårt rum kärvade mycket och gick endast att slå igen med kraft. Detsamma gällde dörren till toaletten. Detta tyder på att hela huset slagit sig, möjligen har det att göra med fukt. Det kändes fuktig i rummet, det luktade instängt och en aning mögel. När vi vaknade på morgonen därefter kände vi båda irritation i svalg och luftvägar, ett typiskt tecken på mögel.

 

Golvmattan kändes direkt blöt då man stod barfota på den. Sängkläderna kändes kalla och fuktiga då man lade sig i dem. Rummet saknade helt ventilation, frånsett den lilla som gick att skapa genom att öppna det enda fönstret. I taket på toaletten fanns en ventil. Den var dock helt stängd och inget drag fanns.

 

Sängen, som enligt hemsidan skulle vara ”skön” hade ingen bäddmadrass. Ett madrassöverdrag var lagt direkt på sängbottnen. Man kände därför spiralerna i i ryggen då man låg ner. Vi var tvungna att lägga emellan ett av våra två täcken för att få det någotsånär ok.

 

 

 

Städningen var överlag helt undermålig. Ett vått hushållspapper som jag drog över en tavelram (över sängen) och den nedre hyllan på nattygsborden gav mycket damm/smuts.

 

Rummets enda fönster var på utsidan igenväxt av en häckväxt och en ask. Fönstret var inte tvättat alls, vare sig glaset, mellan rutorna eller på fönsterkarmen. Där låg flera döda insekter. Kittet på utsidan hade släppt delvis. Mer lossnade då jag stängde fönstret.

 

I det lilla pentryt fanns en papperskorg typ plåthink med lock som ska öppna sig då man trampar på en pedal. Locket var trasigt och öppnande med pedalen fungerade inte. I bestickslådan låg allt huller om buller.

 

Toalettens dörr kärvade som redan sagts ovan. En tom pappersrulle satt på hållaren då vi kom. Tvättfatet hade en stor brungul fläck i bottnen. Varmt och kallt vatten vid handfatet var felkopplade med varmt till höger och kallt till vänster (det ska vara tvärt om). Det innebär risk för förväxling och att man bränner sig. Spegeln ovanför tvättfatet var minimal, den räckte bokstavligen endast till att pudra näsan vid.

 

TV:n i det gemensamma rummet fungerade inte. Den var f ö av mycket gammal modell ("tjock-TV").

Efter frukosten, som var det enda som var bra med detta boende, bad jag att få tala med värdinnan. Jag nämnde att vi ansåg oss ha fått betala ett överpris med tanke på alla brister och tog med henne till rummet för att visa.

"Ni är de enda som klagat", sa hon på vägen till rummet. Hon sa också att vi var negativa redan vid ankomsten. Möjligen med anspelning på att vi bett om ett kvitto.

Väl vid rummet visade jag att dörren inte gick att stänga utan att slå igen den. När jag strax innanför visade på den våta mattan och det fuktiga golvet var hennes kommentar: "Det måste ha varit den förra gästen som lagt en blöt handduk där."

När jag därpå visade att sängen saknade bäddmadrass fick hon nog och sa: "Ni får pengarna tillbaka!" Detta utan att jag ens bett om det. Jag hade tänkt diskutera en kraftig minskning av priset. Mitt intryck var att hon bara ville bli av med oss, i sitt tycke besvärliga hyresgäster. Hon ville inte alls lyssna till kritiken och ta den till sig. Jag erbjöd henne att per epost få en lista på alla de brister vi ansåg att rummet och boendet hade. Men en sådan lista var hon alls inte intresserad av att få.

Vi fick som hon sa igen alla våra pengar. Det var förstås inte annat än rätt med tanke på de många brister i boendet. Vi hade dock mycket hellre sluppit hela eländet och istället betalat för ett bra boende som vi kunnat vara nöjda med. Nu kände vi oss nästan  kränkta över att man försökte lura på oss så dålig kvalitet till överpris. Vi är inga speciellt kräsna gäster utan bor oftast sedan många år på vandrarhem när vi reser. Maken till undermåligt boende har vi inte upplevt.

Sammantaget fick vi vid Sjöbyggargården ett rum var fuktigt med mögellukt, utan ventilation och i detaljerna ostädat.  Med dörrar som satt sig och en undermålig säng. Vi fick intrycket att hela byggkonstruktionen var fel. Och att stället i väsentliga avseenden var vanskött. Värdinnan var inte alls serviceinriktad utan slog bara ifrån sig våra klagomål som om det var oss och inte rummet det var fel på.

Vi tänker aldrig återvända dit och vill bestämt avråda andra från att gästa stället. Om du läsare ändå skulle överväga att bo där rekommenderar jag starkt att kontrollera aktuellt rum noga innan du bestämmer dig. Se till att vara där tidigt så att en plan B eventuellt kan sättas i verket. Sjöbyggaregårdens hemsida är direkt missvisande. Anmärkningsvärt är att Båstads kommun länkar dit.

 

Hallands Väderö - en naturpärla i Skåne

Hallands Väderö ägs av kyrkan sen 1200-talet. Den tillföll Sverige 1658 genom freden i Roskilde efter att tidigare ha hört till Danmark. Den ligger trots namnet i Skåne, utanför spetsen på Bjärehalvön. Den är ca 3 km² stor och förvaltas idag av Torekovs församling i Svenska kyrkan. Man har en utmärkt hemsida om ön: http://www.hallandsvadero.se/

Ön är skyddad sen 1958 som ”naturpark” och blev senare naturreservat. Den har varit använd av människan sen stenåldern för jakt, fiske och bete. Stenbrytning har också förekommit. I modern tid har det funnits bofast befolkning i form av lotsar, skogvaktare och fyrvaktare. De sista åretruntboende fanns kvar till 1965. Området har varit omstritt under århundranden och det har krigats mycket i regionen. Den lilla kyrkogården på ön påstås ha en del engelska militära sjömän begravda.

 

Det finns flera typer av natur på ön: skog, öppen gräsmark, snår med enbuskar, sankmark delvis i form av alkärr, samt klippor och sandstränder. Skogen håller många trädslag, dominerar gör de ädla lövträden bok och ek, med inslag av lind och lönn. Al finns det gott om i fuktigare partier. Björk och asp har ökat p g a svagt bete. I den södra skogen finns ett parti med gammal tall, höga men sneda av vindpåverkan. Det finns många gamla och stora lövträd, såväl levande som döda, flera i spektakulära former.

 

 

Det är för svenska förhållanden torrt och varmt på ön. Nederbörden är t ex bara 25 % av den som faller i näraliggande Båstad på Bjärehalvön. I och med de många naturtyperna är ön mycket artrik och anses för sin storlek vara en av de artrikaste miljöerna i landet. Jag tror det främst gäller insekter och kryptogamer. Kärlväxtfloran och faunan verkar inte vara särskilt artrik, det är mitt spontana intryck.  

 

Inriktningen på skötseln av reservatet är att återskapa det vegetationstillstånd som var för ca 100 år sedan. Två stora förändringar sedan dess, vilka båda betingas av svagt bete, är dels den stora utbredningen av enbusksnår på icke skogbeväxt mark, dels den omfattande mängden av björnbär i skogen. Dessa förändringar har medfört att det idag knappast är möjligt att komma fram vid sidan av stigarna. Att komma till rätta med enbusksnår och björnbär blir en stor utmaning som kommer att kräva radikala åtgärder är min bedömning.

 

Det finns många byggnader bevarade från senare tiders boende, t ex bostäderna kring fyren, den gamla skogvaktarbostaden och den f d forskningsstationen. Bostäderna vid fyren på nordvästra/västra udden kan idag hyras veckovis av medlemmar i svenska kyrkan.

 

 

 

 

Den gamla skogvaktarbostaden byggs f n om till vandrarhem och lägerskola. Jag förutsätter att det nya vandrarhemmet kommer att stå öppet för alla, oberoende av trosuppfattning. Resterande byggnader verkar vara uthyrda för privatboende. Det är inte tillåtet att tälta på ön.

 

 

Den ekologiska forskningsstationen vid Kappelhamn byggdes 1917 med docent Henrik G Lundegårdh, Lunds universitet, som en av initiativtagarna. Ett annex med växthus tillkom 1920. Lundegårdh blev några år senare professor vid Centralanstalten för jordbruksförsök (blivande Lantbrukshögskolan, nu SLU). Hans vetenskapliga inriktning var experimentell växtgeografi och –fysiologi. Under stationens fem sista år, fram till 1935 var Martin Gottfrid Stålfelt, sedemera professor i växtfysiologi vid Stockholms föreståndare, föreståndare för stationen. Byggnaden övertogs av folkskolläraren och konstnären Carl Eric Arkel. Huset ägs tydligen fortfarande av släktingar och kallas nu oftast "Arkels".

Vi gjorde ett heldagsbesök en av de sista dagarna i juli. Det regnade lite när vi närmade oss Torekov, varifrån det går båt till ön. Men under båtfärden ut och sen på ön blev vädret bara bättre och bättre. Vi åkte med båten MS Nanny, en f d fiskebåt. Det finns också en större båt MS Sund att ta till om det är mycket folk som vill ut. Under högsäsong är det turer ca en gång per timme merparten av dagen (se hemsidan). Priset är 140 kr. Turen tar drygt 20 minuter.

 

Vi gick runt under 6-7 timmar och tittade på så mycket vi hann med, bl a de öppna betesmarkerna, de två skogarna, en ny skogskulturslinga med demonstration av hamling och stubbskottbruk, Litorinavallen (den högt liggande strandvallen med en del renspolade klapperstensfält, bildad under Östersjöns senaste förstadium Litorinahavet), liggande linden, fyren, den största bergseken, badkarslinden och Väderömuséet inrymt i en tidigare lotsbostad, f ö öns äldsta bevarade byggnad (1844). Årets fram tills då bästa bad (klart varmt vatten, bra botten och fantastisk utsikt) tog jag på västsidan en bit söder om fyren längs stigen mot Kappelhamn. Man kan bada på flera ställen på ön, dels från klippor, dels vid grusstränder. Lämpliga platser finns angivna på den utmärkta karta som finns att ladda ner från hemsidan. På ön vid landstigningsplatsen Sandhamn finns en kiosk med lättare förtäring.  Där hade de vid vår ankomst vid 11-tiden goda färska wienerbröd.

 

Antalet däggdjursarter är litet på ön. Rätt många knubbsälar såg vi på skären i sälskyddsområdet i sydväst. En igelkott dök överraskande upp då vi passerade en stengärdesgård. Det lär finnas skogshare inplanterad för längesedan för jakt, men vi såg ingen. Dessutom har tydligen mård etablerat sig med den tråkiga effekten att tobisgrisslans föryngring nästan upphört. Vi spekulerade lite om hur mården kunde ha tagit sig till ön och gissade på att is någon kall vinter tillåtit den att ta sig över vattnet. På fågelfronten såg vi inga rariteter men för första gången en "koloni" med massor av havstrut. Arter vi noterade var: ejder, storskarv, havstrut, silltrut, gråtrut, fiskmås, häger, rödbena, rödstjärt, björktrast, koltrast, vitkindad gås, ladusvala, törnskata, knölsvan, gravand, grönfink och bofink.  

 

Det finns ett ”Sällskapet Hallands Väderös Natur”, bildat 1942 av Hervid Vallin, en av Henrik Lundegårdhs elever, och fortfarande är aktivt med ca 300 medlemmar. Föreningen har som syften att främja forskning om och på ön, att verka för vård av öns natur, samt att förmedla kunskap om ön genom exkursioner, föredrag och skrivna artiklar. Nästkommande exkursioner är 30 augusti om öns insektsliv, julexkursion 26 december och påskexkursion 5 april 2015 med tema lavar. Föreningen har en bra hemsida: http://www.shvn.se/index.html där det finns bl a fakta om ön, exkursionsprogram och tips på promenader.

 

Det var sammantaget en mycket positiv och intressant upplevelse att besöka Hallands Väderö.  Ett mycket fint reservat med stora utmaningar framför sig vad gäller skötseln. Jag kommer väldigt gärna tillbaka.